Roland Ekstrand

har i många år hjälpt privatpersoner att driva ärenden om förbud mot enskilda avlopp, gentemot myndigheterna. Honom betraktar jag som en vardagshjälte, som lika energiskt som envetet fört den lilla människans, medborgarens kamp mot en, minst sagt anarkisk och aktivistisk förvaltning. Han personifierar något genuint svenskt, vilket jag associerar med författaren Wilhelm Mobergs folkliga frihetsideal. Meniallafall. Förhållandena han beskriver i sitt inlägg; ”Enskilda avloppsägare rättslösa – men nu sker en förändring”, i webbpublikationen; aktuellhallbarhet, den 3 november 2022, är en skam för en stat som påstår sig vara en rättsstat och vars konstitution, d.v.s. Regeringsformen, (RF), slår fast att Staten ska verka ”under lagarna”. Men det är faktiskt mycket värre än så, i det att Naturvårdsverket bedrivit en häxjakt under flera år på 700 000 ägare av enskilda avlopp i hela landet. Hur ovärdigt det är för en myndighet att bedriva regelrätta kampanjer mot sina egna medborgare, utan stöd i forskning, vetenskap eller ens beprövad erfarenhet, kan var och en själv avgöra. Att det i verkligheten rör som om, kanske ca 7 000, olämpliga enskilda avlopp, visar på en kraftigt uppumpad skala av Naturvårdsverkets förmodade säkra siffror.

Missförvaltning

Vad som pågår är inte enbart en missförvaltning eller egenmäktighet hos kommuner och myndigheter i ett vardagsplan. Det går mycket djupare än så, och handlar om förvaltningsmodeller, om anpassning till EU, om den svenska maktelitens förståelse av ett nygammalt demokratitänk. I den moderna europeiska rättsstatliga förvaltningsmodellen finns vattentäta skott mellan Staten/regering, lagstiftning och domstolarna. Det hör till EU:s demokratitänk, där individen ställs i centrum och där Staten/regering och lagstiftning har fått i uppdrag att förverkliga den ambitionen, utifrån grundlagarna eller RF & EKMR, (Europakonventionen). Domstolarnas roll och uppgift är att kolla upp, också självständigt, att den enskilde verkligen får det skydd RF & EKMR, faktiskt ger. Detta synsätt kolliderade våldsamt med den, nästan 500-åriga svenska, förvaltningsmodellen, där Staten/regering kontrollerar lagstiftning, domstolarna, och myndigheterna, vilka ska tillvarata Statens intressen och verkställa dess beslut. Hur nära de svenska domstolarna kommer sin uppgift att skydda den enskilde mot Staten, syns väl på en utdaterad praxis och på antal rättsfall, vilka gått den enskilde emot, gissningsvis 90%. Jag återkommer efter Rolands inlägg som kommer här;      

Rolands inlägg

De hundratusentals fastighetsägare som bor på landsbygden och har egna avloppsanläggningar har nu fått en möjlighet att få sina anläggningar godkända utan att behöva bygga om dem för hundra tusentalskronor. Kommuner i hela landet bedriver en kampanj där man utövar tillsyn på privata avloppsanläggningar och där miljöinspektörer lyfter på brunnslock och påstår att en anläggning troligtvis inte fungerar utan att ge minsta bevis för detta påstående. Människor känner sig rättslösa när de protesterar och dessa protester bemöts med argumentet att ”Vi följer bara regelsystemet och det får ni finna er i”. ”Människor känner sig rättslösa”

Länsstyrelsen i Västra Götaland har nu rätat ut de frågetecken som finns kring regelsystemet. Länsstyrelsen säger att det inte finns något regelverk kring vilken typ av anläggning som ska användas för att rena avloppsvatten. Kommunerna har hittat på egna regelsystem som man påtvingar fastighetsägarna att följa. Om enfastighetsägare inte gör som kommunen säger så hotar kommunen med att använda viten som kan varas å höga som 150 000 kronor, för att tvinga fastighetsägaren att bygga om sin fungerande anläggning. Kommunerna säger att man endast följer miljöbalken när de ställer upp en massa krav på hur reningen av avloppsvattnet ska ske utifrån anläggningens konstruktion.

Men länsstyrelsen i Västra Götaland konstaterar att miljöbalken är teknikneutral, vilket betyder att fastighetsägaren bestämmer hur man vill rena sitt avloppsvatten och det inte är kommunens bord att ha synpunkter på detta. Däremot ska kommunen agera om anläggningen medför olägenhet som innebär att den kan påverka människors hälsa eller den lokala miljön. ”Däremot ska kommunen agera om anläggningen medför olägenhet som innebär att den kan påverka människors hälsa eller den lokala miljön.” Utifrån den förordningsom finns om miljöfarlig verksamhet står det beskrivet ”att det räcker med slamavskiljning eller annan typ av anordning om man kan bevisa att reningen är tillräcklig”. Efter slamavskiljning är det vanliga att avloppsvattnet infiltreras i marken. Marken avdödar mikroorganismer och tar hand om de näringsämnen som finns i avloppsvattnet. Den fosfor som skulle kunna ge upphov till övergödning av närmaste sjö eller vattendrag binds genom markretention i direkt anslutning till utsläppspunkten i marken.

Länsstyrelsen tar fasta på att om det inte finns några bevis på skada eller olägenhet från anläggningen så kommer eventuella åtgärder från kommunens sida bli orimliga i förhållande till nyttan. ”Om det inte finns några bevis på skada eller olägenhet från anläggningen så kommer eventuella åtgärder från kommunens sida bli orimliga i förhållande till nyttan”. Här har enmyndighet som handlägger avloppsfrågor satt ner foten och klargör att det räcker med att det finns en slamavskiljare och att avloppsvattnet därefter kan infiltreras i marken utan problem. Utifrån detta konstaterande borde de tusentals fastighetsägare som nu är föremål för kommunernas intresse för konstruktionen på avloppsanläggningen kunna andas ut med hänvisning till Länsstyrelsens konstaterande vad beträffar kommunernas och domstolarnas handläggning av deras avlopp. Skulle kommunerna följa Länsstyrelsens tolkning av miljöbalken och förordningen så skulle stora resurser för behandling av avloppsärenden frigöras i domstolarna, resurser som behövs för stora infrastrukturärenden. Roland Ekstrand – Egenföretagare, Svensk Klimatcertifiering

Angeläget allmänt intresse

Vi, jag och frun vet av egen erfarenhet att Roland har rätt, men det är en ännu inte avslutad rättvisekamp, vilken jag kommer att återknyta till en annan dag. På detta sätt, som Roland beskriver omständigheterna får det under inga som helst förhållanden gå till, p.g.a. rent tyckande, okunskap eller överdriven tolkning av fosforns negativa påverkan – fosfor är en av livets byggstenar, inte en förorening! Det hör näppeligen till kommunernas självstyre att överhuvud tvinga sina kommunmedlemmar till någonting, med mindre än att det har ett angeläget allmänt intresse. Dit räknas, ex.vis skyddsrum, andra försvarsverk, miljövård, sjukhus, och viss infrastruktur, dock inte enskilda avlopp. För en bättre förståelse av vad som följer ska jag med en snabbt skissad bild, förklara det enskilda avloppets funktion. Systemet består av en trekammarbrunn, oftast på 3-4 kubikmeter, samt infiltration ut i en sandbädd. När spillvattnet i trekammarbrunnen når ett utlopp vid 2 meter, har det allra mesta av slam, tungmetaller och patogener sjunkit till botten tillsammans med zink och fosfor. Sandbädden sprider det lilla av zink och fosfor, (ca 1 gram/person/dag), samt patogener, vilka återstår efter trekammarbrunnens sista reningssteg. I sandbädden bildas en biohud och ju äldre den blir, ju glupskare och effektivare blir den, patogener möter där sitt öde, och den påstådda förorenaren; fosfor, stannar för gott inom några meters radie från sandbädden.

Slamsugarn

kommer regelbundet och tömmer systemet och förbereder för nästa årliga avloppscykel med att lufta det lilla spillvatten som blir kvar. Dessvärre har ingen löst problemet med alla föroreningar i slammet, varför det inte duger till livsmedelsproduktion, men det är likväl det, en annan story. I alla händelser kan man av detta sluta sig till att systemet är säkert, såvida det inte läcker spillvatten direkt till naturen eller värre, till ett akvatiskt ekosystem eller naturlig vattenförekomst, som bäckar, sjöar o.s.v. Det säger väl sig självt att ett avlopp som läcker till en badplats, vattentäkt eller direkt i sjön, med nödvändighet måste åtgärdas – eller? Jag vill inte vara taskig, eller peka finger, men kommunernas miljöenheter kanske skulle engagera sig mer i att undvika de många bräddningar, inte sällan i vattentäkter, som Göta Älv, vilka kan motsvara, innehållet i bortåt 20 tusen, normala trekammarbrunnar. Proportionerna talar väl för sig själv? Hela frågan kokar sålunda ner till hurvida kommunerna, utan bevis ska kunna förbjuda användning av enskilda avlopp, eller om rättsstatens principer, som de kommer till uttryck i RF och EKMR, eller den Europeiska Konventionen till skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna, ska gälla. Konventionen är ändå svensk; Lag (1994:1219), sedan 1995-01-01.

RF & EKMR

tillåter inte intrång i medborgarnas privata sfär, utan lagligt stöd, varav följer att kommunerna måste bevisa var och hur ett enskilt avlopp utgör en risk för eller fullbordad skada för människor eller miljön, innan man ens får, kräva ägarna av enskilda avlopp att avhjälpa påstådda brister, eller vidta tvångsåtgärder mot dessa. Tvångsåtgärder, tveklöst i avsaknad av beslutsunderlag förankrade i verkligheten och är rena hån mot allt vad proportionalitet och proportionalitetsprincipen i ett modernt demokratiskt samhälle står för. Lagstiftaren har definierat lagens ståndpunkt och räckvidd tillräckligt tydligt i följande utsaga;

”Eftersom utgångspunkten är att den enskilde är fri att råda över sin egendom är det en rådighetsinskränkning i grundlagens mening när det allmänna, utan att ta egendomen i anspråk, hindrar en viss användning av densamma, t.ex. genom förbud och förelägganden eller genom att uppställa krav på tillstånd för viss verksamhet”.

Av definitionen, här ovan, görs, egendomsskyddets lagtext betydligt mer begriplig, och klargör innebörden, av lagrummet;

”2 kap. 15(1) § RF

Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.

Vad som står där är vad som ordagrant gäller, redan här syns, att det behövs rejält starka skäl för, att kasta omkull 2 kap. 15(1) §, RF, (egendomsskydd). Då detta lagrum skall tolkas tillsammans med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till EKMR, (egendomsskydd), blir skyddet mycket förstärkt och ytterligare om artikel 8, (privatlivets helgd), kommer i spel.

Motsägelsefull inställning

Det förefaller vara ytters få, om ens några kommuner, som visar någon större följsamhet med Lag (2017:900); förvaltningslag, och då inte minst; Grunderna för god förvaltning;

– Legalitet

– Objektivitet

– Proportionalitet, samt

– Service

Som de framträder i förvaltningslagens, 5 § och 6 §. Paragrafspråket är faktiskt, av ett modern snitt, rakt fram och kan svårligen missförstås av någon med normal förståndsförmåga.  

”5 § En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen.

I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot”.

Med, ”stöd i rättsordningen”, menas sådan lag som stiftats av Riksdagen, detta av rättssäkerhetsskäl och för att eliminera en godtycklig myndighetsutövning, samt för att få en så enhetlig praxis och domstolsprocess, i hela landet, som möjligt. Problemet här är, att domstolarna sällan, alltför sällan tillämpar korrekt lagstiftning.

”6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.

Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål”.

Detta gäller också efter lagens bokstav, precis som där står. Förvaltningslagens avvägnings- och serviceregler är tydligtvis, den nivå lagstiftaren angett som lägsta godtagbara standard, avseende kommunikation mellan myndigheter och enskilda medborgare. Jag undrar vad det är, som får kommunerna att bortse från, ett för deras verksamhet skräddarsytt regelverk. Oavsett, det är ett EU-motstånd, tredska, okunskap, illvilja eller vaduvill, vilket ligger bakom, är det ett fåfängt försök att hindra gällande rätt. Myndigheternas motsägelsefulla inställning, skapar endast osäkerhet för medborgarna, men till syvende och sist kommer EU-domstolen att avgöra vem rätten tillhör.

Joakim Nergelius

Vi instämmer fullt och fast i den gode professorns strålande pricksäkra snabbanalys från 2012 i antologin; ”Arvet från Oxenstierna / Joakim Nergelius – SIEPS 2012:02op”; ”…att Sverige som land i grunden inte skiljer sig särskilt mycket från andra länder i västvärlden, förefaller generellt sett vara underskattad i doktrinen. Det perspektiv som dominerade på 1970-talet och alltjämt är vanligt bland svenska politiker, enligt vilket RF innehåller regler som beskriver statsskicket och beskriver hur riksdag och regering bör agera t.ex. då lagar stiftas, men i övrigt till stor del mest innehåller rättsligt oförpliktande principstadganden, är enligt min mening på väg bort, för att ersättas av ett mer normativt synsätt, där grundlagen både ger uttryck för de värderingar som styr samhällsutvecklingen och sätter en rättslig ram för de valda politiska organens agerande, vilken det sedan blir domstolars och andra övervakande organs uppgift att kontrollera att de följt. Svensk statsrätt kan därför just nu sägas befinna sig i ett intressant brytningsskede mellan gammalt och nytt”.

Sveriges Konstitution

Denna förutsägelse har redan tolv år, på nacken och är visserligen, likväl synnerligen intressant, men det på ett historie- och kunskapsplan, för utsikten att bli offer för detta ”intressanta brytningsskede”, tror jag knappast ägde och äger definitivt, ett betydligt mindre intresse hos alla ägare av enskilda avlopp. Vad Joakim här refererar till, är den, helt omarbetade, numer ”fullt ut” tillämpbara grundlagen, tillika primärrätt och ikraftträdd 2011-01-01, nya RF (2010). RF & EKMR är Sveriges Konstitution, som primärrätter står de över all annan lagstiftning, förutom, de bägge EU-fördragen. Att det lättfattliga faktum, att RF, inte längre är en tandlös referenslagstiftning, utan en stålhandske för medborgarna, att säkra och tillvarata sina tillerkända fri- och rättigheter med, ännu inte sjunkit in i maktelitens föreställningsvärld, kommer att kosta Sverige många fällande domar i EU-domstolarna, då Staten som vi ser föga respekterar dessa fri och rättigheter. Jag vågar påstå att RF (2010) & EKMR är de två viktigaste dokument, någonsin skapade, vilka på ett så direkt sätt berör medborgarna.

Anders Eka

Den nya RF tillkom efter en mycket lång utredning om dess vara eller icke vara. Slutligen kom utredningen under ledning av högsta domstolens, (HD) kompetenta ordförande Anders Eka. Han är tveklöst anden och drivkraften bakom nya RF, hans hand (knivskarpa logik), märks överallt i lagtext och utredningsmaterial. Om än Eka utsatts för en hel del kritik för att ha tagit för stor hänsyn till medborgarnas fri- och rättigheter, i förhållande till Statens manöverutrymme, platsar han lätt hos och tillhör de svenska giganterna på juridikens område. Till hans storhet hör, att förutsättningslöst ha tagit sig an hela frågeställningen och låtit fakta istället för tradition och egenintressen adressera och styra slutresultatet, vilket skulle bli till Sveriges Konstitution. Jag menar att Eka, (och hans team) lyckades utomordentligt gott med sin uppgift, sedan kan förståsigpåarna påstå vad de gitter. Staten, dess myndigheter och domstolarna kommer behöva lära sig vad som är konstitutionsenligt gällande rätt och hur fel i tillämpningen av rättighetslagstiftningen negativt påverkar medborgarna. En närmare studie i RF & EKMR rekommenderas, i och för sig, för varje informerad medborgare, men i synnerhet rättighetslagstiftningen, är av stort intresse för var och en. Jag avslutar med en eloge till kämpen Roland Ekstrand, för hans enastående insatser för den lilla oskyddade människan.