Självgod goddagspilt

Imamer och Paludan tycks sträva mot samma politiska mål – kaos. Denne kvasipolitikers dilemma är att han inte kan ”manifestera” yttrandefrihet mot judar, av de skäl som redogjorts för i inlägget den 2 maj 2022 – Medborgaren – Ebba & Rasmus Paludan. I sin patologiskt motiverade anti-intellektuella aktivism uppfyller emellertid vilken grupp som helst, som går att provocera till våldshandlingar, hans sjuka syfte.

Rasmus Paludan framstår som en självgod goddagspilt och intelligensbefriad ränksmidare med en politisk agenda, vars syfte och mål uteslutande syftar att gynna honom själv. Han lever förmodligen gott och flott på försäljning av sina infantila teckningar och fansens donationer. Uppenbart förstår få av hans anhängare som med honom delar samma anti-intellektuella ideologi, att de i förlängningen faktiskt medverkar till att göra Adolf Hitler och nazismen rumsren.

Därtill normaliserar hat som ett naturligt sätt att betrakta och behandla andra. Vilka förutom nazister vill ha ett sådant samhälle? Vad som tveklöst säger allt om medlemmarnas i Stram Kurs låga bildnings- och toleransnivå är, att inte någon av dessa nynazister, inte ens Rasmus Paludan själv, uppmärksammat en liten men betydelsefull, omständighet, att islamister tillförsäkras samma grundlagsstadgade yttrandefrihet och skydd mot intrång i privatlivet, som vi alla äger.

Paludan är Advokat

Paludan som är advokat borde, i vart fall, känna till saken, men bryr sig uppenbart inte, vilket gör hans inställning mest löjeväckande och näppeligen ens värd att kommentera. Hur rimligt är det egentligen, att vi ska bekosta detta högst kvalificerade pajaseri och charlatanens Paludans personskydd. Det har redan kostat oss flera skattemiljoner och kommer att kosta många, många fler.

Pengar som varit många, många gånger bättre investerade i svenska för invandrare, i ungdomsgårdar och i, att bryta segregationen. Vi svenskar är till den grad sekulariserade eller religionsbefriade att en bränning av Bibeln inte skapar någon större turbulens på sociala media, därför begriper många inte varför bränning av ex.vis Koranen upplevs som djupt kränkande av islams utövare.

En polis uttryckte det som att han aldrig tidigare hade mött en sådan aggressivitet ett sådant intensivt hat. Nä, just det. Poliser, politiker och etablissemang, får naturligtvis tycka vad de vill, men knappast bestämma vad, som ska eller inte ska upplevas som skändande för människorna i våra utsatta områden. Nu borde alla fatta eller åtminstone börja haja att koranbränning de facto är avgjort starkt skändande eftersom den uttrycker ringaktning av en hel grupp.

Självmordsuppdrag

En grupp som därtill åtnjuter religionsfrihet Det är åter våra politiker, vilka utifrån en vantolkad uppfattning av yttrandefrihet med ohållbara krav på polismyndigheten utsätter enskilda poliser för livsfara, inte virrpannan med sten i hand. Det går överhuvud inte att med lyckat resultat samtidigt tillvarata två eller flera gruppers yttrandefrihet om någon grupp använder sin till att provocera en annan.

Det är naturligtvis något av ett självmordsuppdrag för polisen. Den uppgiften löser inte heller den norska polisen som likväl har samma korkade krav på sig. I den uppenbara avsikten att skapa tumult ska Rasmus Paludan självfallet inte lämnas tillstånd att skända någon grupp med några som helst så kallade manifestationer, hjälpligt maskerade som uttryck för yttrandefrihet.

Det skulle onekligen vara intressant att se hur många som nu uppmuntrar Paludan och försvarar hans så kallade manifestationer för yttrandefrihet, som skulle betrakta en muslim eller vem som helst, som eldar upp bilder på kungafamiljen eller pissar på Sveriges Rikes lag, på samma sätt. Ingen?… Tänkte väl det. Men det är väl också manifestationer för yttrandefrihet – eller?

Ebba Buschs tabbe

Ja, absolut lika lite som Koranbränning, men intolerans och översittarattityd hos dessa människor blockerar en normal och empatisk personutveckling. Istället kliver de som Ebba Busch rakt ner i dumträsket och genom ett fullkomligt oacceptabelt utspel kommer ut som genuint fascistoida. Det går svårligen att tolka in Jesu kärlekslära i något av Ebbas babbel, snarare pur rasism.

Jag är inte ett spår religiös, men min fasta övertygelse är den att Jesus önskade minst av allt skada människor, tvärtom. Precis tvärtom. Busch är utan minsta tvivel utomordentlig olämplig som ledare för en religiös rörelse, om hon anser att en samhällsservice ska engageras för att döda svenska medborgare och andra bosatta i vårt land.

Hon har diskvalificerat sig som representant för svenska folket i riksdagen när hon på fullaste allvar anser att polisen skulle skjutit verkningseld med syfte att urskillningslöst döda män, kvinnor och barn? När hon sedan något backar och börjar svamla om gummikulor och vattenkanoner avslöjar hon åter sin oroväckande fascistoida begreppsvärld.

Gummikulor & Vattenkanoner

Och näste låtsasdemokrat, moderatledaren Kristerson, kliver ner i dumträsket, han också och avslöjar sin egentliga politiska hemvist, bland den fascistoida högern, i samma korkade krav på gummikulor och vattenkanoner. Seriöst, gummikulor och vattenkanoner symboliserar som inget annat, en diktators sista desperata försök att behålla makten. Hur tänkte de där?

Ska de upprätthålla demokratiska principer med våld? Likt den Romanska freden, vilken garanterades av svärdet. Busch oväntade manöver baserades synbarligen på ett snabbt överslag av åsiktskorridoren på sin nisch av nätet och behovet av att profilera partiet eller åka ur riksdagen. Ebba skulle som lösning på upploppen naturligtvis efterlyst polisens skickliga dialog, istället för att föreslå ond bråd död.

Så långt jag hyllar kvinnor som tar för sig tycker jag illa om Busch. Någon skrev att Ebba hade kärlekslösa ögon. Helt rätt, de känns, sedan länge, både obehagliga och olycksbådande att se in i. Hon är dock inte den enda virrhjärnan i sammanhanget. Vår, på randen till rabiat, justitieminister Morgan Johansson tog direkt, i och för sig föredömligt, avstånd från Busch korkade utspel, men klev själv ner i dumträsket genom att yttra att, ”… vi måste sätta hårt mot hårt!”.

Hårt mot hårt?

Jajamän, låt oss kröna migrationspolitikens megaflopp med fler skattemiljarder för att återuppväcka 1960-talets polisiära batonggäng med stukade båtmössor, de kan åka land och rike runt i helsvarta anonyma vanar och med fördel banka skiten ur islamistiskt pack, kriminella byk och upprorspöbeln samt några kvinnor och barn, när de ändå håller på.

Eller, vadå gummikulor och vattenkanoner, varför inte bepansrade stridsfordon, att kör rakt in i folkmassan med? Jösses. Är det så demokratiskt förankrade politiker resonerar? För att Busch och Morgans och alla andra nyvakna och överraskade politikers uppfattning ska hålla streck, krävs att befolkningen i de utsatta områdena till 100 % består av elaka islamister, oförbätterliga kriminella och eviga upprorsmakare.

Om det stämmer, kan man i så fall undra varför politikerna lät dessa rövare komma hit? Våra folkvalda förefaller immuna mot vissa sanningar och enbart förmögna till selektivt lärande. Vad hade politiker och andra förväntat sig att migrationen skulle innebära, på riktigt? Att invandrare vid passering av våra gränser, pling, per automatik får ett svensk tänk?

Migranterna – en pöbel?

Att män skulle lämna sin förlegade kvinnosyn vid gränsen?  Att de av pur tacksamhet ska göra sig och sin problematik osynlig? Att de utan vägledning, i enlighet med korporativ ideologi ska bilda grupper, vilka ska tillvarata deras intressen? I botten på den misslyckade integrationen ligger varken islamister, kriminella eller upprorsmakare utan, som sagt åter, enbart och helt avgjort politikernas orimliga förväntningar och indifferens från etablissemanget med det stora öppna hjärtat.

Att betrakta invandrare som en fientlig mobb, en pöbel man ska puckla på för att komma tillrätta med migrationsproblemen är ännu ett misstag i en lång rad av missgrepp och grova felkalkyler politikerna gjort sig skyldiga till. Det är därtill en märklig form av integrationspolitik. Det sägs att medborgarna har den regim de är värda och ser man till att det de senaste 20 åren varit fem riksdagsval är det ett rimligt antagande.

Fem gånger har således Sveriges befolkning, kunnat avgöra migrationsfrågan med valsedeln. En sjätte gång i september 2022 Våra nuvarande riksdagspartier behöver väl knappast fler mandatperioder för att visa sig inkapabla att lösa integrationen? Istället har våra kära folkvalda sakta men säkert byggt in en fulländad segregation i vårt samhälle.

Kalifat, här på hemmaplan?

 Den inslagna vägen leder till att etablissemanget i sinom tid kommer att behöva patrullera de utsatta områdena i pansarfordon som brittiska armén gjorde i Nordirland under 1970-talet. Därtill kommer Sverige precis som Israel att ”se sig tvingade” att sätta stenkastande barn i fängelse. Redan nu finns områden polisen knappast kontrollerar och där den svenska lagens långa arm inte räcker riktigt ända fram.

I dessa områden verkar det råda dagsfärska förhållningsregler allt efter det regerande gängens humörsvängningar. Så var det näppeligen tänkt! Vi vanliga medborgare sviker därmed invandrarna, om än ofrivilligt. Alla som röstar på ett parti kan göra skillnad genom att kräva politikerna tillbaka till ritbordet för att äntligen avhjälpa dagens situation. Nuvarande utveckling förefaller vara en kapplöpning mellan etablissemanget och ett antal radikala imamer, om att kunna influera tänkandet hos de utsatta områdenas ungdomar.

I det löpet ligger etablissemanget hopplöst efter och i princip lämnat fältet öppet för ränksmidande imamer att politiskt radikalisera de kriminella element som idag skjuter på varandra. Ingen vill, av förklarliga skäl, betraktas som en olyckskorp, men jag vill inte ens tänka på vad som måste till, här på hemmaplan, för att komma till rätta med horder av skjutglada, empatibefriade och hänsynslösa islamkrigare med mål att skapa ett svenskt kalifat.

Raskravaller

Javisst, det låter visserligen något långsökt, men lika långsökt föreföll tydligen folkmassans aggressivitet… ända till dess polisen fick känna av hela dess kraft, med bekant resultat. Lika långsökt föreföll Rysslands anfall på Ukraina… till dess ryssarna gick över gränsen. Också det med bekant resultat. Rätta mig gärna, om jag har fel.  

Sveriges hårda kritik på 1960-talet av USA för dess obefintliga integrering av den svarta och inhemska latinamerikanska befolkningen. Vilket naturligtvis, som en logisk konsekvens av de uppenbara orättvisorna resulterade i utbredda (ras)kravaller med många döda, halva städer i brand och omfattande förödelse.

Resultat som får våra allvarliga ordningsstörningar att mest likna påskbrasor. Som ett veritabelt deja-vu upprepar Sverige och etablissemanget USA:s misstag att inte tillse att alla medborgare, svenska eller inte, görs delaktiga i samhällsutvecklingen och den demokratiska processen. Det är den enda realistiska lösningen som kan konkurrera med gängtillhörighet, extremislam, kvinnoförakt och andra skruvade destruktiva avarter av ideologier människor i de utsatta områdena tar till sig och livsval de gör.

Ansträngd gästfrihet

Dessutom har invandringen för mycket länge sedan nått, en för svenska förhållanden gigantisk omfattning. Och det, lång innan 2015. Skulle vi öppna våra hjärtan till obegränsad invandring för att visa världen vilka stor barmhärtighet Sveriges politiker och etablissemang äger? Och som vanligt, när politikerna satt oss alla i samma båt, förväntades vi ro.

Och rott flyktingar har svenska folket gjort, minst sedan 1945. Här har aldrig saknats hjärta, men gästfriheten tär sedan länge på våra gemensamma resurser. Förslagsvis går gränsen där våra äldre (nu är jag där själv) direkt eller indirekt måste försaka för att få tillvaron att gå ihop. Jag är fullständigt övertygad om att lejonparten av oss, i våra hjärtan, har plats för världens alla svältande barn, över 90 miljoner stackare, på flykt mot en osäker framtid i ett främmande någonstans.

Det är dock ogörligt, hjälp i sådan mastodontskala kan vi omöjligen realisera. Möjlighet att realisera är nyckelbegreppet här, för det förefaller, minst sagt, korkat att bjuda hit långt fler människor än vad som rimligtvis kan assimileras av befolkningen. Är det meningen att våra gäster vid lägligt tillfälle ska återvända till sina hemländer måste de lika förbannat under tiden kunna skapa sig ett meningsfullt liv här – eller? Naturligtvis blir, dels att sörja för invandrarnas materiella välfärd, dels finansiera deras kompletta integration dubbelt så dyrt, vilket innebär att vi endast kan bjuda in hälften så många.

Kostsamt kalas

Det är egentligen matematiskt simpelt. Hur långt ska sakerna drivas innan politikerna tar tag i eländet? Hittills är det enbart staten och etablissemanget som haft nytta av migrationen samt marginellt några svenska medborgare. Av migrationens totalkostnad staten ”står” för, återgår omkring hälften, strax tillbaka till statskassan i form av skatt och moms. Den andra halvan går till driftiga entreprenörer och detaljhandeln.

Inte mycket att orda om, om det inte vore för att det krasst innebär att gemene man, vi vanliga, tvingas genomleva ohållbara och potentiellt farliga vardagliga situationer. Och dessutom går miste om all den skaparkraft som emanerar ur kulturmöten. Att USA legat och fortsatt ligger i framkant inom tech och teknik samt många andra kunskapsfält är ett direkt resultat av den enorma kulturmix Förenta Staterna förenar.

Läxan USA lärde av 1960-talets rasdiskriminering var att tillse att varje amerikan gjordes delaktig i samhällsbygget. Aven om fördelningspolitik knappast är jänkarnas starkaste sida är det faktiskt helt sensationellt med söderns svarta borgmästare i allmänhet och Texas svarta sheriffer i synnerhet. Det är, i vart fall, min bestämda åsikt.

Politiker – lös det!

Våra politiker och etablissemanget måste se till, att lösa problemen kring migrationen, inte med våld, inte med polisrazzior och visitationszoner, inte kronvittnen och tjallare, utan genom en demokratisk och naturlig process, förbättrad och effektivare handläggning och snabbare utvisning av dem som fått avslag. Det är visserligen taskigt, men dessvärre kontraproduktivt, att de är kvar. Ingen ska dock tvingas ange någon papperslös.

Rådande situation är föga hållbar, den gynnar få och kostar skjortan. De politiska blocken och likväl enskilda partier måste sluta blockera de förslag, vilka ändå når Riksdagen som man gjort de senaste 30 åren. Missnöjet hos dem som kommer hit, men inte görs delaktiga kommer näppeligen, att självmant gå över. Inte heller skjutningarna kommer, att upphöra av sig självt.

Till detta krävs insatser, men trots, att orsakssammanhang, migrationsförlopp och integrationsteknik är välkända faktorer, händer märkligt nog ingenting… i vart fall inget positivt.