Idag 2024-03-01,

efter drygt  två veckor på dödsfallet kom han slutligen till ro, Aleksej Navalnyj. Mamma Navalnyj stötte på stora problem när hon ville ha ut sin sons kropp från bårhuset, för begravning, men alla hennes krav på att sonens kropp skulle utlämnas till familjen avvisades av de ryska myndigheterna. Det tog ovanligt lång tid innan mamman ens fick se sin son och detta strul kan kanske berott på långsam, för att inte skriva seg och typisk omständlig rysk byråkrati, men min tro är, dock, en att myndigheterna behövde tid för att giftet Navalnyj dödades med, skulle klinga av. Min tro är vidare den, att ryska myndigheter knappast vill avslöjas som giftmördare av den antika romerska, bysantinska och påvliga traditionen. Visst måste myndigheterna räknat med att något skulle klippa en hårlock eller ta något annat objekt med tillräckligt av DNA-innehåll, för en analys av vad som de facto dödade Aleksej. Den saken hoppas jag, förresten verkligen att någon gjort.

Tillbaka till, mamma Navalnyj och Navalnyjs advokat, vilka i enlighet med sedvanlig rysk, sovjetrysk byråkratisk ordning blev hit- och ditskickade, förmodligen för att få dokument stämplade av olika myndigheter, för att slutligen bryskt knuffas ut från bårhusbyggnaden, där de dykt upp med en begäran om att myndigheten skulle lämna ut den avlidne (läs; mördade). Det var uppenbart ett drygt jobb, för mamma Navalnyj och advokaten, att få till en begravning på en kyrkogård i Moskva, då myndigheterna försökte motarbeta saken och hade nog hellre sett att Navalnyj kom i jord, någon annanstans, företrädesvis i det av permafrost täckta, norra Sibirien. De lyckades likväl av okänd anledning, till slut, utverka tillstånd för önskad begravningsplats. Vi förstår nog inte, riktigt, riktigt vad, vilket medborgarfientligt monster, Ryssland eller den Ryska Federationen förvandlats till, men är knappast ett land jag skulle vilja bosätta mig i.

Mamma Navalnyj, har inte ställt upp som motkandidat till Putin, inte heller arrangerat protester mot dennes politik. Hon stod inte bakom den organisation, vilken rönte stor framgång med att avslöja den ryska maktelitens och Rysslands statsstödda korruption och mutkolvarna där bakom. Det var Aleksej själv som synnerligen smart, fick den ryska underrättelsetjänsten att offentligt röja sig som skyldiga till förgiftningen av Navalnyj 2020, vilken nästan kostade honom livet. Också om ingen blev speciellt förvånad är det inträffade likväl en rejäl nesa och näsbränna för det ryska maktbyket. Men mamma Navalnyj har ingen del däri och ändå behandlar myndigheterna henne och familjen som om de är konstaterade statsfiender och kommer troligtvis att djävlas med dem, så fort de bara kan. Man får hoppas att advokaten har egna jobb att leva på, för han lär inte få många statliga uppdrag som försvarare.             

Mord och inget annat.

Mordet, något annat kan det, rimligtvis inte vara, minst av allt en ”naturlig” dödsorsak, känns som en förlust, inte bara för de rättrådiga ryssar som måste finnas, utan för hela mänskligheten. Varje mördad människa är, i och för sig, hela mänsklighetens förlust, men Navalnyjs död upplevs som större, med starkt negativa  konsekvenser för det godas kamp mot det onda. Mina tankar går hela tiden till varför. Varför han mot sina närmsta råd och böner, likväl valde att ta sig rakt in i monstrets fula käft. I viss mening förstår jag, att Navalnyj ville vara på plats för att driva sitt projekt och sin politiska karriär, vilket är svårorganiserat och föga effektivt från utlandet, men det går i alla händelser, överhuvud inte, driva projekt om man är död. När denne stridbare politiker först dök upp i vardagsrummet, var han intressant som motvikt till allt det Putin representerar. Sedan följde vi honom genom turbulenta tider med protester och tal, till det misslyckade mordförsöket och han återkomst till diktaturen och upprepade fängelsestraff. Därefter såg jag och frun dokumentären om Navalnyj och den tillförde honom ytterligare ett lager, ytterligare en dimension av mänsklighet.      

Låt vara att dokumentären verkligen är skickligt gjord och avsiktligt trendig men inte påträngande, vilket dock inte förtar grundintrycket av Aleksej Navalnyj, som en ödmjuk och hel människa. Därtill var han intelligent och en skicklig strateg med ledaregenskaper att styra medarbetare och följare åt samma håll, Jag förstår också att han betraktade Putin som en motståndare, en rival, men inte som en dödsfiende, vilket diktatorn uppenbart såg i Navalnyj. Denne förväntade sig en kamp, en ”ärlig” fight om makten och rätt plats i världen för ett framtida Ryssland. Han såg säkert situationen som en  ”match”. Putin vs Navalnyj. Putin, med en stats samtliga resurser till förfogande mot Navalnyj utan ens en penna till försvar, men med en väloljad organisation bakom sig. Det märktes att Navalnyj ända till sista dagen, var trygg i sig själv trots nitton års fängelse, att avtjäna i en filial till helvetet. Han kanske antog att han och hans stab skulle lyckas välta dessa fängelsedomar inom ett eller ett par år. Det är ju inte helt otänkbart, men Putin som redan hade samtliga fördelar i sin hand valde likväl att fuska genom att ta livet av Navalnyj, då  han fick tillfälle. Djupet och omfånget av prästernas och Putins feghet, ynklighet och rädsla visas tydligt i deras åtgärder. Att de blir så pass byxis och obekväma av protester från ensamma motståndare tyder likväl på att de känner sig osäkra i sina positioner, vilket är bra.  

Rooholla Zam

Aleksejs öde får mig att tänka på en annan dokumentär, en annan kämpe för medborgerliga fri- och rättigheter, den iranske journalisten, Rooholla Zam, som jag skrev om i inlägget 2023-12-12 – Rooholla Zam.  Rooholla Zam, son till en mulla som tillhörde den mest inflytelserika gruppen präster och umgicks med alla de kända iranska mullorna. Rooholla själv var som liten, barn i huset, hos dessa klerker och lekte med deras barn. Som vuxen blev han istället regimens fiende och var synnerligen aktiv under de stora protestvågorna i Iran under 2009, med att organisera protestaktioner och sprida info. Han blev, naturligtvis uppmärksammad av det numer alltid närvarande Revolutionsgardet, tvingades fly och hamnade först i det muslimska Malaysia och for senare till Frankrike. Där fick han uppehållstillstånd och personskydd, samt kunde fortsätta sin kamp mot prästregimen. Zam tillhörde också idealisternas skara och jobbade oförtruten på med, att på sin sajt, sprida info om händelser i Iran och prästskapets vanstyre av landet. Mellan det politiska arbetet och aktiviteterna, fann Rooholla tid för en mycket fin, personlig och öppen relation med sin lilla dotter.

Dessvärre hade en person, vilken Zam ägde förtroende för, i maskopi med en medarbetare till honom, utarbetat en plan för att lura denne att resa till Irak. Trots näras och käras avrådan och mot livvakternas uttryckliga rekommendationer, reste Zam, i stort sett, med samma motivering Navalnyj hade om, att vara nära händelsernas centrum. I Irak väntade dock, en enhet ur det iranska Revolutionsgardets underrättelsetjänst, som helt sonika kidnappade Zam, packade in honom i en bil och körde honom över gränsen till Iran. Prästerskapet blev självfallet jublande glada över, att kunna ta ut hämnden för folkets protester, på en av dess arrangörer och fick honom, gissningsvis i tron att han skulle klara sig undan galgen, att låta sig förnedras offentligt i Iransk TV. Och han förnedrades, hånades och mobbades av kaxiga och insinuanta programledare, i flera talk-shower .

Dömd till döden

Därefter ställdes han lika förbannat inför en iransk domstol, en Shiamuslimsk domstol, vilken per omgående utdömde prästernas, för nästan alla brott, standard- och favoritstraff, hängning, det vill säga; långsam strypning till dess döden inträder. Trots massiva protester och vädjanden, från hela världen, verkställdes straffet 2020-12-12. Detta bevisade åter att Iran inte har något berättigande, varken som suverän stat eller av några andra skäl, vilka avser statsbildningar och styrelseformer. Prästskrällarna saknar dessutom kunskap och vilja att rätt administrera en stat och sörja för det iranska folket, sörja för att de ska kunna leva i fred och välstånd. Folkflertalet äger näppeligen behov, eller är ens betjänta av en samling galningar med enda förankring, i en sedan länge, svunnen tid, vilka dessutom gjort sig till normgivare. En normgivningsmakt som förtrycker, diskriminerar och marginaliserar kvinnor, samt ger prästskapet tillgång till iranska resurser att berika sig på. Jag vet naturligtvis inte, men det förefaller vara mer ändamålsenligt att förstöra prästskapet och dess bas, samt kapacitet nu, innan de får färdigt sina kärnvapen bakom vilka de kan och kommer fortsätta trakassera världen i allmänhet och Israel i synnerhet.

Visst, det kan visserligen, verka cyniskt, men jag tänker, att djävulsverserna bara är prologen till vad vi kan förvänta oss av denna samling religiösa fanatiker och maktfullkomliga galenpannor, då de får möjlighet att kasta atombomber runt omkring sig, på sina grannar och längre bort. Och vi som bor ännu längre bort blir knappast förskonade från nedfallet av radioaktiva partiklar. Jämför gärna med Tjernobyl och lägg hundrafalt till den strålning som drabbade Gävletrakten och förorenade bär- och svampbestånden. Världssamfundet måste se till att antingen säkra, att den iranska kärnkraften uteslutande används i civil verksamhet eller helt enkelt skjuta bort den helt och hållet. Det är givetvis omöjligt att sia om framtiden och det går varken att lita på prästkappornas eller Lede Fis ord, men dessa bägge parter har hotat med kärnvapen. Ryssarna kan vi inte åtgärda men dock Iran.  

Zams Story lever vidare.

Här stannar emellertid inte Rooholla Zams story, i det att regimen fick ytterligare en familj mot sig och familjens överhuvud, Roohollas far, slet offentligt av sig sina mullakläder i protest mot vänners och kollegors orättvisa dödsdom och ett dödsstraff, egentligen, för en ren, struntsak. Det var ju inte så att han som spion sålde ut landet till främmande makt eller riskerade dess säkerhet, han varken mördade eller misshandlade någon eller våldtog eller förgrep sig på kvinnor, inte ens hädade mot profetens lära, utan endast protesterade mot uppenbara felaktigheter och systemfel. Prästernas kortsiktiga, ohållbara och ensidiga politik har därtill skapat ännu en motståndare i Roohollas dotter, vilken sedan barnsben, äger ett grundligt och särskilt djupt hat till fjantarna i Teheran och kommer, precis som sin far, att målinriktat arbeta för prästerskapets avlägsnande, från makten och förhoppningsvis från Iran.   

Lika lite som Zams story ändar här, stannar Navalnyjs, då Navalnyjs fru Yulia och dottern Daria gett sig av från Ryssland och den på, att verka för att Putin ställs till ansvar för Aleksejs död. Navalnyjs medarbetare jobbar samtidigt vidare med sitt anti-korruptionsprojekt, också om det numer måste ske från utlandet, då de i Ryssland lever med ständigt dödshot. Flera av Navalnyjs medarbetare, vilka stannat i hemlandet, har sannolikt i förebyggande syfte, ”oskadliggjorts” genom förbud och fängelse, och andra regressiva statliga åtgärder. Jag kan bara önska alla dessa människor God Jaktlycka!