Min Kommentar.

Idag hittade, snubblade jag över ett inlägg på war.ukarine.ua, vilket starkt berörde mig. Det handlar om ukrainare, vanligt folk, fotbollssupportrar, vilka släppte en trygg tillvaro och en vardag av arbete, studier och familj, redan 2014, då separatisterna med hjälp av Ryssland startade ett uppror i Donbas. De var redo när Putin, Polarna & Kreml inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina och dessa killar (och några tjejer), fick ta den första hårda smällen av Lede Fis inledande brutala anfall. Det känns orättvist att fredliga människor, tvingade av ödet och nödvändighet att försvara och dö för sitt land. De hade all rätt att få leva och utveckla sig till duktiga yrkesmän, leva familjeliv och bli goda medborgare.

Den berättelse som gjorde störst intryck på mig, handlar om Oleksandr Hrianyks och hans öde. Den minnesgode minns att Ukraina, med två chopprar, genomförde en räddningsaktion på Azovstal i Mariupol, trots att både staden och stålverket var omringat av inkräktare och flög in nya krigare och ut, sårade och civila. Oleksandr var med på resan in men lämnade sin plats till en civilist och stannade kvar med sina kamrater ur Azovregementet i Ukrainas Nationalgarde. Det är tufft, ha måste ha vetat, att han skulle bli dödad eller hamna i ryskt fångenskap, vilket i och för sig kan gå på ett ut, men valde att i det fallet göra det tillsammans med kamrater.

För mig spelar allt snack om dessa fotbollssupporters i allmänhet och Azov i synnerhet, föga roll, eller ja, snarare ingen. Deras fasta beslutsamhet att till varje pris försvara Ukrainas suveränitet och territorium, och den sammanhållning både supportrarna och Azov, uppvisar imponerar djupt på mig. Vilka åsikter och ideologier kamrater omfattar spelar mindre roll om dessa är beredda att dö för gruppen, oenighet och diskussioner får anstå till ett senare tillfälle, fokus måste ligga på att sparka ut ryssen från landet. Jag ville gärna dela med mig av berättelserna och översatte texten.           

Fem Gripande Öden.

Berättelser om fotbollsfans som stupade i försvaret av Ukraina.

Ukrainska fotbollsfans har länge varit en patriotisk rörelse, redo att börja kämpa för sitt land med ett ögonblicks varsel. De deltog i den orangea revolutionen 2004, värdighetsrevolutionen 2013 och senare i antiterroristoperationen (ATO) som inleddes 2014 i östra Ukraina. När Ryssland inledde en fullskalig invasion 2022 var fotbollsfans bland dem som anslöt sig till den ukrainska försvarsmakten. Här delar vi med oss av berättelserna om fem fotbollsfans som gav sina liv för att kämpa tillbaka fienden. Denna text har utarbetats av Memorial Memory Platform som berättar historierna om den ukrainska militären och civila som dödats av Ryssland.

Oleksandr Hrianyk, 28

---

anropssignal “Hrian”, supporter av FC Dynamo Kyiv, stupade den 8 maj 2022 i Mariupol. Oleksandr föddes och växte upp i Kiev. Han studerade vid gymnasium nr 32 “Uspih” och tog senare examen från fakulteten för Internationell Ekonomi och Förvaltning vid Kievs nationella ekonomiska universitet, uppkallad efter Vadym Hetman. Oleksandr älskade aktiv återhämtning: camping i bergen, paddla kajak, skateboarda och spela fotboll. Han reste genom Mexikos djungler utan att kunna det lokala språket. Oleksandr älskade också hundar och drömde om att bli fotograf på heta platser (på ställen där det händer). Han var en supporter av FC Dynamo Kiev. 2013 deltog Oleksandr i Värdighetsrevolutionen. Senare, efter att ha avslutat sina studier, slutförde Oleksandr en kurs i stridsteknik för ungdomar och gick 2016 med i Azov-regementet i Ukrainas Nationalgarde.

Hrianyk, mönstrade dock ut i början av 2022, då han ämnade leva ett civilt liv och skriva en bok om sin militära erfarenhet. Efter det att Rysslands fullskaliga invasion inletts anslöt sig Hrianyk till Ukrainas väpnade styrkor för andra gången. Oleksandr deltog i befrielsen av Butja, Irpin och Hostomel och rensade Kyivregionen från ryska trupper. Men hela tiden närde han en önskan att ta sig till det belägrade Mariupol och hjälpa sina kamrater i Azov. Den 27 mars 2022 deltog han i en operation som organiserades av Ukrainas underrättelsetjänst och lyfte med helikopter till det redan, av ryska trupper, omringade Mariupol.

Han skadades under inflygningen, men vägrade att evakuera och gav sin plats till en civilperson. Fram till sitt sista andetag försvarade Oleksandr Mariupol från inkräktarnas styrkor tillsammans med sina kamrater. – Det finns uppenbart en unik känsla av familj bland krigarna från Azovregementet. De är beredda att ge sina liv för sina kamrater… ”Sonen visste att detta var ett enkelriktat uppdrag, vilket inte stoppade honom”. Sashko [kort från Oleksandr – red.] brukade säga: “Det viktigaste i livet är kärlek. Och jag älskar mina kamrater”, uppgav mamma Olha. Oleksandrs kropp eftersöktes i åtta månader. Han kremerades den 14 januari 2023. Urnan med aska begravdes den 28 oktober 2023 på Lukyanivska-kyrkogården i Kiev. Oleksandr efterlämnade, föräldrar och en syster.

Yevhen Kovalov, 33 år

---

Supporter av FC Zoria Luhansk, stupade den 20 april 2022, nära Avdiivka i Donetsk-regionen. Yevhen föddes i Ryssland men bodde i Luhansk-regionen i Ukraina. Han hade en ingenjörsexamen, särskilt inom värme- och gasförsörjning och avloppssystem. Han var en hängiven fotbollsfantast och var en del av ultras som stöttade FC Zoria Luhansk.

De senaste åren arbetade han som svetsare i Tjeckien. Han älskade att resa och drömde om att en dag få se oceanen (Stilla Havet? min not,). När Rysslands fullskaliga krig började återvände Yevhen till Ukraina från utlandet och anslöt sig till de väpnade styrkorna. Han blev seniorskytt i en granatkastarenhet i 110:e separata territorialförsvarsbrigaden. “Min man var en anständig och ärlig man, en underbar familjeperson och en kärleksfull far. Trots att han inte hade någon militär erfarenhet tvekade han inte att gå med i Ukrainas väpnade styrkor. Han visste vad han kämpade för. Han var en lojal son av sitt land“, uppgav hans hustru Olha. Den stupade ukrainska försvararen begravdes i staden Novohrad-Volynskyj i Zjytomyr-regionen. Yevhen efterlämnade föräldrar, hustru och två döttrar.

Denys Kotenko, 25

Denys Kotenko, 25 – anropssignal “Shkiper”, fotbollslaget, FC Dnipro supporter, stupade den 24 mars 2022 i Kyiv-regionen. Denys föddes i Dnipro. Sedan barndomen älskade han böcker och haft en passion för musik, och han har till och med komponerat sina egna låtar. Han studerade vid historiska fakulteten vid Oles Honchar Dnipro National University och var en hängiven supporter av fotbollslaget från sin födelsestad, FC Dnipro. År 2015, vid 19 års ålder, gick Denys med i Ukrainas väpnade styrkor, och sökte till Azovregementet. Denys deltog i anti-terroristoperationen (ATO) i östra Ukraina och deltog i fientligheterna i Mariupol och Shyrokyne i Donetsk-regionen.

Efter att ha återvänt från fronten tog Denys sin universitetsexamen och  planerade att ta en andra examen i journalistik. Han ledde den “Nationella Kåren” [ett politiskt parti som uppstod ur den ukrainska militära enheten, Azov-brigaden – red.]. I sin hemstad och var engagerad i sociala aktiviteter innan han flyttade till Kyiv. Från 2021 arbetade Denys vid Ukrainas ministerium för veteranfrågor, där han skrev texter för presstjänsten, hanterade inlägg på sociala medier, filmade och redigerade videor samt gjorde presentationer och infografik.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, tog Denys återigen till vapen. Denys tjänstgjorde i pansarvärnsplutonen i Azovregementet och dödades när han försvarade Kiev-regionen från ryska inkräktare. “Vår begåvade unge man. Vår modige försvarare. Vår bästa och mest begåvade kollega… Vi var oroliga, men för att lugna honom skämtade vi: ‘Du är skottsäker, vet du’, varpå Denys svarade: ‘De e lungt!’“, som han berättade för sina kollegor på ministeriet för veteranfrågor. Den ukrainske försvararen begravdes på militärkyrkogården Krasnopilske i sitt hemstad Dnipro. Denys efterlämnade föräldrar, fru och en son.

Vitaliy Plaksin, 40

Marinsoldaten Vitaliy Plaksin föddes i byn Sheliuhy i Zaporizjzja-regionen. Han brann för fotboll och studerade vid Zaporizhzhia National University vid fakulteten för olympiska och professionella sporter och blev certifierad fotbollstränare. Vitaliy var också en hängiven supporter av FC Metalurh Zaporizhzhia och lirade själv boll i lokala lag.

I början av Rysslands fullskaliga krig, värvade sig Vitaliy till den ukrainska marinens 503:e separata marinbataljon. Den ukrainske försvararen stupade i striderna nära byn Pisky i Donetsk-regionen. “En mycket hårt arbetande och pålitlig person. Han älskade att resa runt i Ukraina. Han levde för fotbollen. Han var min bästa vän och make. Från krigets första dagar anmälde han sig som frivillig att tjänstgöra. Han trodde på seger, uppgav Vitaliys fru Kateryna. Vitaliy efterlämnade, fru och en son.

Vjatjeslav Matviienko, 31

Vjatjeslav Matviienko, 31 – anropssignaler “Siava” och “Island”, fotbollsklubben FC Shakhtar Donetsk supporter, stupade den 22 mars 2022, i Mariupol. Vjatjeslav föddes i Donetsk och gick i skola nr 25 i Makivka, Donetsk-regionen. Från barnsben fick han en passion för fotboll och gillade också att rita och läsa. Vjatjeslav studerade vid Donetsk Polytechnic College och tog examen som vattenförsörjnings- och avloppstekniker. Vid 16 års ålder gick han med i fotbollsklubben FC Shakhtars supportersektion. När Ryssland inledde sin militära aggression i östra Ukraina 2014 flyttade Vjatjeslav med sin fru Chrystyna till Dnipro-regionen. Året därpå föddes deras dotter och familjen flyttade till Mariupol. Då bestämde sig Vjatjeslav för att försvara sitt hemland.

År 2016 undertecknade han ett kontrakt med den ukrainska försvarsmakten och tjänstgjorde i den 54:e separata mekaniserade brigaden under anropssignalen Siava. Vjatjeslav deltog i antiterroristoperationen (ATO) i regionerna Donetsk och Luhansk. År 2019 överfördes han till Azovregementet i Ukrainas Nationalgarde, där han tjänstgjorde fram till sin död. I denna nya enhet fick han anropssignalen ”Island”. Från de första dagarna av Rysslands fullskaliga illegala krig försvarade Vjatjeslav och hans kamrater Mariupol, särskilt vid Azovstal. Han stred som gevärsskytt och kanonskytt i granatkastarsektionen i en eldunderstödspluton.

“Vi var inte nära vänner men på samma våglängd… Vila i frid, Siava! Vi står bakom dig!” skrev Vjatjeslavs kamrat Vitalij Ovatjenko. Postumt tilldelades Vjatjeslav Tapperhetsorden, III klassen. År 2017, medan han tjänstgjorde i Försvarsmakten, började han skriva på en bok. Dessvärre var den i elektronisk form och fanns kvar på hans telefon. ”Boken handlade om den kamp vi måste uthärda i krig och i vardagen. Han funderade ofta på vad han skulle göra om det inte vore för kriget, och kom alltmer fram till att han inte kunde leva utan den här kampen“, tillade Vjatjeslavs nära och kära. Vjatjeslav efterlämnade föräldrar, fru och en dotter, samt andra släktingar.

Det finns många andra liknande historier om ukrainska fotbollsfans som har visat sig vara en stark och okrossbar patriotisk rörelse. Utan att tveka gick de med i den ukrainska försvarsmakten för att skydda sitt land och de demokratiska värden, idéer och principer som de verkligen tror på. Vi är oerhört tacksamma till alla ukrainska försvarare som kämpat för vårt fosterland och offrat sina liv.

Min Kommentar.

Jag saknade, i och för sig berättelser om tjejer, vilka också har gett sig in i kriget och kämpar tappert sida vid sida men sina manliga kamrater, men det kanske inte fanns så många kvinnliga fotbollssupporters i Ukraina på den tiden. I alla händelser är det starka storys om än något skissartade och de visar vilka offer Ukraina tvingas göra. Två av dessa fem stupade krigare, höll på att utbilda sig eller hade så redan gjort på området, avlopp, vilket vi kommer att behöva mycket kunskap om och innovationer inom, för att uppnå en grön cirkelekonomi.

Europa har inte råd att få sina ungdomar bortryckta från de möjligheter de i framtiden skulle kunna haft. Vem vet om det bland de stupade hjältarna och hjältinnorna dolde sig en innovatör av Nikola Tesla-klass. Vars idéer, avsevärt skulle öka solpanelernas effektivitet. Kanske skulle denne dolde talang löst batteri- och energilagringsproblemen. Kanske… Det hemskaste enligt min mening är, att för varje ukrainsk krigare som stupar blir det en invånare av det rätta virket mindre i landet. Det rätta virket har slagit tillbaka ryssen, men det har kostat och de har gått åt. Det är något konstigt att Ukrainas armé måste be och böna om värvningar.   

Nya Soldater.

Ukraina har visserligen en väl tilltagen reserv, och så länge inkräktarna inte har förmåga, att trumma ihop någon större trupp, än mindre, någon armé, är det ingen ko på isen. Det måste dock finnas tillräckligt med personal för att kunna rotera förbanden vid fronten. Vissa har legat där i flera år – flera år! Vansinne! De behöver komma bort från skiten. De behöver komma bort från dödens ständiga närvaro och inte minst det blodiga och fasansfulla hantverk de, intill fullo, har kommit att bemästra och tvingas utföra för att försöka freda sig och sitt land. Ingen kan, må särskilt gott av, att dag ut och dag in, eliminera den ena flodvågen av inkräktare efter den andra.

Det ukrainska samhället kommer att få tampas med många, många fall av PTSD, och bekosta mycket rehab. För att inte tala om barnen, vilka redan uppvisar kraftiga trauman, och starkt ökande ju närmre ett stridsområde de bebor. Stora resurser kommer att behöva läggas på ortopedi och reservdelar, det vill säga, artificiella lemmar. Därtill på skolning av krigsskadade och funktionsnedsatta medborgares nya tillvaro och anpassning av deras lägenheter, med mera. Allt detta är visserligen motbjudande, värre, men det kan inte hjälpas, ryssen är ute efter strupen, med kniven och måste stoppas till varje pris. Jag vet inte hur väl militärens helsmarta drag, att tillåta soldaterna att använda sina mobiler i fält, för att locka flera ungdomar att ta värvning och ta på landets uniform, slog ut, men förhoppningsvis drog det en del.

Ukrainas Supremati.

Den ukrainska militärens överlägsenhet i stridsteknik och -taktik, samt strategi, har åsamkat Lede Fi ofattbara förluster i manskap och materiel. Så pass stora, att man blir förundrad över att Putin låter det fortgå. Kan det Putin vunnit, på kriget, om ens något, verkligen vara värt (idag) 573 510 enskilda liv? Det måste pyra och gro av ilska runtom den Ryska Federationen, över det vansinniga mannafallet, även om de ännu inte känner till den reella omfattningen. Inom byråkratin och politiken måste det höjas ögonbryn, då många får reda på de faktiska förlusterna, men Putin anser förmodligen, som Hitler att soldater är till för att dö för dem. Folket torde vara av en annan uppfattning, naturligtvis, och hur de skulle reagera på, att omkring 30 tusen kängor (soldater) dödas per månad är en bra fråga.  

Det är en krigshistorisk bedrift att Ukraina lyckats upprätthålla samma effektivitet trots att Väst och USA i  synnerhet, fortfarande sölar och slarvar med leveranserna av de nya vapensystemen. Det känns nästan som kriget skulle kunna förloras på grund av byråkratiskt krångel, och det bådar illa om vi blir attackerade och ska behöva förse exportlicenser, leveransavtal och transportdokument med ett antal stämplar från olika departement. Detta innan vi ens får skeppat vapen och kommer att ha ryssen sittande i trädgården långt innan de kan komma till användning. Hemska tanke.