Ukrainas Invasion.

Först ska vi, till Kursk, där våra hjältar förvandlats till Hämndens Änglar och rensar rent framför sina kängor, dagarna i ända. Det kommer att gå bra en tid till, för Lede Fi har ingenting att sätta emot. Otroligt nog, ta mig fan. Läget är, i och för sig, inte lika alarmerande för ryssen som den var för tysken, 1945. Där i  Berlin, i Rikskansliets trädgård, på Wilhelmstrasse, nere i Führerbunkern, satt Adolf, högröd i ansiktet av ilska och ursinne, förtörnad över att ingen längre lydde hans order och röt och ryande, ännu en gång, om att sätta in reserver, eller de förband, vilka var förlagda i staden, för att stoppa ryssarna. Det är dock svårt att lyda order, då dessa förband inte längre existerade. Också om, de inte hade stupat för ryssarnas brutala stormning, av Tysklands huvudstad, hade de inte haft någon ammo. Nazisterna hade bokstavligt talat, förbrukat alla resurser de anslagit till militären, för sitt krig mot mänskligheten. Och Hitler hade verkligen förbrukar alla chanser och alternativ, utom ett, det ultimata. Skott i pannan. Däremot har ryssen ännu en gång, i stort sett, lika korkat, som tidigare, förbrukat de elitsoldater, de så illa behöver i Donbas och kommer att behöva hemma, vad det lider.

Att Vara

eller inte vara, Kursk, det är frågan. Jag tar det från början. Det är ingen hemlighet att jag, till och från blir/är smått besatt av Putins jävla krig, därför läser jag kopiöst med text, från så många källor som möjligt och på de språk jag behärskar, svenska, engelska och spanska. 2024-08-06 – utgjorde inget undantag, men efter 20 dagar, det vill säga den 2024-08-26, var jag så fullständigt less och trött på att läsa, Västpressens gnälliga kommentarer över faktorer de knappast behövde ta ställning till. Att dag ut och dag in läsa, att Ukraina är otacksamma och slarviga med sina partners skattebetalares pengar, samt riskerar ditt och datt, är en energimördare av rang. Världen tycks oavsett vad än Ukraina hittar på, tycka att det är otillräckligt. Vi kommer ständigt till denna punkt, där Väst ifrågasätter och kritiserar hur ukrainarna använder vapnen de fått eller köpt, låt vara på krita, men ändå. Väst har således inte ett skit att göra med hur Ukraina förlorar sin militära materiel. Fattar inte riktigt vad Ukraina ska göra, då landet knappast kommer att vika sig dubbel, på grund av sina hariga partners dåliga råd. Det löjliga är att med ett beslutsamt, seriöst och korrekt stöd av Väst, hade Ukraina redan vunnit. Väst behöver ta ett snack om hurvida det är ändamålsenligt att inte en gång för alla, sätta tillräckligt mycket av tillräckligt kraftiga vapen i händerna på ukrainarna för att en gång för alla gör slut på Putin, göra slut på Polarna och Kreml därtill.  

Ett Stjärnfall

av desinformation upplever vi. Västs övermodiga och orättvisa och löjliga och kontraproduktiva attityd var föga inspirerande. Den fascistoida ryska pressen var precis lika gnällig och övermodig och orättvis och löjlig och kontraproduktiv attityd, som vanligt. Snabbt som attan kastade den numer svedda och luggslitna ryska björnen, på sig offerkoftan och anklagade Ukraina för att ha startat en olaglig invasion av Ryssland och där begått massiva brott mot mänskliga rättigheter. Japp! Det är sannerligen otroligt, men sant! Unisont, publicerar således, dessa ansvarsfulla och sanningsenliga ryska journalisterna samma uppgifter, samma detaljer, samma siffror, (sannolikt skriven av ett och samma Trollteam, eller Djurfarmen-team på ministeriet). Siffror, vilka den Ryska Federationens krigsministerium möjligen kan lura på och tuta i mindre förståndiga personer och stackars obildade bönder och knegare. Om de nu går på, att ryssarna har eliminerat tolv till tretton hundra (1 250) ukrainska par kängor per dag. Alltså; 1 250*20=25 000, vilket ungefär är samma som ca 230-250 kompanier, minst sju brigader eller närmare en division eller en halv armé. Därtill skulle i princip, allt  materiel från Väst ha blivit förstört, hundratals stridsvagnar, pansarfordon och bepansrade truppbärande stridsfordon. Javisst, självklart! Lika självklart som ryssarna har raderat ut de ”terrorister och sabotörer”, vilka försökte slå sig mycket längre in i Ryssland i det skogsrika området.

Ukrainas Armé

är den besegrad – eller? Nä, knappast, men varje dag mötte och stötte jag på, dessa lika fabricerade som alltför kraftigt tilltagna siffror, vilka motsa satellitbilder och observationer, och istället antydde en omvänd situation. Som vanligt… Jag behövde korrekt info, att mentalt kontra, Västs och den ryska dyngan, som slutligen planenligt, hotade att krypa under skinnet på en. En lögn, vilken upprepas tillräckligt ofta förvandlas till slut, simsalabim, till en sanning. Det är dock, inte det specifika problemet för mig, utan den negativa känsla, skitsnacket från så kallade ”experter” på bägge sidor väcker, den ilska och vanmakt  ryssens terror, brutalitet och hänsynslöshet skapar hos mig, är mindre bra, med tanke på hjärtproblem.

Jag blir, helt enkelt skitförbannad när Lede Fi försöker prångla ut halvfalska/halvsanna uppgifter, desinfo och lyckas få andra sprida dyngan vidare. Jag vet likväl, att det hela faller på sin orimlighet, och att det som en följd, därav omöjligen kan vara sant, vilket känns ända nerifrån tårna, och det är en tröst, dock klen. Men jag ville likväl få, så full klarhet som möjligt till skillnad från att det vanligtvis för mig oftast räcker med de amatöranalyser, jag lyckas prestera. Mina blygsamma försök att själv skapa ordning i och förstå galenskapen, vilken härjar planeten, är jag är visserligen jättenöjd med, i ljuset av de resurser jag inte har, men nu tarvades något annat. Att jag lyckas förutsäga kommande skeenden bättre än många experter, beror bra, endast och uteslutande på min ännu orubbliga övertygelse om att Ukraina har rätt och att de (alltid) gör rätt. Lede Fi är dessutom hjälpsam med sina huvudlösa och uppenbart lögnaktiga påståenden. Jamen, kolla in; rent matematiskt, baserat på ryska uppgifter, existerar inte längre Ukrainas armé, och kriget skulle således vara över – tror du på det? Inte jag heller! Alltså, ville jag ha tillförlitliga detaljer.

Var Hittas

sådana? Tja, Det bör ju vara uppgifter från något akademiskt arbete eller utfört av en akademiker eller forskare i ämnet, för att säkra tillförlitligheten. I det avseendet tänkte jag på ISW (Institute for the Study of War), vilka jag hört väldigt mycket om, väldigt länge utan att veta ett smack om dem. De håller tydligen hög kvalitet på sina papper, och håller sannolikt lika hårt i dem. Det blir knepigt om jag måste vara elev eller gammal medarbetare för att komma åt dokumenten, eller köpa ett abonnemang. Tack, men nej tack! ISW är sannolikt ännu inte klar med en uttömmande analys, men efter lite surfande sök, snokade jag mig fram till en artikel av journalisten Lawrence Freedman, i publikationen, The New Statesman, vilken summerade situationen på ett rimligt realistiskt sätt under rubriken, ”Vem vinner nu?”. Verkligheten i detta fall, överträffar tvivelsutan dikten, med råge. Storyn är bra mycket mer fantastisk och fantasieggande, än vad som först framkom om Kurskoffensiven. Det jag häromdagen föreslog avseende operationens sekretess var mindre korrekt, då det visade sig att planläggarna tillämpade strikt sekretess. Den innebar att Ukrainas ledartopskikt inom alla ansvariga statliga verk blev informerade om planerna på en offensiv, men förövrigt höll överbefälhavaren, general Oleksandr Syrsky och Zelenskyy planläggningen på tu man hand, sannolikt med viss medverkan av kanslichefen, Yermak, vilken presidenten har att tacka för sin framgång och är en strateg ut i fingerspetsarna.

Lång Planläggning.

En bekräftelse på min uppfattning om att ukrainarna (alltid), på rätt sätt, rätt och slätt, gör rätt, är att planläggningen minst tog nio månader och sekretessen höll ända in i mål. Kommendörerna för de utsedda invasionsförbanden informerades om sina uppgifter ca två veckor innan anfallet och de utsedda trupperna dagar innan. Man försökte ta trupper från andra platser än Donbas, men de bästa av de bästa strider där, om än en avsevärd styrka avsatts reserv för att rädda och föra statsförvaltningen i säkerhet. Den militära personal, vilka förberedde uppmarschområdet norr om Kharkiv dolde sina aktiviteter så gott de kunde, vilket dock inte hindrade FSB, att snappa upp rörelserna och rapportera dem uppåt. Dessa hamnade till slut i knät på den Ryska Federationens generalstabschef general Gerasimov, som avfärdade infon som ovidkommande, troligtvis för att strömmen av onyttig info från det området torde vara ganska omfattande, eller ja, gigantisk.

Invasionsdagen.

På marken, några timmar innan huvudanfallet, skickade general Syrskyy, in anti-drönarenheter att släcka ner Lede Fis spaningsdrönare och ”förblinda”, den ryska stridsledningen. Därtill många kompanier jägare, vilka med Marder- och Strykerfordon snabbt intog sina framskjutna positioner. När invasionen inleddes och larmklockorna, samt ilsket blinkande röda led väckte Kreml ur krigsledan och skickade förstärkningar, togs dessa synnerligen professionellt hand om av de ukrainska jägarna, i nu klassiska bakhåll, vi vant oss vid att se och, vilka var minst sagt, klassiskt framgångsrika. Av bilderna från bakhållen att döma stod de stackars ryska rekryterna inte skuggan av en chans mot de stridsvana och fortfarande starkt motiverade att slåss ända in i kaklet. Ukrainas säkerhetstjänst lyckades dessutom genom sociala media, skapa vild panik, hos den ryska befolkningen, inför den framryckande ukrainska armén, ett drag som proppade igen vägarna med flyende folkmassor och satte planenligt likväl käppar i hjulet för ryska truppers rörlighet och framkomlighet, samt tvingade den ryska armén att fokusera på evakueringar. Det enda tråkiga med denna annars utomordentligt geniala och originella attack på aggressorn; den Ryska Federationen, är det faktum att Ukraina inte har kapacitet att bara köra vidare och mala ner de ryska truppernas motstånd hela vägen till Moskva och Putin, Polarna & Kreml.

Fortsättning följer…