Inledning.

Med anledning av det senaste årets protestvågor och oroligheter, uppmärksammar jag Iran, ett ämne jag undvikit, då jag blir riktigt illa berörd av den brutalitet prästerskapet mot Allahs uttalade förbud mot att släcka liv, lägger i dagen med sina evinnerliga hängningar av medborgare, inklusive kvinnor och barn.

Redan som nyfiket barn blev jag fascinerad av fyra länder; Ryssland, Ukraina, Iran (Persien) och Afghanistan. Det var fjärran platser, exotiska folk och främmande seder och bruk. Dessa länder underhöll och stimulerade, avgjort min fantasi, fyllde mitt behov av mystik med sina myter, sagor och spännande färgstarka folklore.

Jag fattade sympati för Ryssland, Ukraina och Afghanistan eller rättare för ländernas befolkningar, på grund av de umbäranden, hårda liv och fattigdom, dessa folk alltid tvingats genomleva. Persien eller, sedan 1935, Iran (och landet mellan floderna Eufrat och Tigris, dagens Irak), fångade mig med sin mångtusenåriga historia. 

Inget Internet

Under tidigt 1960-tal fanns inget internet, utan biblioteken utgjorde de källor till kunskap, vilka stod till vårt förfogande. Det, vilket låg hemma på Kyrkbytorget, på Hisingen var en välbesökt institution med en stor avdelning ”vuxenböcker”, som jag tog del av, när Hattsagan, Barnen Hedenhös, Pippi Långstrump och de andra sagorna blivit uttjatade. Detta trots att jag, bara var en parvel, knappast ännu förstod vad politik var, hur världens var konstruerad eller ens visste hur planetens folk levde sina liv, som i verkligheten kännetecknades av samma kamp för överlevnad, trygghet och frihet, alla folk delar.

Periodvis har landet utvecklat högt stående kulturer och filosofiska strömningar, vilka också haft inflytande på västerlandet. Persiens eller Irans härskande makteliter var inte heller annorlunda än andra härskarklasser. Men perserriket var stort, det var gigantiskt och en gång, hela den jättelika region, av vilken idag återfinns som Iran, Irak, Bahrain, Armenien, Azerbajdzjan, Tasjkent, Turkmenistan, Georgien och Uzbekistan och lite till. Det växte under kung Kyros ca 500 f.Kr till ett stort och mäktigt välde och blev under kung Darius den Store än större och helt dominerande i mellanöstern.

Forntid

Kung Darius rike sträckte sig från Indien till Ukraina, från Egypten till Kaukasus. Jag blev helt såld på Persien genom bilderna (kunde ju inte läsa engelska), i en tjock bok om de uråldriga civilisationerna i Perserriket. Den mediehysteri, vilken rasade kring romansen och det stundande giftermålet mellan Shah av Iran och prinsessan Farah Diba, 1959, när jag var åtta år, påverkade säkert också min bild, om än indirekt. Då böcker, jag faktiskt kunde läsa, kom med i bilden ökade också det historiska intresset. Persien och orienten var inte enbart mystik och ädelstenar, sablar och sultaner eller harem samt tusen och en natt. Där fanns också (vanliga) människor, mattor och visdom.

Det inlägg, vilket egentligen skulle publicerats idag är de kommande. För mig som för dem, vilka har sämre eller dålig koll på bakgrunden till dagens Iran, alltså den Shiaislamistiska Republiken Iran, gör jag en snabbresa i historien, följ med eller hoppa direkt till inlägget; ,”Vad händer i Iran? – Avrättningar ökar”. Dåså, vi tar det nästan från början. När kung Kyros I den Store, vilken redan är nämnd kallade sig; Storkungen, Konungars Konung, Kung av Anshan, Kung av Medien, Kung av Babylon, Kung över Sumerer och Akkader och Kung över Jordens fyra hörn, hade civilisationer, imperier och dynastier kommit och gått i området, under nästan 1 500 år.

Och på det sättet fortsätter det fram till år 632, då islam starkt började expandera åt alla håll, från den Arabiska halvön och erövrar bland andra, perserriket. Men islam godtogs inte allmänt av perserna som religion innan härskarna också var persiska muslimer. Denna process tog dock flera hundra år, alltmedan den då allmänt utbredda religionen Zoroastrismen tappade stort i inflytande. Zarathustra tystnade och elden slocknade.

Djingis Kahn & Mongolerna

Mellan 1200 och 1227 ca lägger mongoler under ledning av Djingis Kahn, Centralasien, Persien och området fram till Wien, i grus och aska. Mongolernas horder plundrar och raserar de flesta av dåtidens stora städer samt tar ihjäl hela stadsbefolkningar. Angriparna bränner i princip bort den persiska historien, kulturen och identiteten i stora bokbål. Den brutala och barbariska krigföringen och utraderandet av persisk kultur tror många västerländska historiker, skickade Persien ner i ett medeltida mörker, med stagnation på alla samhällsområden, vilket man lätt kan förledas att tro.

I själva verket skapade Djingis Kahns erövringar ett jättelikt homogent område där fred rådde, låt vara att det var något av en Romersk fred, dvs så länge man betalade skatt… Djingis måste ha varit ett organisatoriskt snille, en Axel Oxenstierna i kolossalformat, med tanke på att han lyckades införa nya skrivtecken och han skrev en lagbok och implementerade dess regler i sitt jätterike. Han banade vägen för en säker handel över Sidenvägen. Dessutom bjöd han till sig filosofer och andra lärda och skapade en tolerant gemenskap samt institutioner, som rättsskipning m.m. De mongoliska härskarna assimilerades, blev Perser och återupprättade det Persiska riket, nu i en islamistisk kontext.

Historisk tid

Mellan 1300- och 1700-talen styrs Persien av emirat, kalifat, khanat, ilkhanat, sultanat, imperier, dynastier och klaner. En ändlös story av krig, förräderi och lönnmord samt en radda usurpatorer och tronpretendenter med eller utan legitima anspråk på den Persiska kronan. År 1789 tillskansar sig Agha Mohammad Khan Qajar från Qajar-dynastin, vilka ursprungligen kom från den turkiska Qajarstammen, makten och kröner sig till Shah. Han beslutar att Shariaislam ska vara Persiens statsreligion och därmed kommer vi fram till 1921 och ett oroligt hörn av världen.

En mycket försvagad Qajar-dynastis grepp om makten lossnar successivt på grund av att Ryssland påbörjat sitt imperiebygge genom att annektera, i princip hela Kaukasus. Det är stor social oro i landet och en viss Reza Khan, brigadgeneral för de Persiska Kosackerna, besätter Teheran och får den kollapsade administrationen, att åter börja fungera. Brigadgeneralen får av den sittande Qajar-shahen, i uppdrag att slå ner revolter runt om i Persien, vilket han lyckas med. Han blir firad och sedd som (den starke) mannen på hästryggen, vilken ska frälsa Persien.   

Reza Shah Pahlavi

1925 genomför Reza Khan, med hjälp av sin trogna kosackbrigad samt CIA och MI6 en statskupp, avsätter den regerande Qajar-shahen och utropas av parlamentet Majlis, till ny Shah, Reza Shah Pahlavi. Han hade 1919 tagit namnet Pahlavi, vilket är vad det fornpersiska språket heter, detta för att poängtera att Persien därefter var en kejserlig stat, samtidigt grundar han därigenom också en ny dynasti – Pahlavi-dynastin. Det var sannerligen en klassresa av kolossalformat denne Reza Khan Pahlavi gjorde. Från 16-årig kadett hos den Persiska Kosackbrigaden över militärkarriär till politiker och affärsman till Kungarnas Kung och Ariernas Ljus. Och business gjorde han, Big Business och blev inom kort Irans rikaste man. Som Henry VII i England lämnade han en ansenlig förmögenhet samt ett antal palats och säten till sin son. Reza Shah ville modernisera Iran lika grundligt som snabbt, vilken man kanske kan förstå efter nästan 130 år av Shiaislamiskt styre.

Han hade dessutom hela sitt liv umgåtts med ryska officerare, vilka hade formerat, tränat och nu kommenderade den Persiska Kosackbrigaden. Reza Shah ämnade oavsett eventuell opposition och protester, omvandla Iran till ett västorienterad land och samhälle. När han tillät män och kvinnor, att studera och umgås utan de tidigare strikta regler Shiaislam hade ålagt människorna, gick det iranska prästerskapet och basarägarna, i taket. Jag tror, att just denna könsblandning, vilket enligt sharia är otänkbar, var ögonblicket det iranska prästerskapet började hata namnet Pahlavi och inledde en mission för, att avlägsna Reza Shah, från Påfågelstronen. Prästerskapets interna mission och utspel bäddade förmodligen för Irans revolution. En mission Ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, avslutade 1979, genom att påbörja en ännu blodigare förtryckarregim.

Västerländsk Shah – ingen demokrat

Han var överhuvud inte religiös, men förstod väl att religion är viktigt för stora folklager och övertog  därför Qajar-regimens konstitution av 1906, där Shiaislam angetts som statsreligion. Därtill valde han, till attribut för den nya kejserliga staten, den Zoroastriska symbolen; Farvahar, en gammal man med vingar och fågelstjärt (se bilden). Reza Shah, var, om än västerländsk, knappast demokratiskt lagd, utan styrde med traditionell auktoritet och med hårda nypor. Det sägs, att Reza avstod från normalt politiskt deltagande och samråd med politiker och/eller sitt folk, utan istället omfattade parollen “Varje land äger sitt eget styrsystem och vårt är ett enmanssystem”.

Därav hans intresse för Adolf Hitler, vars foto, med dedikation, han hade på skrivbordet. Uppenbart trodde Shah, som så många andra under mellankrigsperioden på myten om och tramset med en ensam stark man (ledare). Reza Shahs politik var en mix av hot och tvång, nygammal iransk nationalism, repression och statspropaganda. Den fria pressen fråntogs sin frihet liksom befolkning i stort och han hotade Irans medelklass, de statliga direktörerna och administrationen med en stålnäve.

Detta fick till följd, att ja-sägeriet blomstrade och för att undkomma Reza Shahs snara och stränga straff för varje litet misstag ersatte smicker och smil, fakta. Förtrycket påverkade således, de statliga fabrikerna samt administrationen synnerligen negativt i det, att statsapparaten blev tungrodd och ineffektiv. Opposition, rivaler och kritiker bland de sina, tystade han däremot effektivt med fängelse eller med våld eller ond bråd död. Ett uppror av det shiaislamiska prästerskapet 1935, slogs med dödligt våld ner av armén och den hemliga polisen och ökade prästerskapets ogillande av Pahlavi och hans nya Iran. Reza Shah kom, att klänga sig fast vid makten och sin position med hjälp av militären och SAVAK, den hemliga polisen.

Iran ockuperat

Storbritannien och Sovjetunionen hade stora intressen i Iran och Reza Shah var utomordentligt  skicklig på, att spela ut dessa länder mot varandra. När Andra Världskriget bröt ut var Nazityskland Irans största handelspartner och mängder av tyska ingenjörer och  tekniker fanns på plats för att realisera Reza Shahs modernisering, av sitt land. Och när Hitler, i juni 1941 släppte lös Wehrmacht i Operation Barbarossa, det vill säga anfallet på Sovjetunionen blev England, Ryssland samt USA allierade. De allierade insåg strax, att Shah nu utgjorde en gigantisk säkerhetsrisk och genom sitt närmande till Nazityskland.

Storbritannien krävde i not efter not, att Reza Shah skulle kasta ut tyskarna och hänvisade till det senaste avtalet mellan företaget Anglo-Iranian Oil Company (det blivande British Petroleum – BP) och Iran. Utländska makters påverkan på Irans inrikespolitik hade länge varit en het fråga och mycket debatterad. Därför blev, naturligtvis upprördheten över Englands inblandning i Irans inre angelägenheter stor och  Shah vägrade, men smugglade ut tyskarna genom Turkiet.      

De allierade hade, att lösa två potentiella problem;

1 Det gick inte att säkra de engelska och amerikanska vapenleveranserna till Sovjetunionen, vilka var tänkta, att gå över Iran, med Nazityskland närvarande i landet.

2 Det förelåg uppenbart ett starkt behov av en förebyggande åtgärd i avsikt, att hindra Reza Shah från, att strypa eller stoppa oljeleveranserna till Storbritannien och istället  förse nazisterna med den oljan.

Problemen löste de allierade 1941, med Röda arméns och engelsmännens invasion av Iran utan minsta förvarning. Fullständigt överraskade stod den iranska armén, chanslös och inom några dagar hade de kapitulerat.

Mohammad Reza Shah

Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son, kronprins Mohammad Reza Pahlavi, vilken kröntes till Mohammad Reza Shah under beskydd och med stöd av de allierade, vilka slutligen lämnade iranskt territorium 1946 och den nye Shahen åt sitt öde. Mohammad Reza Shah ansågs initialt vara vek, obeslutsam och osäker, men fortsatte i allt väsentligt sin fars modernisering, dock spretigt och skakigt. Politiskt bar han sin fars uppfattning om den iranska nationalismen vidare, och försökte därtill vidareutveckla tanken på en iransk, inte persisk identitet för alla folk bosatta i Iran.

Mohammad Reza Shah, önskade precis som sin far utöver, att omvandla Iran till en modern stat av västerländsk typ, begränsa Shiaislams inflytande och få ett slut på nomadstammarnas ständiga uppror. När han till slut verkligen satsade på modernisering åstadkom han ett gott affärsklimat och uppsving för business med god lönsamhet för investerarna. Man omtalade Iran som ett ekonomiskt  under, men som vanligt i dessa sammanhang var det nyhetens behag och stort riskkapital, vilka drev upp intresset och lönsamheten.

Den unge Shahen var inte heller speciellt religiös, men hans mor hade intalat honom att Gud lät meddela sig genom hans drömmar och att han, Mohammad Reza Shah utsetts av Gud till, att uträtta något stort, något speciellt. Han var, så att säga, låst på målet, och oemottaglig för andra än  egna argument. Hans tvillingsyster Ashraf Pahlavi hade ett visst inflytande och också monarkens öra, men i övrigt hade han upphöjts till; 

Shah av Guds nåde

Shah förstod aldrig, att det naturligtvis krävs ett nationellt samråd och konsensus för, att förflytta ett helt lands seder, bruk och tankesätt, tusen år fram i tiden till samtiden. Däremot förstod Shah Reza självfallet, att det Shiaislamska prästerskapet hatade honom, men han insåg överhuvud inte hur mycket prästernas långa och intensiva mission mot huset Pahlavi hade gröpt ur folkets förtroende för sin Shah. Inte heller insåg han, att egna åtgärder med negativa konsekvenser för medborgarna skulle baktända och drabba honom, då han var Shah av Guds nåde och inte stod till ansvar inför människor eller ens behövde förklara sig.  

1944 blev återigen en i Iran mycket känd politiker, Mohammad Mosaddegh invald i Majlis, vilken han tillhört redan 1923 men dragit sig tillbaka 1925 efter oenighet med den nya Shah-regimen. Mosaddegh var förutom politiker också advokat och författare och gjorde till sin livsuppgift, att med konstitutionen av 1906 förvandla Iran till en monarkistisk demokrati samt för, att få allt utländskt inflytande, att upphöra. Han stötte dock på patrull i det kompakta motstånd bland pro-Shah och pro-brittiska grupper i Majlis och förlorade omröstningen om demokratiseringen. Mosaddegh drog sig ännu en gång tillbaka till privatlivet. Som den tappre och envise demokrat Mosaddegh var, kom han tillbaka till Irans inrikespolitik, nu genom en omröstning i Majlis 1951, där han med 79 röster mot 12 blev vald till premiärminister. Shah Reza var enligt konstitutionen av 1906, vilket var en typ av maktfördelning, tvungen att utnämna Mosaddegh till PM. 

Mosaddegh och Iran

Denna gång var Mosaddegh mycket bättre förberedd och etablerade sig som partiledare för det 1949 bildade partiet ”Nationella Fronten i Iran”. Den nya administrationen gick hårt in med en bred palett av sociala reformer och införde; arbetslöshetsersättning, fabriksägare skulle ersätta sjuka och skadade arbetare och bönderna befriades från tvångsarbete på godsägarnas ägor. År 1952 antog Majlis, Mosaddeghs jordreformslag, vilken tvingade godsherrar och hyresvärdar att placera 20% av sina intäkter i en utvecklingsfond. Fonden var avsedd att bekosta olika projekt, som offentliga bad, bostäder på landsbygden och skadedjursbekämpning.

Den 1 maj nationaliserade Majlis Anglo-Iranian Oil Company, upphävde dess koncession, vilken annars skulle löpt ut 1993, och exproprierade bolagets tillgångar. Mosaddegh ansåg AIOC vara en förlängning av den brittiska regeringen och dess kontroll av iransk olja. Detta pressade honom att konfiskera den oljeindustri britterna byggt i Iran. Mosaddegh motiverade sin nationaliseringspolitik genom att hävda att Iran var “den rättmätige ägaren…” av all olja i Iran, och påpekade också att Iran självt hade behov och kunde använda pengarna till, att täcka dessa.

Fortsättning följer…