Ryssland vs Ukraina

Av ett inlägg postad av den ukrainska gruppen Euromaidan fick jag idén till detta inläggets frontbild som på ett tydligt sätt visar, att oavsett vad folk tycker om Ukraina har ukrainarna en bra mycket mer demokratisk styrelseskick är vad den Ryska Federationen någonsin haft.

Åtminstone tre av herrarna i den övre raden var förvisso korrupta skurkar, men knappast kallblodiga massmördare som de två typerna på den undre. Krisen i Ukraina startade redan 1989, under Sovjetunionens dödsryckningar, då sovjetstatens kontrollsystem och institutioner krackelerade och föll samman, som ett korthus.

Inte helt oväntat tog sig de sovjetiska republikerna Estland, Lettland och Litauen samt Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Moldavien och Bulgarien, ur det ryska björngreppet och utropade sig till suveräna stater. De säkrade sig från framtida rysk aggression genom att gå med i NATO (om det var rätt/fel eller bra/dåligt ryms inte i detta inlägg, meniallafall).

Kärnrepublikerna, dvs det som tidigare var Ryssland och sedan den Sovjetiska Federationen, stannade inom den nya löst sammansatta statsbildningen som Jeltsin och hans juristpolare i Leningrad, numer St. Petersburg, skissat fram och vilken vi idag känner, som den Ryska Federationen.

Utan att djupare gå in på saken, är den Ryska Federationen fortfarande Sovjet fast nogsamt strippad på marxistiskt språkbruk och marxistisk ekonomisk teori. Inför den mycket efterlängtade utsikten att sovjetkolossen på sina lerfötter, skulle halka omkull och upplösas, formligen exploderade hela det polariserande politiska spektret i Ukraina med våldsam kraft.

Ett spektrum, vilket sovjetstaten, lika brutalt som effektivt undertryckt, utom en kort period på 1920-talet och en kortare på 1940-talet, då Ukraina var ”självständigt”.

Ukraina, kort historik

Det politiska och kulturella landskapet i Ukraina har åtminstone sedan 1917, utan tvekan spänt mellan två(ultra)nationalistiska ytterligheter av vänster- samt högerideologi. 1989 hade därtill en djupt rotad religiös tradition, ett ”opium för folket”, sovjetstaten aldrig lyckades utrota, väckts hos de breda befolkningslagren.

Det går med fog att säga; som ett resultat av sitt fördelaktiga geografiska läge, naturresurser och mylla har Ukraina sett många härskare passera, några folkgrupper bosätta sig och en del kulturer anammas. Historiens slumpartade skeenden har verkligen format det forna landområdet Rus, till den nation vi idag känner som Ukraina.

Om än Ukraina långt ifrån, på samma sätt, som ex.vis Jugoslavien är en konstgjort statsbildning, vilken föll samman utan Titos ”sammanhållande” järnnäve, har Ukraina inneboende, alla för splittring nödvändiga komponenter. Det som skiljer ut Ukraina är att samtliga folkgrupper vill se ett fritt och självständigt land inom de ursprungliga nationsgränser, vilka bortsett från Krim, tillkom på mitten av 1700-talet.

Genom fredsfördrag efter flera krig med det osmanska eller ottomanska riket, (Turkiet) Furst Potemkin vann för tsarinnan Katarina den Storas räkning och som tillföll Ryssland. Så, vart syftar min minianalys hän? Jag försöker sålla bort alla de ovidkommande faktorer, vilka stör en korrekt bild och förståelse av ursprunget till krisen i Ukraina.

Jag vill gärna förstå de inblandade parternas reella motiv. Vad de hävdar, speciellt, då den Ryska Federationen äger inget större intresse, i vart fall, inte för att bilda sig en rimligt sann uppfattning om konflikten.

Vår syn på Ukraina

Den svenska ambivalensen i synen på Ukraina, baseras tydligt på landets problem med;

1. korruption,
2. på påstått politiskt inflytande av nynazister,
3. på det legala kriget mot separatisterna och sedermera utbrytarrepublikerna i Donbass
4. på CIA:s eller amerikansk inblandning i Majdanrevolutionen, Euromajdan, Majdanupproret,  eller Värdighetsrevolutionen.

I dessa invändningar går lätt att spåra inblandning av den Ryska Federationens moderna propaganda. I denna kontext vill jag samtidig, uppmärksamma en eventuell intresserad allmänhet, just på den nya(gamla) ryska propagandans anatomi och på den ryska statsledningens urbota lögner samt dess sannolika ursprung och mål.

Det verkar som de flesta, i och för sig, kanske fördömer Putins aggression och krigföring, men tillskriver Ukraina ett bra mycket större ansvar till rådande situation än vad de egentligen har. Putin, Polarna & Kreml har uppenbart, lurat Väst genom ett enkelt klädbyte till borgerlig kostym.

Tricket eliminerade Sveriges sedan över 200 år välgrundade misstänksamhet gentemot Ryssland och dessutom slipat ner och bort den argumentation, vilken förutsåg och varnade för det som nu, faktiskt sker i Ukraina, låt vara att det tog lång tid.

Förutom korruptionsargumentet, är övriga invändningar mot Ukrainas policy, majoriteten svenskar baserar sin uppfattning på, ren rysk propaganda. Synbart effektiva påverkanskampanjer och i bästa fall spelvändare för den Ryska Federationens fullir och avsikt att återställa imperiet.

Myter och fördomar

Jag ser likväl de fyra punkterna, här ovan, precis som andra, men funnit info, som givit mig en rimlig förklaring på hur det hela hänger ihop och jag börjar med korruptionen.

1. Korruptionen;

är utan tvekan ett sovjetiskt arv och rysk förbannelse, vilken har hindrat och fördröjt Ukrainas utveckling mot en moder teknologisk, rättvis och jämlik rättsstat. Jag är dock övertygad om, att Ukraina kan överkomma sådana dåliga vanor, eller snarare måste komma till rätta med korruptionen om de fortfarande vill ansluta sig till EU.

2. Neonazism;

Det här med nynazister och i synnerhet Azov-bataljonen är en seglivad myt, vilken är svår för Ukraina att värja sig mot. Synar man frågan närmare, stämmer det att det funnits nynazister i Ukrainas Parlament. De var den grupp som inte var villiga att avsäga sig den nynazistiska ideologin och därför hoppade av Azov, då bataljonen gick upp i Ukrainas Nationalgarde.

Sedan dess har Verhovna Rada, Ukrainas parlament i lag, förbjudit sovjetisk ideologi och symboler i det offentliga rummet, likadant med nazistisk idélära och dess symboler, ja alla våldsbejakande rörelser, vilka drivs av hat mot andra kan inte längre verka öppet i Ukraina. I detta sammanhang ska till slut enbart nämnas att varje suverän stats medborgare kan fritt välja vilka som ska företräda dem. Precis som delar av svenska folket önskade att bli företrädda av Sverigedemokraterna. Inga konstigheter.

De som ylar över att vi håller på att beväpna nazister i Azov-bataljonen, vilka kommer att ”ta över ” Ukraina efter kriget, skulle kanske räkna på saken. Den beväpning en handfull oförbätterliga nazzar behöver för att ”ta över”, existerar inte och kommer heller aldrig att ges eller hamna hos dessa. Ansvaret för att det kommer att komma en hel del vapen i omlopp efter kriget, ligger fullt ut på den Ryska Federationen, näppeligen på Ukraina.

Nazi-hysterin triggades av några hundra soldater ur Nationalgardets Azov-bataljon och var som häftigast samtidigt som kanske 30 000 fascistoida ryska yrkesmördare var på väg mot Kiev från Belarus. Vad dessa sanslöst störda och kriminella element tog sig för i norra Ukraina, vet vi alla alltför väl. Lede Fis brott jämfört med de trakasserier av romer och andra utsatta grupper Azov-bataljonen beskylldes för, att ha utfört för, då åtta år sedan, är obegripligt monstruösa.  

Indignationen över Azov-bataljonens blotta existens är i det ljuset kraftigt oproportionerlig och borde väl ge de mest högröstade debattörerna, de vilka förutspådde nazismens snara stöveltramp i Europa och de som på allvar påstod att vi beväpnade nazister, en rejäl tankeställare. Nu kanske de vet vilka förband som ingick i den ryska spjutspetsen, som 331:a Gardets Fallskärmsjägarregemente och 141:a eller de sk Kadyroviterna med väldokumenterade brott mot samtliga mänskliga fri- och rättigheter. 

3. Kriget i Donbas;

är ett typ inbördeskrig, där en minoritet av befolkningen usurperat med mål att bryta sig ur den legala, suveräna och erkända staten Ukraina, för att bilda ny stater. Förvisso har våldsamheten i Ukrainas krigföring mot separatisterna bitvis varit tveksamt lämplig. Men kan, utifrån Ukrainas suveräna rätt att försvara landets sammanhållning och erkända nationsgränser inte, i övrigt, ifrågasättas.

Av oförklarliga skäl är det få svenskar som relaterar situationen i Donbass, till att ex.vis Skåne och/eller Blekinge med vapenmakt skulle vilja separera sig från Sverige. Alla jag hittills dryftat frågan med, är fortfarande svaret mig skyldig på vad vi skulle gjort annorlunda i ett sådant läge. Jämför jag med hur den Ryska Federationen löser dylika problem, vilket de med besked visat både i Tjetjenien och Georgien, framstår ryssen definitivt inte som något förebild. Precis, tvärt om!

Putin, Polarna & Kreml har vanemässigt, per omgående tagit till brutalt och naket våld varje gång någon delrepublik tyckt annorlunda än Moskva. De har inte en susning om bästa praktik avseende grupper, vilka hellre styr ut sig i fantasifulla uniformer, ger sig själva militära gradbeteckningar och därefter attackerar, förstör eller tar över statliga inrättningar samt mördar dess personal och militär? Det är i stort sett vad som hänt i Ukraina där den rysktalande minoriteten i djup besvikelse över utgången av Euromajdan, istället för att acceptera folkviljan tog till vapen för att ändra på den saken. Detta för oss till punkt 4.

4. Euromajdan;

vars tändande gnista blev den dåvarande presidenten Viktor Yanukovych plötsliga beslut att inte underteckna ett samarbetsavtal och en avsiktsförklaring om EU-anslutning samt ett frihandelsavtal, utan istället valde att binda sig och Ukraina närmare till ryska intressen och ansluta nationen till den Eurasiska Ekonomiska Unionen.

Folkupproret och oroligheterna hade således inte ett spår med CIA eller Amerika att göra, vilket naturligtvis inte utesluter att en nyfiken Onkel Sam ändå var där och försökte rota runt med sin långa snok. Den grundläggande tvistefrågan var hurvida Ukraina politiskt skulle gå öster- eller väster ut. Folkviljan som den kom till uttryck genom Euromajdan enades om att rätt kurs var väster ut. Krav ställdes på att samarbetsavtalet och avsiktsförklaringen om EU-anslutning samt frihandelsavtalet skulle undertecknas.

Folket krävde därtill att tilläggen till 2004-års ukrainska konstitution åter skull träda ikraft och att Yanukovych, skulle ställas inför riksrätt. Därutöver önskade medborgarna att Väst skulle utfärda internationella sanktioner mot medlemmar av Yanukovychs och Azarovs regeringar. Och slutligen, att Ukrainas tillförordnade president Turchynov (sedan Yanukovych avsatts och stuckit med en helikopter) snabbt skulle utlysa nyval samt avvisa anslutning till den Eurasiska Tullunionen.

CIA, eller FSB?

Många är de, vilka pekar på Västs inblandning genom Onkel Sam, CIA, NATO och EU i Ukrainas inre angelägenheter. Jag menar att de antingen är enögda eller pratar som de har förstånd till eller både och. Otvivelaktigt har Ryssland (den Ryska Federationen) ett mångfalt större intresse, i att påverka landet att inte ansluta sig till EU och NATO, än det omvända.

Mångfalt större är därför, så klart, Rysslands påverkan, men den begriper vi inte ett jota av, då vi varken fattar vad de säger eller skriver. Vi har några duktiga grävande  journalister här i Sverige, men de är alltför få. Lejonparten av våra journalister är uppenbart nöjda med, att enbart förmedla vad andra påstår.

I detta fallet rysk media eller snarare rysk propaganda, vilken ständigt hävdar vad Ryssland pysslar med som amerikanska trix och fulspel. Den ryska inblandningen i Ukrainas inre angelägenheter var knappast begränsad till råd och rådgivare, löfte om framtida förmånliga lån, penningstöd och säkerhet, utan är något rakt igenom annat.

Ryska agenter har sedan 1991 infiltrerat hela det ukrainska samhället, alla dess funktioner och också säkerhetstjänsten. De har finansierat pro-ryska partier och partibildningar, fått in etniska ryssar som administratörer i Donbas regionala styren, stört samtliga ukrainska val och från 2014, försett separatisterna i Donbas med pengar, vapen och militär kunskap.

Samma år annekterade den Ryska Federationen Krim och skickade reguljära trupper till Donbas. I det ljuset bleknar snabbt, Västs ”påverkan” och dunstar bort, jämfört med den ryska. På bilden ovan syns den politiske filosofen, Alexander Dugin, vilken länge drivit tesen om Eurasien, som den tongivande delen av världen.

Eurasien, är den sammanhängande landmassa som utgör Europa, den Ryska Federationen, Mellanöstern och västra Asien och borde vara och den som bestämmer, inte USA.  Dugin har bidragit med Eurasiens flagga, en svart fyrkant med symbolen för Kaos i guld. Han har utvecklat en fjärde politisk teori.

Bestående av nationalromantiskt färgade idéer, med en kärna av klart fascistoid teori, eller ja, hellre, rent fascistisk. Dugin kommer att hamna i ett eget inlägg, inom kort. Bilden visar också en viss Shynkarenko som, i Kiev, omhändertas av ukrainsk kravallpolis och som bär en t-shirt med Dugins kaossymbol i guld.

Han och ett antal ungdomar var i Ukraina på uppdrag av Dugin/Ryssland för att genomföra ett fysiskt angrepp på Verhovna Rada, Ukrainas parlament under den senaste valdagen, men avslöjades kvickt och neutraliserades.    

Nutiden

Detta är, sas den plattform jag utgår ifrån och som för mig förklarar vad som sedan utspelat sig i området. Inte helt överraskande begärde DPR och LPR, dvs utbrytarrepublikerna, den Ryska Federationen om hjälp, officiellt för att försvara sig mot Ukrainas ”aggression”.

Medan sanningen var en överhängande risk att annars förlora stort mot Ukraina. Hjälp fick separatisterna, som sagt, genom ryska vapenleveranser, instruktörer och aktiva kombattanter. När denna fas var inledd och Krim, sas isolerad tog Putin, Polarna & Kreml tillfället i akt och annekterade halvön.

Inte heller helt överraskande såg sig DPR och LPR åter tvingade att be ryssen om hjälp. Nu var det officiella skälet åter Ukrainas aggression medan sanningen var den att Donbas invånare var till den grad krigströtta att utbrytarmilisen inte längre kunde rekrytera frivilliga att slåss mot Ukraina.

Absolut inte oväntat fick separatisterna ”hjälp”, men uteslutande på den Ryska Federationens villkor. Vad det inneburit för DPR och LPR har vi sett, i det att Lede Fi helt fräckt klivit in och gjort sig till härskare över dessa satellitstater och erbjudit dem en option om framtida anslutning till federationen.

Medan den svenska opinionen fokuserar på och debatterar helt fel omständigheter som nynazister och Ukrainas beskjutning av Donbas befolkningscentra har den Ryska Federationen flugit under radarn med sina manipulationer. Vilket bortsett från de möjligheter ett permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd erbjuder också innehåller flera avtal; Budapestavtalet 1994, Minsk Ett (I) 2014 och Minsk Två (II) 2015. Avtal vilka framförallt den Ryska Federationen insisterat på, då som förutsättning för en fredlig lösning av konflikten i Donbas och för en rimlig samexistens, Europas stater emellan.

Viktiga avtal

Dessa avtal parat med den Ryska Federationens villighet att långsiktigt binda sig, att leverera billig energi till Europa, fick korkade europeiska politiker att bortse från historiska fakta. Ryssarnas agerande och då, inte minst under president Medvedev och START-avtalet fick lika korkade USA- politiker att göra samma stupida misstag.

Som redan nämnts, går det inte att totalt bortse från varje oberoende historikers självklara insikt att Ryssland, oavsett styresskick kommer att börja expandera i sedvanlig rysk imperiestil. Det kan ske genom förhandlingar eller genom krig, det har alltid kvittat Kreml lika.

De, för den Ryska Federationen så viktiga avtalen, Minsk I och Minsk II, ämnade att avsluta kriget i Donbas, har så vitt jag vet inte fullt ut implementerats, då det i princip innebär att Ukraina frivilligt ska avstå ca 20% av sitt territorium till två fientliga stater.

Ukraina föredrar att separatisterna packar sig iväg och flyttar till den Ryska Federationen, vilket dessvärre kan bli ett resultat av kriget. Frågan är väl helt överspelad för Ukrainas del, oavsett hur mycket Putin än gastar om avtalets fullföljande. Han gastar mindre avseende Budapestavtalet.

Budapestavtalet implementerades inte heller fullt ut, men har tjänat Putin synnerligen väl, i det att Ukraina till den Ryska Federationen överlämnade sina sovjetiska kärnvapensystem komplett mot säkerhetsgarantier från både öst och väst.

Uppenbart fullständigt värdelösa löften, vilka också Sverige fått. Ukrainas parlament hade redan 1993, klokt nog beslutat att enbart avrusta sin kärnvapenarsenal med strax under hälften av de kärnvapenbärande raketerna och missilerna och något fler atomstridsspetsar.

Emellertid, tubbades både USA och UK av ryssen, att få Ukrainas president att underteckna en fullständig nedrustning. Det var förmodligen inte speciellt svårt med tanke på att president Kuchma personifierade den oförblommerade korruptionen.

Jag skall avsluta med att påminna om att Ukraina, bortom allt tvivel, visade sin goda vilja och önskan om fred, då de överlämnade sina kärnvapnen till Ryssland. På så sätt gjorde sig Ukraina försvarslös och en sittande fågel för ryssarna. Japp! Otack är världens lön, så sant, så sant!

Jag vill uppmana alla som skriver och pratar om kriget i Ukraina, att använda krigsdepartement och krigsminister i stället de begrepp ryssen vill att vi ska använda. En försvarsminister i uniform är utan minsta tvekan en krigsminister!

I nästa inlägg, Krisen i Ukraina – Del 2 lägger jag ut, översättningar från engelskan, på artiklar TASS (His Masters Voice) publicerade den 14 och 21 februari 2020 och den 21 till den 28 februari 2022.