Reglerbrev

Alla nyinrättade myndigheter får av regeringen ett så kallat reglerbrev. Reglerbrevet innehåller myndighetens syfte, målsättning samt instruktioner om hur det ska nås. Därtill de befogenheter myndigheten tilldelats samt statsapparatens hackordning eller orderhierarki. Det som skiljer syftet med myndigheter idag från igår är, att dessa ska tillvarata medborgarnas intresse, inte uteslutande  Statens.

Sedan 1995-01-01 gäller följande;

Staten/regeringen, är således inte längre en enväldig aktör, med monopol på makt och myndighet.

Staten/regeringen, är juridiskt en aktör av många, en vilja bland flera och har ingen gräddfil till sina önskade projekt.

Staten/regeringen, kan ges företräde vid bygge av, bland annat, försvarsanläggningar och sjukhus.

Men trots, att vi nu varit del av EU i snart trettio år har varken Staten, etablissemanget eller politikerna begripit, att så är fallet. Nejdå, här går det vidare som i tjuren Ferdinands Spanien, dock utan matador. Det upplevs, närmast som ett antiklimax, att Trafikverket fortfarande tillåts arrangera fejkade samrådsmöten.

Kan ha konsulter i varje ficka, självfallet, för att styrka projektens berättigande. Och som de tillstyrker, ja, i princip allt. Vem tänker gå miste om nästa feta beställning och uppdrag? Konsulter är naturligtvis Trafikverkets försäkring mot kritik, med vilken följer en rejält saltad premie, som bland andra, stackars Göteborgsbilister bekostar, då de kör in och likväl ut ur stan, i det de avtvingas en, typ ”beskyddarpeng”, som maffian, fast inte lika våldsamt.   

När Trafikverket undanröjt det potentiellt farliga samrådsmötet är det lättaste kvar, miljödomstolarna. När miljödomarna vinner laga kraft… är det bara, att köra järnet. Som en caterpillar, med statens hela våldsmonopol i ryggen. Den skylle sig själv, som står i vägen.

Detaljplaner eller inte

Också detaljplaner, vilka lägger hinder i vägen för Trafikverkets syn på saken och hur den ska hanteras. I Ale kommun skryter en gammal centerpolitiker om, hur det blev ordning på torpet när Trafikverket kom, styrde och ställde och byggde om och ut E45:an.

”Vi fick ändra i detaljplanen efteråt”, uppgav gubben och la till; ”Samhällsutvecklingen krävde att vi inte följde planen”. Samhällsutvecklingen? Jag har alltid trott all ”Land ska med lag byggas”, men dessa nissarna måste ha misstagit det för ”Land ska laglöst byggas”.

Likadant, har jag alltid trott att detaljplaner var huggna i sten och att de i sig trumfade alla andra projekt, att de var så solida, att domstolarna omedelbart dömer till detaljplanens fördel vid tvist. Men, vad vet jag? Vad vet jag? Vad jag däremot vet och det med säkerhet är, att både den gamle gubben och Trafikverket, är produkter av en omodern, dyslektisk och ojämlik samhällsform,

Korporativismen

Jag avser korporativismen, vilken låg till grund för kommunism, italiensk fascism, tysk nazism och svensk samförståndspolitik samt DDR:s statsskick. I korporativismens  grundform ligger fokus på medborgarnas bästa, men som grupp, som ett kollektiv. Alla måste offra sig för detta kollektivs bästa…

Ismerna är likt olika smaker och sätt att styra medborgarna åt samma håll, där Nazityskland och Ryssland står ut som extrema och ytters brutala, Italien som något mildare och Sverige samt DDR, som skickligast och Sverige som segrare. Det går inte förneka, att de Korporativa idealen tjänade Sverige väl. Jag som var tonåring 1968 kan intyga uppgiftens riktighet.

Men där är vi inte nu! Inte heller i sossarnas Utopia eller ens i DDR, vilket många menade, att vi gjorde, på 1970 och 1980-talen. Vi befinner oss i EU och ska sedan den1 januari 1995 föreställa en modern, rättssäker, jämlik, rättvis rättsstat, vilken drivs av The Rule of Law, vilket inte riktigt är det samma som, att, ”styra under lagarna”.  

Det har varit som förgjort, att få in oss i Europaledet oavsett vilken färgsmörja, som stått vid rodret på skutan Sverige. Men det är, vid närmare eftertanke, alls inte konstigt. Det är väl snarare, att förvänta av upplägget, där en odemokratiskt skapad och enväldig administration, ensidigt bunden vid Staten fått i uppdrag att administrera ett nytt demokratibegrepp och nya grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, skriker efter problem och konflikter.

Skrota skiten

Hur ska en byråkrat agera för att uppfylla Statens krav på absolut lojalitet och samtidigt uppfylla och tillfredsställa medborgarnas behov av och tillerkända frihet från samma Stat? Att det sannolikt inte är möjligt, kan lätt och kvickt konstateras, likaså att den svenska administrationen är en barriär, ett hinder, ja en bromskloss på vägen till ett modernt, jämlikt och öppet samhälle.

Det är hög tid, att eliminera en inom administrationen och etablissemanget lika löjlig som utbredd missuppfattning, att de (administrationen och etablissemanget) ensamma utgör förutsättningen för all samhällsutveckling och de enda som verkar till medborgarens fromma. Alldeles uppenbart är det inte så, eftersom varken Staten, etablissemanget eller politikerna inte längre levererar.

Det är hög tid, att demontera det korporativ systemet och avveckla den korporativa tankemodellen. Skrota skiten som synnerligen obsolet, hopplöst föråldrat och bortanför omodernt. Staten ska leva upp till vad Sverige åtagit sig, avseende EU-medlemskapet. Idag är Sverige blott ett tomt skal tack vare det envisa fasthållandet vid den korporativa tankemodellen.

Hur hamnade vi här?

EU gick för länge sedan om och förbi ett försvagat och räddhågat Sverige. Försvagat, då Riket knappt mäktar upprätthålla ens den lägsta nivån av välfärd eller hellre livskvalitet. Rädd att släppa moder Sveas klänningsfåll medan hon febrilt försöker skaka loss den ovillige lille rackaren, vilken måste lära sig någon gång.

Jag håller före, att det var statsminister Olof Palme tillsammans med justitieministern Calle Batong Lidbom, vilka ensamma bäddade för, att Sveriges skulle spåra ur EU-banan. Det skedde den 24 februari, 1974, då Riksdagen antog den nya Regeringsformenen (RF), vilket lite förenklat är vår konstitution. Dessa illustra herrar ämnade skapa en ”stabil demokrati”, men någonting måste gått rejält snett, helt galet, då demokratin blev rigid, värre.   

Skämt åsido, tror jag, den stelgjutna formen, var avsiktlig. Att endast tre partier lyckats ta sig till Riksdagen, under de senaste 49 åren, talar sitt tydliga språk. Mig säger det att vad Palme och Calle Batong menade med ”stabil demokrati”, var stabilitet för de ständigt folkvalda. Och visst ser det ut som en tanke; Det går knappt att komma in i Riksdagen och uppenbart svårt att åka ut. Ungefär som en exklusiv klubb.

Palme och Batongen byggde en oas, en privat exklusiv klubb för Sveriges maktelit, speciellt sossarna, då de oftast stod vid rodret på skutan Sverige. Det var inga större problem om de skulle bli av med makten, då den likväl hamnade inom eliten, inom familjen, om man så säger, och skulle bli enklare att återta av eliten än en koalition av sossefientliga partier.  

Tuffingen Palme

Som ung var Palme något, jag och min polare imponerades av och var stolta över, en tuffing, vilken verkligen vågade uppmärksamma världens orättvisor och som stod på vår, knegarnas sida. Idag är jag mest kluven inför Palme. Hans engagemang mot världens orättvisor känns fortfarande seriös och rätt, också om det avsåg människor på andra sidan haven, för här i Sverige förekom inga brott mot mänskliga rättigheter, enligt Palme och etablissemanget. 

Uppfattningen att Palme stod på vår (knegarnas) sida tvingades jag också revidera, för det gjorde han inte alls. 1974-års Regeringsform, visar med all önskvärd tydlighet, att han stod på sin och sina gelikars sida, det vill säga, det politiska etablissemanget. Den, då nya Regeringsformen visar likväl, Palmes beklagliga brist på känsla för demokrati.

En demokrat kapslar inte in sin demokrati, eftersom den kräver förnyelse, dynamik, visioner och folkets medverkan, för att vara hållbar och för att kunna leverera medborgarna livskvalitet. Jag tycker det, Palme och Batongen kokade ihop, var ett allvarligt maktmissbruk. Varken Palme eller Batongen Lidbom hade mandat, att starta DDR-experiment med styrelseformer på Sveriges folk.    

Med 1974-års Regeringsform, ändrades användningen av den svenska rättsordningen och landets lagstiftning, från att skipa rättvisa till att styra samhällsutvecklingen och medborgarnas fostran. Samma väg DDR tog. Det är, menar jag en diktaturens reservteknik. När jag jämför den svenska rättsordningen och lagstiftningen med EU-rätten, bekräftas odiskutabelt, att vår svenska är en utpräglad förbudslagstiftning, fast det viste vi redan. Eller hur.   

Sverige vs DDR

Många menar att Sverige inspirerades av och kopierade dåvarande DDR (Deutsche Demokratische Republik) eller Östtyskland, officiellt Tyska Demokratiska Republiken. Den gemensamma grunden och samsynen fanns redan eftersom den svenska staten/etablissemanget och DDR, vilket jag redan nämnt, delade samma ideologiska övertygelse. DDR:s regeringschef Erich Honecker beskrev sitt land så här:

”I vårt politiska system förstås demokrati i dess ursprungliga betydelse som folkherravälde som förverkligas allt mer. I DDR är det politikens viktigaste samhälleliga uppgift att motivera varje medborgare till att vara med att arbeta, planera och regera.”,

Honeckers beskrivning av demokrati är verkligen cool, nästan poetisk, men när motiveringen visade sig vara STASI, DDR:s statliga säkerhetstjänst ändrar det betydelsen av östtyskens ord, från frivillighet till tvång. Men innan STASI var känt, väckte naturligtvis Honeckers tal omgående de nationalromantiska sossarnas nyfikenhet.

Att de inte såg en nation och en befolkning som överhuvud inte överensstämde med Honeckers beskrivning kan nog tillskrivas det guldskimmer och glitter som kantar vägen till Utopia. I alla händelser utvecklades fram till 1989 nära band mellan sossarna och DDR:s enhetsparti, mellan det svenska och det östtyska etablissemanget, vilket sågs med misstänksamhet från liberaler och högern. Med rätta, man ska väl inte umgås med ett land som stiftar lagar, vilket gör det straffbart att förtala staten?       

Experimentresultat

Den svenska vurmen för DDR var knappast politisk orienterad (politik hade Sverige egen), utan intresset låg, förefaller det, istället på korporativistisk indoktrinering och på de extrema sociala experiment tyskarna följdriktigt utförde. Framförallt på de ”goda” resultat tyskarna kunde uppvisa på påverkan av dagisbarn. DDR:s sociala laboration avsåg hela samhället men svenskarna var mest nyfikna på resultaten av experimenten från utbildningssystemet.

På så sätt kom den svenska skolan olyckligtvis att förknippas med DDR. Om Staten tillämpade några resultat av DDR:s sociala experiment på den svenska skolan har de spätt på uppfattningen om en socialistisk påverkad undervisning.

Det riktigt kryper i mig, jag ryser, vid tanken på staten DDR, på det östtyska samhället där, i princip ena halvan av befolkningen spionerade på den andra och rapporterade till STASI. Det är ju fan jätteläskigt… din arbetskamrat, bekant, lärare, vän, bror eller syster vem som helst kunde vara STASI. Skönt, att landet inte längre existerar, mänskligheten har näppeligen bruk av sådan dynga.

Roland Huntford och Jacob W.F. Sundberg

Huntford är en engelsk journalist, vilken hade/har en grundlig och omfattande kännedom om Sverige. Hans mycket lärorika och välskrivna bok; ”The New Totalitarians” från 1971 ger en god bakgrund och stor insyn i dåtidens politiska spel och svenska samhällsutveckling. Det är tveklöst ett tidsdokument av stort värde och boken inspirerar mig, att läsa ännu mer av vår svenska nutidshistoria.

Huntford fick en del stark svensk kritik, men för mig är det som, att påstå att Rapports Bert Sundströms reportage från Moskva inte skulle vara riktigt sanna eller dåliga. Det är väl snarare så, att Huntford steppar omkring på många tår och levererar en besk sanning för mycket. Den riktigt hårda kritiken berättigar bokens existens.

Jag tror inte för ett ögonblick på, att Huntford önskade jävlas med oss. Han var journalist, gjorde vad journalister gör; hittar en bra story och skriver ett reportage, artikel eller inlägg. Huntford hittade en kanonstory. i ett Sverige, vilket inte var vad det verkade vara.   

W.F. Sundberg är en professor emeritus, vilken etablissemanget och Staten gjorde till icke-person, på grund av sitt arbete med mänskliga rättigheter. Den gode professorn var redan på 1980-talet ute och uppmanade etablissemanget och svenska politiker, att tillämpa Europakonventionen, det vill säga, medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Han var en stridbar person och mer känd i utlandet än här som förkämpe för mänskliga rättigheter.

Professorns kamp sågs inte med blida ögon av etablissemanget och Staten, som berövade honom jobbet som lärare i juridik på Stockholms universitet och såg till att hans verk inte publicerades. Men professor Jacob W.F. Sundberg lät sig inte nedslås utan publicerade sina verk på eget förlag. Han har erinrat om att Sverige, ”är landet där den offentliga lögnen har fått en svindlande omfattning.” och hans böcker bl a ”Tystnadspiralen” är väl värda att läsas.