Ryssland idag

I anledning av strömhoppet av ryska desertörer skrev jag om att ryska soldater inte tillåts använda mobiler i Röda Armén, under fältkampanjerna. Den ryska arméledningen fruktar uppenbart nätets förmåga att organisera samt mobilisera massorna och vill förhindra att soldaterna kommunicerar med omvärlden och varandra, om den svåra situationen de befinner sig i. Putin och krigsminister Shoigu samt hans generaler vill framförallt förhindra komplotter och sammansvärjningar, vilka ofelbart leder till myterier och uppror. Alltför många ryska soldater har över nätet lurats att avslöja sina positioner och strax blivit måltavla för det pricksäkra ukrainska artilleriet. De vill tillika hindra soldaterna från att ringa den ukrainska organisation, vilken hämtar krigströtta ryska soldater vid fronten, så de kan kapitulera enskilt.

De ryska desertörerna hamnar självfallet i krigsfångeläger och frågan är om de någonsin kommer att kunna återvända till Fosterlandet efter kriget, oavsett Putin, Polarna & Kreml styr eller ej. Den praxis ryska myndigheter alltid upprätthållit, att åtala och bestraffa många av de hemvändande soldater är en otäck tradition. Det är lätt för den som inte legat vid fronten i skarp läge att kritisera dem som inte pallar och därför kapitulerar. Den ryska förvaltningen blir tydligen mer och mer byråkratisk, inskränkt och stelbent. Putin har gett förvaltningen en mängd andra arbetsuppgifter, som övervakning och registrering av oliktänkande, dissidenter och andra kritiker. Han använder statens myndigheter till att förstärka sin makt och för att kunna detaljstyra, omgivning och den Ryska Federationen, i princip på gatunivå. Precis som under ungdomsåren på Leningrads gator och torg.  

Leningradmaffian

Kanske inte så värst underligt att merparten av den nya ryska makteliten är födda och uppvuxna i Leningrad, numer St. Petersburg. Att kalla dem Leningradmaffian är kanske inte helt rättvisande, men ligger likväl i det häradet. När Putin utbildade sig till underrättelseagent existerade fortfarande Sovjetunionen och han fick likväl en gedigen politisk skolning i den sovjetiska marxismens ideologi. Som KGB-agent, långt ut på vänsterkanten, förväntades han bli en förkämpe för och beskyddare av kommunismens ideal. Det hindrade, dock, inte honom från att snabbt förneka kommunismen och ta sig från en extrem politisk uppfattning på vänsterkanten till en rakt motsatt på högerkanten.

Det blev därför oproblematiskt för Putin att samarbeta med familjen Jeltsin, som tillsammans med ett team jurister, hade avvecklat kommuniststaten och skulle upprätta en ny rysk konstitution. Heraldiskt återupptog Ryssland eller den Ryska Federationen tsardömets färgval, symboler och symbolspråk. Tsarens dubbelörn blev statsvapen och signum för federationens president samt logo för det ryska Nationalgardet. (Därav trodde många att Putin skulle utropa sig till Tsar). I alla händelser ämnade den sittande regeringen Jeltsin grundligt omdana den ryska staten och dess institutioner. Nationsflaggan fick ny design och nationalsången skrotades för en ny, men togs senare tillbaka.

Politiskt illa åtgångna, fick den ryska ortodoxa kyrkan status som statsreligion. Jeltsin & Co förstod värdet av att ha kyrkan på sin sida dels, som ett sätt att sas charma den ryska befolkningen, vilken alltid varit djupt religiöst och dels, för att prästerna, vilka befann sig närmast allmänheten skulle förkunna den nya statens evangelium, precis som på medeltiden. Patriarken av Moskva och hela Ryssland heter Kirill av Moskva och är en slag påve (på mer än ett sätt), född Vladimir Michajlovitj Gundjajev, var han tidigare KGB-agent och född i Leningrad. Det är en, på alla vis, synnerligen otrevlig och oförskämd person, en fjant, som tagit kyrkans support av Staten till nya nivåer. Det är inte endast i tal och skrift Kirill ger sitt fulla stöd till Putin och hans orättfärdiga krig i Ukraina, utan han stänker vigvatten på trupperna för att ge dem Guds skydd och rättfärdiga våld och ond bråd död. Ritualen funkar inte helt tillfredsställande, då majoriteten av de soldater, vilka blivit stänkta och frälsta av det heliga vattnet (kranvatten?) är döda. De vackra och färgrikt smyckade kyrkorna med sina dekorativa och vridna lökkupoler ser inbjudande och trygga ut. Det är därför lite läskigt att den ryska ortodoxa läran är en våldsbejakande religion, som sprider ondskans förkunnelse, en farlig väg att beträda. Meniallafall.

Den Ryska Federationens konstitution

Konstitutionellt landade Leningradmaffian i en traditionell demokratisk maktfördelning, med ett parlament, Duman som tillsammans med presidenten skulle agera lagstiftande makt, myndigheter som verkställande makt och oberoende domstolar som dömande makt. Tre maktcentra, vilka ska stå sida vid sida fria från varandra. Federationens förste president (Jeltsin) fick från början stor makt och inflytande. I teorin såg konstruktionen ut att vara byggd på rättsstatens principer, med medborgerliga fri- och rättigheter, fri press, fri åsiktsbildning och fria val. Det är verkligen svårt att idag sia om hurvida Jeltsin & Co verkligen tänkte sig ett framtida demokratiskt Ryssland eller om systemet var riggat, som ryska ”fria” val, för någon driftig makthavare att manipulera med. När det kommer till manipulationer har Putin varit en mästare, en virtuos på fiffel & båg, förställning, svek och alla andra knep och finter, samvetslösa realpolitiker vid behov begagnar sig av. Jag funderar fortfarande på vad det var som fick Prigozjin att kliva på det dömda planet. Och Utkin som hela sitt vuxna liv deltagit i ett otal närstrider och klarat sig med enbart mindre blessyrer. Någon de litade blint på, måste ha lurat dem in i döden. Ofattbart, om än deras öde knappast berör mig personligt, är det intressant ur ett historiskt perspektiv.

Efter denna utvikning – tillbaka till Putin och dennes grepp om makten. Alldeles uppenbart bäddade konstitutionsförfattarna in möjligheter för presidenten och parlamentet att enkelt företa ändringar i konstitutionens regelverk. Presidenten och Duman kan utvidga eller inskränka grundlagen efter eget skön. Det måste vara utomordentligt frustrerande, påfrestande och svårhanterat, att leva i ett land där spelreglerna ändras hela tiden. Men till en början förde både Putin och Medvedev, Putins stand in, en till synes liberal politik. Putin hade emellertid redan börjat underminera konstitutionen. Han mixade och tricksade sig till en allt mer dominerande roll i politiken och i ryssarnas vardag. Låt vara under lagarna fast den ryska lagstiftningen förefaller innehålla mycket gummi, oändligt mycket mer än någon demokrati i väst. En stor och kostsam, men effektiv propagandaapparat har genom att konstant, ja dagligen, beskriva Putins presidentskap i översvallande ordalag, lovorda hans arbete och personliga egenskaper samt visa upp honom som en ledare kommen av folket, för folket, lyckats skapa något av en kult runt honom.        

AlexaNder Dugin & Fascismen

Jag menar att Putin, Polarna & Kreml, troligtvis hela makteliten är fullständigt införstådda med att det i Ryssland finns långt fler nazister än någonsin i Ukraina. Likväl ältat ryssarna ukrainsk nazism in absurdum men ännu inte klarat att peka på indicier, än mindre leda sina påståenden i bevis. De har inte ens gjort det sannolikt att Ukraina skulle vara nerlusat av nazzar. Det är svårt att ta in och förstå att det överhuvud existerar nazister i Ryssland efter Operation Barbarossa och det totala utrotningskrig nazisterna bedrev över västra Sovjetunionen 1940-44. En nationalsocialistisk, om inte renodlad nazistisk inställning är dessvärre vanligt förekommande, liksom tatueringar, inte minst bland kriminella i Ryssland, dock torde de flesta av dessa gaddningar vara uttryck för protest och mest ämnade att chockera. Den tidigare nämnde militären Utkin hade ”Reichadler” tatuerat på bröstet och SS- insignier vid nyckelbenen, liksom Waffen-SS kragemblem. Det kanske verkligen stämmer, det en del psykologer hävdar; att de vilka utsatts för övergrepp, själva kan komma att begå grova kränkningar, detta som ett sätt att ge övergreppen någon slags mening. Vad vi sett i Ukraina styrker psykologernas uppfattning. Det är i princip samma oförsonlige fiende som Tredje Riket var till Ryssland, samma utrotningskrig med samma mål; total förintelse av fienden.

Det är ingen hemlighet att de paramilitära förband, som bland andra Azov, vilka tog sig till Donbas för att tillsammans med reguljära trupper slå ner upproret och återställa ordningen, till ganska stor del innehöll nationalister, nazister och fotbollshuliganer, dock inte enbart. Azov och andra förband gjorde all den skillnad med sin ursinniga stridstaktik, så pass mycket att bataljonerna erbjöds att ingå i Ukrainas Nationalgarde, mot att tona ner eller helt överge sin politiska hemvist. De, vilka av ideologiska skäl inte nappade på erbjudandet, reste till Kyiv för att starta ett nytt politiskt parti med nationalistiska och delvis nazistiska förtecken, samt försöka att komma in i Rada. Något förbud har Partiet inte meddelats, trots att alla extrema och våldsbejakande ideologier idag är bannlysta i Ukraina. Om än Ukraina skulle tillåta ett nationalsocialistiskt parti i Rada, är det en ukrainsk inre angelägenhet som inga utomstående har att göra med. Ukrainas kapitulation på Azovstal blev således en enorm, ja en bottenlös rysk besvikelse, i det att man inte hittade en enda ukrainsk kapitulerande soldat med nazzegaddningar. Tatueringar med nazistiska symboler, alltså. De vilka eventuellt bar sådana flögs sannolikt ut, i sista minuten, med skickliga chopperpiloter och i vågade inflygningar mot Azovstals sönderbombade fabriksområde. De hade annars troligen blivit avrättade på plats, direkt vid upptäckt. Allt de hittade var en Azov-krigare med Belsebub på hela ryggen och gjorde stort nummer av hans sataniska intresse. Trams och dynga, är de patetiska ryssarna riktigt bra på.                                                          

Putin har vandrat hela den långa vägen från ultravänster till ultrahöger i sin politiska uppfattning.  och genom Alexander Dugin, en rysk filosof, geopolitiker, teoretiker, ideolog och tidigare professor i sociologi vid Moskvauniversitetet och hans bok 2009 ”Den fjärde politiska ideologin” fick Putin struktur på sitt politiska tänkande. Han kunde nu rationalisera bort de tre övriga ideologierna som: socialism, fascism och liberalism. Dugin återuppväckte, i sin bok, tanken på och drömmen om ett eurasiskt Ryssland, en stat som skulle omfatta alla ryska folk. Dugin utvecklar i boken tanken på  Eurasien eller den sammanhängande landmassa som utgörs av de två världsdelarna Europa och Asien, ett verkligt imperium under rysk ledning. Detta gick väl ihop med Putins nationalromantiska syn på sitt land. Dugins nationalsocialistiska flum och lovord över auktoritära system påverkade i hög grad hela det ryska etablissemanget och makteliten och han var, så att säga, ”hovfilosof” hos Putin ett tag. Men Dugin tröttnade på Putins, i hans tycke, pragmatiska politik och drog sig tillbaka. Putin måste ha insett att tanken på Eurasien, visserligen var lockande och tillfredställande, men orealistiskt, då projektet helt saknar förutsättningar att bli någon allvarlig konkurrent eller utmanare till USA:s fasta grepp om världsordningen eller dess världsdominans. Intresset för att ingå i ett eurasiskt banksystem var ljummet från de länder, vilka erbjudits möjligheten. Putin satsar tydligtvis på att inom ramen för rådande världsordning skapa en internationell allians – BRICS, det vill säga: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det enda originella och intressanta med BRICS är namnet, vilket omgående ger associationer till tegelstenar och byggen, stabila byggen. Om denna organisation kommer att nå framgång är väl högst tveksamt. Inte ens i det fall BRICS-länderna återfår sina tidigare expansiva ekonomier kommer de att kunna mäta sig med jänkarna eller ens EU. Inte på något plan, då Västs försprång ekonomiskt, vetenskapligt och inte minst militärt är enormt.                                                                                                                                                      

Det verkar som om Putin varit selektiv i sin syn på Dugins vilda teorier och hållit sig undan alla renodlat fascistiska inslag, vilka är legio i ”Den fjärde politiska ideologin”. Sak samma med näste filosof, Ivan Ilyin, denne herre var tveklöst en övertygad fascist och uppenbart en inspirationskälla för Dugin och nu för Putin. Ilyin försvarade fascismen så sent som 1948, men inte dess rasism och/eller dess brutalitet, utan som politiskt system, styresform och samhällsbygge. Putin har i Ilyins arbeten funnit mängder med argument i ett antal ämnet; från Ukrainas totala utradering till åsikten att Rysslands folk mår bäst av att styras auktoritärt av en monark och en stark kyrka. Mest har Putin påverkats av Ilyins nationalromantiska framställningar. Ilyin gillade när revolutionen utbröt och han samt hans studentpolare ansåg att det var en bra sak att folket sökte rättvisa och politisk  representation genom ett uppror mot den bestående ordningen och mot en enväldig monark. Men efter oktoberrevolutionen kallade han resultatet för en katastrof för Ryssland. Han kom raskt på kollisionskurs med Rysslands – nya styre; Sovjetunionens politbyrå. Till slut kastade ryssarna helt sonika ut Ilyin med familj och de fick ta sig till en exil i Schweiz, på egen bekostnad. Därifrån tog han sig till Tyskland och gav föreläsningar, men kom slutligen på kant också med nazisterna och återvände till Schweiz, där han dog och begravdes. Putin arrangerade för Ilyins kvarlevor att återföras till och begravas i Fosterlandets jord. Det sitter många ”observatörer” runt om i världen och analyserar allt vad Putin yttrar och hoppas att han ska relatera sin politik till Tredje Rikets nationalsocialism och avslöja sig som fullfjädrad nazist. Hittills har detta inte inträffat, men behövs det verkligen? Om inte nazist, är Putin, i vart fall en utpräglad fascist, men hör varken till den italienska eller tyska fascismen, utan han har, självfallet skapat en egen.

Ukraina idag

Som ytterligare exempel på den milsvida skillnaden mellan det ukrainska och ryska samhällena noterade jag, att medan ryska soldater är förbjuda att använda mobiler i fält, lockas ukrainska ungdomar att ta värvning i armén, med löfte om stor närvaro på sociala media. Militären vill helst se ungdomar som nya rekryter, speciellt befälen vid fronten, vilka förordar unga killar och tjejer. Förmodligen då ungdomar är lättare att forma till effektiva soldater och äldre är mer oroliga och inte helt koncentrerade på uppgiften. Jag gillar och är verkligen imponerad av den transparens Ukraina lyckats upprätthålla under hela kriget. Pressen får rapportera från fronten så nära de vågar ta sig med soldateskort. Den ukrainska ledningen besvarar känsliga frågor om de kan, och det, av allt att döma, relativt sanningsenligt. Till skillnad från ryssarna, vilka konstant ljuger, eller drar till med halvsanningar, eller förnekar, nej blånekar eller inget säger. Nej Ryssland eller den Ryska Federationen blev en djup besvikelse redan 1991, då den dåvarande ryska makteliten slaktade vad som återstod av sovjetstatens resurser och blev oligarker. Den nya staten var inte baserad på folkviljan, utan på en kupp av Leningradmaffian eller Team Jeltsin, viket gav demokrati till folket.  

Fram till Putins återkomst som president 2008 existerade onekligen någon form av demokrati och liberal politik, om än haltande, men därefter gick det undan och slag i slag har det ryska samhället bäddats in, som i en tung blöt filt och isolerats i en gigantisk lögn. Jag hade verkligen hoppats på ett annat öde för det ryska folket, att de till slut skulle få styra sig själva och utvecklas i den positiva och konstruktiva riktning Navalny representerade, istället för det fullständiga medeltidsmörker som nu sänkt sig över Ryssland. Visserligen förstod jag, 1991 då Sovjetunionen imploderade och upplöstes, att Kreml inom 25 år skulle börja återerövra de delrepubliker, som avstod från att förena sig med den Ryska Federationen och gick sin egen väg, men min förhoppning var att demokratin då hade etablerat sig, vilket skulle göra militära äventyr omöjliga. Det tog 23 år innan det otänkbara likväl inträffade. 2014 invaderar ryska trupper Ukrainas östra regioner Donetsk och Luhansk samt annekterade Krim. Världssamfundets passivitet vid tiden är en skam och en seger och framgång för den ryska propagandan som lyckats skapa ett narrativ av tvivel avseende vem Krim tillhör och fått världen att tro på Ukraina som angripare av Donbas, inte försvarare av sitt lands territorium.          

I Övrigt

Under det senaste dygnet har inkräktarnas trupper, attackerat Donetsk-regionen;

Ukrainas regionala militärförvaltningar meddelade idag att tre personer skadats av ryssarnas granatbeskjutningar och missilattacker. Liknande siffror meddelas över döda och skadade, varje dag av militären, efter de ständiga ryska terrorbombningar av Ukrainas städer, samhällen och byar.

Under natten sköt Ukrainas luftvärn ner 6 av 9 kryssningsmissiler av typen Kh-101/Kh-555, 8 av 9  fjärrstyrda robotar av typen Kh-59/Kh-69, 1 av 2  kryssningsmissiler av typen Iskander-K, och 6 av 8 kryssningsmissiler av typen Kalibr. – Meddelade Mykola Oleshchuk, Kommendör i Ukrainas flygvapen.

Det är visserligen stålande, men räcker inte! Ukraina måste få en stålsköld över sitt luftrum innan ryssen kommer ikapp med sin produktion av robotar.