Pansarvapen
Ukraina har tveklöst lyckats stoppa ryssarnas eller lede fis framfart och offensiv, åtminstone i norr. Att inte ge sig in i regelrätta slag på bred front, utan tålmodigt vänta ut rätt läge, att slå till mot små fientliga enheter har visat sig synnerligen framgångsrikt. Många undrade varför Ukraina inte verkade attackera den milslånga, ringlande och högst skrämmande pansarormen, av ryska bepansrade militärfordon, på väg mot Kiev. Klart de gjorde, vilket syns på vissa satellitbilder och är en bättre förklaring till den framförda, att det berodde på ryssarnas interna logistikproblem.
Eller ja, det blev helt klart ett logistikproblem, när ukrainska förband som primära mål, med pansarvärn slog ut tankbilarna med diesel. Pansarvärn eller ATGM (Anti-Tank Guided Missile – Styrd pansarbrytande missil) heter de vanliga typerna av pansarbrytande projektiler. De delas in i två typer, dels de, vilka hanteras av en person och avfyras från axeln, dels de system, vilka kräver en tripod eller ramp för avfyring samt annan elektronik och minst tre operatörer. Det betyder att skytten måste komma nära, nära, jättenära, livsfarligt nära.
Att de ukrainska försvararna lyckades manövrera sig fram till pansarormen för att säkra effektiva fullträffar på sina mål beror naturligtvis på den höga stridsmoral Ukraina redan hade och som president Zelenskyy ytterligare stärkte med sitt beslut att stanna i huvudstaden. Det krävs ett stort mått av personligt mod, gränsande till dödsförakt, för att smyga fram, inta position, rigga upp ATGM:en, rikta och skjuta. Uppenbart har den ukrainska militärledningen, helt riktigt valt att möta en övermäktig fiende med gerillataktik.
De reguljära förbanden tillsammans med civilister, har delats upp i en mängd små partisangrupper, vilka opererar självständigt, men alltid står i kontakt med varandra för att kunna komma till undsättning eller samla större styrka vid behov. Varje grupp har en eller fler medlemmar som är väl hemmastadda i området, annars går det knappast att ens försöka närma sig en till tänderna beväpnad fiende. Partisanerna har utrustats med olika typer av ATGM:er som den laserstyrda Stugna-P, amerikanska Javelin, ukrainska Corsar och svenska pansarskott 86.
Stugna-P har visat sig effektiv och speciellt fördelaktig, med tanke på priset. Denna i Ukraina tillverkade, 130 mm i diameter och ca 30 kilo tunga, treoperatörs projektil kostar omkring 200 000 kr/st., medan en Javelin går på 1,8 miljoner spänn. Vårt pansarskott 86 har förvisso 40 år på nacken, men priset 0 kronor för 5000 stycken, går svårligen att pruta på. Att leveransen, vilken den svenska regeringen beslutade om, söndagen den 2 mars redan den 7 mars rapporterades ha kommit till nytta, gör mig stolt, trots att jag avskyr alla former av våld. Det enda som är värre än krig, är den som startade det och som med tvingande nödvändighet inte kan tillåtas segra.
Robot 56
Vad en seger för Putins illegala anfalls- och utrotningskrig. skulle innebära för vår säkerhet, för hela Europas säkerhet är ganska klart, eller? Det är strålande att den svenska regeringen begripit saken rätt och avstått att gömma sig bakom Sveriges alliansfrihet och neutralitetspolitik. Regeringens hållning speglar därtill det svenska folkflertalets fasta övertygelse, att det absolut är rätt och att det till och med föreligger en moralisk eller medmänsklig plikt, att på alla tänkbara sätt hjälpa dem som hamnar i underläge när de oprovocerat blir utsatta för en aggressiv fiendes attacker. Jag tycker vi ska skicka också våra Robot 56 pansarvärnsskott till Ukrainas försvar.
Vi är bra mycket mer behjälpta av dessa vapen om de kan göra skillnad genom att bidra till lede fis försmädliga nederlag. I det fall Putin avgår med seger och vänder sin krigsmakt mot oss, kommer Robot 56 ändå inte vara till någon större nytta, knappast någon spelvändare. Meniallafall. Åter till Stugna-P, vilka tack vare egen produktion har tillverkats i stora serier. Enbart för 2018, rapporterades produktionen till, minst 2 500 st. Med de 6,8 % av BNP Ukraina spenderat på upprustning har således landets militär tillgång till tusentals Stugna-P. Men att det är eller åtminstone, varit en strykande åtgång på pansarvärn visar det faktum, att på de senaste videoklippen från de ukrainska partisangrupperna, tydligt syns att vapnen bär instruktioner på arabiska.
Jag hajade till på det, i Ukraina, något ovanliga språket, men det visade sig, att Kiev tagit pansarvärn avsedda för export till bland andra Algeriet, Marocko och Saudi Arabien, i anspråk för militärens större behov och bättre användning. Pansarvärnet Javelins högre pris motiveras av att vapnet är ett sk “fire and forget” (skjut och glöm) ATGM-vapen med inbyggd styrning till och fullträff av målet. Fördelen med Stugna-P, är att den monterad på sitt tripodstativ, via en skärm kan rikta lasersiktet på målet och avfyra projektilen med fjärrkontroll. Denna egenskap skyddar skyttarna, då de måste hålla laserstrålen på målet till dess skottet träffar… eller missar.
Rent praktiskt innebär det att Stugna-P-skyttarna kan montera systemet på en för ändamålet lämplig plats, en punkt där kolonner av ryska mekaniserade förband sannolikt kommer att passera och sedan kontrollera och styra attacken från en annan plats. Om ryssarna besvarar attacken, kommer de att skjuta i riktning mot den rökpuff som avslöjar varifrån skottet kom, medan skyttarna kan var i säkerhet 50 meter bort. Innan vi går vidare ska nämnas att Ukrainas väpnade styrkor, i Ukraina förkortat ZSU, på ukrainska 3CY och latiniserat efter engelskans Ukrainian Armed Forces till UAF, vilket jag för enkelhetens skull, genomgående kommer att använda för Ukrainas armé.
En ung kvinnas tillika löjtnant i UAF, som uppgav ett fejkat namn – Chornovol, ger i sin berättelse för en journalist från The New York Times en beskrivande bild av situationen. Hon och hennes skytteteam kuskar landsbygden omkring, i hennes Chevy Aveo hatchback (halvkombi) i jakt lämpliga anfallsmål. Hon berättade; “Vi spanar alltid efter ett skjutläge där vi kan överblicka en raksträcka av vägen och där vi vet att en konvoj kommer att passera”. Vid ett tillfälle då systemet var riggat och redo, väntade de i tre dagar för ett singelskott på en mekaniserad rysk kolonn. Därmed inte sagt att bakhåll med Stugna-P, inte skulle vara en extremt farlig aktivitet för partisaner eller någon för den delen, att ägna sig åt.
Visserligen är Stugna-P:s räckvidd upp till, 4 500 m, men som vi tidigare sett är avståndet avgörande för ett lyckat bakhåll. Att komma nära, tålmodigt invänta lede fi och sätta skottet, är en sådan framgångsrik strategi, vilken med lite haltande rim, kan kallas för; Skjuta & Kuta (Skjuta å Kuta – Skjut å Kut eller vaduvill). Ett videoklipp visar hur taktiken, Skjuta & Kuta, tillämpas praktiskt av partisanerna. Klippet avslöjar hur ett ukrainskt ATGM-team med den laserstyrda och pansarbrytande men mindre Corsarprojektilen gick tillväga.
Med hjälp av en drönare av kommersiell typ, vilken uppenbart hovrade över platsen, kontrollerade, riktade och avfyrade de fyra i manskapet, i skydd av ett skogsbryn Corsaren – väntade (tålmodigt) på smällen, om någon, varpå de utan en blinknings tvekan, greppade sina Kalashnikovs, avfyringsstativet, reservskott och kutade över ett fält mot en civil pickup parkerad i en närbelägen hage. Det ryktas om, att många skytteteam får hjälp av skolungdomar att hantera drönarna, vilket inte känns helt hundra.
Krigshistoria
Men saken visar likväl på allvaret och behovet av extrema åtgärder för att bekämpa Putins extremt vidriga krigföring. Ukrainas krigsstrategi är redan krigshistoria och med kombon drönare/skolungdom befäster landet sin topposition som ”uppfinnare” av en lika extraordinär som effektiv försvarstaktik. Vi ska dock se ATGM-bakhållen i sin rätta kontext och titta på andra faktorer, vilka ”underlättat” (har inget bättre begrepp) uppgiften för partisanerna att slå ut ryskt pansar med sina bakhåll. Skjuta & Kuta (Hit and run) kramar tveklöst musten och bankar militär förmåga ur varje rysk taktisk bataljon eller hellre elitförband och spjutspets.
Däremot går det inte att med små team, utrustade med lättare ATGM-vapen med partisantaktik, befästa och försvara erövrad mark. Den faktor jag närmast tänker på, vilken skulle ”underlätta” ATGM-skyttarnas arbete, är Putins och Kremls fulländade tankevurpa, vilken jag återkommer till. De invasionsstyrkor som föll in i Ukraina från öst och syd lät infanteriet svepa terrängen, säkra vägen för den framryckande mekaniserade styrkan samt täcka dess rygg. De kom också en bra bit in i landet. Den styrkan som kom norrifrån var en spjutspets med bataljoner av elitsoldater, de bästa av de bästa, som de brukade kallas. De tillhörde den Ryska Federationens Nationella garden och hade en annan uppgift.
Dödsfällor
Problemet här var att ett motoriserat infanteri inte gör så mycket nytta på resa mellan punkt A och B och är likväl sårbara. Speciellt som UAF organiserat motståndet som små rörliga förband med lätta, relativt lätta ATGM-vapen. Jag misstänker att dessa partisangrupper helt enkelt har förintat lejonparten av de BTG-grupper från Federationens Nationalgarde som uppdelade blev, än mer sårbara och lätta byten, liksom sittande fåglar, på Ukrainas landsvägar. Taktiken att Skjuta & Kuta har avgjort gjort skillnad och varit en spelvändare men för att återta ockuperade städer och ryskt markrofferi krävs infanteri med effektivt stöd av stridsvagnar, pansarfordon och artilleri.
Således väpnade styrkor, vilka inte behöver ta till reträtt efter varje anfall. Jag tror att leveranserna av vapen från Väst kommer att ge UAF, nödvändiga muskler och förmåga att leverera vad som krävs för en lyckad motoffensiv. Definitivt kommer moderna stridsvagnar att göra skillnad om än inte vara avgörande, för anledningen till att ukrainska stridsvagnar i stort sett saknas i försvaret av landet beror på att Ukraina till förfogande fortfarande har stridsvagnar från sovjettiden, framför allt T-62:or, vilka anses vara veritabla dödsfällor och omöjliga att skaffa besättningar till.
Ukrainas framgångar är resultatet av landets förmåga att stå emot angrepp snarare än en konsekvens av Putin och Kremls tankevurpa, vilken ligger i ett ödesdigert designbeslut som påverkat samtliga stridsvagnar av modellerna, T-70, T-80 och T-90. Beslutet innebar att laddaren ersattes av automatik och armén sparade på så sätt in en man eller 25 % av besättningen. Det var dock inte den förändringen i sig, som bidragit till att ett förövrigt kraftfullt vapensystem likväl blivit ett fiasko. Det var istället valet att placera lagret av ammunition i en karusell, strax under kanontornet och som fått oanade konsekvenser.
Eftersom de uppgraderade T-70-modellerna och de nya T-80 och T-90-modellerna, alla uppvisar samma fatala brister som tidigare modeller, verkar Ukrainas T-62:or, för det mesta användas för trupptransporter, men annars stå uppställda, stilla och overksamma på pansarförbanden. Motståndet mot att krypa ner i de ryska T-modellerna kommer sig av den ändrade placeringen av ammunitionen. Designen sänker visserligen stridsvagnens profil med mer än 300 mm, jämfört med amerikanska och franska motsvarigheter och är således enklare att kamouflera och kan stå gömda längre. Eller ja, förutsatt att inte någon förekommande löjlig bur svetsats på kanontornet.
Skrot!
Meniallafall. På nätet finns åtskilliga bilder på stridsvagnar som mest liknar installationer av förvridet stål eller rostigt skrot på väg till stålverkens smältugnar. Frågan uppkommer om värdet av den 25 % besparingen uppväger nackdelen av ammunitionens nya lagerplats. En fullträff på rätt ställe framkallar spektakulära effekter, på T-modellerna, då ammunitionen exploderar med våldsam kraft (och kremerar besättningen) och kan ”kasta” kanontornet en bra bit upp i luften, (se bild). En ”fullträff på rätt ställe” eftersträvas naturligtvis av varje ukrainsk skytt och nätets bilder på urblåsta stridsvagnar utan kanontorn visar att de lyckats förbannat väl.
En annan, en psykologiskt verkan, är skräcken hos övriga besättningar, som uppstår när de bevittnar hur en stridsvagn i kolonnen träffas och exploderar på det spektakulära sättet. En naturlig reflex på skräck, är att illa kvickt ta sig bort från situationen och det är exakt vad lede fi genomgående gör genom att snabbt som attan, överge stridsvagnarna. Ukraina har på så sätt fått tillgång till nytt, fullt fungerande, bestyckat pansar och reservdelar, i parti och minut samt berg av metall till nya vapen. Det ligger så klart en poetisk rättvisa i att de tunga förluster Ukraina tillfogar Lede fi, kan förvandlas till egna resurser, och det, helt gratis. Därutöver är det en pur bonus, att Ukraina känner den ryska krigsmaterielen och kan hantera den. Det framkommer klart och tydligt i tillgänglig statistik, från en öppen-källa-blogg, Oryx:
https://www.oryxspioenkop.com/2022/02/attack-on-europe-documenting-equipment.html
På Oryx sajt hittas tillförlitliga uppgifter, siffror och intelligenta analyser. Till dags dato (15-03-2022) har Oryx noterat följande; av 360 rapporterade och dokumenterade förluster av ryska stridsvagnar, var 166 förstörda, 6 skadade och inte mindre än 188 övergivna eller erövrade av UAF. Det förefaller som om ryssarna faktiskt upplever en reell skräck, vilken dessutom uppenbart är bra mycket effektivare än all pansarbrytande ammo. Intressant i denna kontext, är hur M1 Abrams hanterar explosion av ammunitionen genom att placera den säkert skild från besättningen och utrusta utrymmet med speciella paneler.
I princip övertrycksventiler som öppnar sig och riktar sprängverkan utåt, från den instängda besättningen, istället för inåt mot den. Också om inte någon större ömsinthet om besättningarnas väl och ve finns, är Jänkarnas lösning att föredra, då den besparar staten stora pengar i ersättningar till efterlevande, utbildning av nya besättningar och armén får dessutom snabbt ut en ny stridsberedd enhet på slagfältet. Visserligen hemskt men det är till vår stora lycka att Putin är så pass präglad av Rysslands traditionella förakt för sina soldater, att det fortfarande styr all militär doktrin och praktisk tillämpning inom armén.
De flesta nya moderna stridsvagnar Väst producerar, som de senaste amerikanska M1 Abrams-modellerna hanteras av fyra besättningsmedlemmar; kommendör (Kapten), förare, kanonskytt och laddare. Uppenbart är den sammansättningen beslutad utifrån fullgoda skäl. Bland annat blir reparation, underhåll och hantering, i fält av ett bepansrat vapensystem självfallet lättare med fyra par händer, än tre. Laddarens roll i besättningen är lättast att ersätta med en automat, men det leder dock till att ryskt pansar, per omgående immobilseras eller tappar stridsförmåga, om en besättningsman saknas.
Laddaren är givetvis viktig, han utföra uppgifter utanför stridsvagnen, som vakthållning och spaning, röjning eller vaduvill, utan några som helst negativa begränsningar på enhetens rörlighet, förmåga eller fokus. Ett antal överfall har sannolikt lyckats pga saknad eller sovande postenering. I alla händelser har den ryska ersättningen för laddaren visat sig vara en rejält dålig investering. Den 25-procentiga besparingen, innebär i realiteten, snarare en förlust på upp till 70 % av militär kapacitet, i vart fall, vad gäller Federationens Nationalgarden.
Så här i slutet, vill jag tillägga, att eftersom ammunitionens placering i ryska stridsvagnar är direkt orsak till kanontornets separation från chassit, har resultatet av vissa kallats för Jack-in-the-box-effekten, vilken är en leksak, i form av en låda, ur vars inre gubben Jack plötsligt poppar upp. Givetvis förstår jag att skämt och vitsar uppstår med teman från sportvärlden, som kast med litet kanontorn osv, men anser lika fullt att dessa och liknande lustigheter är osmakliga och utomordentligt opassande. Att unga ryska killar och tjejer totalt och fullkomligt meningslöst offras är självfallet lika tragiskt som att ukrainska ungdomar faller offer, i kampen mot dessa.
Ungdomar ska utbilda sig, bli samhället till nytta och driva på sina länders utveckling mot moderna, jämlika och rättssäkra stater. Detta gäller definitivt, som absoluta förutsättningar för att både Ukraina och Ryssland överhuvud ska kunna skapa en dräglig tillvaro i framtiden för sina befolkningar. Det är minst sagt lika skrämmande som sinnessjukt att ryska ungdomar under militär tjänstgöring i stridsvagnar anno 2022 döms av Putin, i bästa fall till snabbkremering, i sämsta till total förintelse utan minsta biologiska material, för familjerna att begrava.
Om Oryx
Många med mig litar fullt ut på Oryx intelligenta analyser av tillgängliga öppna källor och imponeras stort av att de har identifierat och katalogiserat varje i konflikten förekommande enskilt ryskt pansarfordon utifrån de foton, vilka avbildar dem. Ukraina behöver inte längre den ryska T-62-modellen, då de åtminstone numer har 200 stycken (tjugo ryska bataljoner), vilka jag förmodar, just nu genomgår en reversering av autoladdaren till manuell laddning. Bortsett missen med ammunitionen samt en mindre detalj, är den senast uppgraderade T-70-serien och de nya T-80-, och T-90-serierna robusta och kraftiga vapen.
Ukraina kommer inte heller att få tillräckligt många egna från Väst, för att kunna driva bort mördarpacket, men med det oväntade tillskottet till upprustningen har förutsättningarna drastiskt ändrats. Detaljen jag nyss nämnde avser det så kallade aktiva pansaret, vilket är alla de plattor som täcker nederdelen på de ryska stridsvagnarnas kanontorn. Det är små sprängladdningar som ska motverka den pansarbrytande effekten av fullträff på kanontornet, genom att de sprängs samtidigt som granaten. Det fungerar tydligen, otroligt nog, i de flesta fall, men ryskt aktivt pansar verkar klicka till och från, i det att ingen motverkande sprängning inträffar, vid fullträff på tornet, varav följer den vanliga, horribla och spektakulära självutplåningen. Vidrigt värre!
Jag hoppas att du fann läsningen intressant och värd tiden. Kommentera gärna, vare sig du tycker jag har rätt eller fel. Att utväxla tankar, erfarenhet och uppfattningar med andra sansade personer är naturligtvis, personligt utvecklande, en nyttig hjärngymnastik och har ett starkt egenvärde. I nästa inlägg, läggs som vanligt, de senaste händelserna i krigets Ukraina ut först, därefter aktualiserar och analyserar jag (Europa) Konventionen, dvs den Europeiska Konventionen om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Ryska Ledare Del3 kommer lite senare.
Lämna ett svar