Fortsättningen

Här fortsätter gårdagens inlägg om Tornado-bataljonen.

Chefsåklagare Anatoly Matios har beskrivit Tornado som en brokig skara, mestadels en grupp av  missanpassade, vilka tvingats bort från andra bataljoner, för försummelser eller tjänstefel eller är medlemmar från de organiserade kriminella nätverken samt vanliga brottslingar.

I juni 2015, sa Matios, att hans stab hittat register som visade att 43 Tornado-krigare – nästan en fjärdedel av dess medlemmar, hade kriminellt förflutet, inklusive några brottsfall. I en rapport från oktober 2015 lämnad av Center for Civil Liberties, citerades en intervju med en Tornado-krigare som – av rädsla för repressalier från kamrater, ville vara anonym – tycktes bekräfta Matios teorier.

Tornado-bataljonens befälhavare, Onyshchenko, har minst tre tidigare domar, enligt protokoll från domstolen, vilka grävts fram av den ukrainske kriminalreportern Volodymyr Boyko, en veteran på området och vilka RFE / RL tagit del av.

“De kunde ju inte göra några fel…”

I separata intervjuer i september erinrade Nikolai Topolskov, en polisöverste i Lysychansk och en lokal polisdetektiv i Pryvillya, vilka ville vara anonyma, i detalj om händelser, vilka startade med och följde bataljonens ankomst till staden, i januari 2015. Topolskov sade att hårda strider redan hade förekommit och ebbat ut. “… allt var tillbaka på relativ normal nivå”, efter att området hade bytt herre två gånger – från Ukrainas till Luhanskseparatisternas och tillbaka – när han hittade bas och boende åt Tornado-bataljonen, i skola nr 32.

Anklagelser om våld och olaga bortföranden uppstod nästan omedelbart. “Det var en, och sedan en till, och en till“, sa Topolskov till RFE/RL. – ”Först tänkte vi, att, ja, det är ju en ukrainsk bataljon. Vi trodde allvarligt inte, att de kunde göra någrat fel.” Det exakta antalet försvunna personer är  svårt, att rätt ange, sa han och detektiven, på grund av det stora antalet anmälningar och eftersom uppgifterna konsoliderats i en rapport, för närvarande i statliga händer, om Tornado-bataljonens påstådda brott.

Men båda männen sa att de hade spelat in “väldigt många” förhör. En man kom till Topolskov, sa han, för att berätta om Tornado-krigare som tvingat honom och en annan manlig fånge under pistolhot, att våldta en tredje man, som var bunden till en sadelknapp. – Mannen sa till mig: “Vi var tvungna att göra det, för de hotade oss med maskingevär“, uppgav Topolskov och minns vittnets utsaga.

“Tack gode Gud, att de är borta!”

Den 17 juni 2015 grep ukrainska myndigheter Onyshchenko och sju andra Tornado-medlemmar, vilka vid tiden föreslog, att arresteringarna var kopplat till, att bataljonen hade stoppat ett tåg, som de menade transporterade olagligt gjutjärn från separatiststaden Alchevsk till ukrainskt territorium, dagen innan.

En dag senare beordrade inrikesministern Avakov att bataljonen skulle upplösas, med hänvisning till ett formellt klagomål från Luhansks dåvarande regionala guvernör, Hennadiy Moskal, om en oroande rad påstådda övergrepp av Tornado-bataljonen. Många Tornado-medlemmar gick helt enkelt med i andra bataljoner, enligt Topolskov och polisdetektiven, som sa att vissa fortfarande tjänstgör i Pryvillya och Lysychansk-områdena.

Nu, drygt ett år sedan Tornado-bataljonens beväpnade medlemmar strövade på gatorna i Pryvillya, kan deras effekt på stadens invånare fortfarande ses och kännas. Innan de bofasta ser fällande domar, sa många, kommer de inte att vila lätt.

Leonid Mikhailovich, en i Pryvillya boende pensionär, som har en stuga mittemot skola nr 32, talar om en till synes utvecklad tystnadskultur bland lokalbefolkningen angående Tornado-bataljonen, berättade för RFE/RL: “Folk hoppas, att de genom att inte prata om dem kommer, att kunna glömma vad som här händer.” “Men vi kan aldrig glömma”, tillade han. “Vi kan bara tacka gud, att de är borta.”

Christopher Miller – RFE/RL

---

Min Kommentar

Med tanke på att artikeln enbart innehåller, drygt 2 000 ord, är både bakgrund, beskrivning av nutid (när artikeln skrevs, min not.) samt analysen tillräcklig informativa och tydliga. Tydliga är också alla skillnader, i språk och uppfattning mellan den ryska och vår, Västs. Framförallt den demokratiska presumtionen, att var och en, är oskyldig, till dess domstol fastslår motsatsen.

Sådan förutsättning saknas helt och hållet i den ryska artikeln, vilken visserligen är skriven sju år senare, efter domar och straff, men det oaktat, betraktade ryssen Tornado-bataljonen, ansvariga till allt som inledningsvis framkom.

Den demokratiska presumtionen om oskuld används synnerligen selektivt i Ryssland, misstänkta ukrainare är (per automatik) missdådare och omvänt, är misstänkta ryssar oskyldiga, till dess domstol fastslår motsatsen.

Att inte tillämpa den demokratiska presumtionen konsekvent, varje gång, vid varje mål, är föga demokratiskt och en falsk förutsättning för, att rättvisa överhuvud ska kunna skipas. Ryssarnas språk är, däremot konsekvent och konstant, fult och dåligt.

Ryssen – ful i mun

Och det ligger inte i enskilda ord, som bastarder och andra ringaktande uttryck, utan i trixandet, att i alla lägen förmedla Putin, Polarna & Kremls angivna policy. Att i varje läge hitta de mest negativa omständigheter och/eller sämsta personliga egenskaper hos alla andra, för att förklara ett skeende eller en händelse.

I Putins Ryssland är folkets uppfattning i lag fastslagen, redogjord för och rättesnöret för alla ryska aktiviteter, åtgärder och språk. En kategoriska inställning lockar fram dåliga sidor hos alla, den blir grogrund till fördomar, befäster olämplig jargong och driver språket mot vulgära uttryckssätt.

Det måste, med nödvändighet bli både krystat och knasigt värre, då författare ständigt tvingas dagtinga med sitt samvete för, att lyckas klämma fram nästa förvanskade sanning, halvsanning eller rena osanningen.          

Med detta sagt (!), menar jag inte, att Tornado-bataljonens egenmäktiga framfart och kriminella beteende, inte skulle vara fullständigt oacceptabelt. Odiskutabelt och definitivt är den det! Från början, rakt igenom, ända till slut. Jag kan, ännu inte riktigt greppa eller helt komma runt deras ihåliga skallar.

Min poäng

Mitt intresse och poäng ligger i, att förutsättningslöst undersöka hela det komplex, vilket gjorde det otänkbara till en skrämmande verklighet för många oskyldiga människor. Det är inte heller så, att jag ser Tornado-ligans misstänkta medlemmar som sociala offer, tubbade att begå värsta brotten.   

Av frontbilden att döma, verkar sju, av de åtta huvudmisstänkta varken kämpa med eller våndas över några särskilt synbara samvetskval eller ens känna ånger. Snarare, tvärtom; ser de ut som barn, vilka oskyldigt skyllts för någon annans begångna oförrätt och vilka förväntar sig, att vuxna ska komma och fixa biffen.

Bilden av Tornado-bataljonen, de själva färglagt, kolliderar våldsamt med bilden av ukrainarnas  frivilliga försvars- och polisbataljoner, jag bildat mig. På mig, har de imponerat stort, låt vara, att några procent kallas och klassas nazister, vilket för mig är totalt oväsentligt.

Dels då, var och en äger rätt att tro på vad fan den vill och agera utifrån sin tro, dock förutsatt, att ingen annan får sina rättigheter kränkta i processen, dels då jag tycker att nazism är kvalificerat trams och en kontraproduktiv, omodern, ofri och tråkig samhällsform.     

Nazister, nazister – överallt nazister

Påståendet är seglivat, svårt för Ukraina, att värja sig mot och verkar inte ens avhjälpas av Radas adekvata lagstiftning på området. Så medan människor över hela västvärlden pratade och ältade och förfärades över vad som lurade i vassen, presterade nazisterna och övriga ukrainare i dessa bataljoner oöverträffade militära resultat.

Nazister eller inte, den fasta beslutsamhet, det dödsförakt och streetsmarttaktik, killar och tjejer i förbanden mobiliserade för, att hindra fienden från, att förminska Ukrainas territorium, radera dess identitet och släcka ukrainarnas månghundraåriga frihetsdröm kan endast beundras.

Visst är det busenkelt, att sitta här i relativ trygghet, utan oro för ryska granater, raketer, missiler och kryssningsrobotar och pumpa upp patriotiska brösttoner och lova fosterlandet ett heroiskt försvar, men det är faktiskt så enkelt; att antingen ger man allt, litar obrottsligt på en obrottslig lojalitet med fosterlandet, offrar sig hänsynslöst (men inte dumdristigt) vid varje anfall, av varje försvar eller förlorar man landet, hemmet, identiteten och friheten.

Den insikten finns hos det ukrainska folket, som också därför slutit sig tätt, tätt samman och verkar vara otroligt sega, tåliga, med en näst intill obändig vilja. Frivilligbataljonerna samordnade anfallen,  kastade sig med dödsförakt mot fienden och gav, alltid det lilla extra, vilket krävs för seger.    

Frivilligbataljonerna samordnade klokt försvaren, de höll med envist dödsförakt ställningarna mot fiendens anfallsvågor och gav, alltid det lilla extra, vilket krävs för framgång, att hålla undan Lede fis blodtörst.     

Frivilligbataljonerna gjorde skillnad, de var avgörande för att stoppa och innesluta den revolterande befolkningen med sin separatistmilis på en begränsad yta, de överglänste den reguljära armén och var stundtals och bitvis effektivare och bättre, än de ukrainska specialförbanden, Spetsnaz, vilka absolut hör till världens bästa.  

Ukrainska krigsbrott

Jag gör mig inga löjliga illusioner om ett snövitt, oskyldigt Ukraina. Dess militära personal begår naturligtvis, en del krigsbrott, vilket så långt som möjligt, måste undvikas eller beivras. Men krasst och objektivt sett är dylika incidenter, en direkt konsekvens av separatisternas väpnade uppror, Putin, Polarna & Kremls omoral och stora materiella support till rebellerna samt den olagliga ryska invasionen.

Eventuella ukrainska övergrepp kommer, att upphöra, i samma ögonblick Putin upphör med sin ”militära specialoperation” och blåser av hela kampanjen. Ukrainsk media är duktiga på att gå förbi egna krigsbrott och mycket duktiga på, att exponera och exploatera ryssarnas illdåd. Jag hittar få invändningar, så länge Ukraina korrekt tar hand om saken.

Att uppmärksamma ukrainska krigsbrott, är självfallet riktigt, men att fokusera på desamma, föga givande, då de jämförelsevis är få och skymmer den formliga pandemi av grova våldsbrott den Ryska Federationen avsiktligt, utlöst i Ukraina.

Ryssarnas bidrag till krigsbrotten liknar i mångt och mycket, Tornado-ligans metoder och inkluderar olaga bortförande, olaga frihetsberövanden, rån, stöld, plundring, tortyr, sexuella övergrepp, mord och våldtäkter, men på en helt annan, ofantligt större skala. Det märks verkligen på den ukrainska statsledningens dagliga nyhetssammanställning, jag läser.  

Det är en tjänst, vilken timme för timme publicerar myndigheternas notiser, rapporter, allmän info, upplysningar, FN:s beräkningar och övriga uppgifter av betydelse. Läsningen är, i sanning mycket  skrämmande och om jag än är, källkritisk och skeptisk och tar påståenden med en nypa salt, då innehållet i realiteten, är en partsinlaga, kvarstår upplevelsen av ett genomelakt, ondskefullt och illvilligt Ryssland.   

Ryska Krigsbrott

Det krävs varken större eller längre debatt för att konstatera, att de ryska krigsbrotten godkänts och gillas av makteliten i Moskva och har satts i system för, att tvinga Ukraina på knä, att ge upp och kapitulera eller åtminstone till rejäla eftergifter.

Från första invasionsdagen har jag, i nyhetssammanställningen dagligen kunnat läsa om hur ryska trupper fört bort borgmästare, kommun- och stadsledare, tjänstemän, civila och vid ett tillfälle en hel mediaredaktion på åtta journalister. En del avrättades sannolikt, andra utsattes för olika former av tortyr, men de flesta släpptes efter någon eller några dygn, i någon skitig källare.

Ryska soldater har öppnat eld och avsiktligt dödat journalister och fotografer, också sina egna, utan minsta hänsyn till att de bar blåa västar med ordet PRESS, i vitt på fram och baksidan. Lede Fi har avrättat flera, som varit ute efter utegångsförbudet och flera som haft olämpliga bilder i sina mobiler (stridsvagnar och känsliga platser). Ryska trupper har skjutit rakt in i massan av protesterande medborgare och på samma sätt beskjutit dem som samlats för, att ta emot nödhjälp eller skulle evakueras.

En del har bara skjutits utan någon synbar anledning och lämnats på stället de avrättats. Ett otal hjälpkonvojer har skjutits och bombats till skrot med åtskilliga obeväpnade volontärers död som följd. Inkräktare har skjutit och dödat många frivilliga och stamanställda sjukvårdare, då de utförde sina åtaganden och en hel del ambulanser skjutits obrukbara.

Unga flickor har plockats upp på gatan och våldtagits och inte sällan mördats efteråt. Hela band av ryska soldater har brutit sig in hos vanligt folk och avkrävt dem på egendom, framförallt bilar. Andra ryska förbrytarband har rånat folk på gatan, eller robbat bensinstationer och köpcenter. Över hela södra Ukraina finn gott om vittnen till ryssens vanemässiga och systematiska vidrigheter.

Detta är blott ett axplock av det brutala och nakna våld den ukrainska befolkningen oskyldiga och utan anledning, utsatts för. I detta ljuset blir ryssens många anklagelser om ukrainska krigsbrott en lång, seg och tröttsam litania av gnällig självömkan. Det jag läser av den ryska smörjan lämnar mig oftast helt oberörd och indifferent, ibland förbannad, men jag avfärdar vad de än skriver för vad det är – dynga!

Tornado-ligan igen

Tillbaka till Tornado-ligan, för som jag redan nämnt, kommer jag inte helt runt, hur fan de tänkte där, utifrån sin roll och uppgift som nationens försvarare. De uppträdde och våldgästade och terroriserade sina fiender, som soldater alltid gjort under alla krig. Precis som nazisterna, i Polen och i Ryssland, precis som ryssarna, i Polen och Nazityskland.

Men skillnaden är, att då fanns, i och för sig, redig uppfattning om vad som konstituerar krigsbrott,  soldater emellan, men det avsåg knappast civilbefolkningen. Det vaga engagemanget resulterade i Genevekonventionen, vilken är ämnad, att reglera krigförande parters behandling av krigsfångar.

Den tyska militären var medveten om civilbefolkningens utsatta läge, för på checklistan till sina anfallsorder fanns punkten; ”hänsyn till civilbefolkningen?”. På Hitlers anfallsorder för Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, skrev han vid den punkten helt kort; ”Ingen”.

Idag är regelverket avseende krigföring, föredömligt detaljerad, till skydd de mest sårbara, det vill säga, för barn, kvinnor och de äldre, men det hjälper föga, då ryssen inte bryr sig. Det gjorde inte heller Tornado-ligan fast de som poliser var absolut bundna av lagstiftning.

Det är möjligt, att busarna i Tornado-ligan utifrån sina fördomar om ukrainare i öster, såg dem som icke-människor, pro-ryska icke-människor, alltså kollaboratörer, utan rättigheter, utan värde. Och i besittning av ett våldsmonopol inbillade sig gänget tjäna landet, genom att upptäcka och rensa bort dolda fiender.

Våldsmonopol – absolut makt

Våldsmonopolet skänkte Tornado-ligan en oinskränkt makt, en Gudalik rätt, att bestämma över liv och död. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, vilket vissa killar varken var vuxna, att hantera eller ens kunde värja sig mot. Den biten fattar jag, men att de inte insåg, att de genom sina illdåd, så att säga, gick ryssarnas ärende är obegripligt.

Genom sina illdåd vände de många vacklande ukrainare mot sitt land och skapade just den pro-ryska inställning de var satta, att motverka. Osmart. Det spelar ingen roll om man är ett bus med begränsat tycke för staten eller landet. Situationen är exceptionell och för en gång skull svart/vit.

Det rådde inget tvivel, ens då, 2014-2015 om vem som var ukrainare och vem fienden var eller hur brutalt denne agerade. Det fanns långt viktigare uppgifter, att ta sig an än, att glida kring, som ett gäng hallickar och spela Allan. Det fanns definitivt inte tid, att tillfredsställa personliga nycker, infall och perverterade drömmar. Blotta tanken är ju löjlig, när landet håller på att slitas sönder av social oro och inre stridigheter.

Det Tornado-ligan utsatte människor för, är ett lika grundligt som grovt svek mot landsmän. Det är gärningar, vilka jag har utomordentligt svårt, att förstå och ännu svårare, att förlåta. Men är tvingad, att acceptera den demokratiska uppfattningen att avtjänat straff, är sonat brott.  

Tornado-bataljonens svek mot sina landsmän, var lika mycket ett svek mot Ukraina, gränsande till förräderi, vilket inte gör saken lättare att begripa. Förhoppningsvis har ukrainarna begripit vad som gick fel och avhjälpt problemet. I övrigt kan man enbart instämma med pensionären, som var tacksam för, att Tornado-ligan var borta.