Wilhelm Moberg

Redan 1965 företog författaren Wilhelm Moberg en analys av det svenska maktförhållandena och i en kort, men lysande sammanfattning beskrev han Sverige som en Demokratur. Mer än 50 år senare äger, i allt väsentligt, Mobergs uppfattning fortfarande giltighet. Det eviga officiella narrativet om ett öppet samhälle och det öppna offentliga samtalet, döljer det faktum att Sverige är ett synnerligen inkrökt, trångsint och ofritt land, där debatten styrs av de besuttna och vanligt folk ej göre sig besvär med att ”lägga sig i”. Bevis på maktelitens rådande besserwisserkultur ser vi varje dag. En sak är att vissa media tillåts upplysa oss om förekommande missförhållanden, en helt annan, är att makteliten fullständigt kan strunta i att rätta till dem och i stället lägga locket på, vilket innebär att media inte fortsatt berör saken.

Att den svenska grävande journalistiken, vilken under 1950- och 1960-talen utvecklades till en tredje statsmakt, nu i princip upphört att existera, är inte på något sätt förvånande. Media har rättat in sig i ledet och själva, frivilligt tagit på sig en munkavle. De journalister, vilka till äventyrs likväl gräver fram maktelitens interna strukturer, tveksamma förgreningar och kontaktytor, samt negativa konsekvenser av handlingar och beslut, kommer knappast att få möjlighet att följa upp sina avslöjanden. Exemplen är många, men jag tar bara upp ett här; TV 4:s Kalla Fakta kartlade flera domares medlemskap i olika frimurarorden, men det har inte lett till minsta förändring av detta förhållande, trots att rådmäns oberoende torde vara helt avgörande för en sund rättsskipning. För att inte tala om hur detta budskap om oberoende domare ständigt trummats in i vårt medvetande. Det var således en urbota lögn och om makteliten sjunkit till ljug om en sådan viktig detalj kan man lugnt räkna med att den offentliga lögnen är en realitet och en allmänt brukad härskarteknik.

Roland Huntford

När vi nu berört begreppet härskarteknik fortsätter jag med att referera till Roland Huntford, engelsk journalist och författare och hans bok; ”The New Totalitarians” (Det Blinda Sverige), publicerad 1971. Boken blev mycket omdebatterad och omdömena varierade utmed hela skalan; från super till kass. Huntford beskriver nästan helt korrekt Sveriges ekonomiska och sociala historia, men förstod sig tydligen inte på svensk folkkultur, då han menar att folket inte ägde kultur utöver kommersiell dito; typ musik, opera, teater, film, med mera. Han hade fel, fel, fel, då vi äger en rik och varierad folkkultur. Allt från samernas hantverk och klädedräkter, våra landskapsdräkter med tillhörande urgamla rurala traditioner, över musikgrupper, körer, spelmän och röda hästar från Dalarna, aktiva hembygdsföreningar, skärgårdar, fiskare och brännvin till svensk buskis. Ni får själva fylla i det jag missat. Kultur äger vi tvivelsutan, om än i förändring, dock söker många sina kulturella rötter och börjar intressera sig för det förgångnas livsstil och villkor. 

Huntford redogör därefter för Socialdemokratins framväxt och deras väg mot makten och landar i stark kritik av svensk socialism. Han menar att sossarna likt the new totalitarians i Aldous Huxleys, Du nya sköna värld, till skillnad från de gamla totalitära staterna avstått från att använda våld och trakasserier, utan istället listig övertalning och mjuk manipulering för att nå sina mål. Inte desto mindre är det en totalitär stat. Det Huntford inte visste var att sossarna i början på 1970-talet skaffade sig ytterligare ett verktyg – lagstiftning. Den juridiska doktrinen ändrades följaktligen, detta för att med lag styra samhällsutvecklingen i en Socialdemokratiska riktningen. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och vi befinner oss i en annan tid, men många 1970-talsstrukturer lever kvar, har bitit sig fast, till förfång för var och en. Jag är 73 och förstår att Sverige för Huntford föreföll totalitärt, för en titt i backspegeln bekräftar tesen. Det ska dock tilläggas att vi var många barn som växte upp i den bästa av världar och medveten om det auktoritära inslaget blev jag först då jag konfronterades med förbudssverige i slutet av 1960-talet.

Olof Palme

Palme var min idol som barn och ung, men numer har hans helgongloria hamnat på sne, och hans hjältestatus med den men han var definitivt en skicklig politiker, strateg och hans politiska gärning här hemma och internationellt står för sig själva och är inte mycket att orda om. Däremot var hans inställning till mänskliga rättigheter var rätt knepig, i det att han och nästan hela det svenska etablissemanget var/är övertygade om att sådant endast förekommer i länder bortom haven, inte här hemma, i Sverige. Konventionen kallade han för regeringsrådet Petréns lekstuga, och pratade ofta om hur bra Sverige tar hand om sina medborgare (därför är inte Europakonvention aktuell för oss). Denna inställning delar uppenbarligen fortfarande stora delar av statsapparaten och många politiker därtill. Palme och Carl Lidbom ibland elakt kallad Calle Batong, för sin positiva syn på stränga lagar, omarbetade RF (Regeringsformen), vilken som fri- och rättighetslagstiftning blev om möjligt ännu sämre efter 1974. Som motiv till den nya RF, uppgav Palme och Lidbom att de ville göra demokratin stabil. Tvåkammarriksdagen blev enkammarriksdag och tillsammans med övriga åtgärder gjorde de istället demokratin rigid och Riksdagen blev i stort sett ointaglig. Jag tror att dessa bägge herrar, medvetet skapade en frizon för politiker, en borg med höga murar bakom vilka de säkrade både livslångt arbete och påverkan. De hade skapat den moderne yrkespolitikern. Med tanke på att endast tre partier lyckats ta sig till Riksdagen på mer än 50 år talar verkligheten sitt tydliga språk och min tes förefaller sålunda hålla streck. Någon myntade uttrycket Lidbomeriet (på Justitiedepartementet), med vilket avsågs hastigt tillkommen lagstiftning, oftast grundad i politiska motiv. 1974-års RF gällde i allt väsentligt ända fram till 2011, 37 år alltså.

Huruvida

Sverige efter 1970 och framåt var en totalitär stat är en definitionsfråga och vissa landar i begreppet ”välvillig diktatur”, vilket likväl matchar uppfattningen att vårt land var/är ett tjänstemannavälde och administrativt envälde. Det välstånd Socialdemokraterna sakta men säkert byggde upp, blev till den världsberömda ”Svenska Modellen”, som i brist på förnyelse och otillräcklig skattefinansiering blev till den offentliga lögnen. Den svenska modellen kraschade, då Sverige övergav blandekonomin till förmån för den nya fria liberala marknadsekonomin. Och vi är tillbaka till utgångsläget; Resultatet har blivit att ingenting fungerar längre som det var tänkt. De många regeringsbytena har varken stärkt välfärden eller dragit igång en ny och nödvändig samhällsutveckling. Moderaterna har till och med gjort situationen än värre, med sina medborgarfientliga lagar baserade på allt annat än sunt förnuft och fri- och rättigheter.        

Fri- och Rättigheter

JM Strömmer påstår att han är bekant med medborgerliga fri- och rättigheter, men jag har inte hittat ett enda inlägg på några av M:s sociala mediakonton som ens nämner saken. Tvärtom, hittade jag mängder av inlägg om straff, straff och åter straff. Så rikligt att filmen ”Diktatorn” av och med Charlie Chaplin aktualiserades och scenen där Diktatorn (Chaplin) håller radiotal som den judiske skomakaren (Chaplin), med stigande förfäran lyssnar på. Med hög, skarp röst nästan vrålar talaren ut; STRAFF! – STRAFFEN! – STRAFFHUMAN! – STRAFFEN! – STRAFF! Gång på gång på gång, i olika kombinationer. Jag gör gällande att samtliga lagar, vilka inskränker våra fri- och rättigheter och tillkommit under Tidöavtalet är klara brott mot grundlagens rättighetskatalog. JM Strömmer är tvivelsutan större alarmist än bra jurist och i ljuset av vad jag redan skrivit avtecknar sig, han och hans korståg snarare som de verkligt systemhotande faktorerna. Det är naturligtvis helt OK att bli upprörd över vad jag skriver, men dock inte lika lätt att dementera vad jag framför. Innan du tar till pennan och börja fäkta, behöver du läsa på och sätta dig in i gällande lagstiftning; Unionsrätten. Europakonventionen trädde ikraft som svensk lag, 1995-01-01, genom fördrag och som en del av EU-rätten blev den överordnad alla svenska lagar, men har endast tillämpats i några enstaka fall. Vår grundlag; Regeringsformen (RF) var fram till 2011 en tandlös kopia av konstitution, som bäst rena skämtet och fullständigt värdelös som rättighetslagstiftning.

Tack Vare

hård press från EU om att Sverige behövde följa EU-fördragen och efter många fällande domar i Europadomstolen anpassade sig Sverige, men endast hjälpligt. Det var då EU-valet fick ny aktualitet och EU-flaggan började synas i officiella sammanhang. I december 2009 blev EU-rätten primärrätt och Stadgan fick samma bindande verkan som Konventionen och EU-fördragen, men det har inte haft den minsta inverkan på svensk juridik eller rättsskipning. Att lagkommentarer om rättighetslagstiftningen beskriver en helt annan och positiv verkan har ingen lyckats föra i bevis, då praxis på området sedan 30 år är obefintlig. Det hela kokar ner till vad medborgaren teoretiskt har för rättigheter, men det har i praktiken noll betydelse. 2011-01-01 trädde nuvarande och grundligt omarbetade versionen av RF i kraft, med ett till Konventionens och Stadgans motsvarande innehåll. Det kan tyckas något märkligt att vi har tre nästan identiska rättighetslagstiftningar, men makteliten förnekar sig inte. Medan Konventionen och Stadgan, visserligen går, men är svåra att ändra, är RF:s rättigheter i jämförelse en baggis att inskränka.

Lagstiftarna

hade dock inte behövt bekymra sig över hur man bäst kan beskära medborgarnas lagliga rättigheter. Den bisaken ombesörjde den aktivistiska svenska domarkåren utan problem, genom att aldrig tillämpa RF, trots att den som grundlag är överordnad all annan svensk lagstiftning och trots att medborgarna kan åberopa rättigheterna i domstol. Domar baserade på RF är därför mycket ovanliga och praxis också här obefintlig efter nästan 13 år. Där står vi idag. Makteliten och myndigheterna fortsätter att handla som de vill, allt efter eget gottfinnande, samt fortsätter att begränsa våra rättigheter i parti och minut. Argument grundade i RF, får inte ens advokater gehör för i domstol, än mindre vanligt folk. Situationen är obegriplig, då vi tveklöst är ett väluppfostrat och trevligt folk, vilka verkligen förtjänar ökad frihet och korrekt rättvisa. Det är inte mycket pang för pengarna vi får, inte. Regionerna befinner sig, på grund av, massiva feltänk och mängder med rent stupida beslut inom alla sina ansvarsområden i en nedåtgående spiral av otillräcklighet och ekonomiska problem. Kommunerna är inte där riktig ännu, men på god väg, också de pga massiva feltänk och mängder med rent stupida beslut inom alla sina ansvarsområden, samt ekonomiska äventyr. Det kommunala självstyret har inte inneburit några fördelar för medborgarna, utan endast ytterligare ett hinder i vägen för vår frihet och våra intressen. 

Efter SVT:s

miniserie – Advokater, kan jag åter konstatera att Sverige svårligen kan nämnas rättsstat, långt därifrån. Varken justitieministern eller domstolarna har begripit vad begreppet innebär. En rättsstat hedrar benhårt principen om likhet inför lagen, dubbla straff är inte endast kontraproduktivt, det är diskriminering, i grundlagens mening, liksom visitationszoner, och kriterierna för personkontroll, vilka är utländskt utseende, dyrbara kläder och Gucci-kepsar. I och med att zonerna endast etableras på speciella platser, inte gäller hela befolkningen, samt pekar ut människor på grundval av kläder och kepsar, är det solklar diskriminering. Det finns många ingångar i denna sak. En, är att den grupp vi talar om, på kanske 1 000 -2 000 personer, knappast är systemhotande, inte ens om de så var beväpnade upp till tänderna. En annan är att var och en är oskyldig till dess en domstol beslutar annat. Oskyldighetspresumtionen gäller likväl denna grupp. En tredje är det måste föreligga en situation av undantagstillståndets allvar innan det ens är tänkbart, att inskränka våra fri- och rättigheter. En fjärde är att slumpmässiga kontroller utan misstanke strider mot flera rättigheter, inte minst rätten till privat- och familjeliv.

I en rättsstat

förekommer inte kronvittnen av den enkla anledningen att brott ej ska premieras och att den liksom DNA är lätta för gängen att manipulera, under ett rättsfall, för att få bort konkurrenter och/eller fiender.  Kronvittnen strider dessutom mot kravet på en fair process, dvs, en rättvis och opartisk rättegång, vilket varje brottsmisstänkt har rätt att förvänta sig. I denna kontext ska inflikas, att Innan Staten eller det allmänna får rikta åtgärd mot enskild, måste denne ha brutit mot bestämmelser i lag. Staten eller det allmänna ska likväl beskriva vilken lag som överträtts, samt bevisa att så är fallet och därtill delge den misstänkte vad han är misstänkt för på en språk denne förstår. Visst, det är självfallet besvärligt att handlägga ärenden med sådana begränsningar, varför domstolar och myndigheter gärna rundar regelverken. Här står det mellan domstolars och myndigheters bekvämlighet och rättssäkerhet, sanning och rättvisa. Vad väljer du? Tidigare skrev jag att vi nu lever i en annan tid och under denna moderna era, har rättsstaten utsett domstolarna till att upprätthålla och stärka rättsstatens principer. De ska solidariskt med myndigheter, likväl ex officio (på eget initiativ), vid statliga intrång komma till den enskildes undsättning mot Staten. Rättsstaten har gett domstolar och myndigheter i uppdrag att värna, medborgarnas tillerkända fri- och rättigheter i enligt Europakonventionen (Konventionen) och/eller Europastadgan (Stadgan), samt Regeringsformen (RF), vilken sedan 2011 som grundlag är överordnad all annan svensk lagstiftning och ska tillämpas ”fullt ut”. Tillbaka till SVT:s miniserie – Advokater; Under seriens fyra halvtimmar upptäckte jag ingenting av denna nya ordning i domstolarnas arbete, inte ens minsta spår!

De bägge

avgörandena av Svea hovrätt var rena justitiemorden, i det att de fastställde tingsrättens dom mot ”Rasmus”, knarksmugglaren, på 10 år och sju månader, trots att han bevisligen var på jobbet under tre av nio misstänkta resor. Då åklagaren inte kunde presentera en utredning, vilken gjorde det sannolikt att ”Rasmus” arbetsgivares närvarointyg var fake, saknade hovrätten skäl att fastställa domen. Rättvisa hade varit att sänka straffet till sex år.

I fallet ”Ali” fastställde hovrätten tingsrättens dom på 5 år för flera rån och häleri av bilar, trots att rånoffrens signalement samstämmigt beskrev en ca 175cm lång, mörkhyad person med stark brytning, medan ”Ali” är 187cm, vit i skinnet och talar tveklöst perfekt svenska. Rättvisa i det fallet hade varit att sänka straffet till två år. ”Alis” långa historik av kriminalitet är fullkomligt ovidkommande, då han sonat sina tidigare brott – eller?

Bästa bevis är tydligtvis domstolarnas inställning till brotten och uppfattning om de misstänkta, inte vad som utom rimligt tvivel går att styrka. Det är ett frapperande svaghetstecken och vittnar om en viss desperation, pga att polis, myndigheter och domstolar totalt misslyckats med att stävja det utbredda dödliga våldet, samt inte kan komma till rätta med våldsverkarna, vilka fullständigt skiter i polis, domstolar, dubbla straff, kronvittnen, visitationszoner och JM Strömmer.

Då Europakonventionen trädde ikraft som svensk lag, 1995-01-01, skulle framförallt hovrätterna definitivt lyft sig i kragen och upphört med sitt motstånd mot att gå in och ”peta” i, samt justera givna domar, om än felaktiga. Hovrätterna har bara fortsatt 1970-talets policy med att ge staten och dess myndigheter företräde, oavsett. Medan domare och domstolar ofta kommer till rätt och riktiga beslut i tvister mellan enskilda, förväntar jag mig väl ingen millimeterrättvisa av svenska domstolar, i det fall Staten och myndigheter, är en motpart. I det läget inträder en omfattande bias. Det finns naturligtvis många skickliga domare med starkt rättspatos som rättar sina domslut efter lagens bokstav, vilket är vad som gäller för en genuin rättsstat, men de försvinner uppenbarligen i mängden av tveksamma och rent lagstridiga avgöranden.