Kommentar

Här kommer tredje delen av min Iranserie och odyssé i persisk historia. Läs den spännande upplösningen av persernas flertusenåriga dominans och Shahdynastin Pahlavis undergång.   

Monarken som inget lärde

Inte heller lärde Shah Reza sig det minsta av krisen eller av Mosaddeghs administration och styre av landet. Han förstod fortfarande inte vad det innebar, att vara ledare för ett folk och trots att han, fick Mosaddeghs, så att säga, detaljerade färdplan för moderniseringen av Iran. En plan, vilken dessutom enbart delvis upprättats, men likväl gillades av medborgarna och kunde ha ändrat Shah eget öde till det bättre, lyckades han inte åstadkomma några nämnvärda insatser på området. Vissa historiker och forskare menar att Shah Reza verkligen försökte kopiera Mosaddeghs policy, men jag anser det verkar tveksamt, med tanke på hur Irans, socio-ekonomiska status såg ut 1979.

SAVAK, den av jänkarna utbildade, hemliga polisen och militären borgade för, att den monarkistiska diktaturen och Shah Rezas säkerhet upprätthölls samt, att det var lugnt och stilla i landet, medan regimen blev allt blodigare, råare och helt indifferent inför många, många medborgarnas svåra levnadsförhållanden och hårda tillvaro. Av vad jag förstår, återgick själva tiden efter 1955 till Persiens stundtals långa sociala stillestånd och backande utveckling på alla samhällsområden, trots att större delen av 1960-talet och början på 1970-talet präglades av ekonomiskt uppsving med årliga ökningar av BNP.  Vart tog pengarna, i så fall vägen? Khomeinis interimsregering lyfte pengar från ett iranskt konto på Chase Manhattan Bank, vilka lånat Shah 500 miljoner dollar.

1971 och Persien/Iran fyller 2 500 år

Vi tar oss till 1971 och 2 500-års jubileet av Persiens födelse, vilket Mohammad Reza Shah avsåg att fira med pompa och ståt. Det skulle bli en minnesvärd tilldragelse, varför han lät anlägga en tältstad, bland det antika Persepolis ruiner för de över 600 inbjudna och mycket prominenta gästerna, däribland Sveriges dåvarande kronprins Carl-Gustav. Längst ner till vänster i frontbilden syns de tält och marktjänst, vilka ställdes till gästernas förfogande. Invändigt bestod de av två rum och bad, allt inrett i marmor.

All mat och dryck, förutom iransk kaviar, flögs in och där saknades ingenting. I sitt välkomsttal jämförde sig Shah med två av Persiens mest framstående kungar; Kyros den store och Darius den store och önskade, att hans regentperiod skulle bli minst lika framgångsrik och omtalad som sina idolers. Shahs festligheter saknade inte heller underhållning, en påkostad sådan med, bland annat parader av 6 000 man ur den iranska armén i dräkter från samtliga Persiska regenter fram till huset Pahlavi. Tre dagar höll kalaset på till en rent astronomisk kostnad. En sådan extravagans upplevs, givetvis av medborgarna som onödig i ett land, vilket var i akut behov av bättre levnadsvillkor.

Den iranska  upprördheten är alls inte svår, att förstå, speciellt då den iranska befolkningen inte blev inbjudna till sitt eget födelsedagskalas och då den överdådiga lyxen på festen i Persepolis kontrasterade, synnerligen iögonenfallande för att inte skriva utomordentligt uppseendeväckande till de urfattiga byarna runt omkring. Detta slöseri menar många är den underliggande orsaken till den iranska revolutionen, åtta år senare. Jag ser det snarare som ögonblicket då medborgarna förlorar respekt för Shah och monarkin samt slutar, att älska sin regent. 

Monarkins dagar räknade

Det är härifrån folket lägger monarken till last allt, vilket blir fel eller går snett med moderniseringen och det är en hel del. Nomadstammarna och andra minoriteter vilka drabbas av moderniseringen är kritiska och klagar högljutt, Shiaislam är utomordentligt kritiska och Ayatolla Khomeini mest kritisk och därtill fördömande, inte minst med tanke på, att kostnaden för kalaset hade kunnat användas på ett bättre sätt genom, att ex.vis minska den extrema barnadödligheten eller lindra de  allra fattigaste medborgarnas misär. Dessa bägge frågorna fick väldigt många iranier att skämmas.

På vänstersidan av inläggets frontbild, ovanför flaggorna syns avståndet mellan Shah och hans undersåtar. Jag funderar på hur länge en av de mest ekonomiskt utsatta iranska familjerna skulle kunna äta och frakta sig på värdet av det guldbroderi som syns på en av de det stående hovfolket bakom Shah och Farah Diba, eller den gnistrande diamanttiaran hon bär. Att moderniseringen av Iran blev skakig och ryckig och ofullbordad berodde knappast på penningbrist.

Det sammanlagda värdet av dyrbarheterna på frontbilden, det vill säga, guldbroderierna, Farah Dibas diamanttiara, diamanthalsband och diamantörhängen, smaragdtiaran och dito örhängen nere vid tälten, rubintiaran längst ner till höger och ovanför den, en paradvärja i guld, med den  Zoroastriska symbolen vid Mohamad Reza Shah, i kröningsstass.

Därtill den ädelstensbeströdda kröningscapen, Shah bär, kronan på huvudet, kungaklubban, värjan med rubiner och smaragder samt kröningsbältet i guld med en jättelik smaragd som bältesspänne, måste uppgå till någon miljard eller flera. Redan innan 1971 levde Shah i förnekelse. Han hade gjort så mycket men det tycktes aldrig räcka till. Nomadstammarna fortsatte, att protestera, Shiaislam att attackera med Khomeini i täten och den unga intelligentsian ifrågasatte.

Kejserlig Förnekelse

Också efter 1971 fortsatte Shah, leva i förnekelse, fortsatte modernisera fortfarande utan, att förstå

vad han gjorde fel. Mohammad Reza Shah föreföll uppleva sig själv, visserligen som en enväldig monark, men likväl välmenade och moderniseringen var gåvor den gode kungen skänkte sina lojala undersåtar. Först i början på 1970-talet kom Shah Reza till slut fram till samma slutsats den smarte Mosaddegh drog, redan på 1950-talet; att oljan var nyckeln till och förutsättningen för allt. 

Och det ska nämnas att Shah Reza ensam och skickligt fick OPEC, där han blivit aktiv, att 1974 chockhöja oljepriset, vilket utlöste den kända oljekrisen i västvärlden. Men, både Reza Shah och hans son, Mohammad Reza Shah missade helt klart det väsentliga under planläggningen av sina reformer. Istället för, att identifiera samhällets brister, inventera resurserna och folkets behov, byggde de europeiska skolor, biografer och infrastruktur, drog fram telefon till Irans städer, byggde fabriker och anlade en nord-sydgående järnväg.

Meningslös Modernisering

Men, varken nytta eller nöje finns i biografer man inte har råd att köpa biljetter till. Långa breda raka motorvägar är ointressanta om man inte äger en bil. Vad skulle nomadstammarna med fast telefoni till? Fabriker utan utbildad och skickliga medarbetare blir aldrig effektiva! Och om man, nu behövde resa öst-väst…? Det är knappast förvånande, att missnöjet, protesterna och klagosången inte upphörde, då moderniseringens resultat svårligen matchade syftet.

Eller rättare och lättare uttryckt, då endast en försvinnande liten andel av det iranska folket kunde tillgodogöra sig moderniteterna. På ytan föreföll Iran stabilt, CIA bedömde gång efter annan, att det mot Shahs regim inte förekom någon upprorsstämning eller ens allvarlig opposition. Men under ytan kokade det bland minoriteter, islamister, medelklassen och knegarna, de knöt näven i fickan och tänkte ”Vänta bara!”.

Den som väntar får se

Sa man ofta förr och vänta fick vi, men också se… på parkettplats följa upplösningen av dynastin Pahlavi och slutet på Shah av Irans saga. Nästan omärkligt började befolkningen runt 1974 med synliga och ljudliga manifestationer av regimkritik och försiktiga krav på förändring. Shah fattade ingenting, utan slog ner dessa gruppers utspel med naket våld och det blev stilla ett tag, men sakta och säkert blossade konfrontationer allt oftare upp mellan SAVAK, militären och medborgarna. 

Shah hade inhandlat stora mängder vapen till sin militär, men de övade sällan och kände uppenbart inte till eller ansåg kanske, att specialutbildad kravallpolis för, att tackla demonstrationer och social oro på ett mindre blodigt sätt var obehövligt i Iran. De bara brassade på och sköt hej vilt rakt in i den demonstrerande folkmassan. Hatet och våldet eskalerade hela 1977 och kulminerade med katastrofen och blodbadet i Teheran den 8 september där ca hundra människor dödades och ett par tusen skadades.

Svart Fredag

Händelsen kallas Black Friday och markerar punkten, där ingen återvändo finns för parterna i en konflikt. Det sägs, att Shah av medicinen han ordinerats för sin cancer, blev deprimerad, frånvänd och ointresserad av omvärlden och eftersom orderhierarkin började och slutade vid monarken hade militären ingen ledning, vilket skulle ha utlöst massmordet på medborgarna. Jag har inga invändningar eftersom jag rimligtvis inte kan veta. Visserligen har jag under researchen tvingats revidera en del av den negativa uppfattning många på 1960- och 1970-talen bildade sig av Shah av Iran, inte minst i ljuset av dagens, så kallade, republik.

Men det ändrar inte min grundinställning till Shah av Iran, som en korrupt ärkebov, vilken tog och utnyttjade chansen till ett behagligt och lättsamt liv i rikedom och kändisskap. Han var varken lämpad eller rätt tränad för en sådan intrikat uppgift i en svårmanövrerad förvaltningskultur, med flera olika folk, religioner, politiska preferenser och grannländer, att förhålla sig till. Det krävs en gammal räv som Mosaddegh, att ro iland ett sådant projekt det måste innebära, att vara Shah av Iran.

Slutkapitlet

Oavsett vad Shah hittade på för att blidka medborgarna, som frigivandet av politiska fångar, benådning av förvisade dissidenter, vilka tilläts återvända till Iran, däribland Ayatolla Ruhollah Khomeini eller utrensningar inom SAVAK, militären eller förvaltningen var det alldeles för lite och alldeles för sent. Slutet närmade sig snabbt och efter Black Friday, var det i princip Game Over för Pahlavi-dynastin. Strejker i oktober lamslog oljeindustrin och därmed också ekonomin och statens intäkter närmade sig noll…

Det modus operandi arrangörerna av protesterna använde under de sista veckorna av Shah av Irans maktinnehav, gör mig övertygad om, att Kermit Jr. eller någon kollega hade ett långt finger med i, om inte upplägget, så åtminstone utförandet av demonstrationerna. I december 1978 gick kanske upp till nio miljoner medborgare i protestmarscher över hela Iran. I januari 1979 blev protesterna öppen trotsiga och hotfulla mot monarkin och monarken.   

När generalerna hoppade av och började förhandla med fienden, måste också Shah insett att militären nu utgjorde en risk och utan dess stöd var han rökt, om uttrycket tillåts. 16 januari 1979 lämnade en tagen Shah av Iran och en skärrad Farah Diba Iran med flyg. Inom några timmar var statyer och andra offentliga artefakter efter Pahlavi-dynastin nerrivna och de flesta spår av familjen borta.

Ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini

Jag minns mycket väl vad som hände i Iran, i februari 1979. En detalj har bränt fast i mitt minne från den 11 eller kanske 12 februari 1979 och det är, hur en mulla,  sannolikt Mohammed Sadeq Givi Khalkhali, senare den nya islamska republikens revolutions åklagare, domare och bödel, i en och samma person, körde omkring i en Mercedes lyxbil, medan han hotfullt viftade med en revolver, en 38:a special och påstod sig skipa rättvisa.

Senare bekräftades, genom iranska flyktingar att revolvern hade använts till att ”rensa” Iran från dess inre fiender och för att erbjuda rika jordägande aristokrater bud de inte kunde tacka nej till. Med Shah Rezas fördrivning och utrensning av aristokratin i Iran, fullbordades den århundraden långa rivaliteten om Iran mellan araber och perser och araberna vann denna rond. Likväl religiöst, då islam visserligen var statsreligion, men är nu den enda religion och alla andra uppfattningar är ”kätteri” och dess utövare ”avfällingar”.

Det går inte att förneka, att Ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, spelade sina kort mycket väl. Under sin exil i Paris undrade den samlade världspressen; ”Och nu?”, varvid denne mystiske man med, minst sagt, sträng uppsyn, inte svarade med något brandtal mot Shah Reza. Han uttryckte istället lugnt sin föresats att islam och dess prästerskap fortsatt skulle spela, en roll i Iran, men inte som statsbärare. Den uppgiften tillkom ett civilt styre. 

Blodig Diktatur Värre.

Det dröjde dock inte så värst länge innan en helt annan sida framträdde som mer stämde överens med Ayatollans allvarliga och stränga min. Den auktoritäre ledaren, vilken med hjälp av mullor och ett lydigt verktyg; revolutionsgardet, samlade all makt i sin hand. Det är möjligt att Khomeini hade tänkt sig en alternativ och mer passiv roll i utvecklingen, men av folkets entusiasm och krav bars fram till att bli en av Gud utsedd oförsonlig hämnare. Möjligt men inte troligt. Khomeini var sannolikt medveten om det maktvakuum, vilket uppstod när Shah Reza lyfte med flyg och flydde landet och insåg, att detta var chansen de så länge jobbat för och väntat på.

Det skräckregemente Khomeini, hans mullor, revolutionsgardet och övriga nyttiga idioter iscensatte saknar motstycke i modern tid och var en synnerligen blodig historia.

Genom att mullor är de, vilka befinner sig närmast befolkningen hade de god kunskap om den allmänna opinionen och visste vem och vilka motståndarna var. Den nya regimen hade strax håvat in och fängslat lejonparten av de personer, som redan hade börjat protestera mot den nya ordningen, gamla anhängare till Shah av Iran och brottsanklagade under de nya sharialagarna. Härvidlag finns en anknytning till Sverige, vilken ligger i det att viss Nouri dömdes till livstids fängelse här, för grova brott mot folkrätten, bestående i assistans vid likvidationen av de tusentals motståndare till prästerskapet som satt i iranska fängelser.

Fallet Nouri

Vad Nouri var behjälplig med speglar mycket väl åren efter prästerskapets maktövertagande och hur Ayatollan använde den befintliga förvaltningen för sina politiska motiv. En vacker dag i mitten av 1980-talet fick Khomeini för sig att de politiska fångarna skulle dö, skulle väck. Det inrättades prästnämnder, en typ av religiös domstol, på fängelserna, vilken skulle avgöra fångarnas liv och död. Fångarna hämtades ur sina celler av Nouri och fick inför nämnden svara på tre frågor. Svarade fången fel, tog Nouri denne omedelbart till avrättningsplatsen, där han hängdes direkt eller snarare, i en plågsam process, ströps till döds. Nouri hämtade så nästa… och nästa… i tusental.

Vilka tre frågor fångarna skulle svara på vet jag inte, men gissningsvis var de av samma typ av lurigt formulerade frågor, kvinnor på medeltiden, anklagade för att vara häxor skulle svara på, för att undgå döden. Frågor, konstruerade för att lura oförstående, obildade och okunniga människor att svara fel. Jag kan inte skaka av mig rysningarna som fortplantar sig på min rygg och förstår allt mindre hur människor kan behandla sina medmänniskor på ett så fullkomligt, rakt igenom kränkande sätt. En liten ljusglimt finns i det faktum, att den iranier som lockade hit Nouri klarade, inte mindre än, tre utfrågningar inför nämnden, innan han frigavs. Det ligger en otrolig och imponerande disciplinerad tankeverksamhet bakom en sådan prestation.