Vansinnet i Ukraina
Jag skulle precis börja förbereda bloggen för att publicera mitt första inlägg i skarp bloggläge när jag hörde att Putin verkligen givit sina trupper marschorder. Jag var mer eller mindre övertygad om att det hela var en rysk uppvisning i kvalificerat översitteri. En styrkedemonstration för att läxa upp och räta in Ukraina i den ryska världsordningen. Jag och många med mig hade fullständigt fel. Det visar åter att, (jag kommer likväl, att använda begreppet Ryssland, vilket avser samma stat), den Ryska Federationens, propagandaapparat på sanningsministeriet i Moskva fungerar, fungerar lika väl som den är ondsint. Rysslands invasion borde inte överraska, i vart fall, inte dem, vilka fördjupat sig i historien. Det är uppenbart en evig rysk imperial förbannelse, att alltid söka återerövra förlorade delrepubliker och ständigt försöka utvidga det gamla imperiet. Det är en uppgift för varje ryss, vare sig det sitter en tsar på tronen eller bolsjeviker i Kreml. Jag baserade min övertygelse, om att Lede Fi skulle stanna på rätt sida gränsen, av det faktum att den ryska försvarspolitiken och armén sedan Andra Världskrigets slut, helt koncentrerat sig på att aldrig mer släppa en fiende så långt in i landet som nazisterna, på kort tid, lyckades ta sig. En angripare, idag skulle få det svårt att bita sig fast och försvara mark som eventuellt erövrats. Efter sovjets blodiga debaclet i Afghanistan har Kreml istället för mobilisering och utskrivningar till armén, föredragit att anlita kommersiella privatarméer som Wagnergruppen, Imperial Vostok eller finansierat milis som Legion of Saint Stephen i Donetsk. Men nu hade det för oss européer fullständigt otänkbara likväl inträffat.
Krig i Europa – igen!
Ännu ett krig på europeisk mark är nu en påtaglig realitet och som obönhörligt rullat igång med destruktion och ond bråd död i fotspåren. Det känns inte så lite ödesmättat, att de som ropat vargen kommer, sedan ryssen på slutet av 1790-talet smög utanför ostkusten i sina galärer med lindade åror och ryssar ibland landsteg för att härja och bränna byar i Roslagen, skulle kanske ändå till slut får rätt. Bara ett, så att säga, stenkast bort från vår (relativa och självbedrägliga) trygghet förvandlades vardagen på ett ögonblick, till ett rent helvete på jorden och mardröm, mitt på blanka dagen. Krig har vi bevittnat från säker parkett allt sedan TV:n parkerade sig i våra vardagsrum, men skarpt läge och så pass nära ett världskrig, var det möjligen under Kubakrisen på 1960-talet, men det kom aldrig till väpnad konflikt. Våldsamheten i det ryska anfallet förefaller vara en genomgående trend och brutaliteten visar, att någon hänsyn till befolkningen behöver militären inte bry sig om. Det går omöjligen att bilda sig en klar bild av situationen, då få, mycket få påståenden kan verifieras. Men i detta nu flyr människor hals över huvud med vad de, i farten, lyckats få med sig, medan Ukrainas Hesa Fredrik, gång på gång, trumpetar ut sin varning. Jag tänker på barnen som knappast får ihop att lösa den hopplösa ekvationen, av explosionerna, de vuxnas skrämda blickar, stressen och den underliggande paniken vid centralstationerna. Innan man kommit på tåget och är på väg mot en säkrare plats. Många barn kommer att bära med sig detta trauma livet ut.
Ingen info
Nu några timmar senare saknas fortfarande tillförlitliga rapporter om strider, ryssarnas avancemang och hur mycket ukrainsk territorium ryssen lyckats ockupera och befästa. Om Ukrainas armé vet vi, att den sedan 2014, med anledning av att de inte lyckades hindra Ryssland att annektera Krim, haft utomordentligt brått att bygga upp ett stort och starkt försvar. Förhoppningsvis har de resurser för att stå emot Lede Fi och dennes urbota fulspel, till dess världssamfundet skyndar på med vapenleveranser för att avhjälpa Rysslands övertag och för att Ukrainas folk ska äga förmåga att med vapen i hand kunna försvara sitt land. Ryssarna kommer sannolikt att tillämpa sin vanligt vidriga stridstaktik, eller ja, någon strid är det knappast tal om, att på håll avfyra haubitsar och raketartilleri till dess attackerade städer, smulas sönder till grushögar, och man kan utföra massanfall för att ta kål, på dem som överlevt bombardemanget för, att sedan låta de höga officerarna promenera in och ta erövringen i besiktning. De live-nyheter, vilka till äventyrs kommer ut visar en ständig ström av civila, hjälpta av militär, att ta sig till närmaste kommunikationshub. Alla försöker självfallet undkomma ryssens omänskliga, urskillningslösa och kraftiga granatregn och missilattacker.
Lärde vi inget av Hitler
I all denna kaos funderar jag på om vi verkligen inget lärt av de ödesdigra politiska eftergifterna Europa gjorde för att blidka Hitler. Eftergifter, vilka han tacksamt tog emot och returnerade som en synnerligen fräck utpressning med ytterligare omfattande politiska krav? Låt vara, att Adolf inte förfogade över kärnvapen, vilka Putin har gott om, men att erövra ett land, vilket är till den grad radioaktivt kontaminerad, att den inte ens kan bebos, är knappast Putins avsikt. Krig är alltid en fråga om ekonomi och krigförande makter har förstört sin motståndare, först EFTER de plundrat denne. Historien hade aldrig behövt anteckna datumet; den 1 september 1939 om Europa stoppat Nazityskland i tid. Så här i backspegeln hade det tveklöst varit värt mer än ett risktagande, att stämma i bäcken. Ska 24 februari 2022 bli det nya historiska datum, vid vilket mänskligheter ännu en gång kliver nedåt och bakåt i sin egen utveckling. När historien tvingas anteckna Tredje Världskrigets horribla datum, vet lyckligtvis ingen, men det verkar inte längre vara frågan om, utan endast när. I alla händelser rycker den tidpunkten stadigt närmare och närmare, så länge kriget i Ukraina pågår och Putin med klara aspirationer på en tsartitel (förslagsvis; Kamrat Tsar Putin den lille) samt hans Stora Imperialryssland inte stoppas. I denna kontext har jag noterat något som särskilt slagit mig, vilket är den vardagsmiljö Putin verkar trivas bäst i, dvs tsarfamiljen Romanovs ståtliga palats, med traditionella vakter i färggranna operettuniformer, vilka endast förefaller lämpade att öppna dörrar för Putin. I ett klipp som skulle kunnat vara en scen ur en Disneyfilm ses två jättelika dörrar öppnas av tillika två jättelika soldater i teaterkostymer. Medan Putin passerar in, står de jättelika docksoldaterna i stram givakt, hälsar med honnör, vrider sina huvuden samtidigt åt var sitt håll och i samma rörelse bakåt, snett uppåt, som robotar. Scenen saknar endast en hovmarskalk som stöter sin stav i golvet och utropar; ”- Kamrat Tsar Putin (den lille) är nu tillbaka i palatset!”, medan den välklädde Putin, i plagg värda en deltidsarbetande städerskas årslön går fram mot sitt enorma bord eller för att hälsa någon gäst.
Hänsynslösa Rovdjur
Jag kunde bara inte låta bli att photoshoppa bilden lite, bara lite, för det är kul. Dessvärre är Putin långt ifrån ett skämt, snarare ett avgjort farligt politiskt rovdjur, tillräckligt samvetslös, egenmäktig och fräck för att tillåta sig att onödigtvis förbruka en hel nations samlade resurser. Medel som egentligen är avsedda för framtida generationers välstånd och inte minst till försvaret av Ryssland. Detta rovdjur är uppenbart beredd att ta stora risker och även att, på samma kända sätt som den ryska aristokratin fullständigt samvetslöst offra sina soldater, sina egna medborgare för att tillfredsställa personliga uppfattningar eller nycker. Sakta men säkert börjar jag förstå Putins envisa och mångordiga beskrivningar av nazister, (ultra)nationalister och Banderas. Att dessa grupper är obefintliga eller inte utgör hot eller saknar politiskt inflytande eller omfattar några få medlemmar spelar mindre roll, eftersom de faktiskt har funnits, vilket gör att Putins vilda anklagelser, går hem hos vissa personer och grupper. Men när han trappar upp anklagelserna om (ultra)nationalister, nazister och fascister och pekar ut väst som fascistiskt i allmänhet och Tyskland i synnerhet, snackar Putin tveklöst skit. Men eftersom han, de facto, nu gör det, trots att han självfallet vet att Tyskland (där han bott i många år) knappast längre kan beskyllas för att vara nazistiskt, måste skitsnacket tas emot väl någonstans. För mig är blotta tanken på att den uttalat kristna tyska statsledningen idag skulle vara nazistiskt, naturligtvis lika löjeväckande som skrattretande. Medan Putins monolog tonar bort kokar hans världsbild, lögner och hot ner till bilden av en nojig, smått desperat despot och avslöjar honom och hela hans ryska federation. Det är den enda statsbildning, enda nationen, på norra halvklotet, vars policy per definition kan betecknas fascistisk eller åtminstone fascistoid. Den Ryska Federationen är en nedbantad fortsättning av Sovjetunionen utan det marxistiska innehållet och färre delrepubliker.
Varför – varför – varför?
Många har, som sagt, spekulerat i anledningen till Putin, Polarna & Kremls aggression och olagliga anfall på en suverän stat. Putin har i sina ”historiska essäer” gett sin syn på historien och den hanterar han på samma sätt som han styr, dvs självsvåldigt och rejält nyckerfullt. Visserligen ser Putin, som alla ryssar, ett egenvärde i imperiebyggandet, men Ukraina tror jag handlar om så mycket mer. Utifrån en kommentar Putin fällt om att USA och NATO alltid agerar efter eget skön, sluter jag mig till att han vill agera på samma sätt. Dvs, att kunna invadera länder, oavsett vad FN beslutar och världssamfundet än må tycka. Världssamfundet har även tillåtit USA och NATO att handla i strid med FN-resolutioner, klagade han. Putin frågade retoriskt varför inte Ryssland också, ensidigt och oprovocerat tillåts invadera andra stater. Och besvarade den med att den Ryska Federationen knappast står USA och NATO efter. Federationen är till och med, landmässigt den största nationen på planeten, men behandlas styvmoderligt av övriga västländer. Putin tänker tydligen göra slag i saken och hädanefter agera som han finner för gott. Hela tiden återkom han till USA:s invasion av Irak. Erövringen hade endast ett syfte och det var inte att förstöra ”weapons of mass destruction” eller störta Saddam, utan att för att president Buschs polare skulle kunna skriva feta oljekontrakt med den egna militären. Det enda departementet jänkarna skyddade i Bagdad var just oljedepartementet. Om än irakiernas fick betalt för sin olja, betraktar jag förfarandet, likafullt som stöld och brott mot folkrätten.
Smått chockad
Det faktum, att Putin verkligen satte sitt outtalade hot i verket, blev jag nog ganska chockad av. Det fick mig att tappa momentum och jag kom helt av mig med WordPress och bloggen. Nu har jag svårt, att rikta fokus på det jag skulle ha gjort idag, och istället jagat info om läget för och i Ukraina, utan framgång. Media spekulerar vilt och rullar Putins kungörelse om sin militära specialoperation, och han kan, naturligtvis kalla invasionen vad han vill, men någon militär specialoperation, handlar det överhuvud inte om. Gott Folk! Jag avslutar detta inlägg med en eloge till Volodymyr Zelenskyy, Ukrainas tuffe och karismatiske president, som tagit ämbetet på fullaste allvar, han tänker stanna i huvudstaden och visar sig vara en modig man, en folkets man. Zelenskyj har sedan han tillträde dragit i varje tråd, följer varje uppslag, testat varje idé, i det outtröttliga arbetet, att skapa rimliga förhållanden för sitt land och folk. Och nu…
Lämna ett svar