Min association

på ordet ”Staten” har länge varit coverlåten Staten & Kapitalet av EBBA GRÖN från 1980. Låttexten är ganska proggfrän och har fortfarande viss aktualitet i det att många kopplingar mellan Staten och Kapitalet fortfarande existerar. Kopplingar, vilka svårligen gynnar oss. Staten är också Platon, Aristoteles och naturligtvis den svenska staten. Staten är en abstrakt företeelse ungefär som den helige ande. Fast Staten har också en handfast sida, som inte är speciellt helig. Som barn föreställde jag mig Staten som ett stort, starkt och elakt svart moln utan ansikte men med grov och hög stämma. Det märktes att de vuxna inte ville/vågade utmana det svarta molnet. Min föreställning om Staten nu är att den består av regeringen och en handfull myndigheter vilka påverkar oss och har direkt inflytande över vår vardag. Allt från Skattemyndighet till Kronofogde. Alla myndigheter är i och för sig Staten men de vi oftast inte märker kan kallas statsapparaten.

Det går inte

att hålla för helt osannolikt att Staten en gång utifrån korporativ ideologi hade en ambition att vara medborgarnas skydd och mentor. Att medborgarnas bästa skulle vara ledstjärnan i verksamheten. Så förhåller det sig, i vart fall, inte i dagsläget. Över tid har Staten likt alla maktkoncentrationer fastnat i en härskarattityd och drivit mot oligarki. Men i och med EU:s krav på respekt för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter pendlar Staten mellan det gamla auktoritära förhållningssättet och det mer hänsynstagande moderna. Emellertid hyser jag starka dubier om att svensk administration kommer att nå Europastandard inom överskådlig framtid. Av den enkla anledningen att vårt politiska och administrativa system är skräddarsydda för att styra Sverige på det traditionellt svenska sättet. När Staten agerar inkonsekvent, hårt ibland, ibland milt, uppstår en dubbelhet. När samma stat inte bestämt sig för vilken lagstiftning som ska efterlevas uppstår ytterligare en dubbelhet. Denna, så att säga, dubbla dubbelhet fullständigt raderar all rättssäkerhet som ligger i förutsägbarhet och gör medborgarna osäkra om vad som gäller.

Överspelad Praxis

’Ett myndighetsbeslut idag kan således vara baserat på en numer överspelad svensk praxis eller på gällande EU-direktiv. Om beslutet felaktigt går en emot eller slår fel får man oftast saken, till slut rättad, förutsatt att man besitter kunskap, tålamod, uthållighet och mycket fritid för all den läsning och betydande skriftväxling, tvister kräver. Att fronta Staten är så pass energidödande att många inte fullföljer sina mål trots goda utsikter till framgång. Det är illa, utifrån tanken att alla ska medverka och vara delaktiga i samhällsbygget. Lika illa som att Staten, politikerna och etablissemanget förväntar sig att medborgarna endast ska engagera sig i politik inför och vid valen vart fjärde år. Hur, på vilket sätt ska medborgarna engagera sig i den politiska samhällsutvecklingen genom att hållas utestängda? Gissningsvis genom att ansluta sig till befintliga intresseorganisationer eller skapa nya för att driva angelägna frågor. Låt vara att det läget är som att angripa en solid monolit av kolstål och försöka såga iden itu, med en nagelfil.   

Förvisso

är det en offentlig lögn att vår demokrati saknar åsiktskorridorer, opinionsvallar och tystnadsspiraler samt därtill stöder åsiktsbildningar utanför etablissemangets PK-orienterade gränser. I backspegeln syns väl den indoktrinering vi, födda på 1950-talet i princip dagligen utsattes för och som förekommer än idag, om än i mindre omfattning. Ulf Peder Olrogs och Norrbottens Järns låttext; ”Allting går att sälja med mördande reklam kom och köp, kom och köp, konserverad gröt.” kommer för mig. Och så är det, Den svenska staten och etablissemanget har lyckats nästan lika bra som den engelska aristokratin att indoktrinera befolkningen att verkligen tro på maktens överhöghet och att det enda värdiga och rättvisa samhällstillståndet är det förhärskande. Poängen här är att Staten och etablissemanget lägger stora ansträngningar på att framstå som betydligt schystare än vad deras attityd och politik föreslår. Ett sådant styrelseskick kan naturligtvis inte skapa något större förtroende hos medborgarna, utan förefaller vara hämtad ur Gustav III:s teaterbaler.  .

Sannolikheten

att svenska myndigheter, de juridiskt bindande EU-fördragen till trots, kommer att växla fokus från Staten till medborgarna är försvinnande liten, i det närmaste obefintlig. Detta faktum illustreras av justitieminister Morgan Johanssons uppenbara besvär i förarbetena till den nya förvaltningslagen (2017:900). Där går det smått för justitieministern att förklara för remissinstanserna (förvaltning, domstolar, högskolor mm) varför EU:s förvaltningsdirektiv har företräde framför nationell rätt och att Sverige är förpliktad att tillämpa principen om ”God Förvaltning” för att förbättra allmänhetens förtroende för Staten. Det måste ha tagit hus i helvete inom byråkratin. Man kan riktigt känna chocken och indignationen hos pärmbärarna. Oerhört, ska statstjänstemän nu också förvänta sig familjära besök av vilt främmande medborgare, för en fikapaus på kontoret kanske? Det är inte på något sätt konstigt att gamla strukturer spjärnar emot förändringens vindar. Det konstiga är att förvaltningsdirektiven inte infördes i svensk lag på ett korrekt sätt. En sådan lagstiftning kan naturligtvis inte skapa något större förtroende. 

Ny Förvaltningslag

Den bärande tanken bakom och centrala bestämmelsen i den nya Förvaltningslagen (2017:900) är att proportionalitetsprincipen ska styra förvaltningens beslutsfattande i varje enskilt fall. Det innebär att den handläggande tjänstemannen ska väga olika intressens angelägenhetsgrad på ett objektivt sätt. Men justitieminister Johanssons tolkning av proportionalitetsprincipen och lagtexten som följer den, faller tillbaka på traditionell skälighetsbedömning. OK, men vadå – skillnad eller? Japp, och den stora skillnaden är att åtgärder riktade mot en enskild i enlighet med proportionalitetsprincipen måste vara väl avvägda. Medan samma åtgärder i enlighet med en skälighetsbedömning baseras på vad beslutsfattaren anser vara rimligt. Ex.vis om någon ska dömas att betala 5 000 spänn i böter ska en proportionalitetsbedömning undersöka om beloppet står i rimlig relation till brottet eller förseelsen. Därtill får böterna inte vara alltför betungande och de ska också vara nödvändiga för att komma tillrätta med de orsaker, vilka ledde fram till böterna.

Intresseavvägning

En skälighetsbedömning av samma situation skulle om beslutsfattaren personligen alltid tycker att böter är OK eller har en fet plånbok där -5 000 spänn inte märks, resultera i att någon faktiskt felaktigt blir dömd till böter. Utan minsta tvekan är proportionalitetsprincipen, vilken är ett obligatorium i samtliga beslutssituationer hos myndigheterna, en spelvändare och ett stort steg framåt för rättvisan samt ett jättekliv för medborgarnas förtjänta ställning. Att Sverige som förr (för länge sedan) lät en knivskarp logik styra lagstiftningen, inte själv ”uppfann” principen i fråga kan verka förvånande för oss svenskar. Det beror dock på att proportionalitetsprincipen är en logisk följd av den demokratiska uppfattningen att medborgaren ska stå i fokus, medan skälighetsbedömningen är den logiska följden av fokus på kollektivet utifrån en korporativ idé.

Demokrati Eller?

Men vi har väl demokrati här i Sverige också. – eller? Nja, vi har en representativ demokrati, vilket alls inte är samma sak. Ett exempel: Den politiska ledningen av Sveriges kommuner och regioner besätts genom allmänna och fria val. I kraft av befogenhet enligt den representativa demokratin har kommuner och regioner skapat en paraplyorganisation, SKR (Sveriges kommuner och regioner). Så långt är allt lugnt. Emellertid är SKR en amöba under konstant tillväxt, vilken tillsammans med ständiga krav på ökad budget därtill ställer krav på allt större befogenheter, för att matcha pengarna. Nu har SKR tillskansat sig omfattande befogenheter, precis som en myndighet och kan påverka medborgarnas vardag och liv, men vi saknar insyn i verksamheten. Så lätt kommer den representativa demokratin runt viktiga demokratiska kontroller. Jag har svårt att se hur man lever upp till demokratibegreppet genom ombud till makten. Staten och etablissemanget kan självfallet kalla nuvarande styrelseskick precis vad de vill, men att medborgarna stängs ute från att delta i beslut, vilka kan komma att påverka dem, är absolut ingen känd demokratisk ordning.

Demokratirummet

När valet är över i Sverige, knuffas medborgarna ut ur demokratirummet samtidigt som de folkvalda politikerna drar igen dörren för att slippa bli störda under mandatperioden. Ute i Europa är demokratirummet alltid öppet och politikernas jobb ordentligt påpassade av pressen och därför exponerade för kritik. Det förklarar varför stora protester snabbt kan uppstå på kontinenten, vilket alltså inte beror på sydlänningars påstått hetsigare temperament, lättkränkthet eller andra töntiga fördomar, eftersom detta gäller likväl för Tyskland med flera. Protesternas våldsamhet är avhängigt graden av polarisering i samhället, inte känslorna hos de protesterande. Jo, men våra folkvalda är väl också påpassade av pressen? Förvisso, men här börjar det bli komplicerat och knepigt, dels för att etablissemanget anser att endast vissa åsiktsyttringar ska få framföras, dels på att pressen får statligt penningstöd. Här handlar det inte heller om någon konspiration där staten ”köper” sig fri från närgångna och snokande journalister. Å andra sidan finns naturligtvis en förväntan hos Staten som hostar upp hundratals miljoner klirrande kronor, att pressen åtminstone inte ska bli amerikansk och börja tokgräva sig fram till obekväma sanningar oavsett vart de leder.

Fri & Oberoende

Men som talesättet lyder; är man beroende, är man inte fri. Sedan att etablissemanget och politiker påstår att presstödet ges för att pressen ska vara och förbli fri och oberoende är en förklaring mest ämnad för ofiltrerade barnaöron att tro på. I verkligheten har svensk massmedia till den grad likriktats, att ex.vis papperstidningar inte kan leva på vad de skriver för den skiten kan man läsa i alla blaskor. Det är därför knappast överraskande att skvallerpressen verkar frodas, de sticker i varje fall ut och levererar berättelser människor läser, om än i brist på bättre. Jag antar att etablissemanget och Staten är nöjda med det nuvarande arrangemanget eftersom det bidrar till bilden av en fungerande och vital demokrati. Bilden är dock lika falsk som målningarna av den engelske prinsregenten, sedermera George IV, vilken porträtteras som en slank och potent man, men som i verkligheten var indifferent, enkelspårig och en tämligen fet person. Nej, som sagt, jag tror inte att svensk administration kommer att nå Europastandard inom överskådlig framtid.