Avrättade fångar.

Under senare delen av maj månad 2024 mördades minst fyra ukrainska soldater, vilka hade kapitulerat och var således obeväpnade krigsfångar. Avrättningarna eller hellre morden inträffade nära byn Robotyne i Zaporizhzhia-regionen och lyckligtvis fångades brottet på video: man ser fyra ukrainska soldater med höjda händer, en gest som förstås av varje vuxen individ på planeten, dessutom vapenlösa, överlämnade de fyra sig som fångar. Ryssarna tvingade ner dem på marken och de fick lägga sig med ansiktet nedåt.  Därefter sköt man stackarna, utan pardon, på nära håll. Jag blir mållös, och mår dåligt av att uppleva hur de tappra ukrainarna får offra livet för inkräktarnas dåliga nerver. Det går inte att hålla för osannolikt att höga ryska befäl uppmanat manskapet att ”skjuta ukrainare”, men det som utspelade sig där, i den hårt skövlade skogen var ett uttryck för ren och skär hämnd. Det sluter jag mig till av två anledningar, dels betyder levande krigsfångar att man kan utväxla soldaterna, dels kommer ryssen ingen vart, oaktat vad de än hittar på, oavsett vilken strategi eller taktik eller antalet stormtrupper de sätter in.

För att kallblodigt  avrätta fångar måste ryssen, helt enkelt vara tillräckligt frustrerade på de ukrainska försvararna, vilka  fortfarande har eller tar initiativet vid varje sammandrabbning, vid varje konfrontation och förefaller mer eller mindre omöjliga att besegra. Men att ta ut sin indignation, hur djup den än må vara, på försvarslösa personer och brutalt döda dem är bland det värsta brott människor kan begå mot varandra. Det är lite märkligt att ryssar som verkligen hyllar manlighet och frän machostil, när det väl kommer till skarp läge, uppträder och agerar som värsta, fegaste ynkryggar. Det tyder på riktigt taskiga nerver att kallblodigt avliva någon som inte utgör minst hot. Att kalla dem motbjudande kräk är tveklöst diplomatiskt.   

Mördarna identifierade.

Som jag tidigare nämnde, fångades vidrigheterna på film, varför Ukrainas skickliga underrättelsetjänst lyckats identifiera de ryska inkräktare som sköt de fyra ukrainska krigsfångarna i maj 2024. Det framgår av underrättelsetjänstens rapport om händelsen. Enligt rapporten identifierade specialagenter från den militära underrättelsetjänsten både förövarna av krigsförbrotten och de som ansvarade för att det kunde ske. Det visade sig vara rysk militärpersonal ur det 70:e motoriserade skytteregementets attackgrupp, del av den 42:a motoriserade skyttedivisionen från den 58:e armén tillhörande den Ryska Federationens södra militärdistrikt och med bas i Rostov-on-Don. Militärenhet 71718 eller det 70:e motoriserade skytteregementet är permanent placerade i staden Shali, Tjetjenien, Ryssland.

Vid tidpunkten för avrättningarna av de ukrainska krigsfångarna i närheten av Robotyne försökte ryssarna bryta igenom Ukrainas försvar på detta frontavsnitt. Operationen hade tilldelats det 70:e motoriserade skytteregementet i den ryska armén och leddes av;

• Överstelöjtnant Jurij Mairbekovich Abayev, med smeknamnet “Buffalo”, född 1990.

Övrig militär personal från det 70:e motoriserade skytteregementet i den ryska ockupationsarmén som också är inblandade i krigsförbrytelserna är;

• Kapten Dmytro Olegovich Nagorny, född den 21 november 1995 – med befäl över 2:a bataljonen;

• Förste löjtnant Temirlan Umarovich Abutalimov, född den 2 maj 1997 – med befäl över 1:a kompaniet;

• Löjtnant Zaur Sergejevitj Bekov, född den 16 juli 1997 – befälhavare för 3:e kompaniet;

• Löjtnant Yusup Paizulaevich Imagazaliyev, född den 18 juli 1999 – befälhavare för 6:e kompaniet.

Fler allvarliga krigsbrott

De ukrainska underrättelseagenterna betonade att de namngivna ryska krigsförbrytarna sannolikt likväl kan vara inblandade i flera mord på andra ukrainska krigsfångar senare under maj 2024. Vad som särskilt framgår av den avlyssnade tele- och radiotrafiken och som framlagts som bevis är att det i samtal mellan soldater ur det 70:e regementet och dess befäl, de förra blivit beordrade att skjuta ukrainska soldater. Det är dock inget nytt, utan snarare ett standarduttryck, sedan krigets första dagar, de ryska kompanicheferna och andra högre befäl använt för att uppmuntra och rättfärdiga underordnade att agera tvärtemot krigets seder och krigslagarna, enligt internationell rätt. Som den ukrainska nyhetsbyrån tidigare rapporterat meddelade riksåklagaren Andrii Kostin att de ryska ockupanterna halshögg en ukrainsk soldat för att inte ta honom till krigsfånge. De nu aktuella krigsförbrytelsen ägde rum i Donetsk-regionen.

På mig får dessa vansinniga krigsbrott, anno Domini 2024, den effekten att jag börjar tvivla på människan, tvivla på godhet, anständighet och värdighet som rätt väg framåt. Jag är rädd att dessa oförlåtliga mord  kan bli normen vid framtida konflikter och då ligger vi rejält risigt till. Det vi människor, minst av allt idag  behöver är att förråas och tappa resten av den humanitet som definierar oss. Den Ryska Federationens eller Rysslands fullständiga hänsynslöshet och ständiga krigsbrott har redan gjort oss lite avtrubbade och därmed förråade. Att på de något suddiga filmrutorna se de små puffarna automatkarbinernas rökgaser bildar när kulan lämnar loppet för, att i detta fall, döda en fiendesoldat som försvarslös ligger ner, förråar, i vart fall mig. Den lilla empati och förståelse för de ryska soldaternas umbäranden och horribla död jag till äventyr dittills haft, dunstade som fukt på stenar en het sommardag.

Telegram

Jag har tidigare berättat att om plattformen Telegram, vilka inte censurerar några videoklipp, visserligen pixeliseras de filmade personernas ansikte många gånger av säkerhetsskäl, men inget annat, varför klippen blir den nakna sanningen om slagfältets omänskliga och verkliga helvete. Och idag är de mer grafiska än någonsin tidigare, tack vare att man med zoom kan få mycket bra upplösning på närbilderna. Detta beror på att drönarna utrustas med komponenter, speciellt kameror av högre kvalité, samt att de ukrainska försvararna nu lärt sig att över en 3D-skärm manövrera drönarna att, i princip, utföra regelrätta och avancerade flygövningar. Tidigare såg man hur en drönare närmade sig målet, ex.vis en stridsvagn, träffade och exploderade. Nu ser man istället drönarna stanna upp och hovra för att liksom studera det bästa stället att detonera drönaren på, innan den sätter fart och dammar in under kanontornet eller dyker ner i eventuell öppen manlucka. (Varför pansarbesättningar överhuvud envisas med att kör omkring med öppna manluckor fortsätter att stort förvåna mig.)

Ukrainarna har blivit så skickliga på att styra sina små farkoster att de kan ”leka” med de ryska soldaterna och jaga dem tills de tröttnar och sedan avvakta medan den jagade ryssen hämtar andan och börjar kuta igen, varpå drönaren åter tar upp jakten och slutligen fäller, eller ja, snarare spränger, motståndaren i småbitar, eller ja, i ganska stora bitar. Att behärska drönarnas egenskaper och förmågor på detta sätt innebär att de ukrainska drönarpiloterna med god precision kan bestämma var den lilla flygande tingesten ska detonera eller, till och med, vilken kroppsdel av fienden drönaren ska träffa. Visst är det ruggigt värre och kusligt därtill, nästan som science-fiction. Att Ukraina uppfann en ny stridsteknik, vilken är baserad på användning av drönare, har fått robotbyggare som tidigare utvecklat robothundar som ”sällskapsdjur”, att istället kapplöpa om att skicka ut de första autonoma och beväpnade robothundarna på slagfältet, innan kriget tar slut. Det är i sanning sjukt så det räcker.

Brutalt och Grovt

För någon månad sedan såg jag, i ett klipp, en obetänksam rysk soldat som struntat i att gräva ner sig ordentligt. Ryssen låg således i en synnerligen grund rävhåla och blev följaktligen en självklar måltavla. Visst, mycket riktigt, kom där en liten flygande tingest snurrande, exploderade och lämnade ryssen i ett fruktansvärt tillstånd, men dödade honom inte. Hans jacka började brinna, men han var förlamad eller kanske i total chock, för killen reagerade ologiskt. Då tänkte jag; ”Men för helvete, skicka en till och gör slut på han!”, men det kom ingen innan bilden tonade ut. Till en början kände jag mig lite snopen, då jag nog förväntade mig att ukrainarna skulle göra inkräktarens lidande, så kort som möjligt. Emellertid, vid närmare eftertanke, kanske det måste vara så brutalt och grovt. Missförstå mig rätt, Ukraina saknar skäl att visa någon som helst nåd och ryssarna är, åter, definitivt på fel plats.

Det utstuderade sätt försvararna använder drönarna mot invasionsarméns soldater ser ut som en tanke. Gissningsvis vill försvararna hämnas avrättade kamrater och dödade familjemedlemmar, vilka hamnat under rysk granatregn eller missilnedslag hemmavid. Jag tror likväl ukrainarna, med brutaliteten önskar skicka en signal till presumtiva ryska civila med militära ambitioner, att stanna hemma – ett gott råd! Med tanke på att det existerar flera tusentals snarlika, men lika brutala klipp, blir risken för dem som inte lyder rådet och stannar hemma, att hamna i samma belägenhet helt uppenbar. Det är på det sätt jag menar att det kanske måste vara så brutalt och grovt för, att avskräcka krigsbenägna ryssar från livsfarliga äventyr.

Den andra sidan

av myntet är den, att ukrainare som inte verkar vara över sig mordiska likväl ”tvingas” bevittna och utföra handlingar, vilka förmodligen redan får dem att må dåligt och som naturligtvis, kommer att spöka för dem i framtiden. Likväl den effekten, det vill säga, om inte förstörda, i vart fall kraftigt negativt påverkade liv, ska läggas till anklagelseakten och till kravet på skadestånd och/eller gottgörelse, mot Putin, Polarna & Kreml. Ukraina kommer att behöva mycket professionell hjälp med rehab och psykoterapi av PTSD-drabbade medborgare. Posttraumatisk stressyndrom är ett knepigt tillstånd, vilket kan manifestera sig på många olika sätt. Symptom kan vara allt från lättare obehag, vilka inte påverkar vardagen eller omöjliggör ett socialt liv, till avgrundsdjupa depressioner som får livet att stanna upp och negativt påverka de drabbade personernas arbetsförmåga samt humör och därmed hela tillvaron. Det är svårt, mycket svårt att göra sig en bild av vad dessa medmänniskor upplever och känner. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva utan glädje, med ständig oro, rädsla och panik. Jag ser tveklöst en evigt nattsvart existens, utan minsta ljuspunkter, inte ens stjärnor. Alla människor är mottagliga för PTSD, men de som är vana vid att, så att säga, resonera med sig själva och de, vilka kan släppa vad de upplevt kan leva med sitt störda jag.

Också en sådan person som beskrivs i filmen ”Full Metal Jacket”, med en synnerligen förenklad och svart/ vit världsbild klarar sig lätt undan PTSD. Varför? Mannen kom från Bronx i New York och var skytt på en attackchopper i Vietnam och sköt ständigt mot allt på marken. Tillfrågad av militärens journalist om det inte var svårt att skjuta barn, svarade han; ”Nä, man siktar bara lite framför dem.”. På denna andra sida finns likväl de många tusen, vilka förutom att behöva förhålla sig till PTSD, dessutom blivit illa tilltygade fysiskt, av diverse handeldvapen och/eller (hand)granater, missiler, bomber, drönare och eld. Jag hoppas innerligt, att alla av kriget skadade soldater på Ukrainas sida organiserat sig och dokumenterat varje fall, samt löpande sammanställer krav på skadestånd och/eller gottgörelse. Ukraina och dess befolkning ska absolut inte bekosta den extra utgiften, ska inte tvingas bekosta mediciner, sjukresor, specialister och sjukhusvistelser eller vårdplatser, terapi och rehab. Den svindyra notan ska den Ryska Federationen eller Ryssland tvingas att stå för!

Jag avslutar dagens inlägg, där jag startade, med det ryska mördarpacket och måste bara beklaga att inte  ukrainska myndigheter fick tag på krigsförbrytarna och lagförde dem. Å andra sidan sitter de, i stort sett, lika förbannat inne, om än, i det jättelika fängelset, Ryssland. De kommer aldrig någonsin att kunna ta sig utanför den ryska världen, utan en överhängande risk att gripas. De är efterlysta i samtliga länder som är knutna till ICC, Internationella brottmålsdomstolen eller krigsförbrytartribunalen eller International Criminal Court. Därutöver har deras brott nogsamt dokumenterats och kommer att finnas kvar för all framtid. Det stannar dock inte där, utan de är identifierade, fotade och namngivna. Med min frontbild vill jag peka ut de omänskliga monstren i människoskepnad och därigenom dra ett litet strå still stacken med detta försök att uppmärksamma barbariet och barbarerna. Att åtminstone sätta ljus på och ord till Lede Fis mordiska och oförlåtliga illdåd, är vi skyldiga alla stupade, tappra soldater som med sina liv, betalat för vår frihet, i ett fritt Europa. Detta gäller speciellt de som avrättats.