Trostyanets,

en ort i östra Ukraina med ca 20 000 invånare, i Sumy-regionen och den första stad att hamna under de ryska inkräktarens stövelklack den 24:e februari. Att inta staden verkar inte ha ingått i Putins plan för den första fasen av invasionen, utan berodde tydligen på att Ukrainas armé (Ukraine Armed Forces UAF) sprängt bron, vilken leder över floden Dnipro fram till huvudstaden Kiev.

Ryssarna blev säkert förvånade, men knappast lika förvånade som Invånarna i Trostyanets, då den kolonn med ockupationsarméns krigsmaskin som tidigare rusat mot Kiev, nu vände helt om och rullade tillbaka mot den ryska gränsen som ligger ca 30 km från staden.

Det var den Ryska Federationens militär genom 1:a Gardets Stridsvagnsarmé som intog staden och upprättade sitt högkvarter i Trostyanets tåg- och busstation samt inrättade en kasern i stadens polishögkvarter. De hade knappast kommit för att bese stadens sevärdheter, som den nygotiska “Runda (Borg)Gården” från 1749, som blir friluftsteater under sommaren.

I Trostyanets finns därtill en chokladfabrik och ett chokladmuseum, beläget i den gamla herrgård, där Tjajkovskijs ouvertyr, “Stormen” från 1864, komponerades. Nej de, dvs Lede Fi var intresserad av annat än kultur. Kultur är uppenbart ett okänt eller svårbegripligt begrepp hos Lede FI, vilken består av en högst illa oorganiserad mobb. De barrikaderade sig direkt de anlände till sin nya bas, dvs stadens polishögkvarter.

De befäste stadens tåg- och busstation och under första veckan utvecklades de snabbt till en rent mordisk lynchmobb. Besvikelse över befolkningens tysta motstånd och negativa attityd samt sin rädsla för och den frustation, ukrainska motattacker skapade, tog inkräktarna ut på slumpvisa offer eller på var och en de upplevde som fiende.     

Getto eller koncentrationsläger (KZ)

Trostyanets med omnejd, dvs bosättningar och samhällen runt staden som tidigare varit en lugn och stillsam ukrainsk landsända förvandlades på några få dagar till ett nazityskt getto eller värre, ett koncentrationsläger. Visst, det låter horribelt, men jag finner inget bättre, eller mer beskrivande uttryck. Befolkningens tillvaro inskränktes på alla tänkbara sätt.  

Först upphörde den fasta telefonin att fungera, sedan mobilnätet och internet, därpå el samt gas, med den följden att invånarna stod utan dricksvatten, värme och utan att kunna laga mat inomhus. Affärerna kunde inte hålla öppet, utan slog igen och folk tvingades leva på krympande ransoner.

Utegångsförbud kvälls- och nattetid infördes och de, vilka påträffades ute sköts på plats. Att gå ut likväl dagtid var en veritabel rysk roulett och förenat med livsfara, i det att de skjutglada inkräktarna slumpmässigt kunde avrätta vem som helst. Lede Fi började märkas mer och mer, utförde fler och fler personkontroller och grep allt fler.

Framförallt på män i krigför ålder, men även andra, inkräktarna gick igenom de gripnas smartfoner, för att leta efter uppgifter på Lede Fis positioner eller på foton av deras stridsvagnar och eventuellt andra dokument. Offren tvingades klä av sig för att visa att de inte hade tatueringar som band dem till UAF eller värre än Azov-bataljonen. Fann ryssen sådana tattoos, sköts personen på plats.           

Till Skogs

Tjugo minuter innan den Ryska Federationens 1:a Gardets Stridsvagnsarmé återvände till staden hade invånarna haft ett möte där det beslöts att de som ville slåss skulle dra till skogs och ansluta sig till UAF eller bilda partisangrupper, alla andra skulle gå hem och hålla sig hemma.  

Om detta och allt annat pratade folk om när de nu efter fyra veckor av ockupationsmaktens terror äntligen fritt kunde gå ut. De första kom ut när de ukrainska stridsvagnarna och infanteriet dök upp i skogsbrynet samt när de ukrainska prickskyttarna sladdade in i staden med sina KIA-skåpbilar.

Befolkningen hälsade sina befriare och mer folk samlades, i den kalla vinden på torget, som heter 40:e Arméns Torg och känns igen på det sovjetiska krigsmonument, uppsatt för att fira Trostyanets befrielse från nazisterna 1943, med en grönmålad rysk stridsvagn, T-34, vilken som en parentes klarat sig relativt hyggligt i en miljö. Som mest liknar Berlins utbombade innerstad eller Stalingrad.

Vansinnig förstörelse

En del gråter när de ser den totala förödelse Lede FI lämnat efter sig, andra grinar av lättnat över att de lever och inkräktarna är borta, puts väck! Många ler och skrattar när de träffar familj, vänner och bekanta de inte sett på en månad. Människor kramas, likväl med helt främmande i ren glädje över att inkräktarna lämnat staden.

Den Ryska Federationens trupper tog helt plötsligt till reträtt på fredagseftermiddagen och drog sig hastigt tillbaka till Ryssland på den enda återstående framkomliga vägen hem. I kölvattnet av besöket lämnar ryssen bakom sig skrämda människor, traumatiserade människor. Människor som vittnar om en obeskrivlig terror, en bisarr mardröm, mitt på ljusan dag.

Folk beskriver en lika illvillig som oberäknelig fiende, vilken fått befolkningen att kura hemma eller i källare, i skenet av stearinljus, i förhoppning om att inte få objudna gäster, som brutit sig in för att plundra och våldföra sig på de boende. Folk berättar om den otrygghet och osäkerhet som uppstår då inga nyheter om situationen i resten av landet eller ens i närområdet finns.

En trevlig soldat på vakt vid polisstationen upplyser om att inkräktaren lämnat flera städer och Bl a Irpin, en liten stad strax utanför Kiev, vilken blivit rikligt illa åtgången av den Ryska Federationens artilleriattacker, flygräder, missilanfall och otaliga salvor med raketartilleri samt ballistiska robotar.     

Om än Trostyanets, förutom 40:e Arméns Torg klarat sig relativ bra, har bosättningarna och de små samhällena runt om staden erhållit ordentligt med stryk. Som en reaktion på att Lede Fi inte lyckades få full kontroll på befolkningen har de mer eller mindre totalförstört de flesta boplatser och förvandlat dem till rykande husrester, raserade murar, och grus. 

Avskedsföreställning

Utan att vara ett lejon på psykologi, vågar jag ändå påstå att inkräktarnas reaktion och beteende är patologiskt betingat. Enbart djupt störda personer engagerar sig i dylika aktiviteter, saken är i alla händelser obegriplig. Mer begriplig eller ens fattbar för normalt funtade människor är inte heller den ryska ockupationsarméns stinkande avskedsföreställning.

Polisstationen, hade inkräktarna uppenbart förvandlat till kasern, till boendeyta och till skydd hade ryssarna staplat  polisens arkivskåp på varandra, för alla fönster. Förutom allt det vanliga skräp oansvariga människor producerar och lämnar efter, som tomma eller halvfulla matförpackningar, ölburkar, tombuteljer, kartonger, kläder och liknande sopor, hade soldaterna från 1:a Gardets Stridsvagnsarmé ”bättrade” sina svinerier, genom att pissa och skita, i princip överallt.

Av mängden fekalier att döma måste det röra sig om ett stort antal soldater ur denna, i Ryssland högt skattade och mycket dekorerade armé, vilka fått utlopp för de mest infantila manifestationer tänkas kan. De har tydligen alla blivit nödiga samtidigt och gått från kontor till kontor till förhörsrum och samlingslokal för att utföra sin behov.      

Det ligger således prydliga, lätt uttorkade högar av exkrementer på stolar, bord och skåp, eller ja, överallt de kommit åt, verkar det som. Till och med den döde civilisten, vilken en ukrainsk soldat lyft fram ur en manlucka, i bilaffären, bredvid polisstationen och lagt på gården, utanför skändades med avföring, vilken den ukrainske soldaten anständigtvis avlägsnat från kroppen.

Den döde är okänd, blir knappast enkel att identifiera, då ansiktet är borta, efter ett skott på mycket nära håll. I väntan på transport för identifiering och begravning ligger mannen insvept i en yllefilt. Det är förmodligen ingen fiendesoldat de lämnat kvar, för Lede Fi tog, tacknämligt nog med sig samtliga likviderade polares kroppar därifrån.

En månad som ett år

Många menar att den senaste månadens strapatser, där allting, precis allting hängt i limbo, mer känts som ett år. Klockan 5:30 den 24 februari 2022, då hesa Fredrik skrek att ”kriget har börjat!”,  verkar därför avlägset och det lär ta mycket långt tid att komma över vad som hänt.

De företagare, som var vakna och förstod eller fick reda på att Lede FIs invasion var ett faktum behövde snabbt ta sig till sina respektive företag för att hämta hem USB-minne med förtagens bokföring och andra viktiga dokument och kanske också kontanter. Under de första dagarna av den Ryska Federationens olagliga ockupation var det ganska lugnt i staden, den fasta telefonin funkade, liksom mobilnätet och internet.  

Många kunde då jobba hemifrån och genomföra löneutbetalningar till anställda samt säkra egna pengar genom att sända stålarna utomlands. Det tog dessvärre ett abrupt slut och en skavande känsla av isolering, utsatthet och stor fara kröp säkert nära inpå varje invånare i hela Trostyanets närområde.

Rån och plundring

Omkring 1 000 ryska inkräktarsoldater hade bitit sig fast i stadens polishögkvarter, på tåg- och busstationen och den lilla landningsbanan för mindre flygplan. Till en början befäste fienden endast sina baser och stannade där. Emellertid, den Ryska Federationens militära logistik är allt annat, än just logistik eller inte ens kan kallas så, levererade underhållenheterna inga förnödenheter.

I par med en köldknäpp som slog till med minus 19 grader, vilket drabbade vän och fiende lika startade rånen och plundringen. Under vapenhot rånade flera små mobbgrupper affärer på TV-apparater och annan hemelektronik, de robbade andra butiker. De sköt sig, till och med, in på en stormarknad för att plundra den ren på förnödenheter.

Som tack slog de på vägen ut, sönder kassaapparater och sköt bankomater sönder och samman. Upplevelsen att en maffia kommit loss och flippat över var påtaglig. Också stadens Second Hand-butik fick påhälsning av de ryska kleptomanerna och rensades på sina begagnade kläder. Det fick invånarna att håna klädtjuvarna och skoja om att staden mer än gärna hade skickat de använda plaggen till Ryssland. 

Brutal rysk kontroll

Befolkningen kontrollerades alltmer hårdhänt och öppet brutalt av ryssen med tiden. Invånare vilka bar sin smartfon med sig, vid kontroll, kunde i bästa fall, förlorade den. Unga män togs till stationen inkräktarna byggt ett förhörscenter i, för att misshandlas och torteras. En intressant historia avser en ung man, hos vilken ryssen fann koordinaterna till en rysk position i staden.

Grabben stod på sig och insisterar att han lärt sig siffrorna av misstag genom en grupp på sociala medias plattform Telegram. Sannolikt räddade hans mor honom från döden genom att be för sin sons liv, på sina bara knän, vilket tydligen fick en soldat från Kaukasus att tycka synd om henne och lät dem gå.

Det är den enda humana handling jag känner till som gjorts av någon rysk militär i Ukraina och som kan betecknas som undantaget, vilket bekräftar regeln. Annars var de ryska inkräktarna allt annat än humana, utan snarare råa. Så kunde de, vilket redan nämnt, som påträffades på gatan efter kl 15 riskerade att få ett skott i pannan.

En stackars cyklist sköts utan vidare ihjäl av okänd anledning. En annan man gick samma öde till mötes då han sprang mot stadens sjukhus, efter besked om komplikationer med fruns graviditet genom en för tidig förlossning. Åter en annan man, vid namn Alexander Vilinsky, 60 år och veteran från sovjets krig i Afghanistan, sköts likväl till döds sedan han vägrat att låta sig drivas ut från sitt hem av den ryska militärmaffian.

En 31-årig järnvägsarbetare, Sasha, som för UAF:s räkning höll koll på ryska positioner dödades då han den 12 mars, inte stannade direkt efter varningsskott. En rysk prickskytt satte ett skott rakt genom hjärtat på honom. Familjen hittade Sashas kropp dagen efter liggande bredvid ett elskåp på en trottoar. Lede Fi hade inte låtit någon flytta den döde.

Sashas pappa tillägger han nu kunde begrava sonen på kyrkogården. Den ryska militärmaffian hade inte tillåtit några begravningar, de som av olika anledningar dog fick begravas på bakgårdar och i trädgårdar till sina hem, i hemsnickrade kistor eller enbart svepta provisoriskt med lakan eller presenningar i grunda gravar.  

En invånare avslöjade att hans saliga mor, 80 år, dog den 21 mars, varför han tvingades att lägga mamman i garaget då, inga begravningar på kyrkogården tilläts, inte heller någon gudstjänst eller sörjande. Han berättar vidare hur han spikade ihop en enkel kista och grävde ner sin mamma på gården.

Den ryska arméns enfaldiga soldater

En arbetare från chokladfabriken berättar att han fortsatte att gå till fabriken i flera dagar efter att Lede Fi dök upp och på så sätt fått kontakt och pratat med de ryska soldaterna på platsen. Många hade inte en susning om var de befann sig eller ens vad deras uppdrag gick ut på. De hade ingen aning om hur kriget gick eller om Zelenskyy var död eller om han levde.

Knegaren fortsatte berättelsen med att de enfaldiga soldaterna blev förbannade och svor, men lommade iväg när de fick reda på hur sakerna förhöll sig. De invånare som haft mest kontakt med ockupationsarmén talade om att de baserat på soldaternas accenter gissningsvis kunde placera dem inom den Ryska Federationens republiker.

Trostyanets invånarna menar att minst trettio procent verkar ha varit milismän från Sydossetien, vilket är den lilla landremsa i Georgien, den Ryska Federationens annekterade 2008. Ett antal av de ryska knektarna sägs härrörde från de av Federationen understödda, men likväl ockuperade sk  “folkrepublikerna” i östra Ukraina.

Därtill var ett stort antal av de värsta skjutglada kleptomanerna från den extremt fattiga sydöstra sibiriska regionen Burjatien, uppger befolkningen och tillägger att några av dem, var “kontraktniki”, dvs kontraktssoldater, men de flesta hade enbart anmält sig för tjänstgöring fyra månader sedan.

Tydligen hade ingen dessa urfattiga soldaterna svar på varför de var i Trostyanets eller ens vart de skulle härnäst. “Vi lyder bara order”, var allt vad de hade att säga om saken. Att de så pass lätt föll för stöld, plundring och våld, är knappast konstigt men likväl oförlåtligt och definitivt Federationens befäl, vilka bär det yttersta ansvaret.

Snaran dras åt

UAF började sakta men säkert dra åt snaran runt Trostyanets och 1:a Gardets Stridsvagnsarmé. Ukraina intog byarna i närområdets skogar och utsatte Lede Fi för ständiga attacker var än de kom åt denne. Det blev allt svårare för ockupationsmakten att patrullera och svepa omgivningarna efter partisaner och andra motståndare.

Det märktes på inkräktarnas taskiga nerver och dåliga humör att de kände UAF:s tryck och blev än svårare mot befolkningen. Den avlägsna skottlossningen kom dagligen närmare och närmare och hos Trostyanets invånare tändes otvivelaktigt en strimma av ljus, ett hopp, i och för sig, ett svagt sådant, men ändå, om en snar räddning.   

Räddningen var absolut på väg och den skulle obönhörligen komma. För några dagar sedan flög en ukrainsk drönare rakt mot den ryska positionen vid tåg- och busstationen och fullträffen slog ut tre stridsvagnar och ett artillerisystem jämte ett antal fiender. Inkräktarna blev som skogstokiga och besvarade den ukrainska attacken med att skjuta hej vilt omkring sig.

Av rädsla och/eller av hämndlystnad började galningarna skjuta slumpmässigt mot de omgivande byggnaderna eller i stort sett allt inom deras synfält och sannolikt med alla vapen de hade tillgång till. Inkräktarna riktade sina stridsvagnskanoner mot stadens sjukhus och vårdpersonalen minns väl den stridsvagn som hotfullt rullade gatan fram mot sjukhuset.

De minns likväl den skräck som grep dem när stridsvagnens kanontorn sakta svängde över och kanonen riktades direkt mot dem och avfyrade ett skott. Ryssarna sköt flera skott men de träffade och slog stora hål i väggen endast på den översta våningen. Turligt nog hade alla patienter tagits ner i skyddsrummet.   

När korditröken lagt sig hade inkräktarna lyckats skapa och efterlämna en apokalyptisk bild, som tagen ur en science-fiction-films framtidsvy av den fulländade katastrofen efter det totala kriget.  

Det patetiska återtåget

Inför utsikten att bli kringrända tog det ryska packet det säkra före, det mindre säkra och gav sig  av. Det var en patetisk kolonn av fordon som med svansen mellan benen stack iväg. Sannolikt lyckliga för att de undkommit att bli förintade. Innan de drog hade de, som tidigare nämnts en avskedsföreställning och nu toppade de, den insatsen med att försåtsminera chokladmuseet. De hade redan brutit sig in i den botaniska trädgården och minerat dess Nymph Grotto från 1809.

Tågstationen och andra platser hade lämnats med en myckenhet graffiti med texter i urval som ex.vis “Zelenskyy är en jävla bög“, eller “För Rysslands ära“, eller ett enkelt sprayat hjärta och “Ryssland” bredvid. ”Från Ryssland med kärlek” hade någon inspirerad rysk ungdomsbrottsling lyckats plita och kludda ihop.

Det var sannerligen med en obeskrivlig lättnad befolkningen såg tolv stridsvagnar, 20 bepansrade stridsfordon, tre stora mobila haubitsar, ett mobilt raketartilleri samt 30 lastbilar. Bakom dem körde minst 20 personbilar tjuvarna stulit och målat med röda Z-tecken. Många av de stulna bilarna var  fullpackade, en del ända upp på taken. Det var visserligen fortfarande en lång kolonn, men lyckligtvis bra mycket kortare än den som rullade åt andra hållet, för en dryg månad sedan. Längst bak med kanontornet vänt mot staden rullade en stridsvagn som skydd för de framförvarande och av stöldgodset. Med den bilden på invånarnas näthinnorna insåg de att inkräktarna verkligen var borta, puts väck.