Från urtid till nutid

Hantverk, bilder och konst har alltid varit ett kreativt sätt, på vilket människor över hela planeten, i alla tider, uttryckt sina innersta tankar och yttersta mening. Från aboriginernas 30-40 000 år gamla grottmålningar i Australien över snarlika, 20-30 000 år gamla konstverk i Lascaux- och Altamiragrottorna, i Frankrike och Spanien, till graffiti på Forum Romanum under Augustus och idag i världens alla tunnelbanor, och till målningar och kladd på gator, torg och skolor i alla större urbana förtätningar. Inga ytor eller föremål är för dåliga för att inte kunna användas för att skapa episka konstverk, inte ens gräs eller sand.

Känslan för färg och form aboriginermannen eller -kvinnan uppvisar, som kanske för tio- eller tjugotusen år sedan skapade sköldpaddan i frontbilden till dagens inlägg, är lika tidlös och universell som designen på djuret i fråga. Personen var utan tvekan en genuin och skicklig konstnär, för sköldpaddan bär alla konstens kvalitéer, den ser modern ut. Mammuten längst ut till höger, från Altamiragrottan, bär också dessa kvalitéer. Rakt under elefanternas kusin hittas den lille bågskytten, i princip en streckgubbe, men vars kroppsställning likväl visar, hur han tar i.         

Skillnaden mellan den lille bågskytten och tårarna över Ukrainas lidande ligger i konceptet perspektiv och materialstandard. Idag är det möjligt och lätt, att applicera färg och form, på alla tänkbara underlag, med hjälp av en mängd olika medier, som spray- och penselfärg, plastfilm och stickers för att nämna några. Dåtidens konstnärer var tvingade, att först tillverka sin färg, för vilken de var hänvisade till, blod, växt- och jordfärger och ex.vis bläckfiskens färgblåsa för att kolorera sina bilder.     

Say Peace!

Under mitt surfande häromdagen, snubblade jag över en bild av den schweizisk-franske konstnären Guillaume Legros, vilken jag upplevde som ett positivt bidrag till i kampen för att rädda och skydda, vad som finns kvar av planetens djur och natur. Och dagens inlägg var så gott som skriven, eller ja, nästan, i alla fall… Jag planerade att följa Saypes krita- & ritkolspår över världen, men det skulle bli ett projekt värdig en doktorsavhandling och skrotades följaktligen. Därför lägger jag ut Saypes verk, det ena efter det andra. För de är väl värda att beskådas.

Därtill känner jag att bortsett från, att Legros markkonst är häftig att beskåda, blir detta inlägg, i vart fall för mig, ett välbehövligt avbrott från folkmordet i Ukraina. Den där skiten tär på mig, den skaver och är tung och svår, att rätt bearbeta, då varje raket, varje missil och/eller kryssningsrobot, som slår ner i Ukrainas städer upplevs, som om de träffade våra. Meniallafall.   

Guillaume Legros

Guillaume Legros föddes i Belfort den 17 februari 1989 och växte upp i Évette-Salbert, vid den fransk-schweiziska gränsen. För att utbilda sig till sjuksköterska flyttade han till Schweiz och då han var klar, jobbade nästan sju år i yrket samtidigt som han var konstnärligt verksam. Hans tid som sjuksköterska har definitivt påverkat Legros och hans konst, i det att “existentiella frågor som människans lidande”, blir så uppenbar.

Konstnären är bättre känd som Saype, vilket var hans street-art-artist- eller graffitinamn och är en sammandragning av Say Peace. Denne Saype är nu också en land-art-artist och har hittat sin konstnärliga och politiska nisch där han kan uppmärksamma medborgarna på världens angelägna och viktiga frågor, med syfte, att öka medvetenheten hos den breda allmänheten om, framförallt miljön eller snarare vår ofantliga belastning på den.

Hans första stora arbete var en målning i de franska alperna 2015; ”L’amour”, ett kvinnoansikte, vilken syns på illustration 1. På den vägen har det gått av bara farten och är idag mest känd för sina jättelika målningar på gräs. Saype var på allas läppar 2019 och oftare än andra publicerad då, men så är han också vass. Forbes utsåg honom till en av de trettio, under trettio, mest inflytelserika personligheterna, inom konst och kultur, i världen.

Magisk energi och miljösamvete

Och Saype vill påverka människor, vilket han åstadkommer med sina ofta, 100 meter långa och lika breda målningar. Bilden jag fann, finns i den första illustrationen i dagens inlägg. Han blev inbjuden av den schweiziska ambassaden i Oman för, att skapa en bild, vilken skulle skicka ett meddelande till världen, med fokus på en mer hållbar framtid. Och det blev en liten parvel som sitter mitt i en solcellspark och tänder en lampa. Ibri i Al Mazim, Oman, är ett jättelikt ökenområde med solpaneler så långt ögat når.

“Vi vet, att med hjälp av energin som vi använde den tidigare, har den bidragit till en mycket stor negativ inverkan. Så vi måste hitta nya sätt att skapa förnyelsebar energi”, menar Saype. Han fortsatte; “Konstverket föreställer ett litet barn, som leker med energi, solenergi. Och vet ni, detta är magi. När man kommer till denna plats och ser solpaneler utan ände, varifrån sedan energi alstras är det, för mig, något magiskt”.

Saype jobbar med förhoppningen, att  hans arbete kommer, att inverka positivt på människors inställning och förståelse för de stora förändringar, alla människor måste göra för, att försöka vända den nuvarande och ytterst negativa trenden av förfall av vår livsmiljö och stötta Moder Jord med hjälp av bl a ny teknik. Guillaume Legros är utan tvekan en intressant människa och personlighet, vilken verkligen lyckats förena sitt konstnärskap med ett starkt miljömedvetande.

Sticka Ut.

Det var först, då Saype som tonåring började experimentera med graffiti, han insåg vad konst är och till vad den kan användas. Dessutom vad han skulle använda den till. Men Saype, förstod strax, att det behövdes något mer, något annat, något uppseendeväckande,  för att sticka ut. Gatkonst och graffitti var häftigt och en godkänd konstform, men; “Jag var tvungen att hitta ett nytt sätt, att fånga medborgarnas uppmärksamhet på eftersom jag tror att det är konstens syfte och mål“.

Saype gick resolut till verket genom, att använda föräldrahemmets gräsmatta som målarduk. Där kunde han utveckla teknik och testa olika typer av färger. Miljöskadliga sprayfärger är naturligtvis otänkbara, då de skulle kompromettera både Saype och hans miljöengagemang. Till slut bemästrade han tekniken och kunde konstatera, att de tillgängliga färgerna, inte bara var tveksamt miljövänliga, de var dessutom dyra och svåra, att importera.

Biologiskt Nedbrytbara Resurser.

Saypes lösning på färgproblemet är i sanning genial – krita och ritkol. Dessa ämnen kanske inte direkt förnyar sig själva, men finns i överflöd och dess användning utgör mindre än en marginell belastning av miljön. Kombon innebär, i och för sig, en viss begränsning till svart/vita motiv, men är i gengäld biologiskt nedbrytbar. Det går därtill, att väva in och använda naturens egen färgpalett i målningarnas detaljer. Kritan och ritkolet kommer som finfördelat pulver, vilket kan sprayas med luftdrivna färgsprutor. Ibland blandar Saype in mjölkproteinet kasein, som lim för, att öka konstverkens livslängd eller för, att motstå dåligt väder.

Avgörande är, att resurserna han använder, är just biologiskt nedbrytbara. Charmen i Saypes enorma verk ligger mycket i, att de försvinner med nytt gräs. Förstå mig rätt, tekniken är som gjord för milleniet där våra inlägg i sociala media flyter bort i flödet. Meniallafall. Tillbaka till parveln i öknen. Utmaningen i målningen, betitlad “På väg mot goda idéer?“, låg mer i tekniken och omständigheterna än i storleken och idéerna. Att jobba med sand i 40 graders värme och i vindar, lite blåsigare än bris kan nog fresta på, men Saype löste även det och, ”fick det att hända”, som han brukar säga.

Magisk 3D

För mig är det magiskt hur en, i markplanet målad, men helt platt yta, vilket syns väl på den infällda bilden, längst ner till vänster, får en 3D-effekt sedd uppifrån. Detta är förmodligen skälet till, att så många av hans målningar förekommer på stora ängar, i träda på Alpernas bergssidor. Därav också inläggets rubrik ”Drönarkonst” Även i denna drönarnas era ligger Saypes konstnärskap således i fas med tiden och de förväntningar människor har på en bättre framtid. Personligen ser jag hans fokus på barn som speciellt viktig, eftersom de inte enbart kommer att ”ärva” mänsklighetens framsteg.

De kommer faktiskt också tvingas betala för vår naiva och aningslösa inställning till miljön, till djur och natur och våra korkade misstag samt nuvarande överkonsumtion. I lejonparten barnmotiv läser eller leker barnen, som gigantiska påminnelser om, att alla barn har rätt till skola och ska kunna leka istället för att arbeta eller bli barnsoldater eller utsatta för övergrepp. I övriga barnbilder finns vuxna med, som bl a  instruktör i mete och lärare i naturkunskap, som jag upplever bilderna. De påminner om, att den äldre generationen ska vara med och fostra barnen med de kunskaper de har. Ett kunnande, vilket går förlorat med separationen av de äldre från gemenskapen till speciella institutioner.      

”Beyond Walls”-projektet

Saypes senaste konstnärliga verksamhet, är ett världsomspännande projekt, han gett titeln ”Beyond Walls” (Bortom Murar) och består av en serie kolossalmålningar av händer och armar, vilka parvis sammanlänkar varandra i en ömsesidig respekt och global vänskaplig hälsning. En del av dessa uttryck för respekt och vänskap finns avbildade i den tredje bilden här under. Saypes avsikt är att förbinda alla jordens fem kontinenter med denna mänskliga kedja av parvis arrangerade händer och armar, i ett antal steg. Armarna tillhör anonyma människor Saype träffat på sina resor och fotograferat. Resor har han verkligen gjort, många sådana, vilka bland annat fört honom till Bahrain, Benin, Geneve, Venedig, Ouagadougou  och är nu på steg sjutton genom ett besök och två arbeten i Japan.

Det elfte stoppet i projektet, företog han i Dubai som med sina glänsande skyskrapor som sticker genom molnen till sina megahamnar och konstgjorda öar, är Dubai en stad utformad för att fotograferas med drönare eller satellit. En flygbild visar en gigantisk landkonstfresk av den fransk-schweiziska konstnären Saype, målad på Expo 2020 Dubai. Det täcker 1 500 kvadratmeter och tog 21 timmar att slutföra. Det är en enorm, biologiskt nedbrytbar fresk i Al Forsan Park för att markera Schweiz nationaldag på Expo 2020 Dubai.

Från marken ser det inte ut som mycket: svarta och vita fläckar som sträcker sig över gräsbevuxet område. Sett ovanifrån kommer dock en bild i fokus. Gjutna i svart och vitt mot parkens gröna är två händer som klämmer varandra i en gest av global vänskap. Den enorma fresken sträcker sig över hela parken. Det är ett passande tema för en konstnär vars graffititagg är en sammandragning av orden “say” och “peace“. “Jag tror att vi befinner oss i en hyperlänkad värld och vi måste hitta en global lösning som stöder människor”, sa han under avtäckningen av arbetet på Expo 2020 Dubai. Tidigare resor har mestadels gått till  Västeuropa och Västafrika, tillsammans med Istanbul och Kapstaden. N

Nästa Stopp.

Blir den tomma öknen Liwa Oasis i Abu Dhabi, följt av Irland och Egypten. Händerna i Saypes fresker tillhör alla möjliga människor och sträcker sig från tennisstjärnan Roger Federer och borgmästaren i Paris till bostadslösa människor han har träffat på gatan. De kommer från fotografier tagna på hans resor, som sedan beskärs vid armbågarna så att ingen, inte ens konstnären, vet vem de är och var de kommer ifrån. Konstnärens fresker är inte bara visuellt slående, utan i vissa fall ökar också medvetenheten om globala frågor.

2018 såg han en dokumentär om SOS Mediterranee, en organisation som räddar människor i Medelhavet. Påtryckningar från EU innebar att deras båt fråntogs sin flagg. Saype bestämde sig för att själv finansiera en stor fresk i Genève, som visar en liten flicka som skickar en pappersbåt ut till havs. Det efterföljande surret resulterade i ett schweiziskt parlamentsförslag om att ge båten en schweizisk flagga. Åtgärden misslyckades till slut, men Saype hade sett vad hans konst kunde uträtta.

Bor i Schweiz

Han har bott i Schweiz i 12 år. Han är särskilt stolt över att representera sitt adopterade hem och säger “Jag älskar landet, jag kommer aldrig att flytta till en annan plats. Dessutom representerar Expo 2020 världen, så det är väldigt coolt och meningsfullt för mig att det här projektet är här”.

Saype beskriver sitt eget arbete som en korsning mellan gatukonst och land art. Även känd som markkonst, hänvisar den senare till en konströrelse med verk gjorda av naturmaterial som sand, sten och växtmaterial och som ingriper direkt i själva landet. Det blev populärt på 1960- och 1970-talet och är mest förknippat med Nordamerika och Europa, men Emiratet har egna utövare inkluderat Abdullah Al Saadi och Mohamed Ahmed Ibrahim. Mycket markkonst är kortvariga, utsatta för tidens och klimatmönstrens härjningar. Han pekar på en plätt där nytt gräs redan har trängt igenom fresken på Expo 2020 Dubai och förklarar att “i Columbia var gräset så nästa dag. [När] Jag målade i Ryssland, tre månader senare rörde det sig inte. Och medan ingenting stannar kvar i naturen, känner Saype att hans verk kan plantera frön i människors sinnen. “Jag älskar tanken på att dela hopp och optimistiska budskap. Jag använder nu min konst för att dela värderingar om samhörighet och vänlighet, och jag säger alltid att mitt mål är att påverka sinnen och samhället utan att påverka naturen”.