Budapestavtalet

Som hopplös historienörd har jag länge funderat på hur det kom sig att Ukraina återlämnade sina kärnvapen till Ryssland, eller som det nu heter; den Ryska Federationen. Jag vet att Ukraina hade tillgång till mycket kärnvapen, fler än Kina i början på 1990-talet. För att avhjälpa den historiska luckan började jag surfa på internets infovågor.

Kärnvapen och dess bärraketer lämnas knappast tillbaka som låneböcker från biblioteket, utan föregås av invecklade juridiska processer och stor diplomatisk aktivitet. Det kräver lösningar av  svåra tekniska samt språkliga utmaningar. Det är således inte helt lätt att sätta sig i sådana frågor.

Men jag fann ett tal av den ukrainske juristen och fd ordförande i Ukrainas Författningsdomstol, Viktor Shyshkin, vilket han höll 2023-03-30 och vari han förklarar de bakomliggande orsakerna till dagens situation. Detta på ett, om inte helt glasklart lättfattligt, i vart fall, på mindre svårbegripligt språk.

Inte helt överraskande visade det sig att återlämnandet av kärnvapnen till den Ryska Federationen är baserat på ett avtal – Budapest Memorandum, dvs Budapestavtalet. Och det har nu passerat nästan tre decennier sedan den 5 december 1994, då företrädare för fyra FN-medlemsstater som hade kärnvapen vid den tiden, i Budapest undertecknade ett avtal om säkerhetsgarantier i samband med Ukrainas anslutning icke-spridning-avtalet (NPT).

Fördragsländerna och dess representanter var: för Ryssland, president Boris Jeltsin, för USA, president B. Clinton, för Ukraina, president L. Kuchma och för Storbritannien (UK), premiärminister G. Major. Shyshkin gör en alldeles strålande analys av avtalets juridiskt bindande kraft, dess ansvarsfördelning samt parternas skyldigheter gentemot Ukraina.

Det gäller framför allt den Ryska Federationen, USA och Storbritannien, men likväl Frankrike och Kina vilka godkänt och gillat avtalet och därmed skyldiga att göra allt för att avtalet ska hållas. Den Ryska Federationen är den fördragsbrytande parten, men därifrån kan, som bäst, endast påräknas  fler fördragsbrott, mer tomma fraser och ännu mer kvalificerat trams.

Budapestavtalet trädde i kraft vid undertecknandet, enligt näst sista stycket i fördraget. Tre veckor tidigare, den 16 november 1994, antog Ukrainas parlament, Verkhovna Rada lagen “Om Ukrainas anslutning till fördraget om icke-spridning av kärnvapen av den 1 juli 1968“.

Artikel 6 i den nya lagen föreskrev att Budapestavtalet skulle träda trädde i kraft, först efter att kärnvapenstaterna givit Ukraina säkerhetsgarantier samt att avtalet skulle, formaliseras genom undertecknandet av det relevanta internationella juridiska dokumentet.

Härvidlag nämner Shyshkin att dessa beslut antogs av den andra presidenten (Leonid Kuchma, min not.) och det andra parlamentet trots att Ukrainas Verkhovna Rada i november 1993, det första parlamentet, röstade för ratificering av fördraget om minskning av strategiska kärnvapen (START), men med 13 tilläggsvillkor, vilka bl a föreskrev att endast 36 procent av bärraketerna och 42 procent av stridsspetsarna på Ukrainas territorium, skulle desarmeras.

Ukrainas ledarskap

Ukrainas då nya politiska ledarskap (Leonid Kuchma, min not.) antog att Budapestavtalet var ett sådant internationellt rättsligt dokument, och i samband med undertecknandet trädde den angivna lagen om anslutning till fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) också i kraft.

Dessa två juridiskt bindande handlingar blev den rättsliga grunden för att utveckla mekanismer och åtgärder i en tidsram, för Ukrainas kärnvapennedrustning samt överföring av alla de komponenter som ingår i dessa vapensystem till den Ryska Federationen.

Shyshkin vill rikta fokus och uppmärksamhet på följande: trots den rättmätiga kritik av avtalets innehåll, personerna bakom tillsammans med undertecknarna, finns det helt enkelt INGET annat juridiskt dokument i dag, som åtminstone säger något om undertecknarnas skyldighet gentemot Ukraina och som tillåter landet att utkräva åtminstone några av dessa garantier.

Och vissa statliga institutioner, vilka enligt Ukrainas konstitution är ansvariga för utrikespolitik, säkerhet, försvar och försvarsförmåga i vårt land, är skyldiga att använda bestämmelserna i detta avtal och påminna medlemmarna i kärnvapenklubben om att de, genom att Ukraina frivilligt tog sina kärnvapen tog på sig en ovillkorlig skyldighet att värna landets suveränitet, skydda den territoriella integriteten och upprätthålla nationens säkerhet.

Shyshkin menar att, i en situation med massiv militär aggression av en sådan supermakt som den Ryska Federationen mot Ukrainas blödande folk, ska allt som kan gynna staten Ukraina användas, istället för att bli handlingsförlamad av Moskva högröstade invändningar av avtalets “värdelöshet“, dess “undermåliga kvalitet” samt “löjlighet“.

Det existerar inget annat dokument som specificerar ens ett minimum av skyldigheter gentemot Ukraina. Ukraina saknar laglig rätt att ta en ledande position för undertecknarna och själva driva igenom avtalets föreskrifter. Polen, Baltikum, Slovakien och Tjeckien har, i detta avseende inga skyldigheter gentemot Ukraina, utan enbart som grannar och utifrån broderlig välvilja.

Däremot har USA och UK, ett solidariskt ansvar, det yttersta ansvaret för avtalets fullständiga implementering och så har likväl, indirekt Frankrike och Kina, eftersom dessa två länder godkände och stödde samförståndsavtalet från Budapest med relevanta uttalanden, men vilka nu vänt oss ryggen.

Fokus lägger Shyshkin här på några viktiga aspekter av den rättsliga bekräftelsen av lagligheten hos samförståndsavtalet från Budapest. Och här, märkligt nog, tar/får han hjälp, inte enbart av internationell rätt, utan också av lagstiftningen i aggressionsstaten mot Ukraina, dvs den Ryska Federationens regelverk.

För det första:

frågan om ett memorandum (avtal, min not.) verkligen är ett internationellt fördrag? (Behöver knappast ens besvaras, min not). Enligt bestämmelserna i punkt “a” till klausul 1 i artikel 2, av Wienkonventionen om traktaträtt från 1969 (ikraftträdd 1980) definieras det internationella fördraget som: “… en internationell överenskommelse, vilken skriftligen ingåtts mellan stater och som regleras av internationell rätt… oavsett dess särskilda beteckning“. Denna definition ingår likväl, i punkt 2 under artikel 1, i den Ryska Federationens federala lag om internationella fördrag antagen den 15 juli 1995. Budapestavtalet betecknas som ett internationellt fördrag i den Ryska Federationens officiella söksystem avseende lagstiftningsram och rättsakter i internationell rätt och texten ingår i den officiella “Dokumentsamling från den Ryska Federationens utrikesministerium“.

Denna internationellt erkända princip utgör underlag nog, att med fog hävda samförståndsavtalet från Budapest som ett slags internationellt fördrag. Kommentar; Det är inte ett ”slags internationellt fördrag”, utan en fullt laglig och giltig frivillig överenskommelse. Inget annat!

För det andra:

knep och finter av frågan om att Budapestavtalet inte ratificerats, är ovidkommande och irrelevanta. Avtalstexten fastställer att fördragets ikraftträdande omedelbart sker vid parternas undertecknande. Enligt artikel 6 i den Ryska Federationens angivna lag, kan dess samtycke till bundenhet av internationella överenskommelser uttryckas på flera sätt.

Genom namnteckningar, ratificering, utbyte av dokument, ett godkännande eller ett antagande av, en anslutning till överenskommelsen eller genom något annat uttryck för samtycke som parterna enas om. Enligt klausul 1, under artikel 24 i lagen, “träder internationella fördrag i kraft för den Ryska Federationen… i den ordning och på de villkor som anges i fördragstexten eller som parterna kommit överens om.“

Dessa bestämmelser i den Ryska Federationens lagstiftning överensstämmer helt och hållet med Wienkonvention om traktaträtt. Därtill, i enlighet med avdelning 4 under artikel 15 i den Ryska Federationens konstitution, av år 1993, vilken var gällande rätt vid tidpunkten för Budapestavtalets undertecknande, ska ett internationellt fördrag med den Ryska Federationen, vilken fastställer andra regler än de som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, reglerna i det internationella fördraget  tillämpas. Kommentar; Fullkomligt normala lagstiftningsprinciper och lagtolkning.

Ratificering är således endast ett av flera metoder att godkänna internationella fördrags bindande karaktär. Rättsakter, vilka genom undertecknandet träder i kraft kräver uppenbart ingen ytterligare bekräftelse eller annat samtycke av parterna för att anses bindande.

I den omfattande förteckning över fördrag, vilka är föremål för ratificering och som ingår i avdelning 2 under artikel 7 i Ukrainas lag “Om Ukrainas internationella fördrag” daterad den 22 december 1993, nr 3767-ХІI, gällande rätt den dag då Budapestavtalet undertecknades nämns inte avtalet.

Under punkt 2 g av nämnda artikel föreskrivs dessutom, att endast de internationella fördrag vars ratificering föreskrivs i lag eller krävs i kraft av fördragstext ska ratificeras. Dessa normer innehåller utan tvekan svar, inte enbart på utländska frågor och påståenden, utan också till Ukrainas hemodlade kritiker av Budapestavtalet.

De, vilka i samförstånd och i samarbete med Putin och Kreml, och som gömmer sig bakom tesen att avtalet inte ratificerades, försöker uppmana Ukraina av samma anledning, att bortse från de legitima krav på Budapestavtalets undertecknare, folket tvivelsutan har.

För det tredje:

giltigheten av, bundenheten vid och rättskraften hos Budapestavtalet kan utifrån det allmänna internationella synsättet knappast ifrågasättas. Speciellt inte med tanke på de följande handlingar som tillsänts FN och där registrerats i allmänhetens intresse:

1. 1. – appell till FN:s generalförsamling och säkerhetsråd: A/49/765*S/1994/1399*, inlämnad den 19 december 1994, på uppdrag av de ständiga representanterna för Ukraina (A. Zlenko), UK (D. Hannay), den Ryska Federationen (S. Lavrov), USA (M. Albright), i form av en gemensam skrivelse, till den 59: e sessionen av FN:s generalförsamling med en begäran om att registrera och distribuera Budapestavtalets text som ett officiellt dokument från FN:s generalförsamling och säkerhetsråd.

• 2. – appell till FN:s permanenta nedrustningskonferens CD/1285, den 21 december 1994, med en gemensam skrivelse från de angivna ständiga representanterna för de fyra parterna med begäran om registrering av Budapestavtalet samt dess följebrev som, “officiella dokument från nedrustningskonferensen och deras distribution till alla stater… deltar i konferensens arbete.”

Genom att Budapestavtalet gjorts till en officiell rättsakt av den mest inflytelserika internationella organisationen i världen, vilket FN är (kunde varit, min not.), bekräftar signatärstaterna därmed avtalets giltighet och rättskraft. Själva det faktum att Budapestavtalet registreras som ett officiellt FN-dokument är därutöver en bekräftelse på dess internationella giltighet och rättsliga status

För det fjärde:

det föreligger stora svårigheter i att “tvinga” undertecknarna av Budapestavtalet till uppfyllelse av garanternas skyldigheter och åtaganden. Tyvärr saknas specificerade åtgärder i Budapestavtalet, vilka undertecknarna ska vidta för att garantera Ukrainas säkerhet i händelse av ett väpnat angrepp på landet.

Dessvärre använder garanterna långtgående rättsliga och filologiska skillnader i bl a tolkningen av frasen “security assurances” i den engelska språkversionen, vilken sannolikt ska förstås som försäkringar och inte garantier. Enligt dem som försöker undvika “en köpmans hedersord” bör frasen “säkerhetsgarantier” användas för att säkerställa “säkerhetsgarantier”.

Det kan föreligga några missförstånd och filologiska brister, men Shyshkin ämnar dock inte närmare argumentera eller utveckla saken. Men enligt hans mening är detta inte ett tillräckliga skäl  att undvika ett korrekt uppfyllande av skyldigheterna när det gäller garantierna för Ukrainas säkerhet och skydd mot militär aggression efter landets faktiska piratnedrustning.

Det ska noteras att; i Budapestavtalets avslutande stycke anges att avtalet undertecknades i fyra likalydande kopior på ukrainska, engelska och ryska, respektive. Det förefinns inga filologiska skillnader av en exakt förståelse av frasen “säkerhetsgarantier” mellan de texter, vilka är avfattade på ukrainska och ryska.

Shyshkin vill dessutom noggrant och eftertänksamt analysera texten i punkt 4, i det nämnda avtalet – “UK, USA, den Ryska Federationen bekräftar sina åtaganden att implementera omedelbara säkerhetsrådsåtgärder för att ge Ukraina erforderligt stöd som part i fördraget om icke-spridning av kärnvapen och som inte längre själv har kärnvapen, om Ukraina skulle bli utsatt för aggression eller om Ukraina skulle bli utsatt för hot om aggression där kärnvapen används.”

Undertecknarna har således en skyldighet att begära omedelbara åtgärder av FN:s säkerhetsråd om Ukraina blir utsatt för aggression. Shyshkin erinrar om att det i säkerhetsrådet ingår fem permanenta och flera icke-permanenta FN-medlemmar. Samtliga permanenta medlemmar är relaterade till Budapestavtalet; tre av är undertecknare; Kina och Frankrike har godkänt det med sina uttalanden, dvs de har alla skyldighete

Fördragstolkning

Budapestavtalets skyldigheter och åtaganden aktualiseras direkt, i det fall, Ukraina blir utsatt för en   aggressionshandling. I FN:s resolution nr 3314 (XXIX), utfärdad den 14 december 1974 samt i  Romstadgan, avseende Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och aggressionsbrott definieras begreppet aggressionshandling och vem som ska betraktas som utsatt för aggressionen.

Vissa manipulatörer har hävdat att denna norm, gäller först när Ukraina blir offer för aggression med kärnvapen. Något sådant finns naturligtvis inte, vilket en noggrann och eftersinnande läsning av ovanstående stycke med all önskvärd tydlighet visar. Stycket innehåller två olika villkor:

det första – “… om Ukraina skulle bli utsatt för aggression…”, utan hänvisning till vilken typ av vapen som skulle användas;

det andra – “… om Ukraina skulle bli utsatt för hot om aggression där kärnvapen används.”, här med klar hänvisning till vilken typ av vapen som skulle användas.

Först och främst, är det första av dessa två villkor åtskild från den andra av en tidsram – Det första villkoret beskriver situationen, då en aggression redan ägt rum, och det andra villkoret beskriver omständigheterna vid ett hot om aggression som kan komma att uppstå i framtiden och då med användning av kärnvapen.

Vidare separeras dessa två villkor genom den disjunktiva konjunktionen “eller“, vilket bekräftar villkorens filologiska och avsiktliga särskiljande. En kärnvapenattack gäller endast i händelse av det andra villkoret, i denna del av normen. Ukrainas Författningsdomstol, har avseende den officiella tolkningen av lagarnas normer, upprepade gånger understrukit, den juridiska betydelsen av grammatiska konjunktioner i konstruktionen av normativa texter.

Bindande och disjunktiva konjunktioner genererar olika tolkningar och därmed skilda rättsliga konsekvenser. Detta använder Kreml, i sina försök att förvränga innebörden av bestämmelserna i Budapestavtalet. Än mer för att förneka dess rättskraft och bindande effekt, speciellt idag, i ljuset av den Ryska Federationens fullskaliga invasion av Ukraina, hjälper dessa trix, Kreml att försöka   göra Moskvas version trovärdig för världssamfundet.

Det är av yttersta vikt och absolut nödvändigt att Ukrainas berörda statliga myndigheter, ihärdigt och med eftertryck kräver av Ukrainas utländska partners att de samvetsgrant implementerar alla delar av de avtal, vilka ingicks 1994 och som tillhandahölls, i utbyte mot Ukrainas nedrustning av sina kärnvapen. Det gäller likväl löftet om och genomförandet av avtalets utfästelser om säkerhet, vilket garanterats Ukraina, bara så att garanterna inte tror att de generöst skänker Ukraina något.

Shyshkins tal

Shyshkins tal, 2023-03-30, under en vetenskaplig och praktisk konferens; “Nationellt Motstånd: Problem, Lösningar – Utsikter”, vid Ukrainas Officerares Förbundet.

Kommentar; Frågan är vilken väg som, på sikt kommer att anställa minst problem, förstörelse och lidande för Världssamfundet. Jag delar den uppfattning anser att Väst borde ha stoppat den Ryska Federationen direkt på invasionsdagen den 24 februari, 2022 och gett ryssen tillräckligt med smörj för att inte upprepa stolleprovet att ge sig på sina grannar med vapenmakt.

Västs hariga passivitet 2014, medan den Ryska Federationen som bäst höll på med sitt olagliga landrofferi på Krim, har och kommer naturligtvis endast Putin, Polarna & Kreml att tolka som svaghet hos demokratierna i Väst. På samma sätt Hitler en gång reagerade.     

Vilket är värst? Effekterna av att en gång för alla krossa ryssarnas imperiedrömmar och knäcka deras förmåga att överhuvud starta krig, inom överskådlig framtid eller att leva med ständig skräck för Putins kärnvapenhot och därtill bli utsatta för hans vidriga utpressning?

Just nu har den Ryska Federationen, inte endast tillfogat en fredlig nation och ett fredsälskande folk oacceptabla skador, utan Putin, Polarna & Kreml riskerar dessutom omfattande svältdöd på bl a den afrikanska kontinenten och därtill har Moskva tillintetgjort åtminstone tio års miljöinsatser och fortsätter med en miljöbelastning planeten varken behöver eller över tid ens pallar.