Nr #72 Run For Your Life                         Lennon                                Rubber Soul                       1965

Nr #69 Drive My Car                                Lennon/McCartney             Rubber Soul                       1965

Nr #43 Nowhere Man                               Lennon                                Rubber Soul                       1965

Nr #26 Norwegian Wood                         Lennon/McCartney             Rubber Soul                       1965

Nr #55 Girl                                                Lennon                                Rubber Soul                       1965

Vi som höll oss puts väck, eller av principskäl inte ämnade pröva, eller pallade, att ta tjack, utan att förvandlas till skitpundare, på ständig jakt efter nästa fix, kunde sålunda lugnt röka på och avnjuta en holk tillsammans med musik, i sällskap av likasinnade. Albumet ”Rubber Soul”, hörde inte till den sortens musik som samlade vänner för gemensamma musikupplevelser, jag tyckte skivan var mer privat, då temat i princip var pojke – flicka, blommor och bin… men romantiskt. Däremot vaknade Rocken Rollen upp från sin Törnrosasömn i Söderns bluestraditioner, elektrifierades av unga engelska musiker och utvecklade sig i rasande fart, till en gigantisk musikmaskin, vars musik var som gjord för att konsumeras i grupp, tillsammans med droger och sex. Och det gjorde vi ofta och mycket.

Jag upptäckte genast, att ”Rubber Soul”, var ett slående vackert och sensibelt arbete, innehållande harmoniska och välkonstruerade musikstycken. Det kändes som om Beatles hade stannat upp, trappat ner, och försökte skapa reda i tillvaron, förlika sig med vad de blivit och förutsättningslöst skissa på en mer relevant image. Till skillnad från omslaget till, ”Revolver”, vilket skvallrar om en kraftig förändring, avslöjar konvolutet till ”Rubber Soul”, överhuvud inte, att man kommer att mötas av något nytt. Det gör man, jag för min del fastnade för; ”Run For Your Life”, för den kontrollerande svartsjuka låten andas och ”Drive My Car”, för det originella grepp, radarparet Lennon/McCartney hade tagit både musikaliskt och lyriskt. Jag var 15 och som jag redan nämnt träffade albumet rakt in i hjärtat och sammanföll med min period av ungdomsromantik.

Nr #59 I’m Only Sleeping                         Lennon                                Revolver                             1966

Nr #32 Taxman                                        Lennon/Harrison                 Revolver                             1966

Nr #38 Here, There And Everywhere      McCartney                          Revolver                             1966

Så kom då, ”Revolver” och golvade mig och många andra, för nu kunde man snacka om en kraftig förändring, vilken blev uppenbar direkt man satte nålen på titellåten ”Taxman”. Lennon/Harrison släpper i låten loss både humor och ironi, och får hela England att flabba när de häcklar och driver med den engelska staten av samma anledning som Astrid Lindgren skrev sagan; ”Pomperipossa”, d.v.s. ett utomordentligt orimligt, högst orättvist och oproportionellt skatteuttag på välbetalda kulturabetare, som artister, konstnärer och författare. I Sverige inbillade sig Skatteverket att de kunde debitera 118% skatt på Astrid Lindgrens inkomster. Det spelar ingen roll hur mycket staten än önskar och försöker, finansiera sin verksamhet, genom beskattning, finns det ingen legal möjlighet, för staten att kräva 18% mer i skatt än vad man tjänat. Det är t.o.m. värre villkor än vad maffian tillämpar. Följdriktigt skrattade hela Sverige också åt staten när Astrid presenterade häxan ”Pomperipossa”. Lagarna fick naturligtvis ändras för, att avhjälpa den uppenbara statliga stölden. ”Revolver”, blev till min filosofiska och ideologiska skola, vilket skapade min identitet som ung vuxen, då jag var ensam i världen tog jag styrka ur musiken och lyriken, för att möta vuxenvärlden.

Nr #02 A Day In A Life                              Lennon/McCartney             Sgt Pepper’s                      1967

Nr #85 Getting Better                               Lennon/McCartney             Sgt Pepper’s                      1967

Nr #39 Lucy In The Sky With Diamonds Lennon                                Sgt Pepper’s                      1967

Jag blev dock “räddad”, av låten ”San Fransisco”, som släpptes i april 1967, precis lagom till att sätta blommor i håret, eller ja hippierörelsen tacklade mig undan från de vuxnas port och lät mig leka ytterligare ett tag, innan verkligheten skulle lägga sig som en blöt filt över allt och alla. När ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, släpptes på sommaren, slog plattan ner som en slägga, vilken skickade oss i golvet av förundran, beundran och uppskattning. Något sådant hade vi aldrig tidigare hört, en sådan perfektionism, raka klara musikaliska linjer, genomarbetade storys, i en fantastisk färggrann och storslagen miljö, uppbackad av proffs, som George Martin, m. fl. och plattan bara snurrade och snurrade, vi lyssnade och lyssnade igen, och ”Peace & Love–kulturen” formligen exploderade i ett ohämmat experimenterande med droger. Det ansvarslösa fria livet höll likväl till sommaren därpå. Jag kanske inte längre tycker, att Sgt Pepper är den bästa plattan med Beatles, men det är den mest ikoniska och haft ett enormt inflytande på populärkulturen, samt fortfarande går att lyssna på med den behållningen.

Nr #60 Happiness Is A Warm Gun          Lennon                                The White Album                1968

Nr #08 While My Guitar Gently Weeps   Harrison                              The White Album                1968

Nr #54 Helter Skelter                               McCartney                          The White Album                1968

Nr #57 Back In The USSR                      McCartney                          The White Album                1968

Nr #76 I’m So Tired                                  Lennon                                The White Album                1968

Jag hade inte förväntat mig att grabbarna från Liverpool skulle överträffa sig själv, då de släppte nästa skiva; The White Album, är förvisso en mogen produkt, och det musikaliska handarbetet går inte att klaga på, jag fick likväl, om inte direkt samma, så åtminstone en likartad känsla, som med ”Rubber Soul”, eller som ett energiutbrott, vars kraft förbrukar sig själv, efter ansträngningarna med ”Sgt Pepper” eller t.o.m. som en abstinens efter framgången med den plattan. Paul försöker dock, förändra och förnya sig själv och gruppen. När han i musiktidskriften, Melody Maker läste att The Who hade skapat, en rent ut sagt smutsig bluesig stomp med, “I Can See For Miles”, for fan i Paul och utan att lyssna på Who-låten satte han igång med, att komponera ett bestialiskt musikstycke komplett, med “hes sång” och “de ljudligaste trummorna” – kort & gott, den allra tyngsta, hårdaste låten som bandet någonsin hade försökt sig på.

Det blev till ljudet av The Beatles, som går tufft in i hård rock, eller kanske hårdrock. “Helter Skelter” var Pauls svar på vart rockmusiken, sannolikt var på väg i samtiden, och sa, om artikeln i Melody Maker, att – “Bara det lilla stycket räckte för att inspirera mig; för att få mig att göra det nödvändiga rycket“. Låtens obevekliga tyngd kompenseras av John och Georges upplyftande, “aaaah”, och refränger, som riktiga kör-brudar. Precis som Lennon visade med hela handen på den psykedeliska stigen, visar McCartney vägen till nytt sound genom riff. ”Helter Skelter“, kan definitivt ta åt sig äran av, att ha inspirerat Led Zeppelin och Black Sabbath, att sparka igång ett decennium av tuffa hårdrocksriff. Dessvärre har låten inte främst uppmärksammats efter sin musikaliska förtjänst, utan mest på grund av Charles Mansons totala vantolkning, av begreppet¸ ”Helter Skelter“, han ska ha förändrats efter, att ha hört låten och grubblat ett slag.

Han hade redan en rejält störd världsbild, genomsyrad av ohämmad rasism, nynazism och mystik, scientologi, satanism, hämnd och hat, mordlust, hänsynslöshet och extrem indifferens för andra människors lidande. Beatles musik och lyrik la ytterligare en dimension till hans dårskap och blodtörst, då han tolkade toner och bokstäver som ren ondska, vilken han kopplade till en fix idé om raskrig. I Mansons första version skulle den svarta befolkningen, resa sig i en blodig etnisk rensning av de vita. I senare versioner, leder han de svarta, (då de inte är tillräckligt smarta). Det var inte heller Manson, inte det minsta, för han glömde att förklara hur ca 4% av befolkningen ska kunna slakta 96%, hade han gjort sin matte, eller begripit att det bara finns en ras; den mänskliga rasen, kunde han lagt undan och arkiverat tramset.

Jag tror att det är en återvändsgränd, att pracka på, ”Helter Skelter“, betydelse för Mansonfamiljens vidriga mordturné. Låten ändra inte på några förhållanden, tar man bort den skulle morden likväl skett. Det var en lämplig manifestation, som en trollformel, bomärke, eller möjligen, en varning. Jamen jösses, ”Helter Skelter“, är, dels engelsk slang för, oordnad brådska eller förvirring, dels en vanlig åkattraktion på nöjesparker och ambulerande tivolin. Det är en spiralformad rullbana, byggd runt ett torn, för mindre vagnar, med vilka man åker upp och åker ner, åker upp och ner, upp och ner. I låten åker den tänkte passageraren upp, för att sedan åka ner i tre nästan identiska verser däremellan refränger, vilka varieras något, men jag ser inget som kan leda tanke fram, till ras, eller raskrig. Det finns bara inte.    

Kanske är det sant, vilket har hävdats, att Manson tillsammans med Tate och de andra likväl mördade Hippierörelsen och släckte tanken på Peace & Love. Hur som helst var 1968 det sista året av min ungdom i total frihet. När Abbey Road, släpptes 1969, hade gänget redan börjat splittras, drogintresset, eller drogromantiken falnat, en del blev föräldrar, andra gick tillbaka till studier, de flesta började jobba och blev knegare. 1970 var frihetstiden definitivt slut och den blöta filten hade också fallit över mig. Med varje nytt skede i ens liv uppstår nya behov, nya intressen och nya värden. Flower Power, var kul, fritt och lärorikt, men i det långa loppet ohållbart. Skulle alla, unga och vuxna individer fulltid, ägna sig åt blommor & bin, skulle planeten kollapsa inom två veckor. Inga sociala system, vilka bygger på frivillighet och omtanke, överlever särskilt länge, då de inte kan ersätta, det relativt effektiva sätt varpå människan har inrättat sin tillvaro. Det var bara, att bita ihop, krypa i overallen, rulla upp ärmarna, spotta i nävarna och jobba på av bara fan! Om man nu ska ha mat på bordet.   

Här följer resterande 75 av de 100 bästa låtarna, jag ämnar inte kommentera samtliga, men några stycken av allmänt intresse blir det sannolikt. Har du pallat, att skrolla dig hit pallar du säkert en bit till, i annat fall; tack för att du tog dig tid att läsa detta inlägg

Nr #100 – Nr #75

Nr #100 Wild Honey Pie                          McCartney                          The White Album                1968

Nr #99 Blue Jay Way                               Harrison                              Magical Mystery Tour         1967

Nr #98 Now And Then                              Lennon                               (opublicerad)                      1978

Nr #97 Anna (Go To Him)                        Alexander                           Please, Please me             1963

Nr #96 When I’m sixty-four                      McCartney                          Sgt Pepper’s                      1967

Nr #95 You Know My Name                    Lennon/McCartney             Let It Be                              1970

Nr #94 I Me Mine                                     Harrison                              Let it Be                              1970

Nr #93 Dig A Pony                                   Lennon                                Let it Be                              1970

Nr #92 Like Dreamers Do                        McCartney                          Anthology 1                        1995

Nr #91 Hello, Goodbye                            McCartney                          Singel A-sida                       1967

Nr #90 Real Love                                     Lennon                                Anthology 2                        1996

Nr #88 Baby It’s You                                Bacharach, Dixon, David   Please, Please me             1963

Nr #87 A Taste Of Honey                         Scott, Marlow                     Please, Please me             1963

Nr #86 Honey Pie                                     McCartney                          The White Album                1968

Nr #84 And I Love Her                             Lennon/McCartney             A Hard Day’s Night             1964

Nr #83 Do You Want To Know A Secret? Lennon                                Please, Please me             1963

Nr #82 You Really Got A Hold On Me      Robinson                            With The Beatles                1963

Nr #81 I Need You                                   Harrison                              Help                                    1965

Nr #80 Yer Blues                                      Lennon                                The White Album                1968

Nr #79 Glass Onion                                 Lennon                                The White Album                1968

Skin omsluter skin, lager på lager, hjul inom hjul. “Glass Onion” är en Beatles-besatt våt dröm och leker vilt med tidigare låtar, som ‘I Am The Walrus’, ‘Lady Madonna’, ‘The Fool On The Hill’, ‘Fixing A Hole’ och “Strawberry Fields Forever”. Allt paketerat i en slug psykedelisk kommentar till själva bandet. Så typiskt John och Beatles, att i en tid hysteriska rykten om Pauls tidigarelagda avfärd till evigheten, ymnigt florerar och världen översvämmas av ”säkra” påståenden om, att ”Paul är död!”, varvade med frågor, ”Är Paul död?”, och mer frågor, ”Är det sant?”, kastade John sin egen komiska kurvboll i rykteskvarnen med raden “Valrossen var Paul“. Lennon var synnerligen trött och kände en allmän motvilja mot dem som letade efter dolda betydelser i The Beatles musik.