Stål- och kolgemenskap

Här ska jag i stora drag försöka beskriva EU:s roll i Europa och i samtiden samt vad det egentligen betyder för oss, vanliga dödliga, men vi tar det väl, som vanligt, från början? Det var en gång… Samarbetet mellan europeiska stater började på 1950-talet som en stål och kolgemenskap i syfte, att binda upp Europas stater för att omöjliggöra ännu ett krig. Det var Beneluxländerna, dvs Belgien, Luxemburg och Nederländerna, (Väst)Tyskland, Frankrike och Italien, vilka tog initiativet och blev de första medlemmarna.

Fler länder anslöt sig till denna stål- och kolgemenskap, då syfte och fokus låg på att förbättra förhållandena i hela Europa och var på så sätt en riktig intresseorganisation. Efter att även Danmark, Finland, Irland, Portugal, Spanien och Österrike anslutit sig föddes idén om ett Europas förenta stater. Organisationen avvecklades den 23 juli 2002, då den ersattes av Europeiska gemenskapen. De flesta länder hade varit ockuperade eller ockupanter och krigsslutet innebar, att deras förvaltningar kollapsade och en del länder drabbades av totalt sammanbrott.

Ingen vill uppleva krigets vansinne, därför knöts Europas stater tätare samman för, att en gång för alla sluta föra krig mot varandra. Den bärande tanken med Unionen är att Europas befolkning aldrig någonsin blir utsatt för totalitära staters skräck och terrorvälde. Fokus har kommit att hamna på individen, den enskilde medborgaren och dennes väl och ve. Vi har tillerkänts flera berättigade förväntningar på Staten och dess myndigheter. God förvaltning, är sådant vi har rätt att kräva, liksom likhet inför lagen, rättssäkerhet, att få tillgång till effektiva rättsmedel, dvs opartiska domstolar och att slippa diskriminering för att nämna några.     

Svenskt medlemskap i EU

Så kom det sig, att dåvarande statsministern Carl Bildt förhandlade om ett svenskt medlemskap i EU. Och den ägde rum för mer än 25 år sedan, den 1 januari 1995 anslöt sig Sverige till Europeiska Unionen. EU hålls ihop genom fördrag, det är ett antal, tills vidare ovillkorligt bindande juridiska avtal, vilka endast går att säga upp i samband med ett utträde ur Unionen, en Swexit, med andra ord. Enkelt uttryckt innebär fördragen att svenskt näringsliv får fri tillgång till EU:s inre, jättelika, synnerligen penningstarka och lukrativa marknad. Kapital har fri rörlighet inom EU. Alla EU-medborgare har möjlighet att starta verksamheter på valfri plats inom Unionen.

Det betyder att vi kan bo och arbeta var som helst i hela den europeiska unionen, och det med samma sociala skyddsnät som här hemma. I gengäld ska Sverige upprätthålla rättsstatens principer (the Rule of Law) och respektera medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, det vill säga, Europakonventionen, samt tillförsäkra invånarna det skydd stadgan föreskriver genom positiva åtgärder.

Det låter visserligen kryptiskt, men positiva åtgärder är en mekanism, där Staten ska förebygga sina egna intrång i enskildas intressen, vilket säkerställer att Staten, inte begår några intrång. Rättsstaten har ingen absolut makt eller rätt att förfoga över enskildas egendom. Genom att ändra den praxis och de lagar, vilka ger Staten överhöghet och förfoganderätt över medborgarnas egendom, når man idealtillståndet för den moderna rättsstaten.

Staten kan således endast hävda och påräkna företräde till någons egendom om Statens intresse är väsentligen mer angelägen än den enskildes. Det krävs, alltså minst försvarsanläggningar, elproduktion, skyddsrum, sjukhus och den sortens angelägna projekt. I annat fall får staten förhandla som alla andra parter, eftersom Staten enbart är ett intresse bland många, en part bland andra.  

Den moderna rättsstaten – The Rule of Law

En modern rättsstat ska inte kontrollera sina medborgare, utan hjälpa dem att utveckla de talanger och andra egenskaper, vilka kan bättra medborgarens tillvaro, både psykiskt och fysiskt. Den bärande tanken bakom ett sådant system är att hela samhället gynnas av en stor befolkningspool. Ju större och med så många olika kulturer, som möjligt representerade, desto bättre. Det är på detta sätt, USA lyckats ta täten, i världen, på en stort antal verksamhetsområden.

Rättsstatens myndigheter ska leverera service, inte pekpinnar och alla beslut, från regering och nedåt ska föregås av en proportionalitetsbedömning. I princip ska allting betraktas proportionerligt, vilket faktiskt är ett konstruktivt betraktelsesätt som också landar rätt beslut oavsett vilken fråga som dryftas. Sverige ska därtill tillse, att EU-rätten får ett reellt genomslag i svensk rättsordning för att harmonisera EU-rätten. Detta gäller på alla de samhällsområden Bryssel administrerar och vilka ligger under dess jurisdiktion.

Det innebär att ex.vis EU-direktiv, antingen införlivas i original i nationell rätt eller ska ny lag stiftas som överensstämmer med direktivens innehåll. Våra domstolar är tvingade att bortse från nationell lag i de fall den

inte lirar med EU-rätten. Domstolarna ska också garantera medborgarna deras grundläggande fri- och rättigheter och tillse att Statens lever upp till the Rule of Law.

Nu förefaller förståelse, hos makteliten, för innebörden av ”Rule of Law”, vara antingen diffus, bygger på vanföreställning eller kanske, till och med rent av, är obefintlig. ”Rule of Law” motsvarar uttrycket ”Land ska med lag byggas” och betyder, precis som i nationell lagstiftning, att styra under lagarna och innebär att varje åtgärd Staten ämnar rikta mot enskilda måste ha stöd i lag. ”Stöd i lag” är, dock ett lika vitt som missbrukat begrepp. Enligt den nationella lagstiftningen räknas till ”Stöd i lag”, i princip, vilken lag som helst, till skillnad från ”Rule of Law” som kräver strikt proportionalitet i alla statliga åtgärder riktade mot enskilda.

Denna unionslagstiftning är självfallet ämnad att förhindra medlemsstaterna att lagstifta bort, eller med ”Stöd i lag”, begränsa medborgarnas grundläggande fri- och rättigheterna, vilket finns otaliga exempel på. Den historiska bakgrunden, mot vilken ”Rule of Law” ska ses, förefaller ständigt glömmas bort, men är självklart, Nazityskland samt besläktade fascistnationer, med en på rättsröta byggd, godtycklig och medborgarfientlig lagstiftning. Det måste anses vara en utomordentligt sund inställning hos Europa, att inte öppna upp för eller underlätta en repris av Adolf Hitlers totala galenskap och mordiska hat eller något, ens i närheten.

Hindra fascisterna

En central roll, i denna kontext, spelar den dyrköpta lärdomen, från det faktum att Hitler befäste Nazidiktaturen i kraft av de undantagslagar den demokratiska Weimar-republiken stiftat, just i syfte att bemästra den då rådande sociala oron. Trots att politikerna är medvetna om ”köksvägen” in i demokratin lämnar de ständigt dörren på glänt med sitt motstånd av medborgarrätten. Varje statligt ingripande i enskildas intressen, måste naturligtvis bottna i fullgoda skäl. Ett fullgott sådant, är; stark brottsmisstanke.

Att konstruera lagstöd för icke-motiveringar som ”oskäl” eller ”obrottsmisstanke”, vilket regeringen ville göra med förslaget, om att ge polis rätt, att utan brottsmisstanke ingripa mot personer. Det är ju en drömlag för varje fascist och minner mest just om dessa tråkiga gamla fasciststater, ryskt ”modernt” ledartänk och postsovjetisk repressiv rättsuppfattning. Det är till och med ”bättre” än vad Orwell presterade i sin roman 1984. Dessutom förefaller det något oproportionerligt att inskränka tio miljoner invånares tillförsäkrade rättigheter på grund av kanske 1 000 individers aktiviteter. Dylik politik, må ha varit passande, i och för Nazityskland och passar säkerligen i en fjärran bananrepublik, men är definitivt något vi ska passa oss för, här i Sverige.

Det är tanken, inställningen, beredvilligheten hos regering, myndigheter och politiker, att tumma på vår säkerhet och utifrån godtycke eller bekvämlighet, företa åtgärder mot enskilda, som sticker ut. Det borde alarmera, likt ilsket blinkande röda LED. I alla händelser aktualiserar situationen, ännu en gång, frågan om och när grundlagsskyddet, i själva verket ska börja tillämpas. Det har av lagstiftarna, som redan nämnts, lagts på rättstillämpningen att tillse att det svenska rättssystemet uppfyller kraven enligt Konventionen. Men det händer ju inte!  Har inte hänt, efter mer än 25 år! Och kommer svårligen att inträffa spontant.

Rättstillämpningen tenderar att istället gå kräftgång för att befästa, inte längre önskvärd, mindre ändamålsenlig och fullkomligt obsolet praxis. Dessvärre saknas i nationell rättstillämpning tillräckligt tydliga imperativ för att göra lagstiftningen på medborgarrättens område, rättvis, meningsfull och effektiv. De grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna ska naturligtvis ges en konkret tillämpning och genomslag i den svenska rättsordningen, då dess syfte är allt annat än att enbart smycka och pryda den representativa demokratin med kraftlösa och intetsägande, men passande dekorationer.

Schysst deal och enkelt nog, kan man tycka. Visst, det är tveklöst så, då syftet med EU-direktiv och rättsstatens principer är att förbättra tillvaron för medborgarna och skydda dem mot Statens och det allmännas intrång och övergrepp. Av det, så att säga, ”finstilta i Sveriges avtal med EU framgår, att samtliga myndigheter eller andra organ vilka äger myndighets befogenhet, med andra ord, hela statsapparaten komplett, inräknat kommuner och regioner är förpliktade att solidariskt verka för att förverkliga EU:s och EU-rättens mål.

Det är sannerligen ett tungt ansvar uppenbart väldigt få byråkrater känner till eller kanske snare inte vill kännas vid. Det innebär att all myndighetsutövning ska vara lika och att alla myndighetsbeslut ska tas utifrån samma fastställda praxis. Alla EU:s medlemsländers medborgare är också EU-medborgare och med detta medborgarskap följer en okränkbar värdighet och som redan nämnts, det skydd Europakonventionen föreskriver. Medan etablissemanget och speciellt näringslivet hyggligt anpassat sig till EU-standard och en del myndigheter försöker inordna sig som EU-institution har implementeringen av EU-rätten av övrig statsförvaltning varit synnerligen svajig, för att inte skriva urusel.

Systematisk obstruktion

Många äldre jurister och alla lagvrängare i staten tycker att EU-rätten är en knepig rättsordning, en främmande fågel i svensk lagstiftning med påstådd slapp praxis och i det närmaste obefintliga förarbeten. Knappast förvånande att Staten, statsapparaten, förvaltningen och etablissemanget, från dag Ett, betraktat konventionen, direktiven och rättsstatens principer som ett allvarligt hot mot sin totala hegemoni. Ett hot, vilket måste undvikas eller undanröjas och de första 15-16 åren efter 1995 lyckades regeringen ganska väl med att obstruera EU-rätten genom att, dels hänvisa till Sveriges speciella förhållanden, dels med infantil tredska. svänga och slingra sig undan EU:s fullt legitima krav på Sverige, att leva upp till anslutningsfördragens åtaganden. ’

Domare gömde sig bakom sitt numer obegränsade oberoende för att mörka EU-rättens företräde. Också nu sker sådana märkliga juridiska avvikelser. Idag har Sverige förlorat och blivit fällda 35 gånger i Domstolen och haft framgång mot Kommissionen 11 gånger. Den svenska inofficiella hållningen höll naturligtvis inte, i det att antingen finns respekt för den juridiska grundprincipen Pacta sunt servanda (avtal ska hållas) eller inte. Efter ett antal fällande domar för Sverige, i mål Staten inbillade sig kunna sätta hårt mot hårt och vinna samt EU-kommissionens avsikt att inleda fler så kallade överträdelseförfaranden hos EU-domstolarna, fann Staten för gott att något justera tillämpningen av nationell lagstiftning.

Dock endast precis för att undgå nesan av att åter bli fälld för fler brott mot grundläggande fri- och rättigheter samt brott mot mänskliga rättigheter. Det måste ha framstått som förödmjukande och ett rejält debacle att statsapparatens standardtrix, den starkes så kallade rätt, att helt fräckt ignorera motpartens befogade krav, visserligen fungerar som avsett på Sveriges befolkning, men ingalunda på Kommissionen. Ett strategibyte ägde rum utifrån insikten om att förena sig med en fiende, vilken inte kan besegras – smart.

Europakonventionen (Konventionen) blev svensk lag, först efter 16 år genom Regeringsformen (RF) 2011. Regeringens sajt fylldes, avtalsenligt med omfattande EU-info, EU-flaggan plockades fram, dammades av och har etappvis blivit allt synligare på regeringens och myndigheternas pressträffar. De ”bortglömda” valen till EU-parlamentet uppdaterades. Svenska ministrar blev du och bror med sin europeiska kollegor. Svt och etablissemangets media, det vill säga His master’s voice och dyngpressen, vilka tidigare villigt upprepade Statens osanna påståenden och substanslösa anklagelser om Kommissionens och Bryssels intrång i svenska angelägenheter håller sig nu till en hjälpligt saklig och någorlunda korrekt EU-rapportering.

Även statsminister Magdalena Andersson har numer bekräftat att det med EU-medlemskap följer förpliktelser som respekt för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter samt rättsstatens principer. Sverige har således rättat in sig i ledet och allt är fröjd och gamman – eller? Inte riktigt. Staten, myndigheterna, förvaltningen och etablissemanget gör som alla härskarklasser före dem under tider av stark förändring; stretar emot och sinkar nödvändig utveckling. De försöker på alla sätt skjuta upp den oundvikliga tidpunkten när makteliten och yrkespolitikerna tror att deras fördelar, förmåner och privilegier kommer att upphöra.

Ny strategi

Statsapparaten har kommit på ett sätt att hålla fast vid det gamla, behålla sina positioner, behålla sin makt och privilegier och ändå se ut som om de anstränger sig att inlemma Sverige i EU. Genom att ge den obefintliga EU-anpassningen en formell inramning, Flaggor, resor och möten i Bryssel, EU-nyheter, statsapparatens hemsidor mm, kan makteliten dels vid behov åter skylla på EU, dels påstå att Sveriges röst bland 27 medlemmar ändå gör skillnad. Samtidigt har statsapparaten positionerat sig mellan oss och EU.

Som om det krävs mellanhänder för att tolka och förklara EU:s vilja, förhandla till sig bra dealar och/eller skydda folket från Bryssel, från stora stygga vargen, Ren hokus pokus, blå dunster, minst sagt dåliga charader. Staten, myndigheterna och förvaltningen agerar som om de vore överstepräster i en för oss obegriplig och mystisk religiös sekt. Som medborgare i EU har vi i alla Unions-relaterade frågor rätt att skriva/mejla direkt till alla EU-institutioner på ex.vis svenska och få svar eller beslut på samma språk. Vi kan, om tillräckligt många, med hjälp av Kommissionen tvinga fram folkomröstningar.

Och det är näppeligen rådgivande folkomröstningar eller annat svenskt officiellt trams. Det tarvas inga ombud mellan medborgarna och EU. Vad som däremot krävs är att EU-rätten i de aktuella och relevanta delarna implementeras i den nationella lagstiftningen. Än viktigare är att EU-rätten konsekvent och korrekt tillämpas i de enskilda fallen och i det nationella lagstiftningsarbetet. Viktigast är emellertid att EU-institutioner eller myndigheter skapas utifrån en demokratisk process och med det uttalade syftet att verka för befolkningens bästa och i övrigt tillvarata allmänhetens intressen. Här syns omedelbart varför det ser ut som det gör.

Våra myndigheter tillkom utifrån en enväldig konungs, Gustav II Adolfs, behov av en effektiv skatteindrivning för att finansiera krigen på kontinenten, i början av 1600-talet. Rikskanslern Axel Oxenstierna organiserade myndighetsarbetet och utarbetade syfte och reglemente för varje myndighet (de var mycket färre då än i dag). Det uttalade syftet var, att uteslutande tillvarata Statens, det vill säga, kungens intressen. Någon frivillig eller påbjuden demokratiseringsprocess har aldrig förekommit hos våra myndigheter. Att Sverige fortfarande efter mer än 25 år, ännu inte tagit steget fullt ut i Europa (be)visar att etablissemangets intresse av EU enkom är ekonomiska och att administrationen inte har något intresse av den europeiska unionen eller dess regelverk.

EU – det smarta valet

Det ger dessutom en antydan om att vi inte kommer att få se Sverige i EU på mycket, mycket länge, om vi inte själva agerar. Likväl är jag hoppfull inför framtiden och fullkomligt övertygad om att EU-kommissionen och EU-domstolen sakta men säkert över tid, envist kommer att förmå Sverige att fullgöra sina åtaganden, i det fall medborgarna inte lyckas få till en nödvändig förändring av den rådande och orättvisa svenska maktfördelningen. Nej, jag är inte odelat EU-positiv, inte alls. Visserligen skulle ett läge där vi till största delen är självförsörjande vara att föredra.

Där är vi inte nu och verkligheten är, en annan. Staten har spenderat åtminstone 60 år på att ”reformera” jordbruket från många små självförsörjande enheter till få jättestora gårdar, men summa summarum är Sverige inte självförsörjande. Att helhjärtat gå in för Europa är faktiskt det bästa fysiska skyddet och en förutsättning för fortsatt politiskt oberoende och språklig integritet. Vårt vackra språk är utsatt för hot mot sin egenart från anglosaxisk påverkan och utarmning på grund av kapitalets och marknadens inverkan. I EU finns en medvetenhet om språkets kulturella betydelse och vikt för medborgarnas identitet. Det är inte för inte EU har 28 officiella språk. Där finns pengar till litterära projekt och att trycka även sådana böcker Kapitalet och Marknaden inte ens vill röra för dess dåliga lönsamhet skull.

Turligt nog överväger de positiva aspekterna av EU-medlemskapet de negativa, vilka annars knappast saknas. Utöver de sociala, ekonomiska och juridiska fördelarna med EU skulle vår miljön vara riktigt, riktigt jävla illa ute. Europa skulle mest likna en sophög med sjöar och vattendrag gjorda till kloaker. Det problematiska med EU är inte att Bryssel bestämmer över oss, våra förhållanden samt den standard som ska gälla. De besluten är tagna med grund i vetenskap och utifrån demokratisk ordning av representanter även från Sverige. Dessutom är det en mycket säkrare, lättare och billigare process att centralt undersöka, tillåta eller förbjuda allt från farliga kemiska produkter för hem och jordbruk till olämpliga leksaker och lämplig sand i sandlådor och lekplatser.

Det är EU:s övertro på marknadens välgörande inflytande som utgör unionens akilleshäl. Kommissionen, Rådet och Parlamentet har samma naiva tilltro till människans goda sidor som kommunisterna i Sovjet. Vi människor är med få undantag alltid oss själva närmast. Adam Smith, liberalismens och nationalekonomins fader insåg att individens själviskhet är den starkaste drivkraften bakom uppfinningar och utveckling. En sådan drivkraft, menade Smith, kan kontrollerad tjäna människans bästa och marknadsekonomin var född. Den ersatte ett urgammalt ekonomiskt system, i allt väsentligt, baserad på traditionell byteshandel.

EU missade uppenbart den lilla detaljen att drivkraften ”kontrollerad” kan gynna flertalet. Okontrollerad var det som att öppna Pandoras ask varur all världens girighet, planetens rovdrift och jakt på maxvinst släpptes lösa. Och, nej, inga konspirationer lurar i vassen här, inte. Det är faktiskt simplare än så, i det att samma själviskhet som får börshajen att dumpa moralen också fick lantarbetaren att lägga sitt krut på egen odling (om de fick) istället för på kolchosen i Sovjetunionen. Fast börshajens framfart resulterar i helt andra och mycket allvarligare konsekvenser för oss än vad en sovjetisk bondes jordbruk någonsin har haft. Meniallafall. Kort och gott; människan förnekar sig inte.