OBS! SATIR! Ver. 2.

Här fortsätter jag min PK-befriade OBS! SATIR!-serie. Att hoppa PK-kravet känns synnerligen positivt för det är verkligen en kraftigt begränsande faktor, vilket avhandlades i första delen av OBS! SATIR! – 2022-03-31.

Man gör självfallet inte narr av våra rent  mänskliga svag- och egenheter, funktionsnedsättningar, sexuella preferenser eller migranters språksvårigheter. Normal anständighet eller vanligt hyfs hindrar, i vart fall, mig från att falla till att använda sådana billiga och enkla knep.

I denna kontext ska jag åter nämna att dåliga skämt om ex.vis kvinnor, utlänningar, halta och lytta osv, är endast ämnade att fördjupa och förstärka redan förekommande och kränkande fördomar. Det är så, jag uppfattat saken, vilken jag redan, i min ungdom, genom livliga diskussioner och debatter i  hemmet, hade bildat mig en klar uppfattning om.

De äldre pratade ofta om fascism, nazism, kommunism, diktatur, demokrati och politik i största allmänhet. Dessa öppna diskussioner, debatter och fria meningsutbytet skapade hos mig en inställning som avhållit mig från att organisera mig politiskt eller svära någon ideologisk -ism, trohet.

Nisse Lätt

Det är, dock framför allt, en person, vilken hade en avgörande påverkan på min mycket av mitt tänkande och min världsbild. Jag var omkring 14 år när han kom hem till oss tillsammans med en god vän till salig mor. Han var lätt att konversera med trots att han hörde till vuxenvärlden och han kunde definitivt konsten att berätta.

I sin ungdom hade han varit mässkalle och matros på stora segelfartyg, seglat jorden runt och kunde dra de mest spännande episoder och fantastiska storys, vilka måste lämnat mig storögd och lik en fågelholk därtill. Hans insikter och kunskap i vår historia var enastående och radikalt motsatt det skolan lärde ut.

Historieberättarens namn var Nisse Lätt, han hade 1936 rest som frivillig till Spanien för att bekämpa Generalissimus Francos fascistiska falang och den framväxande nazismen i Europa. Han stred inte sällan man mot man på krigsskådeplatsen och i de små byarna i Andalusien och det var där, han fick ena ögat utstucket av en bajonett.

Under konvalescensen, i en av de små byarna, läste han högt för byborna ur de spanska dagstidningarna, då analfabetismen var mycket utbredd på den spanska landsbygden. Att han blev en uppskattad person är inte svårt att förstå, inte heller hur tacksamma de var över att få reda på hur och var, inbördeskriget böljade fram och tillbaka.

Kunskap, är makt

Under de fyra – fem år jag ofta umgicks med Nisse Lätt, sa han alltid att kunskap är makt och ”Ingen ska behöver känna sig dum och obildad, ingen ska heller behöva förbli dum och obildad enkom för att han eller hon bara är simpla knegare. Han var synnerligen kunnig och otroligt beläst, och förmedlade sin kunskap och världsbild på ett sätt som fick mig intresserad av att läsa böcker.

Många år senare fick jag reda på att han var ansluten syndikalist, vilket är så nära anarkist man kan komma, fast jag kunde knappast tänka mig Nisse Lätt som galen bombkastare. Det faktum att Nisse inte utnyttjade mitt förtroende och mitt unga, mottagliga sinne för att propagera, plantera och påverka min hjärna med sin politiska övertygelse, imponerade stort på mig.

Det bevisade, för mig, en gång för alla att världen varken målas med ljusa skarpa färger, inte heller i klara exakta svart/vita fält, utan tillvaron är mestadels tecknad i nyanser av grått. Det bevisade likväl, en gång för alla, att varifrån man kommer är av underordnad betydelse, det enda viktiga är; vem man är. Nisse visade mig på den politiska parodin genom arbeten av John Heartfield i tidskriften AIZ.

Det var, är fortfarande starka bilder, som den här ovan, Madrid 1936 med rubriken ”De kommer inte igenom”, avseende Franco och hans fascisthorders anfall på Madrid. Hitler hade ställt Luftwaffes bombflyg, till fascisternas förfogande och de tyska bombskvadronerna roterade i intervall på åtta veckor. Dessa ”frivilliga” flygskvadroner döptes till Condorlegionen    

Svensk Parodi och Satir

Först ska vi dock se vad vi hade på hemmaplan av satir och parodi. Satir och parodi hade förvisso en lång tradition och även om Karl Gerhard var bekant börjar den svenska satiren och parodin 1963 när Skäggen, dvs Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson, Beppe Wolgers, Jan-Öjvind Swahn, Åke Söderqvist.

Det är igen överdrift att påstå att Skäggen slog ner som en bomb med sina på den tiden otänkbara gags, skämt och vilda upptåg. Skäggen bl a fes och rapade ljudligt och jag tror att inget annat program någonsin väckt större folkstormar än de.

Som jag ser det bröt dessa herrar och senare damer stort mot den svenska konventionella föreställningen om passande uppförande och umgängessätt. De var minst sagt lika stela som mossiga, vilket fick folk att göra sig till och bli märkvärdiga.

Vanliga människor led av titelsjuka, varför tilltal som ex.vis Majorskan hit, Professorskan dit var vanligt förekommande. Detta umgängessätt uteslöt majoriteten av alla kvinnor, vilka inte hade högt rankade makar att hänga upp sin sociala status på. Det var början på Du-reformen, på den tiden tilltalade man andra faktiskt, med Ni.

Meniallafall. Alla dessa galna skämtare verkade kanske enbart roliga eller löjliga, men de innebar definitivt att umgängestonen blev en helt annan. I vart fall tog vi, den unga generationen till oss galenskaperna, vilka hjälpte oss att bli bra mycket mer jordnära än vad våra föräldrar och far- och morföräldrar varit.

Hasse & Tage / Ardy & Lasse

Det har naturligtvis alltid funnits undantag och människor med insikt och självkännedom som inte fallit för konventionens påtvingande onaturligheter, de är dock undantagen, vilka bekräftar regeln. Jag ser Hasse & Tage, Ardy & Lasse och under senare år Johan Petersson som isbrytare, vilka alla bidragit till ett mer sansat Sverige.

Inte minst, Johan Petersson och Partajgänget har med sina sketcher och infall, parodier och satir förstört min uppfattning om dem de skojar med och gjort det svårt att betrakta dem på annat sätt än partajgänget gjort.

Vi människor behöver verkligen den stimulans och hjärnaktivitet satir och parodi drar igång. Det  alltmer förstelnade etablissemanget, fastkilat mellan P och K behöver absolut provoceras, utmanas  och drivas med. De skulle annars bli helt odrägliga att umgås med.

Martin Ljung och Gösta Ekman

Två enastående skickliga komiker har jag glömt att nämna; Martin Ljung och Gösta Ekman. Martin Ljung som, mannen med tegelstenen, var en riktigt kul sketch och med ett helt sensationellt avslut. Denne sjuke man som tillochmed har reservnerver på rulle, gör en frivolt med en tegelsten i famnen och säger ”Så här kunde jag göra i min ungdom”. Vad jag vet är detta stunt fortfarande oöverträffat.

Gösta Ekman är, som sagt, en skicklig komiker men likväl en talangfull skådespelare, men undflyr mig lite. Gösta figurerade ihop med bl a Hasse & Tage; ”Vad har du fickan Jan?” är ett oförglömligt nummer och Papphammar är näst intill hysterisk.

Filmserien med Jönssonligan är också de oförglömliga upplevelser och inte minst karaktärerna, Sickan och Vanheden har utan tvivel avsatt djupa spår i folkhumorn och deras skämt och uttryck har  en nästan 100-procentig igenkänning.

De egentliga orsakerna till Ekmans avhopp från Jönssonligan debatterades tydligen flitigt, men verkar ha varit mer skvaller än fakta. Det är visserligen enbart ytterligare en spekulation, men jag upplevde avhoppet som att Gösta slutligen bestämt sig för att komik, som genre inte ingår i en seriös skådespelares repertoar.

Det var tvivelsutan tråkigt och synd, i det att Ekman verkligen utvecklar och fulländar sin karaktär med hjälp av hela sin skådespelartalang och mångåriga teaterrutin. Så vitt jag förstår har filmkännare- och forskare runt om planeten uppmärksammat karaktären Sickan. För mig ligger det inget motsatsförhållande eller gräns mellan genrerna komik och drama.

Det kan naturligtvis var på annat sätt med Gösta som har en förpliktande teatertradition inom familjen att leva upp till. Om det nu är så han ser det – hedrar det honom, då han är sann mot sig, själv trots att Jönssonligan säkert var, intressant, intellektuellt utmanande och synnerligen lönsam.

Robert Gustavsson

Jag har möjligen fel men den som framför andra står ut och gång på gång slår oss med häpnad och alltid framkallar skrattsalvor, menar jag är Robert Gustavsson. För mig har alltid Hasse & Tage varit de, vilka definierade satir och parodi, i vart fall under min uppväxt och Robert fortsätter att bygga vidare på konceptet.

Han är mannen med 1001 ansikten och röster och som förkroppsligar vad det svenska folkflertalet tycker är kul. Skämt och spelade personligheter vars dråpliga framtoning och egenartade prat får oss att, åtminstone dra lite på smilbanden. Enbart mängden rollfigurer Gustavsson betat av, är minst sagt imponerande och bekräftar samt befäster Roberts mästarplats i mina ögon.

Trots att en sådan omfattande produktion av karaktärer, med nödvändighet måste avsätta floppar är det enligt min mening inte speciellt många Gustavsson presterat. Robert Gustavsson har likväl med bl a ”Den osannolike mördaren”, visat att genren komik är en minst lika seriös och talangkrävande disciplin som någonsin drama. 

Stå-upp-komik

Jag har heller inte berört våra renodlade stå-upp-komiker (förutom Robert då), men en kille har jag tagit till hjärtat är; Johan Glans, som med mycket enkla medel förmedlar starka intryck. Styrkan hos Johan är hur han relaterar till sig själv och att han aldrig upplevs som överdriven.

Bland kvinnorna, vilka aldrig blir lika uppskattade, men som absolut är lika roliga och duktiga som sina manliga kollegor ska nämnas Babben, Marika Carlsson och Johanna Nordström. Och tjejer kan, japp, de kan absolut skapa poänger och leverera tunga slutpuncher som vilken kis som helst. Jag hoppas att tjejerna tar mer plats i framtiden.

Det är egentligen inte helt korrekt att rangordna satir och parodi, då dessa emanerar ur och speglar det samhälle där de uppstår. Likadant förhåller sig med jämförelser mellan olika länders skämt och skämtare. Förutom de vanliga, ledsamma, glädjedödande och regressiva diktaturerna samt flera av muslimska staterna, tror jag resten av världens länder har likvärdig uppfattning om humor.

Och lika roliga personer, att förvalta den. Problemet är att satir och parodi kräver en viss kännedom om situationen, händelsen eller personen som utlöst skämten och parodin. Så internationellt står vi oss alltså väl… Det gjorde förvisso likväl nästa inslag.

AIZ (Arbeiter-Illustrierte-Zeitung)

Den tyska tidskriften AIZ (Arbeiter-Illustrierte-Zeitung) startades av kommunister och människor, som ville hjälpa den nybildade staten Sovjetunionen, vilken vid den här tiden, 1920, drabbats av svår hungersnöd. Då Tysklands politiska landskap, var kraftigt polariserat och tillvaron tuff, blev tidskriften snabbt ett forum för den tyska vänstern, där dåtidens kulturpersonligheter, författare och politikiska debattörer öppet och fritt kunde avhandla tillståndet i landet.

John Heartfield anställdes av AIZ som medarbetare för att tillföra tidskriften illustrationer kom hans konstnärliga talanger och grafiska skicklighet att lyfta upplagan till flera 100 tusen under de mest framgångsrika säsongerna. När jag genom Nisse Lätt hade upptäckt tidskriften blev jag konfunderad över namnet; John Heartfield. Ett rent engelskt klingande namn i Tyskland var inget annat än en omskrivning av Helmut Herzfeld.

Det är genialt, då Herzfeld i en angloamerikansk värld inte har den dragningskraft och igenkänning som ligger i namnet Heartfield. Nu hade nog inte namnen Herzfeld eller Heartfield spelat någon större roll för den uppmärksamhet och popularitet hans arbeten rönte. Här följer några av de bilder Heartfield häcklade Adolf Hitler och retade nazisterna med.

Det första omslaget avbildar en fredsduva spetsad på en bajonett. I bakgrunden syns det palats där fredsförhandlingar fördes och på taket vajar hakkorsflaggan. Bilden är ikonisk och visar på att det fanns många som förutsåg vad som låg i farans väg.

Bilden i mitten visar samma sak; texten, vilken innehåller en dubbelmening i ordet ”Heil”, som dels betyder hälsa, välgång och/eller nåd och dels står för Heil Hitler, ska väl kunna utläsas som; ”Detta är den hälsa, ert hailande leder till”.

Den tredje bilden, en fiktiv, ordentligt inbiten och lojal nazifamilj och Hitlersupporters utropar; ”Hurra, smöret är slut!”, så man äntligen kan få käka stål igen. Det är en stark bild med tanke på den nöd Tyskland upplevde efter första världskriget. Bebisen i barnvagnen har, genom det rejäla bett denne  hugger in på bödelsyxan med, alltid fascinerat mig speciellt.

Dessa bilder hade knappast kunnat produceras och publicerats i Nazityskland utan kommer från  Prag eller Paris dit AIZ, tvingades flytta, pga nazisternas avsikt, att stänga ned tidningen och skicka medarbetarna till koncentrationslägret Buchenwald (Bokskog). Den första bilden, ett tidningsomslag rubricerat ”Hitlers fredsduva”. 

Det andra omslaget är rubricerat ”Goering – Tredje Rikets (egen) bödel och hänger samman med hur Goering agerade och de extremåtgärder han vidtog efter riksdagshusbranden i Berlin med stora polisinsatser och massarresteringar och mord.

Den tredje bilden illustrerar en artikel som jämför Tredje Rikets rättvisa och rättsskipning med det medeltida Europas, där människor slogs ihjäl med järnspett, liggandes på stegel och hjul. Artikeln menar att den Nazityska rättsordningen var lika brutal.      

Det första omslaget under rubriken ”Hitlerhälsningens mening” och med underrubriken ”Liten man ber om stora gåvor” samt ”Miljoner står bakom mig!”, vilket anspelar och driver med Hitlers påstående om hur många anhängare han hade, publicerades 1932, i AIZ nr 42.

Det andra omslaget rubricerad; ”Mimikry”, också ”mimicry” är ett begrepp som på svenska närmast motsvarar ”skyddande likhet” eller ”skyddande förklädnad”. Begreppet används för att beskriva, framför allt de insekter, vilka kan härma andra insekters utseende, för att undvika att bli uppätna. Göbbels har kommit på den lysande idén att förklä Fürern i en passande förklädnad då han ska tala till den tyska arbetarklassen.

Det tredje omslaget, med rubriken; ”Så leker nazisterna med elden” och med underrubrik; När världen väl brunnit upp, ska vi snabbt tillverka bevis för att Moskva var mordbrännaren. Detta var endast ett axplock ur Heartfields omfattande arbete, vilket innehåller ca 6 000 bildprojekt, då han likväl anlitades för allt mellan bokomslag och teaterdekor.

Jag ska i denna kontext tillägga att Sovjetunionen, fortfarande i början av 1930-talet sågs som, vad vi idag skulle kalla en stat och samhälle, av arbetare för arbetare och hade högt anseende bland alla med vänstersympatier. Den tyska vänstern var inget undantag och den var mycket diversifierad, men enad.

Med Ribbentrop-Molotovpakten ändrades allt och Sovjetunionen, med Stalin vid rodret visade ett helt annat ansikte. Den brutala realpolitikens anlete. Splittringen inom vänster blev fullständig, i det att Moskva aggressivt hävdade att marxistleninism (senare stalinism) var den enda äkta och erkända formen av  kommunism.

Andra former av kommunism erkändes inte längre och bannlystes. Så, istället för att bli en förebild och modell för ett jämlikt, arbetarvänligt, människovärdigt och rättvist samhälle kom Sovjetunionen att bli världsledande på propaganda, förställning och åter ett hot mot sina grannar.

Idag har vi facit i hand, men jag kan inte påstå att Sovjet var värre än det system som förnärvarande förtrycker det ryska folket och ställt oss andra på randen till ett storkrig.

Och Heartfield?

Efter kriget hamnade John Heartfield i England, där han till slut stannade, under sex år, varefter han 1950 flyttade till Östtyskland eller DDR (fan så dumt, min not). Trots att han bevisligen varit anti-fascist var de östtyska myndigheterna kallsinniga och misstänksamma mot Heartfield, pga hans vistelse i England.

Mig veterligen finns inga arbeten av hans hand efter 1950 och han avled 1968. Då först efter hans bortgång, kom tydligen någon östtysk byråkrat på vem som bott i landet de senaste 18 åren, varför DDR förlänade Heartfield, Karl-Marx-Orden, Fäderneslandets förtjänstorden i guld och DDRs nationalpris samt hedrade honom med ett frimärke.

Så dags, kan man tycka! Det finns mycket mer konst och kultur relaterat till John Heartfield arbete och liv, som ex.vis att han var en av grundarna till Dadaismen. Den storyn ryms inte i detta, utan får bli ett eget inlägg.