Kommentar

Här fortsätter andra delen av den skissartade storyn om Iran och den lilla strimma av ljus, just denne Mosaddegh skapade, under en tid, med sin framsynta och medborgarvänliga politik. Dessvärre blev hans fall, det samma som Ceasars, fast utan fysiska knivhugg, men av samma anledning; diktatoriska befogenheter. Dessutom hade Mosaddegh inte en chans emot den samlade amerikanska och det brittiska etablissemanget och maktelit, vilka bestämt annorlunda. Det är synd, för Mosaddegh var mannen som hade kunnat föra Iran, i sin egen rätt, in i samtiden och för framtiden.  

Mosaddegh

Efter Shah Rezas återkomst till Iran, säkrade han kronans makt genom, att låta jänkarna fortsätta  utbilda den hemliga polisen, SAVAK, vilken hade till primär uppgift, att övervaka och registrera medborgarnas politiska åsikter samt plocka bort dem som kunde tänkas bli allvarliga kritiker eller upprorsmakare. Många iranska politiker fick anledning, att ångra sitt uteblivna stöd till Mosaddegh, då Shah Rezas Iran, på alla sätt blev en betydligt mer brutal, blodig och hänsynslös diktatur, än vad någonsin Mosaddegh kunde ha landat i.    

Mosaddegh i ett tal den 21 juni 1951 sa han, bland annat; ”Våra många och långa år av förhandlingar med utlandet… har hittills inte uppnått några resultat. Med oljeinkomsterna kunde vi uppfylla hela vår budget och bekämpa fattigdom, sjukdomar och efterblivenhet bland vårt folk. Ett annat viktigt övervägande är, att genom, att eliminera det brittiska företagets makt skulle vi också eliminera korruption och intriger, genom vilka vårt lands inre angelägenheter har påverkats. När detta förmyndarskap har upphört kommer Iran att ha nått sitt ekonomiska och politiska oberoende”.

Kompensation eller konfrontation

Eftersom nationaliseringslagen föreskrev, att 25% av nettovinsten på oljan skulle avsättas för, att ta höjd för och kunna möta alla legitima ersättningskrav från företaget, ansåg Mosaddegh, att britterna skulle låta sig nöjas med en sådan kompensation. Britterna reagerade med, att bojkotta och blockera Iransk olja på världsmarknaden och framförde inför FN:s säkerhetsråd klagomål på den nationaliseringen. Mosaddegh svarade, i oktober 1951, enkelt; “Oljeindustrin har inte bidragit det minsta till folkets välbefinnande eller till den tekniska eller den industriella utvecklingen i mitt land.“

Abadan-krisen, vilken denna konflikt kallats bara fortsatte och förvärrades för Irans del, då de för implementeringen av Mosaddeghs reformprogram nödvändiga oljeintäkterna, i princip upphörde, att strömma in. Spänningarna inom Majlis ökade och oppositionen vägrade, bevilja Mosaddegh exceptionella  befogenheter för, att hantera den ekonomiska krisen tappet av oljeintäkterna förorsakat. Han och hans regering kom under granskning för, att Mosaddegh avslutade valet till Majlis 1952 innan landsbygdsrösterna hade räknats färdigt. Ändå lade ingen av de närvarande in sitt veto mot beslutet och slutförandet av valet sköts upp på obestämd tid.

I ett uttalande hävdade Mosaddegh valmanipulation av “utländska agenter” och avbröt därför valet. I och för sig, först då de 79 mandat, vilka krävdes för att göra Majlis beslutsmässig hade röstats in. Men Mosaddegh var avseende valmanipulationen helt rätt ute, i det att engelsmännen från och med början av 1950-talet under ledning av C.M. Woodhouse, MI6 chef i Teheran, hade Englands hemliga operationsnätverk kanaliserat ungefär 10 000 pund per månad till bröderna Rashidian (två av Irans mest inflytelserika rojalister).

Korruption och intriger

Avsikten var, att ”köpa” röster mot Mosaddegh och hans Nationella Front samt lojalitet med Shah Reza av, “armén och polisen, vissa ledamöter i Majlis, religiösa ledare, pressen och journalister, gatugäng, politiker och andra inflytelserika personer och/eller grupperingar“. Mosaddegh hade  således rätt också när det kom till den korruption och de intriger den utländska inblandningen skapade i Iran. Den 16 juli 1952, under det kungliga godkännandet av Mosaddeghs nya kabinett, insisterade han på premiärministerns konstitutionella privilegium, att utse en krigsminister och stabschef, något shahen tidigare hade gjort. Shahen vägrade, då han såg kravet som ett sätt för Mosaddegh att konsolidera sin makt över regeringen på monarkins bekostnad.

Som svar meddelade Mosaddegh sin avgång och vädjade direkt till allmänheten om stöd och uttalade, att; “… nuvarande situation hindrar den kamp, vilken startats av det iranska folket, att föras till ett segerrikt avslut”. En veteran i iransk politik, Ahmad Qavam utsågs, av Shah till Irans nya premiärminister. Samma dag han utnämndes, uttalade han sin avsikt, att avsluta oljetvisten genom, att återuppliva de sedan mer än ett år, strandade förhandlingarna med britterna. Qavam tvärvände Mosaddeghs politik och det tog hus i helvete. Nationella fronten – hand i hand med olika nationalistiska, islamistiska och socialistiska partier och grupper – inklusive Tudeh – (Irans kommunistparti) besvarade skymfen  med att uppmana till protester.

Omfattande oroligheter

Stora strejker bröt ut i alla Irans större städer, och basaren i Teheran stängdes. Det förkom flera massdemonstrationer till förmån för Mosaddegh. Rop på död åt Shah Reza och andra rojalister hördes åter på gatorna och som en röd tråd i iransk historia dödades eller skadades allvarligt fler än 250 demonstranter, i Teheran, Hamadan, Ahvaz, Isfahan och Kermanshah. Fjärde dagen av massdemonstrationer manade ayatolla Abol-Ghasem Kashani folket att föra ett “heligt krig” mot premiärminister Qavam.

Dagen därefter beordrades de utkommenderade trupperna tillbaka till sina kaserner. Militären ville inte fresta på de värvade soldaternas lojalitet, vilken kunde framkalla ett myteri, därmed lämnade de Teheran i händerna på demonstranterna. Skrämd av oroligheterna ombad Shah Reza, Qavam, att avgå och utsåg åter Mosaddegh, att bilda ny regering och biföll honom därtill kontroll över krigsministeriet som han tidigare hade krävt. Shahen frågade om det skulle hjälpa upp situationen om han avgick eller abdikerade, men Mosaddegh avböjde.

En politiskt kraftigt stärkt Mosaddegh och aldrig mer populär än nu, ställde en proposition till Majlis med ett lagförslag bestående av en enda paragraf. Parlamentet skulle bevilja honom nödvändiga “diktatoriska” befogenheter under sex månader. Detta för, att Mosaddegh skulle kunna anta, alla de lagar som han ansåg oundgängliga för att uppnå inte bara ekonomisk solvens utan också val-, rättsliga och utbildningsreformer. Därtill för att genomföra sitt reformprogram på nio punkter och för att, kringgå de avstannade förhandlingarna om nationalisering av oljeindustrin.

”Diktatorn” Mosaddegh

Den 3 augusti 1952 godkände Majlis i en omröstning Mosaddeghs lagförslag och valde Ayatollah Kashani till parlamentets talman. Kashanis islamiska lärda, liksom Tudehpartiet, kom att bli två av Mosaddeghs mest betydelsefulla politiska allierade, om än relationerna stundtals var ansträngda med inom alliansen. Förutom reformprogrammet, som syftade till att göra ändringar i ett brett område av lagar som täcker val, finansinstitut, sysselsättning, rättsväsendet, pressen, utbildning, hälsa och kommunikationstjänster, försökte Mosaddegh begränsa monarkins befogenheter.

Han skar ner Shah Rezas personliga budget, förbjöd honom att personligen stå i förbindelse direkt med utländska diplomater. Mosaddegh överförde därtill kungliga markägor tillbaka till staten och utvisade shahens politiskt aktiva syster, Ashraf Pahlavi. Sex månader räckte, dock inte till och Mosaddegh bad om en förlängning i januari 1953 och pressade framgångsrikt parlamentet att förlänga hans nödbefogenheter i ytterligare 12 månader.

Mosaddegh antog en ny jordreformslag för att ersätta den Shah Reza, enbart påbörjade i januari 1951 och inrättade byråd och ökade böndernas andel av produktionen. Detta slog mot adeln och den jordägande aristokratin, inte minst genom, att en ny skatt på 20% på deras inkomst infördes.

Mosaddegh försökte göra slut på Irans urgamla ineffektiva feodala jordbruk genom, att ersätta den med ett system av kollektiva jordbruk och statligt markägande, vilket i och för sig skulle centralisera makten till hans regering, men var likväl en framgång för bönderna och jordbruket.  

Var dag, fattigare och olyckligare

Men tiden rann undan och iranierna blev; “var dag, fattigare och olyckligare”, till övervägande del, på grund av den brittiskledda bojkotten. Men också, tack vare ansträngningar från iranier med  sympatier hos Shah Reza och/eller britterna. När så Mosaddeghs politiska koalition började knaka i fogarna ökade hans fiender i antal och flera av de tidigare allianspartnerna vände sig mot honom. En del av oro för PM:s absoluta diktatoriska makt.

Mosaddeghs politik irriterade den brittiska regeringen till den grad, att man ville ha honom ur vägen efter det, att upprepade försök till uppgörelse hade strandat. I oktober 1952 förklarade Mosaddegh dessutom Storbritannien som Irans fiende och avbröt alla diplomatiska förbindelser. Britterna bad USA om hjälp, men de motsatte sig starkt Storbritanniens politik, som ”destruktiv”, då de var,”fast beslutna om en regera-eller-ruinera-politik i Iran”

Jänkarnas position växlade i slutet av 1952, då Dwight D. Eisenhower valdes till USA:s president och britterna förslog att Mosaddegh skulle avsättas. Winston Churchills förslag avvisades av Eisenhower som “patriarkaliskt”, men då hade Churchills regering redan börjat “Operation Boot”. Där mutade iranier spred ryktet, att Mosaddegh försökte förvisa Shah Reza från Iran, vilket blev det incitament jänkarna behövde för, att göra gemensam sak med britterna.

Komplotten mot Mosaddegh

USA och Storbritannien började med offentliga fördömanden av Mosaddeghs politik, som skadliga för Iran. Under tiden bröts den redan osäkra alliansen mellan Mosaddegh och Kashani i januari 1953. Och CIA fortsatte sin propagandakampanj mot Mosaddegh. Kermit Roosevelt, Jr. sonson till USA: s president Theodore Roosevelt, anlände till Teheran för att leda komplotten, vilken är känd som ”Operation Ajax”. Avsikten var, att förmå Shah Reza, att utfärda ett dekret, vilket skulle skilja Mosaddegh från ämbetet, men vis av skadan från det tidigare avskedandet, vägrade han.   

Shah Reza önskade knappast riskera en repris av oroligheterna några månader innan genom, ett  så farligt, impopulärt och riskabelt drag mot Mosaddegh. Det krävdes mycket övertalning och en hel del pengar samt en minkpäls till Shah Rezas syster, innan monarken ändrade sig. Iranska CIA-agenter lyckades sprida anti-Mosaddegh-uppfattningar inom det religiösa samfundet. Mosaddegh blev medveten om komplotterna och utlyste en folkomröstning för att upplösa parlamentet och ge premiärministern ensam makt att stifta lagar. 99% av väljarna godkände Mosaddeghs förslag eller 2 043 300 röster för och 1 300 röster mot.

Men då det hade funnits separata vallokaler för ja- och nej-röster, väckte valet vrede och skarp kritik mot Mosaddegh. Den något kontroversiella folkomröstningen gjorde CIA:s arbete, att visa upp Mosaddegh som en antidemokratisk diktator lätt. I mitten av augusti avbröts parlamentet på obestämd tid och Mosaddeghs ”diktatoriska” befogenheter förlängdes. Shah flydde till Rom och kuppmakarna med den pensionerade armégeneralen samt tidigare inrikesminister i Mosaddeghs kabinett, Fazlollah Zahedi i ledade roll hade misslyckats.

Kermit Roosevelt, Jr

Men Roosevelt gav sig inte, utan började arbeta på plan B med, att låta mutade iranska agenter cirkulera en falskt utsaga om, att Mosaddegh försökte usurpera påfågelstronen. Snart nog uppstod  massiva folkliga protester, vilka ägde rum över hela staden och på andra håll, med benägen hjälp av Roosevelts team. Demonstranter, anti- som pro-Shah Reza, vilka drog genom stadens gator, var båda betalda av Roosevelt.

Han betalade mobbgäng för att demonstrera, han mutade och mobiliserade iranska officerare mot Mosaddegh och tvingade fram en militär sammandrabbning utanför Mosaddeghs hem. Protesterna ökade i våldsamhet, vilka lämnade nästan 300 döda. Varvid den pro-monarkiske kuppmakaren och ”köpte”, generalen, vilken redan är omnämnd här ovanför, intervenerade tillsammans med skumma  figurer som bröderna Rashidian och den lokale kvartersbusen Shaban Jafari, vilken tillskrivits stort ansvar vid Mosaddeghs avsättande.

Ett Pro-Shah stridsvagnregemente stormade huvudstaden och besköt premiärministerns officiella bostad. När Shah-trogna trupper tog över gömdes Mosaddegh av sina medhjälpare och undkom med nöd och näppe mobben, vilka skulle genomsöka hans hus. Följande dag överlämnade han sig till general Zahedi på  officersklubben, där CIA hade inrättat ett provisoriska högkvarter åt honom. Zahedi utfärdade en arresteringsorder på Mosaddegh över radion, och han transporterades till ett militärfängelse strax efter.

Mosaddeghs slut och eftermäle

Shahen gick slutligen med på, att formellt avskeda Mosaddeghs genom dekret efter, att Roosevelt upplyst honom om, att USA ämnade fullfölja kampanjen med eller utan Shah. Sålunda skrev Shah Reza två dekret; ett avskedande och ett tillsättande av CIA:s val;  den genomkorrupte generalen Zahedi, som premiärminister. Dekreten, kallas Farmāns, och har varit av avgörande betydelse för, att för att ge legitimitet åt kuppen, om än falsk och uppgifterna spreds vidare av CIA:s tjänstemän.

I detta skede tog Shah Reza tillfället i akt och stärkte samt ökade monarkins makt på olika sätt.

Överhuvud inte överraskande hade Zahedis nya regering snart tecknat en överenskommelse med utländska oljebolag om att bilda ett konsortium för, att, “återställa flödet av iransk olja till världens alla marknader i tillräckliga kvantiteter“. Inte heller speciellt överraskande gav avtalet USA och Storbritannien lejonparten av de återlämnade brittiska innehaven. I gengäld finansierade USA massivt Shah Rezas regeringar till dess Shah störtandes 1979.

Så snart kuppmakarna konsoliderat makten åtalades många av Mosaddeghs tidigare medarbetare och anhängare, de ställdes inför rätta, fängslades och torterades. Några dömdes till döden och avrättades. Den 21 december 1953 dömdes Mosaddegh till tre års isolering på ett militärfängelse, till skillnad från den dödsdom, åklagarna begärde. Efter att ha tagit del av domen sägs Mosaddegh ha yttrat, lugnt, men med en röst full av sarkasm: “Denna domstols avslut har ökat min historiska ryktbarhet. Jag är oerhört tacksam för domen. I kväll har den iranska nationen lärt sig den sanna  innebörden av konstitutionalism.“

Efter frigivningen hölls Mosaddegh i husarrest, i Ahmadabad fram till sin död den 5 mars 1967. Han nekades normal begravning och begravdes istället, i sitt vardagsrum, trots hans begäran om, att bli begravd på den offentliga gravplatsen, bredvid offren för det politiska våldet den 21 juli 1952.

Min kommentar

Tiden med Mosaddegh vid rodret är en av de viktigaste perioderna i Irans uråldriga historia, där befolkningen var så nära, nästan framme vid demokrati, höll på att nå politiskt och ekonomiskt oberoende och därmed frihet, att utvecklas utifrån landets egna behov och resurser. Det är en skam, vilken utan tvekan förtar mycket av den uppskattning personer som bland andra, Churchill, och Eisenhower rönt, då dessa lika självklart som samvetslöst engagerade sig i utomordentligt  skadliga och högst olagliga aktiviteter i utlandet. Aktiviteter, vilka hemmavid skulle betraktas som antidemokratiska och rendera utövarna långa, långa fängelsestraff.  

Bröderna John Foster och Allen Dulles samt Kermit Roosevelt, Jr, är samtliga per definition och objektivt sett brottslingar och kriminella. Deras demokratiska ideal, är i bästa fall läpparnas bekännelse och deras påstådda  kamp för demokrati endast bluff och båg. Planeten hade i alla händelser varit en lite bättre plats att leva på, utan alla dessa lögnhalsar, bedragare, psykopater, dödgrävare och mänsklighetens banemän.

Det är möjligt, att dessa störda typer upplever sig göra gott och skillnad, men hittills har varken Storbritannien eller USA agerat på ett sätt som gynnat folket i länder de på olika sätt påverkat. Detta är sant för alla operationer dessa länder redan genomfört och också för aktioner ännu inte realiserade. Den hjälp och de vapenleveranser britterna och jänkarna lämnar Ukraina görs inte av godhet utan som ett dåligt substitut till det lagligt bindande åtagandet länderna gjorde 1985 i Budapest, där Ukraina avstod sina ryska atomvapen mot säkerhetsgarantier av Storbritannien, USA och den Ryska Federationen. Uppenbart värdelösa garantier, vilka enbart resulterat i närmare 20 tusen ukrainska medborgares död varav tusen barn och ett land i ruiner!