Ersättningsnämnden

Det hade varit tyst om Ersättningsnämnden, (EN) under en lång tid. EN var den domstolsliknande tribunal, vilken var inrättad för att lämna ekonomisk ersättning till offren för, den svenska statens vanvård mellan 1926 och 1980. Det, vilket var menat som en hederlig gottgörelse och ämnat att utgöra ett länge efterlängtat avslut för många, som levt fattiga liv, till följd av vanvården i deras barndom, blev till ett totalfiasko, ett debacle av historiska proportioner. 46% av de sökande beviljades ersättning, 54% vägrades. Länder med motsvarande mörka perioder, som Norge, Irland och UK, hade sedan länge ersatt upp till 90% av sina förfördelade och misshandlade medborgare. Det urusla och genanta resultatet EN presterade, blev allmänt erkänt som ett beklagligt misstag, och en del politiker engagerade sig för att rätta till den uppenbara orättvisan.   

Partisk domare

Orsaken till EN:s fullständiga partiskhet, var en domare, jag inte brytt mig minnas namnet på, som av okänd anledning läste lagen som Fan läser Bibeln, han undertryckte de övriga medlemmarnas synpunkter och avgjorde, i princip varje mål själv. Ersättningslagen var inte, precis något välskrivet regelverk, men fullt kapabel till att genomföra vad regering och Riksdag, konungen och drottning Silvia, och hela det svenska etablissemanget förväntade sig. Men en liten vessleliknande mans fördomar satte P för saken. Fördomar, vilka felaktigt fick domaren att enbart bevilja ersättning till personer, vilka utsatts för sexuella övergrepp. Det blev så frekvent och uppenbart att jag döpte domaren till Penetration Ett, Två, Tre o.s.v.

Ingen ändring

Trots att alla inblandade insåg att samhället kapitalt misslyckats att gör rätt för sig, och vissa personer gjorde vad de kunde för, att Staten skulle göra om och göra rätt, blev det bara snack och lite verkstad. Jag har aldrig riktigt fattat vad som gjorde att Staten inte bara samlade ihop, akterna på dem vilka nästan beviljades ersättning och betala ut beloppet till dem. Att Staten likväl missade den öppna möjligheten, menar jag visar på utbredd stupiditet, inkompetens, och hänsynslöshet. Den oberoende domaren tillsammans med ett gäng veliga politiker har lämnar Sverige med ett öppet varigt sår. Men va fan, det där vanvårdade packet, var ju; skitiga lappjävlar, tattare, Zigenare och känslomässiga sydlänningar. Det sista jag läste om saken, beskrev hur en stor grupp missnöjda, planerade en grupptalan i ECtHR mot Sverige om brott mot de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

ECtHR

Jag hoppades innerligt att Domstolen skulle göra sitt jobb och behandla ärendet som, just ett brott mot Europakonventionen, eller EKMR, men hade mina dubier om framgång i rätten. Varför? Hur man än vänder och vrider på problematiken går det, i och för sig, inte att runda det faktum, att vad som förekom var brott mot nationell barnalagstiftning på området, det var grova brott mot mänskliga rättigheter enligt FN-stadgan, vilka skulle behövts utredas och klarläggas. Det är illa att inte Domstolen motiverade sin avvisning, vilket jag tolkar som att de inte kunde, då de ensidigt, med lövtunt lagstöd, tagit ställning för Sverige.

Slutet

Å andra sidan är ECtHR en knepig inrättning, och de avvisar regelmässigt fall p.g.a. att de inte förstår talan, på formaliafel, på ofullständigt material och ytterligare tusen anledningar. Framgång i Domstolen hänger helt och hållet på hur advokaten sköter pappersarbetet, dokumentationen och förhandlingarna. Av det följande framgår att så inte var fallet, i detta ärende, där advokaterna inte levererade vad de fick furstligt betalt för att uträtta. Detta innebär slutet, vägs ände, kaklet, och kan enbart betecknas som skamligt, ovärdigt en rättsstat och ett demokratiskt samhälle. Som vanligt snubblade jag över inlägg av intresse, och på sajten; socialpolitik.com hittade jag ett, av en av de drabbade, vilken spred ljus över hur det egentlige gick. Jag återknyter, senare till mina kommentarer.

Storyn

Nu har jag hämtat ut mina handlingar om min barndom från advokatfirman. Jag har också tappat allt förtroende vad gäller advokater, stat och övermyndigheter. Tänk att de tillverkade Ersättningsnämnden så juridiskt glasklar att inte ens de Mänskliga rättigheterna från 1952 gäller.

Så här skrev vår advokat strax innan jul: ”Jag får med stor besvikelse meddela att vi nu har fått ett svar från Europadomstolen i våra mål, där såväl din som övrigas talan har blivit avvisade med motiveringen att Europadomstolen inte ansåg att det som hände i ersättningsnämnden för er del utgjorde kränkningar av Europakonventionen. Som du kan se i det bifogade dokumentet så ger man ingen närmare motivering. Det går heller inte att överklaga beslutet.

Vi har också kunnat konstatera att svaret från Europadomstolen inte nått oss förrän nu, men beslutet fattades redan den 20 januari 2022. Orsaken till det är att Europadomstolen skickat besluten till vår gamla adress som vi flyttade från för 2,5 år sedan och inte hade eftersändning på längre. När vi nu ringde ner till domstolen och undrade vad som hänt med era mål då det gått så lång tid sedan de registrerades, fick vi alltså besked om att de redan avvisat målen.”

För inte så länge sedan lyssnade jag påen psykolog som så tydligt beskrev trauma och sa att om den person som drabbats upplevde att processen inte hade utrett och åtgärdat det som hänt så levde traumat och skammen kvar livet ut. Vi är helt enkelt en grupp som inte har så stort värde, det finns ingen uppföljande undersökning om hur våra liv blev efter våra placeringar i fosterhem och på barnhem. Allt, eller det mesta, är myndigheter intresserade av att följa och se utvecklingen, men inte här eller för oss. Vi hade behövt stöd, flera av oss livet ut. Så mycket dumma kostsamma beslut jag har gjort, litat på fel människor. De flesta vill gärna utnyttja oss och har inga problem med att luras eller inte stå för vad som sagts, till och med advokater som sagt att de ville hjälpa oss.

Vår ensamhet och vårt kämpande, ja det är så mycket som vi inte fick med oss.

En ursäkt räcker inte.

Jag blir väldigt provocerad när man förringar de skador som vanvården orsakat oss och som vitvingats leva med hela livet. För mig har den handikappat mig eftersom jag tvingats anpassa mig till de psykiska skador jag fått, vilket gjort att jag inte klarat att av skaffa mig en ordentlig yrkesutbildning. Det har gjort att jag alltid tvingats leva på små marginaler.

Ersättningsnämnden gick i regeringens ledband och gjorde besparingar på oss barnhemsbarn. Pengar var öronmärkta till barnhemsbarnen men bara 46 procent av oss fick – de resterande 54 procenten fickavslag.

Det talar för sig självt om hur lite värda vi är trots att vi tillhör Sveriges mörkaste historia. De tog lika lite hänsyn till vilka spår sexuella övergrepp, tortyrliknande misshandel, pennalism och en kärlekslös barndom orsakar. För att reparera dessa skador krävs en omfattande behandling som vi inte har haft rätt till. Hur är det möjligt att ingen i regeringen eller någon av de advokatbyråer vi försökt få hjälp av, har tagit våra liv och vårt lidanden på allvar. Varför går man ut i svensk tv och påstår att man vill hjälpa oss att få upprättelse, när det enda vi barnhemsbarn upplever är att vi åter igen blir kränkta – kränkningar som kantat hela våra liv.

Vi som deltog i Vanvårdsutredningens intervjuer blev ifrån början lovade ersättning. Allt vi vittnade om i skulle regeringen kunna använda för att förhindra att liknande övergrepp gjordes i framtiden. Det finns så mycket material i Vanvårdsutredningen som man hade kunnat hänvisa till i Europadomstolen. Hur är det möjligt att man missar den chansen ?

Flera advokater har sagt att de skulle hjälpa oss utan kostnader, så blev det inte. Många av oss har nu skulder för processer. Hanteringen av oss är lönsam för alla utom oss, t o m staten, vår förmyndare under vår uppväxt har vi fått ersätta.

Vi är som små Lortar som man kan se förbise eller inte ge någon luft. Detta är skrivet i stort armod och ilska.

F d barnhemsbarn

Kränkningar – eller ej?

Det är ett gripande vittnesmål och jag förstår killen och håller till fullo med. Det är möjligt att vad som försiggick i EN, inte utgjorde kränkningar av konventionen, men definitiv den, misskötsel och vanvård som var anledning till nämndens inrättande. Med denna avvisning ger Domstolen prov på en mycket tveksam mekanisk rättskipning, vilken egentligen innebär rättsskippning, men som är synnerligen vanligt förekommande i svensk rättstradition, och hör till de mindre korrekta och charmiga inslagen i svensk rättsordning.

Zooma ut

Zoomar man ut, syns den monumentala orättvisan,  glasklart, i det att dessa drabbade medborgare vilka skulle blivit ersatta av Staten, p.g.a. Statens underlåtenhet, nu istället tvingas betala till denna  stat. Rättvisan havererar fullständigt här, och vänder sig, som ett monstrum, mot dem som ska skyddas och hjälpas av lagstiftningen. Hur mycket jag än tidigare beundrat ECtHR, för dess kloka domslut, korrekta tolkning av lagstiftningen till medborgarens favör, är detta avslut ett rejält nerköp och störtdykning ner i moralträsket för Domstolen och dess verksamhet. Det är ren tur, att jag för mycket längesedan insåg att staten faktiskt inte är kamraten, utan snarare psykopaten och därför slipper uppleva den djupa förtroendekris och bottenlösa besvikelse det f.d. barnhemsbarnet känner.

RF

Vänder vi på steken och betraktar utfallet av de drabbades sak, i ljuset av de garantier Staten åtagit sig att förverkliga för medborgarna, enligt Konstitutionen RF, framstår löftena, som en mix av hån och rena skämt. Redan i 1 kap. 2 § 1 och 2 st., fastställs gränserna för Statens myndighetsutövning och bindande åtaganden. Lagrummet lyder;   

”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Vad som där står, gäller bokstav för bokstav, mening för mening och stycke för stycke, annars hade lagtexten inte behövts eller ens funnits. Det går svårligen, eller snarare inte alls, att hävda att de drabbade kommit i åtnjutande av någon respekt, skydd och omsorg. Det duger inte! Det gamla justitierådet på HD, Munck, formulerade saken på detta sätt; – ”Sverige ska inte balansera på kanten till, vad som kan komma att betraktas som brott mot mänskliga rättigheter”. Hans kloka ord har sedan länge klingat bort, och Sverige är uppe och klampar omkring bland mänskliga rättigheter på ett betänkligt sätt. Låt vara, att justitieminister Strömmer, står för det mesta klampandet alldeles själv.  

Till slut

Nah! Jag ger inte ett vitten för myndigheternas hantering av ersättningsfrågan, och förfarandet får läggas till de allt vanligare fallen av missförvaltning och egenmäktighet, aktivism och anarki, vilket sedan ganska länge präglar de svenska förvaltningsmodellen.