UkrNafta, för folket, eller oligarken?

Färska och slagfärdiga nyheter kommer inte enbart från kriget och fronten. Även om det beror på hur vi ser på saken: Lede Fi attackerar Ukrainas infrastruktur, varför också energisektorn är att betrakta som en krigszon. Energiföretagen är ett av få ukrainska industriella verksamheter som fortsätter att producera och fylla sin funktion.

Därför är det av yttersta vikt att allt som händer inom energisektorn noga övervakas, att fel, brister och störningar snabbt lokaliseras och lika snabbt vid behov åtgärdas. Det är tvivelsutan en fråga av nationellt intresse och avgörande för den nationella säkerheten.

Det är varken någon speciellt lätt eller avundsvärd sits den ukrainska statsledningen tvingats ner i av krigets realiteter. Också i ett läge utan krig är Ukrainas energiförsörjning och beroende av rysk energiråvara, ett kraftig skamgrepp på landet och en organisatorisk utmaning.

På mig verkar Ukrainas problem knappast bottna i bristande resurser, utan snarare bristande organisation och administration. Mitt djuplodande utforskande av de senaste trettio årens historik i Ukraina visar på, att varken landets makt- och/eller samhällsstruktur haft förmåga eller kanske inte ens vilja, att överge den sovjetiska hierarkin och det korrupta ryska systemet.

Ukraina har varit kraftigt polariserat med en rad starka grupperingar, vilka enbart sett till gruppens intressen. Oligarkerna såg till att uteslutande tillfredsställa sina högst egoistiska behov. På varje departement, på varje myndighet fanns gott om småpåvar, vilka främst såg till personlig makt och en snabb karriärstege.

Dessa människor, vilka ska tillse att landets institutioner fungerar som avsett, de som ska planera befolkningens förväntade behov av service, bostäder, utbildning och arbetsplatser, de som bär det övergripande ansvaret för nationens utveckling i rätt riktning, i takt med tidens krav och de, på vars ansvar hela Ukrainas framtid och säkerhet ligger, har samtliga visat en skamlig indifferens för sitt fosterland och en näst intill brottslig nonchalans av sin plikt.

För första gången, åtminstone sedan 1989 är Ukraina äntligen enat, om än pga ett blodigt krig, men alla drar åt samma håll med ett gemensamt mål i sikte. Det föreligger således all anledning att hoppas att det ökända företaget UkrNafta så småningom kommer att börja fungera normalt och fungera för det ukrainska folkets väl och ve. Regeringen och energiministeriet gör åtminstone erforderliga ansträngningar för att nå det målet. Men låt oss ta det hela från början.

Alltså, ur den tidigare historien kan utläsas att UkrNafta var/är Ukrainas största oljeproducerande företag, vilket också producerar naturgas. Innan den Ryska Federationens anfallskrig var dess andel av den totala produktionen cirka 63%. UkrNafta äger därtill 637 bensinstationer placerade över hela landet.

Låter som en gobit, eller hur? Det ÄR en gobit och under normala omständigheter, en kassako. Det är inte speciellt konstigt att 42% av UkrNafta ägdes av den, i mångas ögon avskyvärde Ihor Kolomoiskyy. Han var inte majoritetsägare, men lyckades likväl på ett märkligt sätt bygga relationer med och tubba företagsledningen till att gynna hans, istället för statens intresse.

Hämsko och bromskloss

Alltid, allting endast till förmån för oligarken, vilket uppenbart blivit både Rysslands och Ukrainas förbannelse och hämsko. En effektiv bromskloss för all utveckling, förutom korruptionen, då. Tittar man på det politiska persongalleriet, åtminstone fram till president Zelenskyy, var nästan varje medlem av Ukrainas parlament också aktiva affärsmän.

Kolomoiskyy utgör, i detta avseende inget undantag, utan han har i varje läge, också som guvernör för Dnipro-regionen agerat enkom för att berika sig själv. Oligarken kommer från en ukrainsk-judisk familj och hade tre medborgarskap; ett ukrainskt, ett israeliskt och ett cypriotiskt.

Han gjorde sig känd för att ha sagt, att den ukrainska staten må förbjuda dubbla medborgarskap, men kan inget göra mot trippla. Flera tidigare presidenter var tillika oligarker, vilket indikerar en hög grad av korruption. Den mest framträdande och samhällsfarliga egenskapen hos oligarken, är dennes oförblommerade girighet och kontrollbehov.

Denna kontraproduktiva attityd har med årtionden fördröjt Ukrainas förvandling från en kleptokrati till en rättsstat. Ukrainas oligarker har sedan 1990-talet rabiat slagits för att komma till köttgrytorna. De har använt sina gigantiska tillgångar för att pröjsa sig fram till allsmäktiga presidentposten eller sponsrat något annan för att på så sätt regera genom en marionett.

Det ligger tydligen i oligarkens natur att aktivt söka konflikter, vilka de inbillar sig kunna vinna eller på annat sätt utnyttja för sin egen promotion och anseende som tuffing och hårdför ledare av den gamla stammen, något som följande redogörelse visar.

Då den tillförordnade presidenten Turchynov utsåg Kolomoiskyy till guvernör i Dnipro-regionen började denne sin ämbetsmannabana med följande uttalade; “Jag förstår inte hur ukrainare och ryssar kan slåss“, varpå han beskyllde, den fd presidenten Janukovitj och den Ryska Federationens president, Putin för oroligheterna i Donbass.

Han refererade till Putin som en “kortväxt schizofren” och framhöll att Vladimir ägde en “messiansk drivkraft“, att återupprätta det ryska kejserliga imperiet eller Sovjetunionen, som Kolomoiskyy menade, skulle; ”störta världen ner i total katastrof”. Uppenbart överskattar denne oligark mycket sin egen betydelse, men han kommer inte ens i närheten av Putins liga.

Två dagar senare då presidenten för den Ryska Federationen, Putin, vilken annekterat Krim och Sevastopol samt inlett ett separatistkrig i Donbass, beskrev Kolomoiskyy som en “unik skurk” och ”skojare”. Enligt Putin lyckades Kolomoiskyy “till och med lura vår Roman Abramovich för två eller tre år sedan. Scammade honom, som våra intellektuella föredrar att säga. De undertecknade någon affär, Abramovich överförde flera miljarder dollar, men den här killen levererade aldrig, utan stoppade pengarna rak ner i fickan. När jag frågade honom [Abramovitj]: ‘Varför gjorde du det?’ sa han: ‘Jag trodde aldrig att det var möjligt‘”.

Efter Putins annektering av Krim 2014 nationaliserade den Ryska Federationens myndigheter Kolomoiskyys fastigheter och andra tillgångar, inklusive en liten privat civil flygplats. Enligt den pro-ryska Krimledaren Sergey Aksyonov var åtgärden “… helt korrekt och berättigad pga det faktum att han [Kolomoyskyi] är en initiativtagare och finansiär av den speciella anti-terrorinsatsen i östra Ukraina där ryska medborgare dödas“.

Kolomoiskyy och Zelenskyy

Det är fastslaget att Kolomoiskyy bl a lånade Zelenskyy en bil, sin livvakt vid valmöten och fick annat praktiskt stöd under sin presidentkampanj. Däremot är det inte fullt ut visat att Zelenskyy återgäldat tjänsterna, även om vissa hävdar detta. Presidenten har istället bl a återkallat oligarkens ukrainska medborgarskap.

Redan 2016 nationaliserade dåvarande presidenten, Kolomoiskyys bank PrivatBank, då den var allvarligt underfinansierad och utgjorde ett hot mot den ekonomiska stabiliteten samt allmänhetens förtroende för den ukrainska staten och penningsystemet.

USA utredde frågan och landade i att bankens underfinansiering berodde på att Kolomoiskyys och hans affärspartner genom invecklade, men likväl illegala transaktioner tagit flera miljarder dollar från Ukrainas småsparare, med avsikt att tvätta pengarna genom investeringar i USA:s dyraste fastigheter och genom ett sk Ponzi-upplägg (ungefär som ett pyramidspel, min not). 

Kolomoiskyy jämte fru och dotter, åkte på amerikanska sanktioner, förbjöds att resa in i USA och Departement of Justice (DOJ) beslagtog och höll i kvarstad alla de av oligarkens tillgångar de kom åt. Englands högsta domstol fastställde beslag av oligarkens andra tillgångar samt utfärdade en allmän rätt att beslagta mer.

Turerna har varit många och långa när det kommer till denne oligark, men han uppvisar ungefär samma utvecklingskurva som de flesta andra och kommer att sluta som de; mindre rik och utestängd från business. Just nu förefaller Kolomoiskyy ligga lågt.

Ändrad strategi

Han har dessutom ändrat strategi och istället för att gå på och köra över folk som brutala sovjetiska kuppmakare har han stämt den ukrainska staten på två miljarder dollar och PrivatBank på lika mycket, då han inte önskar återfå kontroll över banken utan vill bli ersatt för de förluster, vilka han menar att förstatligandet av Privat bank inneburit för honom.

2019 kom en lägre domstol fram till att nationaliseringen av PrivatBank varit olaglig, men dömde, i övrigt inte i hans fördel. 2021 fastställde Ukrainas högsta domstol att nationaliseringen varit laglig och Kolomoiskyys krav på ekonomisk kompensation avvisades.    

Oligarkerna har av exempellös girighet, tillhörande stupiditet och övermod själva förorsakat det snabbt krympande manöverutrymmet de för närvarande upplever. Vad oligarkerna har gemensamt utöver rikedomarna är en helt obegriplig förmåga att förstöra vad än de bygger upp. Det kan vara vänskap, företag eller sport- och/eller intresseföreningar.

Obönhörlig kommer oligarkernas intressen att dominera och oavsett de tar till kriminella metoder för ekonomiskt vinning eller inte, uppstår olösliga konflikter, vilka slutligen slår omkull och ut, vad de skapat. Just denna effekt är vad som mest förbryllar mig. 

Mycket vill ha mer

Det ligger verkligen mycket märkliga psykologiska processer i botten på oligarkernas agerande. De förefaller reflexartade eller utlösta av avund och inte sällan baserat på självhävdelse. Jag ser inget motsatsförhållande i att vara oligark och ställa sin förmögenhet i nationens tjänst.    

Enbart de fyra lyxskeppen på bilden representerar ett värde på ca 1,4 miljarder kr, löpande drift och underhåll oräknat. Ett universitet skulle kunna drivas många, många år med en sådan budget eller finansiera entreprenörers uppstarter eller utvecklandet av lovande uppfinningar, för att nämna några konstruktiva sätt att använda pengar på.

Det skulle vara den mest produktiva investering någon oligark någonsin gjort, men vinstintresse och maktbegär kommer tydligen alltid emellan och spolierar möjligheterna. Det måste helt enkelt vara synnerligen lättförtjänta pengar oligarkerna kammar hem. Eftersom ingen verkar beakta vilken vinstpotential det ligger i ex.vis teknisk utveckling och utbildade människor. 

Det finns ingen praktisk möjlighet att under någon rimlig tidsperiod hinna utnyttja de fyra skeppens fulla potential, vilket gör ägandet fullständigt meningslöst. I alla händelser slår den gamla ramsan; ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”, in och skeppen sannolikt tagna i beslag för att ersätta alla bortskojade pengar.

Kolomoiskyy flyttade först till Schweiz, men utsattes för samma tryck som hemma och överallt i västvärlden, förutom i Israel dit han sedan flyttade. Han återkom dock till Ukraina när Zelenskyy utropades till valets vinnare. Det skar sig tydligen dem mellan för Zelenskyy hävdade att de inte hade något mer att prata med varandra om.

Sedan kom kriget, vilket slog hårt mot energisektorn och innebar att UkrNafta där Kolomoiskyy, som tidigare nämnts ägde 42%, endast kunde leverera små kvantiteter av sina bränsleprodukter. Pga bränslets strategiska och livsviktiga betydelse, speciellt under krig höll statsledningen ett möte i början av november 2022, där det beslutades att samtliga aktier i UkrNafta skulle överföras till försvarsdepartementet.

Det är inget konstigt eller knepigt med sådan nationalisering pga krig och faktum är att detta företag tillsammans och flera andra, samtidigt förstatligades. Dock brukar ägarna kompenseras på något sätt, men inte här, inte i fallet med Kolomoiskyy, då det enbart är halva striden att sära oligarken från sina tillgångar.

Den andra den andra hälften är att få den befriade tillgången att fungera och leverera så effektivt som situationen kräver. Och det för alla medborgares bästa, inte för att fylla vissa fickor. Det är vad regeringen och energiministeriet nu gör.

Urknafta på G?

En särskild resolution har redan antagits, som förpliktar UkrNafta att leverera naturgas till Ukrainas värmekraftverk och befolkningen till godtagbara, dvs. adekvata priser. Detta är exempel på det sk “tilldelningsförfarandet” för särskilda uppgifter, som det ska fungera i krigstider. Resolutionen undertecknades/godkändes av regeringen som kund av tjänsten.

Av energiministeriet som relevant ministerium och UkrNafta som leverantör. Ukraina hoppas på och förväntar sig att denna nationaliserade leverantör, numer ledd av S. Koretsky, samvetsgrant uppfyller undertecknarnas intentioner. 

Och om oligarkrelaterat sabotage eller annan allvarlig störning skulle börja utföras blir överföringen av bolagets ägande till försvarsdepartementet än mer berättigat. Där finns dessutom kompetens och effektiva mekanismer för att komma tillrätta med dylikt ofog och tillse att UkrNafta äntligen och  slutligen börjar fungera för det ukrainska folkets skull och välbefinnande.   

Denna förhoppning delar jag med Ukraina och är fullkomligt övertygad om, att om någon är redo och kan fixa detta projekt, är det Ukrainas nya, unga statsledning. Om än Zelensky likväl varit en del av det genomkorrupta ukrainska samhället har han som president mitt under brinnande krig vuxit betydligt som person, politiker och ledare.

Jag tror Volodymyr insett, att om han ror hem en seger och i grunden reformerar det ukrainska samhället och ukrainarnas attityd, faktiskt kan bli odödliggjord hjälte och  ett helgon i det ukrainska folkets ögon. Och därtill ta plats i historien tillsammans med de verkligt stora och inflytelserika ledarna, världen känner.