Roy Destroy,

fyller 73 bast idag! Det vill säga, jag. Hipp-hipp-hurra, hurra och hurra, för mig för att jag klarade mig levande fram till pension och fortfarande lever för att kunna lyfta den, varje månad. Om än en synnerligen mager månadspeng, nästan på fattigpensionärs levnadsstandard, men ändå. Utan några dyra (o)vanor täcker allmän pension i par med en lika mager tjänstepension, samt ett blygsamt sparkapital, mina behov.

Ingen sång, tack – inget ”Ja, må han leva, ja, må han leva”. Den lögnaktiga visan, kan jag gott klara mig utan. Vem fan vill bli hundrade år, förresten? I detta nu känns åldern redan av som ett förfall, med molande småvärk i leder och rygg, samt irriterande besvär och enerverande krämpor av allehanda slag. Hökblicken har blivit skumögd och behöver numer mycket ljus och ibland förstoring, Jag som nästan kunde höra en fallande knappnål slå i golvet har idag svårigheter att höra vad personer i min omedelbara närhet pratar om. Mina tidigare vassa smaklökar, har tappat sin skärpa och ger mig endast undantagsvis smaken på det jag äter och häller i mig. 

Gammal man, gör så gott han kan

Tinnitus är alltid närvarande, vilket i och för sig svårligen kan skyllas på ålder. Det eviga suset är  effekt av att vanemässigt ha lyssnat på musik, på hög, mycket hög volym. Det är således mindre kul att bli gammal, man orkar mindre och glömmer mer, men ja e inte bitter, inte! Den gradvisa entropin, dvs sönderfallet av muskler och sämre syreupptagningsförmåga gör mig inte mindre stark, än förr, men tar jag i, blir jag tröttare, mycket tröttare. Hela processen är naturligtvis oundviklig och är endast del av avtalet med livet, ja, av livet självt. Nu får jag betala digert för alla tunga lyft och annat skitjobb vi okvalificerade knegare var tvungna att utföra under 1970-90-talen. Tunga lyft, vilka redan vid tiden, inte sällan resulterade i sjukskrivningar, men ja e inte bitter, inte!

Till plussidan hör att jag tagit mig igenom sviterna av en hjärtinfarkt, en rejäl smäll jag inte ens såg komma och vilken resulterat i behov av att ta fyra preparat hjärtmedicin, dagligen under återstoden av min tillvaro på planeten. Det är OK, bortsett från att medicinen är ganska dyr håller den mig vid liv…, vilket jag skarpt diggar. Lyckligtvis är jag fortfarande så pass rörlig att nytta kan dras av att jag enväldigt förfogar min tid. Således lever jag numer ett lugnt, stilla och tillbakadraget liv på landsbygden. Spenderar mycket tid på att hålla efter vår lila gård och förbättra samt försköna närmiljön.

Landsbygden – Räddare i Nöden

Som ägare av tillräckligt mycket ”vassa” verktyg, maskiner och material, kan jag själv utföra de flesta arbeten, vilka fastigheten ständigt tarvar. Jag befinner mig, mestadels ute i den friska luften, från arla morgonstund till sena kväll. När vädret och/eller knotten jagar in mig skriver jag inlägg, skapar bilder och grafik med Photoshop och liknande appar. Blir jag långvarigt sittande inne kan jag ta fram ett par miljoner frimärken att sortera. Då inga ljud från biltrafiken hörs hos oss, trots att Sveriges andra stad ligger cirka 23 km bort, kan jag Ibland bara sitta och lyssna på skogens tystnad och rock n’ roll-bruset i skallen.

Tystnadens stillhet kan vara öronbedövande, förlamande och smått panikframkallande, men är i huvudsak nyttig och välgörande för psyket och själen. Vi, jag och min fru Pernilla var tidigare utpräglade stadsbor, eller asfaltsbarn och tillhörde ett jättenätverk av vänner och bekanta. Det var en sorgfri, händelserik och kul tid, men vi blev klara med den och flyttade 2009 ut på landet. Något vi aldrig eller ja, hittills inte ångrat. Detta oaktat att våra omfattande sociala kontakter krympte till några stycket. Det är ett vanligt, men märkligt fenomen, i det att människor kan köra runt mil efter mil efter mil i stan, utan problem. Men att köra en bråkdel av den sträckan ut på landet för att besöka en vän, blir problematiskt.

Strykpojken – Landsbygden

Också om vi blev lite ensamma, var det, utan tvekan, värt besväret och det kändes som våra motvilliga vänner var de, vilka förlorade mest genom att inte komma på besök. Ensamheten bekommer mig inte, de invändningar jag har avser, statens, kommunernas och regionernas totala indifferens, misskötsel och kanske misshandel av viktiga landsändar. Allt prat om att landsbygden ska leva är endast läpparnas bekännelse, för det har varken planerats, utvecklats eller skett det minsta lilla konstruktiva arbete hos oss. Tvärtom, har Felia monterat ner den fasta telefonin, det är fortfarande mer än fem km till en kollektivtrafikpunkt och dubbelt så långt till närmaste affär och vårdcentral. Fram till maj 2023, hade vi en erbarmligt dålig eller hellre fullständigt kaputt bredbandstäckning här. Det var modemhastigheter och sämre samtalskvalité mellan oss och svärmor i stan, än vad Huston hade med Apollobesättningen på månen för 50 år sedan. Visst, låter det som ett skämt… det är det inte.