Kommentar

Här följer några människoöden och offer för en urskillningslös statlig terror, vilken verkställs av det Islamska revolutionsgardet. Organisationen förefaller vara en stat i staten och äga militär status. Dessa dödens hantlangare drar sig inte för olagliga avrättningar, regelrätta mord, utpressning och hot och har varit synnerligen aktiva under demonstrationerna och kvinnor har, i vanlig ordning fått ta de tunga smällarna. Det är dock hedrande för de iranska männen att de ställde sig sida vid sida med kvinnorna (fattas bara annat).  

Islamska Revolutionsgardet

Denna utstuderade terrorgrupp inrättades av Khomeini för, att skydda statsledningen och staten från inhemska, som utländska fiender. Och det har de gjort med fullkomlig hänsynslöshet och ytterst brutalt. Tre dagar efter Aminis begravning den 17 september 2022 sattes terrorgardet, in mot protesterande barn och ungdomar i Teheran. På eftermiddagen åkte Nika Shakarami för att delta i demonstrationer på Teherans centrala Keshavarz Boulevard. 

Efter att ha lagt upp en video, där hon bränner sin egen huvudduk sågs 16-åringen, därefter inte i livet igen. Nasrin Shakarami, hennes mamma, pratade senast med Nika runt 23:30, då hon och hennes vänner flydde undan terrorgardet, vilka gick oerhört hårt fram mot demonstranterna och dödade flera, barn och ungdomar.

Efter nio dagar meddelade polisen, Nikas familj, att hon var död. Polisen uppgav, att hennes kropp hade hittats på en innergård i en närliggande fyravåningsbyggnad och hävdade att hon antingen hade hoppat eller kastats från taket. De insisterade på att hennes död inte hade något att göra med protesterna.

Men hennes familj tror tvärtom, att hon dödades av terrorgardet, vilka bevisligen var på plats för, att slå ner demonstrationerna. Nikas mamma poängterade, att myndigheterna “ljög” och de hade pressat hennes familj, att upprepa det officiella narrativet om hennes dotters död. Mordet på Nika blev inledningen på terrorgardets veritabla orgie, i ond bråd död, vilken de spred över hela Iran.

Massmord – rena massakern

I slutet av september nådde protesterna Sistan-Baluchestan, en fattig provins i sydöstra Iran och hem för Baluchi-minoriteten. En 16-årig kille, Mohammad Nayeb-Zehi var bland de hundratals medborgare, vilka samlats för fredagsbön, den 30 september 2022 vid Great Mosalla, en religiös plats, i  provinsenshuvudstaden Zahedan. Efter gudstjänst och böner samlades tillbedjare utanför en polisstation, där de skanderade anti-regimslogans och kastade sten.

Polisen sköt rakt in i folkmassan, utan ett enda ögonblicks tvekan. Medborgarnas ilska blev till ursinne mot myndigheterna efter rapporter om, att en tonårig baluchiflicka hade våldtagits av en lokal polistjänsteman. Terrorgardet anlände och slog direkt till mot medborgarna på Stora Mosalla och den närliggande centrala moskén. De öppnade kallblodigt eld mot tillbedjarna och mördade minst 94 medborgare den dagen.

Åtminstone 13 av dödsoffren var minderåriga, däribland fanns Nayeb-Zehi. –”Han var en enkel arbetare och överhuvud inte politisk”, uppgav Nayeb-Zehis bror Ahmad. “Han led martyrdöden inne i Mosalla medan han höll i sin bönematta.”. Sistan-Baluchistan var platsen för den enskilt dödligaste dagen under protesterna.

Kurdistan-provinsen

Men i oktober hade Irans västra Kurdistan-provinsen blivit epicentrum för demonstrationerna och fokus för prästerskapets synnerligen hänsynslösa, brutala och riktigt bloddrypande tillslag mot varje folksamling. Västra Kurdistan-provinsen, är hem för den kurdiska minoriteten och det var därifrån Mahsa Amini kom. I staden Sanandaj var Yahya Rahimi, 31, på väg till jobbet när demonstranter marscherade genom gatorna.

Plötsligt attackerade två män beväpnade med stora påkar Rahimis bil. Han försökte naturligtvis komma undan busarna och kör försökte köra därifrån, men strax hördes ett skott och 31-åringen föll död mot ratten. Polisen gjorde gällande, att Rahimi sköts ihjäl av “antirevolutionära krafter“. Men aktivister uppgav att Rahimi dödades av civilklädda agenter, den 8 oktober 2022, då han hade tutat sitt bilhorn till stöd för demonstranterna.

–”Regeringsagenter hade skadat hans bil, men de lämnade honom, likväl inte ifred”, berättade Rahimis pappa, Ahmad och la till; “Ett stycke längre bort led min son martyrdöden.” Även när Kurdistan blev grogrunden för protesterna fortsatte demonstrationerna mot etablissemanget över hela Iran.

Markazi- och Khuzestan-regionerna

I Markazi-regionen hade Mehrshad Shahidinejad, en 19-årig kock och influenser på sociala medier, den 25 oktober 2022, samlats tillsammans med dussintals människor, i den centrala staden Arak för att genomföra en fredlig protest. Det var sista dagen Mehrshad sågs i livet. Han attackerades, enligt ögonvittnen på plats, av terrorgardet, vilka använde elpistoler mot hans kropp och slog honom med batonger.

Det var, av allt att döma, en svår och extremt grov misshandel. Gardesvakter hade därpå släpat bort den orörlige och livlöse mannen. Myndigheterna påstod inför familjen, att Mehrshad hade drabbats av hjärtstillestånd och därför förts till ett sjukhus där han senare avled. Hans far tvingades till sjukhuset för, att identifiera sonens kropp, på hans födelsedag den 26 oktober. Källor nära familjen uppgav, att Shahidinejads kropp var helt blåslagen och att han hade tilldelats kraftiga slag mot huvudet.

Khuzestan, en oljerik men fattig region, hem för Irans arabiska minoritet, hade varit centrum för protester mot prästerskapet de senaste åren. Men regionen hade varit påfallande tyst under de senaste demonstrationerna. Det ändrades dock i november 2022. När demonstranter samlades i staden Izeh. Terrorgardet öppnade eld och sköt mot, allt som rörde på sig, däribland  mot en bil, i vilken 9-årige Kian Pirfalak och hans föräldrar färdades. Kian dödades omedelbart och hans far blev svårt skadad och förd till sjukhus. Statliga medier spred den falska uppgiften, att den lille pojken dödats, i en “terroristattack”, när beväpnade män på motorcyklar sköt ihjäl sju personer.

Men Kians mamma skyllde på terrorgardet, vilka som hon sa, “upprepade gånger sköt” mot deras bil. “Hör vad jag säger, hör mina ord om vad som hände“, underströk Zeynab Molaeirad. “Påstå inte att de var terrorister. De ljuger!” Kians död ledde till ett utbrott av sorg och ilska hos iranierna. I ett videoklipp på sociala medier, kunde skymtas en banderoll med en bild av Kian och texten “barnamördande regering” som vajar längs en motorväg i Teheran.

Protesterna ebbar ut…

I slutet av december började protesterna ebba ut, som en konsekvens av myndigheternas rabiata, mycket våldsamma och dödliga tillslag, vilka intensifierades mot slutet av året samt en offentlig avrättning genom hängning av två unga män för inblandning i demonstrationerna. Ändå fortsatte medborgarna, att uttrycka sitt missnöje på varje upptänkligt sätt, som vid spridda gatusamlingar och vid minnesmärken över oskyldiga  offren för de kriminella terrorgardet.

Vissa spraymålade slagord och hängde upp protestskyltar på gatorna, medan andra skanderade anti-regimslogans från hustak och fönster nattetid. Den 31 december 2022 öppnade terrorgardet åter eld mot en grupp sörjande, vilka uppmärksammade, att det gått 40 dagar sedan flera av deras vänner och demonstranter dödats, i den västra staden Javanrud, i Kermanshah-regionen.

Borhan Eliasi, en 22-årig affärsinnehavare, var bland de skjutna. Han fördes till sjukhus, där han senare avled. Dussintals människor deltog i hans begravning, där sörjande skanderade anti-regimslagord. Senare kunde bilder, vilka publicerades på sociala medier visa barn som placerade blommor utanför butiken där Eliasi arbetade.

Analys av Protesterna

Under demonstrationerna har medborgarna, offentligt uppmanat till störtandet av prästerskapet och riktat in sig på de mest synliga kännetecknen för den islamiska republiken. Det har inkluderat den obligatoriska hijaben, en symbol för statens motbjudande och föraktliga förtryck av kvinnor. Det utgör en huvudpelare i det tyranniska islamiska systemet.

Många kvinnliga demonstranter har tagit av sig och bränt sina huvuddukar, i en direkt utmaning mot regimen. Demonstranter har också trampat på, bränt och/eller vanställt porträtt av ledarna för det teokratiska etablissemanget, inklusive den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. “Död åt Khamenei” och “Död åt diktatorn” har varit bland de mest framträdande slagorden under protesterna.

Demonstranter satte i november eld på den islamiska republikens avlidne grundare, Ayatollah Ruhollah Khomeinis förfäders hem, ett museum, i den centrala staden Khomein. Myndigheterna blånekade till, att huset hade blivit måltavla för missnöje riktat mot Ayatollan. Nej, Gud… Allah förbjude, eller hur? Samtidigt har några demonstranter slagit av mullornas turbaner på gatorna. Många medborgare associerar medlemmar av prästerskapet med Irans prästerliga regim, som beskylls för förtrycket och korruptionen i landet.

Kvinnofrågan

Mahsa Aminis förnedrande behandling och mordet på henne upprörde Irans kvinnor och enade dem i kampen mot ett omåttligt korkat patriarkat. Kvinnorna, vilka varit offer för statliga övergrepp, bias, bestående diskriminering och inte minst utsatta för systematiskt våld, årtionde efter årtionde, vägrar, att fortsatt tvingas täcka sig offentligt, att vara utestängda från idrottsarenor och behöva tillstånd från manliga släktingar för att resa. De är rätteligen trötta på, att inte ens behandlas som andra klassens medborgare.

Kvinnor kom därför tillsammans med ungdomarna i förgrunden, då de unga generationerna vill ha frihet och en någotsånär trygg och förutsebar framtid, med rimliga möjligheter till utbildning och arbete. Irans kvinnor har förvisso länge gjort motstånd och försökt pressa tillbaka despotin, med logik, argument och protester. Men de har agerat förgäves mot en fast etablerad machokultur.

Kvinnornas senaste protester mot prästerskapets skräckregim är deras tydligaste markering och  deras mest offentliga tillrättavisning av prästskrällenas ohållbara fjantiga policy. För att understryka den framträdande roll kvinnor spelat i protesterna är demonstrationernas huvudslogan: “Kvinna, liv, frihet“.

Ungdomens situation

Irans internetkunniga ungdomar har också gått i spetsen för demonstrationerna. De flesta är trötta på status quo och längtar efter vad de beskriver som ett “normalt liv“. Ungdomar har protesterat vid skolor och universitet, där de krävt social och politisk frihet samtidigt som de krävt, att de korrupta  och inkompetenta mullorna ska avsättas.

Myndigheternas svar har blivit standardlösningen; att skicka in terrorgardet för, att göra brutala tillslag  och rent hus bland utbildningsinstitutionerna och fängsla obekväma studenter. Statliga medier har rapporterat att många av demonstranterna är medlemmar i Generation Z – de mellan 12 och 25 år.

Det syns i det stora antalet barn och ungdomar, vilka urskillningslöst mördats av terrorgardet, i sina vettlösa attacker på oskyldiga medborgare. Protesterna har därtill uppvisat och aktualiserat en snabbt växande klyfta mellan de styrande prästerskapet och resten av samhället. Omkring 60 procent av Irans cirka 84 miljoner invånare är under 30 år. Makten ligger dock hos den 83-årige Khamenei och ett system som domineras av hans lojala hantlangare.

Medborgerliga fri- och rättigheter

Om kvinnor vill bära hijab, huvudduk eller sjal, är det deras ensak, vilket också gäller för alla de kvinnor, vilka inte vill bära dessa accessoarer. Att fängsla kvinnor på livstid bakom textilier är endast ämnat att väcka löje. Vilka tror de, att de egentligen är? Prästerna har usurperat makten och tillskansat sig staten med våld och på och med våld driver de sin makt.

En religion, vilken inte tillåter, utan därtill förtrycker de medborgerliga fri- och rättigheterna kan svårligen kallas för ett trossystem. Iran under prästerskapet är inget annat än en diktatur, en mullornas blodiga diktatur och de kan säkert hänga och skrämma sina medborgare ett tag till, men knappast avrätta 75,6 miljoner av Irans 84.

Tragedin

1979 fanns väldigt många nomader, i Sistan-Baluchestan. De levde, i stort sett, som baluchis gjort under några tusen år, de drev sina får till feta beten i pastorala miljöer och till fjärran blånande bergsmassiv. De klippte den fina ull, vilken är resultatet av god och nyttig kost. Den fina ullen revs,  kardades och tvinnades till garn, färgades med naturproducerade färgämnen, och knöts därefter mellan varptrådar, i en vävstol, till vackra och underbart sköna mattor.  

Baluchis nomadstammar levde visserligen ett mindre bekvämt liv, men de var trygga i sin kunskap om hur man försiktigt beskattar naturens resurser, och därav kan leva ett sunt liv, i en sund miljö. Sådant de inte själv kunde fixa, kunde de köpa med pengar de tjänade på att sälja sina mattor. Nomadlivet är ett evigt förnyelse- och hållbart, självspelande system, vilket skänkte nomaderna både frihet och föda.

Bofasta Nomader

Naturligtvis dök fördomen och besserwissern upp och hävdade, att nomadlivet är hårt, onaturligt och olönsamt. Nomaderna skulle vara bättre betjänta av, att bli bofasta och kunna utnyttja den fina samhällsservice prästerskapet tillämpar i Iran. Trenden märktes redan under tidigt åttital, men nomaderna var långt ifrån övertygade. Det tog åtskilliga år, men till slut hade myndigheterna fått nomaderna bofasta.

För baluchi-nomaderna innebar förändringen, att de inte kunde hålla får, då betet inte skulle räcka till för alla nomaderna på den bofasta marken. Inga får – inga mattor – inga pengar. Inget jobb – inga pengar. I övrigt samma erfarenheter urinnevånare och minoriteter gjort över hela världen. Sysslolöshet, hög alkoholkonsumtion samt resten av civilisationens sjukdomar och olater.

Baluchi är borta

I sin obeskrivliga stupiditet drog prästerskapet undan mattan (ingen vitsighet avses) för nomaderna varav följer, att dessa  inom en generation från det, att den siste nomaden blev bofast sannolikt kommer både kunskapen och kulturen, vilka var hörnpelarna i nomadernas tillvaro, att gradvis försvinna in i historiens väv av förgänglighet. Kvar är en fattiggjord och marginaliserad minoritet, vilka tappat all förankring till sig själva och driver hjälplöst mot total upplösning. 

Jag sörjer verkligen baluchi-stammarnas avnomadisering, ungdomarnas hopplösa läge och inte minst deras mattor. Och i lika hög grad fördömer och förbannar jag prästerskapet i Teheran och hoppas innerligt att den övertid jag menar Iran existerar på, snabbt som attan rinner ut och hela byket får möta ett rättvist öde baserat på den ondska de visat. Denna gången räckte inte kraften bakom protesterna till, att spränga bojorna och starta en fräsch revolution. Och mullorna hade ren flax, som undkom sitt rättmätiga öde, med blotta förskräckelsen, förhoppningsvis  endast tillfälligt. Nästa gång kanske medborgarna är mer informerade, förberedda samt bättre organiserade för, att kullkasta världens sanna Satan – prästerskapet i Iran hand i hand, med det självsäkra schutzstaffel-SS i iransk tappning – islamska revolutionsgardet.