Ragnarök.

I anledning av att Lede Fi på krigets dag 16, den 10:e utsattes ukrainska städer för nya luftanfall med missiler, vilket flaggar för att Lede Fi verkligen ändrat taktik och ämnar använda sin förmåga till fjärkrigföring. Säkert tillsammans med markstridsstyrkor trots att dessa inte visat sig vara speciellt effektiva verktyg för Rysslands krigföring. Federationen påstår sig ha introducerat ett nytt kraftfullt missilvapen, Kh-47M2 Kinzhal (ryska för dolk), med vilket de förstört en underjordisk vapen- och ammunitionsdepå någonstans i Ivano-Frankivskregionen eller Ivano-Frankivshchyna, i Ukraina.

Inte minst för att räta ut mina väldigt många frågetecken när det kommer till missiler, som jag, instinktivt alltid betraktat som Ragnaröks förebådande. Därför aktualiserar jag frågan om fjärrkrigföring med missiler, i detta ”extra” inlägg och uppdaterar sålunda mina, förhoppningsvis dina kunskaper, på området. Det är ingen helt uttömmande redogörelse av den Ryska Federationens tillgång till dessa vapensystem. Alltså, mindre detaljdata, som modellnr, vikter och sådant, utan en mer allmänt hållen betraktelse.

Som vanligt tar vi det från början. Den Ryska Federationen har ett antal olika typer av flygande bomber och raketer som; Iskander, Kinzhal, Kalibr, Sarmat, Bulava, Grad och Katyusha. Missil eller raketvapen delas in i tre olika kategorier;

• Strategiska missiler,
  • ämnade för mark- och sjömål bakom fronten, långt in på motståndarens territorium. Till denna kategori hör Kinzhal, Kalibr, Sarmat och Bulava.
• Taktiska missiler,
  • används mot alla typer av mål på slagfältet eller mot bebyggelse. Till denna kategori hör TOS-1, Grad och Katyusha. Katyusha är dock från Andra Världskriget eller det Stora Fosterländska Kriget, som det heter i Ryssland.
• Operationella-taktiska missiler (OTM)
  • är inte enbart missiler utan hela vapensystem redo att aktiveras direkt. OTM:er används precis som strategiska missiler mot mål långt in på motståndarens territorium fast mycket större, som tross och annan support, militär infrastruktur, knutpunkter, lager och depåer, stridsledning och flygfält. Till denna kategori hör Iskander. Iskander är redan med konventionella stridsspetsar ett fruktansvärt vapen, men också sårbart, då systemet kräver stora resurser i support och hantering, allt på hjul. Utöver själva avfyringsfordonet behövs ett fordon för att ladda missilerna, stridsledning, reparationsenhet, ambulans och mobil sjukvårdsenhet, transport- och spaningsfordon samt mobila baracker. Över 50 fordon i varje kompani. Iskander kan levereras i två varianter, Iskander-K och Iskander-M.

K-typen är extremt högtflygande och kan nästan röra rymden när den stiger till ca 100 km och tack vare, att missilen är lättmanövrerad trots, att den utsätts för en helt otrolig belastning på 30 G går den inte att skjuta ner. M-typen är extremt lågflygande, sex till tio meter över markytan och lika lätt att manövrera som sin syster, ska den också vara omöjlig att skjuta ner. Federationens militär har stor tilltro och jättelika förhoppningar på att Iskander ska kunna något balansera USA:s militära försprång. Ryssarna kallar Iskander försedda med kärnstridsspetsar för Europas dödsdom.

Kinzhal

Det sägs att Kinzhal är en hypersonisk missil, alltså med hastigheter upp till mach 10, mao tio gånger ljudets. En hiskelig fart som gör upptäckt och nerskjutning av inkommande missiler väldigt mycket mer komplicerat och kräver både flyg- och satellitbevakning av utskjutningsplatserna om det ska finnas ens en rimlig chans att hinna reagera. Människans varseblivnings- och reaktionsförmåga är långt ifrån konstruerat för att hinna se, parera och oskadliggöra ett föremål, vilket närmar sig med kanske 4 000 meter eller 4 km per sekund, varje sekund.

Det blir ca 1000 km/timme. Vår kapacitet att hinna se och parera hotande anfallsvapen ligger i inkommande knytnävar, pilar, spjut, katapultprojektiler, knivar och andra tyngre föremål. Vid hypersoniska hastigheter hinner man inte ens bli rädd, eftersom missilen knappast syns innan den slår ner. Möjligtvis hinner man uppfatta faran precis innan eller i nerslaget.

Missilen är inte speciellt ny, utan är en vidareutveckling av vapensystem Sovjet började utveckla på 1970-talet, projekt Putin återupplivade 2017. Enkom för att kunna slå ut US Navys stora hangarfartyg, vilka verkar vara Kremls huvudsakliga huvudvärk och värsta mardröm. Det skulle krävas en jättemissil för att lyfta bränsle och 500 kg tung stridsspets för att uppnå hypersonisk hastighet. Det revolutionerande var upptäckten att konventionella missiler ganska lätt kunde göras hypersoniska genom att släppa dem på mycket hög höjd från luftburna farkoster.

Som det ryska Mikojan-Gurevitj MiG-31. Lede Fi menar, att med en räckvidd på mellan 1500 – 2000 km, täcker Kinzhal, hela östra Europa med Baltikum och Polen, Tyskland, Danmark, Österrike, Schweiz, Belgien, Balkan, halva Skandinavien, Frankrike, Italien och UK samt en liten del av Turkiet. Lägg därtill en hastighet på närmare 4 km i sekunden och de flesta städer inom räckvidden kan nås inom några minuter. Lägg ytterligare till att Kinzhal av Federationen anses vara ”osårbar”, vilket förmodligen måste låta utomordentligt imponerande för en spekulant på krigsmateriel.

Och det är väl mest som säljsnack man ska uppfatta skrytet. Emellertid, en del uppgifter har jag hittat på en mer eller mindre anonym sajt som den ryska staten militären eller gamla kommunister verkar ligga bakom. Artiklarna är från 2018 och förtäckta hot mot Europa förekommer uppenbart, inte minst i varningen till Polen om att Warszawa på 260 km avstånd från Kaliningrad, nås med den ryska ”mirakelraketen” Kinzhal på 65 sekunder. ”Man hinner inte ens gå ner för trapporna till skyddsrummet. Och om man än klarar det… Till vilken nytta?

Tydligen är det hotande ryska pekfingret riktat mot Polen för att de planerade att skicka trupper till Ukraina. Hos mig har kriget i Ukraina, ett omfattande surfande efter info  och på nätet samlade uppgifter tillsammans med böcker, skapat uppfattningen, att Putin åtminstone sedan 2010 medvetet och aktivt byggt upp, inte en försvars- utan en angreppsmakt. Nato och EU har legat lugnt och tryggt inbäddade i ryskt gas- och oljeberoende och helt missat att Federationen inte endast återställde Sovjetarméns militära status och ersatte sönderrostat materiel.

Den byggde därtill upp en helt ny krigsmaskin, i syfte att angripa, invadera och erövra andra länder, sina grannar. Hur orolig ska man vara? Jag tänker så här; om Putin haft vad som krävs hade han naturligtvis redan skickat armador av missiler för att attackera de huvudstäder i Europa som låg inom Sovjetunionens intressesfär, dvs hela Östeuropa. Sanningen är den, att ”osårbar” eller ej, genom NATO:s och Tysklands luftvärn tar den sig inte.

Dessutom kommer NATO på några timmar oskadliggöra den ryska enklaven Kaliningrad och undanröja det akuta missilhotet. Det samma gäller Krim och de Iskander-system den Ryska Federationen tilläts placera i Sevastopol, vilket jag överhuvud inte förstår. Ukraina förefaller vara generalrepet, testet i skarpt läge, inför huvudgiften; att ännu en gång med våld utvidga den ryska världens värden till ointresserade grannländer. Däremot kan jag gott tänka mig att dessa precisionsvapen kommer att användas för att slå till mot eller ut någon viktig samhällsfunktion för att bestraffa länder Putin anser motarbetar honom. Till sin hjälp har han fler sattyg,

Kalibr, Bulava och Sarmat

3M-54 Kalibr är en rysk sjömålsrobot som utvecklades redan under sovjettiden. Liksom allt annat i Ryssland har sitt ursprung i Sovjetunionen har Kalibr också vidareutvecklats till kryssningsroboten 3M-14 Birjuza. Ett trettiotal strategiska missiler ska ha varit med om att inleda Lede Fis invasion av Ukraina och riktats mot mål som stridsledning, kontrollpunkter, flygbaser och luftvärnsbatterier. Kalibr används av Federationens marin för att bekämpa mål till lands och till sjöss. Kalibr har legat till grund för ett antal andra missiler, men dem tar jag inte med här.

Med tanke på att Lede Fi börjar beskjuta ukrainska städer med missiler kommer vi säkert få höra mer om dessa vidriga vapen. Effekterna på bebyggelse som träffas av strategiska missiler, vilka är avsedda att sänka fartyg och som Kinzhal, hangarfartyg med, kommer att förvandla Ukrainas städer till grus och aska. Att medvetet förstöra motståndarens civila infrastruktur är enligt FN-konventionen, vilken Ryssland signerat och är bunden av, förbjudet. Det konstituerar per omgående grovt krigsbrott, brott mot mänskligheten och brott mot moder jord (miljön).

Mycket förbättrade sovjetiska ballistiska missilsystem har den Ryska Federationens militär lyckats ta fram med missilerna RSM-56 Bulava (Stridsklubba) och RS-28 Sarmat. De är i grunden bärraketer, vilka kan utrustas med alla typer av stridsspetsar, men ska egentligen bära kärnvapen. RS-28 Sarmat kallas ibland felaktigt för Satan II, vilket är NATO:s namn på själva bomben. Bulava kan i och för sig avfyras från ett raketbatteri på land, men är avsedd för ubåtar.

Att de är interkontinentala ballistiska robotar betyder att de snabbt stiger till 100 – 150 kilometers höjd där roboten, i den syrefria miljön friktionsfritt fortsätter flyga på lyftkraften och använder endast lite bränsle till korrigeringar av kurs etc. På detta sätt kan Sarmat sas surfa på planetens tak relativt långt, närmare bestämt 16 000 km (ekvatorn är ca 40 000 km). Lede Fi skryter med att de i Sarmat byggt in MIRV-förmåga, dvs roboten kan bära tio större eller femton mindre kärnladdningar, vilka alla kan riktas mot individuella mål.  

Den ryska statsledningen är överlyckliga över att de äntligen själva har interkontinentala ballistiska robotar med räckvidd att nå USA och dessutom ”komma runt” Norra Amerikas luftvärn för att träffa valfritt mål. De skämtar med att det knappast går att styra Sarmat ”runt” luftvärnet om den tar väger över nordpolen, men väl ”runt”, om den avfyras över sydpolen. USA har ju inte föreställt sig att Mexiko eller Chile skulle beskjuta USA med missiler, därför saknar USA skydd mot syd. Därtill är det alldeles för dyrt att bygga ett raketförsvar för att täcka blottan i söder. USA har inte ens byggt färdigt skyddet norrut.

Ett världskrig med kärnvapen är förvisso inget jag önskar uppleva, men inte över sig orolig att det ska hända. Logiken säger att Rysslands skryt mest handlar om självhävdelse parat med skicklig propaganda för att verka mer muskulös än det snöre man är. Hade det nu varit så enkelt som Lede Fi försöker få oss, att tro, blir det svår att förstå, att också det inte redan har inträffat. Den ryska militären kan omöjligen vara omedveten om att USA:s luftvärn inte bara pekar rakt upp, utan funkar som ett paraply.        

Jag betvivlar inte för ett ögonblick på att Putin sitter på fruktansvärda vapen, men Federationen har varken ekonomi eller kapacitet eller teknologi eller tekniker eller ens utbildad arbetskraft för att tillverka tillräckligt många. Det gäller all vapenproduktion. Ryssland har gjort sig oberoende av många komponenter från väst, men inte alla (som tur är) och detta sätter definitivt stopp på den ryska ambitionen till imperiebygge, om än endast tillfälligt.

Putin hotar endast så länge med massförstörelse och då är det lugnt. Därutöver är realiteten den, att kärnvapen är tveeggat och slår lika hårt mot bägge håll, eller ja, i detta fall mot alla håll. Eftersom Putins krig, som de flesta andra erövringar bottnar i utsikten till ekonomiska fördelar, är sannolikheten att han kommer att förstöra denna möjlighet, synnerligen liten. Möjligen kan Putin ta till denna slutgiltiga lösning, om han blir skogstokig och omgivningen inte handgripligen stoppar honom.

Kärnvapenkrig

I alla händelser kommer Ukraina att behöva utstå omänskliga lidanden innan mardrömmen är över. Vi har en plikt att hjälpa folket allt vi förmår. Av många, många anledningar kan Putin inte tillåtas segra. Ukraina ligger inte tillräckligt långt bort för att inte också vi, oavsett NATO, kan komma att få se vår tillvaro kollapsa av ryska ballistiska robotar. Jag avslutar dagens inlägg med att presentera det militära styrkeförhållandet mellan Ukraina och den Ryska Federationen 2020. Siffrorna är av naturliga skäl uppskattningar, men ligger inte desto mindre i rätt härad.

Ukraina Ryssland

Rent siffermässigt är Federationens styrka överväldigande, speciellt vad gäller luftstridskrafter, men det har haft liten betydelse i praktiken, på slagfältet. En hel del av de redovisade krigsmaterielen på bägge sidor är gammalt och utdaterat, trasigt eller obrukbart av andra orsaker. Sedan 2014 har Ukraina kraftigt rustat upp sitt försvar, men bland annat har den tidigare utbredda korruptionen hämmat en riktigt effektiv implementering av de enorma resurser som lagts på militären.

Ryssarna har sedan 2018 väsentligt ökat anslagen till militär upprustning, men där har likväl korruption och det ryska systemets traditionella tröghet hindrat den avsedda  effektiviteten. Federationen kan visserligen ställa upp runt 100 000 – 150 000 gott utrustade soldater med motoriserade och tekniska resurser av mycket god kvalité, men resten är dåligt utrustade, saknar stort sett, nödvändig utbildning, övning och stridsmoral. Just motivationen har varit helt avgörande för Ukrainas stora framgångar hittills.   

En analys av situationen ger vid handen att Federationens militära debacle hand i hand med förlamande ekonomiska sanktioner endast kommer att sporra Putin. Vissa amerikanska underrättelsekällor, menar han kommer att använda allt tyngre och mer urskillningslösa vapen i sitt korståg mot Ukraina. Ukrainas försvarsattaché I USA, framförde sitt lands prio Ett, dvs mer luftvärnssystem nu; ”Det kan vara markbaserat luftvärn, det kan vara stridsflyg, vadsomhelst tillgängligt. Många länder har rysktillverkade luftvärnssystem UAF vet att använda”. Attachén bad också om pansarvärn, tyngre handeldvapen och försvarssystem för att värna Ukrainas sårbara kust mot attacker från den Ryska Federationers marina styrkor i Svarta Havet.

Efter dessa deprimerande missilfakta behövs en motvikt, om än något lätt. Vad jag spontant tänkte på var att det i all sin hemskhet likväl är glädjande att det jag skrev senast om UAF:s strategi och taktik faktiskt har ägt rum, vilket ett videoklipp från ett snyggt bakhåll på ryska stridsvagnar filmad av en drönare. Ett team av utredare av öppna-källor (open-source), hos sajten Bellingcat, fann geoplatsen för överfallet på den ryska konvojen, vilken låg vid ett glest befolkat område på E95 i riktning mot Kiev.

Hade inte de heroiska försvarana förintat det ryska hotet hade Lede Fi legat rakt på spåret till krigsskådeplatsen öster om huvudstaden där inkräktarna genom våldsamma attacker försöker forcera Ukrainas försvarslinjer för att komma åt att belägra och inta huvudstaden.   

Bakhåll på ryskt pansar (Video)

Min avsikt med detta inlägg var, i första hand att avhjälpa min egen okunnighet i ämnet och jag hoppas att du fann läsningen intressant och värd tiden. Kommentera gärna, vare sig du tycker jag har rätt eller fel. Det är utan minsta tvekan, personligt utvecklande och nyttig hjärngymnastik, att utväxla tankar, erfarenhet och uppfattningar med andra sansade personer. I nästa inlägg, läggs som vanligt, först de senaste händelse ut och därefter fortsätter jag på miniserien Ryska Ledare Del 2 och kanske den egentliga anledningen till Putins korståg.