Lite historia

I ett skissartat historiskt perspektiv, har den svenska allemansrätten, så att säga, fungerat som ställföreträdare för en mer lagstadgad specifik medborgarrätt. Medborgarens ställning har ”alltid” debatterats inom den svenska makteliten och i samband med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1946, bildades två läger. Det svenska tjänstemannaväldet, vilket bättre klär som administrativt envälde, ansåg att medborgarnas rättigheter var väl tillgodosedda i den rådande ordningen. Medan merparten svenska jurister, blev synnerligen inspirerade av FN:s stadga och ansåg det självklart, att Sverige skulle gå i bräschen för sådana rättigheter samt för ett europeisk motsvarande regelverk.    

Den svenska juridikens guldålder var på 1940-talet, ung och låg i sin knivskarpa logik och dynamik, inte unionsrätten efter. Logiken var, till och med, vassare och mer konsekvent än dagens europeiska. Förvaltning, högerpolitiker och etablissemang låste sig orubbligt i en traditionell position, medan juristerna stod på sig och visade att det inte låg någon avsevärd nackdel för Sverige eller makten, att statens och folkets inbördes förhållanden reglerades i lag. Det låg på den socialdemokratiska regeringen att välja framtidens väg, men de avvaktade, och avvaktade. Detta kan tyckas märkligt med tanke på att medborgarrätt spelar en rätt central roll i socialdemokratisk ideologi. Författaren Wilhelm Moberg menade att Sverige var en  demokratur och som stat, käpprätt på väg, åt fel håll.

I slutet på 1960-talet svängde frågan över i juristernas favör, men därefter sker ett paradigmskifte när Olof Palme och Carl, Kalle Batong, Lidbom ”skötte ruljangsen” på justitiedepartementet med det så kallade lidbomeriet. Palmes och socialdemokratins ambition, i början av 1970-talet, att göra den representativa demokratin stabil skymde inte den reella avsikten att utföra ett socialt samhällsexperiment, inspirerat (inte kopierat) av DDR, vilka då ansågs ha kommit långt på sin väg mot Utopia.

Eftersom de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter av naturliga skäl helt enkelt inte får plats i korporativa system, dammades den gamla uppfattningen av och omformades till att medborgarrätten var väl tillgodosedd om det inte uppstod anledning att ifrågasätta den. De grundlagsstadgade fri- och rättigheter, vilka rättfärdigar och legitimerar demokratin behövde således inte tillämpas.

I takt med att bilden av lidbomeriets omfattning och konsekvenser klarnade och det stod klart att lagstiftning framgent också skulle användas för att förverkliga politiska mål, med andra ord, socialdemokratiska mål, gick många svenska jurister i taket och deras protester och invändningar samt interna bråk på de juridiska fakulteterna, ökade. Förvaltarna av den svenska juridikens guldålder ansåg att lagstiftning enbart var ämnad till att skipa rättvisa och lösa tvister med och att en modern stat självfallet ska lagstadga om och tillämpa mänskliga rättigheter, numer de grundläggande medborgliga fri- och rättigheterna. 

Sent ska syndaren vakna

2018, 20 år, efter det mellan Sverige och EU, avtalade ikraftträdandet av de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, slog så Högsta domstolen (HD), genom prejudikat äntligen fast att medborgarrätten, enligt Konventionen, numer som RF:s grundlagsskydd, alltid ska tillämpas, då det allmänna ämnar företa ett intrång i medborgarnas berättigade intressen. Därtill fastslog HD vad som i övrigt på egendomsrättens område ska gälla, inte minst som ex.vis rådigheten över enskildas egendom.

Emellertid. Våra domstolar har fortsatt att konsekvent åsidosätta eller vägra tillämpa grundlagsskyddet och skickat HD:s prejudikat, att, som vanligt, tillsammans med de andra, smycka den representativa demokratin.

Konsekvensen har, ännu en gång, blivit att befolkningen förvägras det skydd EU-anslutningen förutsatte. Fortfarande, efter mer än ett kvartssekel! Det är utomordentligt allvarligt, då demokratiska principer kastas på soporna och de ”rättvisenormer”, vilka styr myndigheternas förfaranden, indikerar förekomst av fundamentala systemfel och möjligtvis rättsröta.

Statens och EU-institutionernas främsta uppgift idag är att skydda och stötta individen från att falla, inte istället knuffa med sådant uppsåt. Våra myndigheter ska, likt sina europeiska kollegor verka till medborgarnas fromma, inte statens. Men i de direktivbrev regeringen lämnar till myndigheterna står fortfarande, att det är statens intressen, vilka i första rummet ska tillvaratas. Jag kan endast förstå våra myndigheters knepiga inställning till folket utifrån det faktum att de aldrig upplevt ett sammanbrott och inte heller en demokratisering, den moderna rättsstaten kräver och samhället behöver.

Medborgarna har aldrig tidigare varit lika oförberedda, lika oskyddade, lika utsatta för påverkan av bland annat starka kommersiella krafter och är föga behjälpta av ytterligare barriärer och krångel, i form av en indifferent och okamratlig Stat och ogin förvaltning. Ett förvaltningsärende vilket avgörs genom att åsidosätta den nya förvaltningslagen och unionsrätten är tveklöst grov missförvaltning. Förvaltningslagen har synbarligen gått samma hemska öde till mötes som Regeringsformen, vilket lägger regelverk nummer två till listan över rättighetsstadgor, på medborgarrättens område, vilka inte tillämpas.

Gällande rätt

Vad som gäller för svenska domstolar, framgår kristallklart, i HD:s redan omtalade prejudikat, genom, dom i mål nr T 1523-17, 2018-10-09 (Parkfastigheten). Däri klargjorde HD de grundläggande kriterierna för egendomsskyddet samt slog fast att, ”… det följer av regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen (RF) att en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg måste göras i varje ärende och mål som avser ett tvångsvis egendomsberövande…”.  Advokat Jan-Mikael Bexhed, Svjt – 2019 – s. 389ff. Klarare kan saken knappast formuleras.

Framför allt en fråga ställer sig själv; är ifrågavarande prejudikat okänt hos domstolarna? Jag har läst domar, som ex.vis en från förvaltningsrätten vars dom i ett mål om förseningsavgifter, avslutas; ”Förvaltningsrätten kan inte finna att avgiftens storlek står i strid mot principen om proportionalitet”. Detta är minst sagt ett förbluffande resonemang av följande anledningar;

• Rätten kan omöjligen veta vad som ”står i strid mot principen”, utan att först utföra en proportionalitetsavvägning.
• Vad rätten ”finner” och tycker är fullständigt irrelevant, i ärendet, eftersom ”en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg måste göras i varje ärende och mål…”.Punkt!  
• Förvaltningsrätten har framförallt den nya förvaltningslagen (1917:900) som typ styrdokument eller ledstjärna, men finns inte ens nämnd i domen.

Proportionalitetsprincipen återfinns också i den nya förvaltningslagen, om än en något urvattnad och blek nationell variant, är lagrummet fullt ut tillämpbart och ett fullgott skydd för den enskilde. Följande citat är hämtat ur lagen; ”Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot”.

Inte heller den nya förvaltningslagen lämnar sålunda, om tillämpad, minsta lilla lagstöd för förvaltningsrättens uppfattning. Men petitesser som proportionalitetsbedömning och förvaltningslag hindrar föga våra domare från att avsluta en annan dom så här; ”Förvaltningsrätten kan inte finna att rätten brutit mot principen om proportionalitet”. Fast den ställda frågan var, varför rätten inte gjort någon bedömning. Också detta är ett högst förbluffande resonemang, av följande anledningar;

• Typisk härskarteknik, att nonchalera den svagare parten och svara på en fiktiv fråga. Det kanske inte adderar ihop till regelrätt rättsröta, men fullir är det, utan tvekan.
• Vad rätten ”finner” och tycker är fullständigt irrelevant, i ärendet, eftersom ”en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg måste göras i varje ärende och mål…”.Punkt!  

Palmes medborgarrätt

Dessa bägge exempel, menar jag, representerar lejonparten av domstolsavgöranden, när det kommer till svensk tillämpning av medborgarnas  grundläggande fri- och rättigheter. Det får mig att undra; vad det är för fel på domstolar, vilka i valsituationer åsidosätter gällande rätt och hellre väljer att fälla, än fria, både bokstavligt och bildligt och vilka hellre väljer att tillämpa begränsande, än beskyddande lagstiftning? Hur kan någon domare, medvetet orättvist ta parti för ena parten? En dylik person är naturligtvis ingen domare, möjligen dummare.

Självfallet och lyckligtvis finns det jurister och domare, vilka utmanar det bigotta synsätt förvaltningsrättens domare intar. Justitierådet Munck formulerade, avseende Konventionen; ”Sverige bör inte balansera på gränsen till vad som kan utgöra en kräkning av mänskliga rättigheter”. Inte ens ”balansera”, alltså. Advokat Jan Södergren har i en artikel i SvJT 2019, avseende frågan lämnat följande kommentar, ”Om svenska domstolar ska tillämpa förfaranden som inskränker Konventionens effektiva implementering, bör det finnas klart stöd för detta i Europadomstolens praxis. Något sådant stöd finns inte”.

En nationell domstols fällande dom upphäver, således på intet sätt RF:s eller Konventionens skydd och är öppen för revision. Medborgare, vilka avfärdats med samma löjeväckande motiveringar, som de i exemplen ovan, ska hos Högsta Förvaltningsdomstolen begära laglighetsprövning av sådana fullkomligt felaktiga domar. Det viktiga härvidlag är att stå på sig, vara enveten och insistera på att domstolen återställer situationen till dagen innan den felaktiga domen trädde i laga kraft. Om inte, återstår en instans, Europadomstolen, ECJ eller Domstolen där en grupptalan, menar jag, skulle nå framgång. Meniallafall.

Redan på 1970-talet hade vi i jurister som professor emeritus Jacob W.F. Sundberg och Gustaf Petrén, vilka envist och oförtröttligt propagerade för att göra Palmes tandlösa regeringsform till ett effektivt medborgarskydd. Det svenska etablissemanget, vilket alltid tillbakavisat blotta tanken på, att brott mot mänskliga rättigheter skulle förekomma i Sverige, eller så gjort, var föga intresserad. Det var ju redan bra, en avklarad fråga, en icke-fråga, då skyddet för medborgarna redan fanns där, i regeringsformen (RF). Palme var kallsinnig och kallade Europeiska domstolen och Europakonventionen för Petréns lekstuga.   

Moderna myter

Medan jag surfade häromdagen snubblade jag över en artikel av professor emeritus Ulf Bernitz, om Sveriges integration i EU. Jag tvekar, att tala illa om personer, vilka inte finns bland oss längre, men den analys Bernitz där levererar är rent nys, i det han påstår; ”Sedan Sveriges EU-inträde har svenska domstolar tillämpat EU-rätten lojalt”. Det är ju inte sant! I nästa mening skriver han; ”Samtidigt har de varit återhållsamma med att fråga EU-domstolen hur unionsrätten ska tolkas”.

Behovet har, så klart aldrig uppstått, då EU-rätten mycket, mycket sällan tillämpas. Ulf Bernitz har visserligen tidigare rätat ut en del frågetecken, vad gäller EU-rätt och vad den betyder och vilka effekter den får, men här är han rejält av banan. Å andra sidan är han knappast ensam. Jag stöter titt som tätt, på artiklar, inlägg, examensarbeten samt till och med avhandlingar, vilka spinner på temat om Sveriges lyckade medlemskap i den Europeiska unionen. Dessvärre har eller ingen, inte heller skulle någon kunna styrka ett sådant vilt påstående.

De är och förblir modern mytbildning, men till skillnad från antikens myter, vilka syftade till att upplysa alternativt (skrämma) lyssnarna, verkar nutidens syfte lite oklar, något grumlig. Samtiden är så pass väl dokumenterad att utsagan näppeligen håller, ens vid lättare granskning. Jag är visserligen en gammal gubbe på 72, men mitt minne sviker mig sällan och där finns ingen EU-succés registrerad. Antalet domstolsavgöranden, vilka i domen anger EU-rätt som det främsta skälen, är rätt sällsynta, i princip, obefintliga.

Detta talar mot och sänker, tvivelsutan Bernitz uppfattning. Av de flera hundratusen ärenden, vilka åtminstone sedan 2009 avgjorts av myndigheter, inklusive domstolar finns, om möjligt en handfull korrekta beslut och domar. Myndigheter och domstolar har i sitt barnsliga trots, gjort sig själva en björntjänst genom att regelmässigt strunta i att tillämpa EU-rätten. Kanske är syftet med de moderna myterna, att dölja sanningen, enkom för att de ansvariga ska slippa förklara varför…

Varför det var/är viktigare att makteliten och etablissemanget fick/får sin vilja igenom, än att hedra den överenskommelse, de själva varit med att besluta om. Ren anständighet kräver väl att Staten (regering, riksdag, myndigheter, politiker och etablissemang), uttrycker någon form av tacksamhet, för räddningen av vår exportindustri och indirekt, ekonomi? Med tillgång till EU:s inre marknad har exportindustrin rundat den, minst sagt mördande internationella konkurrensen och kunnat raka hem feta vinster. Det är väl ändå inte för mycket begärt, att Staten ex.vis håller avtal?

Vilken är Statens roll?

Ett tag innan den nya förvaltningslagen skulle träda i kraft, 2018 verkade väldigt många myndigheter få panik. Det uppstod ett veritabelt race till förvaltningsdomstolarna i syfte att förstärka rådande praxis eller jakt på att befästa myndighetens egna icke-lagstadgade praxis. Anstormningen av myndighetsärenden, vilka enbart är marginellt mindre kostsamma än civila bidrog till handläggningstider på, upp emot ett år eller mer. Situationen blev ett tag riktigt inflammerad.

Då 67% av advokater med mål i förvaltningsrätterna ansåg att domstolarna varit partiska. Motsvarande siffra för advokater med brottmål var 17%, vilket jag tycker är jättemycket. Advokatsamfundet krävde förhandlingar med myndigheterna, men därefter hamnade det sedvanliga locket på, både fråga och debatt. Vad som kom ut av dessa förhandlingar hittar jag ingen info om, men några fler missnöjesyttringar hördes inte längre, från advokathåll efter det.

Däremot är jag, fullständigt säker på att alla de medborgare, vilka hade mål i samma förvaltningsdomstolar skulle visat en utomordentligt missnöje om de haft en möjlighet att göra sina röster hörda. Istället har de tvingats att hålla till godo med en krum och djupt orättvis medborgerlig rättstillämpning, vilken istället för att gå rakt på sak, gått kräftgång och därigenom befäst, en inte längre önskvärd, absolut mindre ändamålsenlig och fullkomligt obsolet praxis.

Statens roll i detta spektakel, är synnerligen märklig, som en grå eminens, övervakande, men passiv oavsett vilket medborgarfientlig policy myndigheterna utvecklar. Staten slår aldrig näven i bordet för att läxa upp en myndighet, om det inte gäller direktiv den själv har ålagt myndigheten att verkställa, men som går snett och får idiotiska konsekvenser för medborgarna. 

Jag ska avsluta dagens inlägg med, att redogöra för en riktigt otrevlig läsupplevelse. Det var ett referat från Domstolen hos, vilken kommissionen startat ett överträdelseförfarande mot Sverige. Den svenska staten hade vägrat godta Kommissionens direktiv om, att miljögrupper skulle få rätt att föra talan och överklaga mål i miljödomstolarna, i det fall gruppen innehöll 100 medlemmar och varit verksamma i ett år. Den svenska staten kontrade och insisterade på 1 000 medlemmar och tre år. Där, i den millisekunden raserades bilden av Sverige som de mänskliga rättigheternas beskyddare och högborg som vi har matats med sedan 1970-talet.

Det var en rejäl smäll. Rollerna borde väl varit ombytta? Vi, Sverige skulle väl ha insisterat på en för medborgarna mest gynnsamma lösningen? Mycket förvirrande! Nästa smäll kom genom den rabiata kamp, de otroliga ansträngningar och illistiga advokatyr den svenske agenten, dvs advokaten, före vår talan med. Upplevelsen kändes overklig och jag blev alltmer upprörd.

Där stod en figur och la all sin kraft på, att å våra vägnar försämra ett godtagbart villkor som redan var beslutat, redan avklarat. Därtill med ett förmodat fett arvode vi bidragit med. Tyvärr är detta referatet inte det enda, där Staten visar ett annat ansikte, men definitivt det värsta. Jag tycker det är läskigt att de som ska styra, äger ett Janusansikte och jag är fortfarande lätt chockad. Mycket otrevligt!  

En analys av omständigheterna ger vid handen, att den svenska statens avsikt var att halshugga all opposition mot dess samhällsplanering. Staten önskade förvägra invånarna i små samhällen möjlighet att försvara sina egna hem mot intressen, vilka hotar att utplåna samhället ifråga. Ett sådant litet samhälle eller liten by kan naturligtvis inte samla 1 000 medlemmar i en rörelse, minst två år innan något projekt ens är planlagt. Saken är obegriplig och utan EU hade det varit ett faktum. Den svenska staten hade dessbättre ingen som helst möjlighet att nå framgång med sådant kvalificerat trams. Regeringen, statsapparat, politiker och etablissemanget borde ha lärt sig att Domstolen ställd inför två val, hittills alltid valt det för medborgarna bästa alternativet och även bättrat det. Det är så den europeiska demokratin är tänkt att funka, vilket är bra mycket bättre än den nästan medeltida svenska.