Okunskap

Det är fullt möjligt, att jag gör fel, då jag anlägger en negativ eller skeptisk attityd mot myndigheter och domstolar, Det är fullt möjligt att förvaltningen verkligen har kunskapsluckor avseende EU, unionsrätten, och RF, vilket jag iofs starkt betvivlar. Men för 20 år sedan, företog 2006 års förvaltningskommitté, med namnet; ”Styra och ställa”, sin stora genomgång av Sveriges förhållande till EU och Unionsrätten. När vi nu betraktar saken, förefaller den, då upptäckta, bristande kunskapen bestå. Vi hittar, i den samlade myndighetsdokumentationen inga som helst referenser till Stadgan, eller RF (2010), eller EKMR inte ens Lag (2017:900), förvaltningslag. Inte en skymt, vilket är nog så märkligt, i ljuset av den deklaration, eller avsikts-förklaring, vilken åtföljer lagen och som på ett strålande sätt, sätter in förvaltningen och dess service i en begriplig och acceptabel kontext.

Frågor, frågor bara frågor

Betraktar vi, vårt ärende som en helhet, ser vi stora hål i våra tillerkända fri- och rättigheter. Hur ska vi få tillgång, till effektiva rättsmedel? Hur ska vi kunna utnyttja den möjlighet, som ger var och en rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid? Vem garanterar oss rättigheterna enligt art. 41(2-4) med innebörd att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra vederbörande vidtas mot denne? Vem ska hjälpa oss, med tillgång till de akter som berör oss? Varför undantas vi från förvaltningens permanenta motiveringsskyldighet? Varför behandlas vi som om vi har gått våra rättigheter förlustiga? Eller inte ens existerar? Varför har ingen reagerat på att alla tre förutsättningar, vilka enligt fast praxis ger enskilda skadelidande rätt till skadestånd, är uppfyllda? Här gäller således att;

den unionsbestämmelse som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter,

överträdelsen är tillräckligt klar och

det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den enskildes skada.

Proportionalitetsprincipen, är en fördragsbestämmelse med absolut företräde och tillför en rättighet, att åsidosätta den, torde vara en tillräckligt klar överträdelse och kausaliteten förefaller självklar i det, att inget av vad som drabbat oss skulle ägt rum, om den obligatoriska proportionalitetsbedömningen, verkligen hade genomförts. Men domstolarna godtog, i ett antal avgöranden, överhuvud inga av våra invändningar eller lagstöd oaktad var de låg. Argumenten passerades med tystnad. Som en parentes, ska nämnas, att upptäckten av, att till synes vara övergivna, ensamma och betraktade som icke-personer är minst sagt, hissnande läskigt.

Hjärtinfarkt

Mitt i tvisten med Nämnden drabbades jag 2020-04-20, av en allvarlig hjärtinfarkt. För en person som smickrade sig med att vara oförskämt frisk, och verkligen var i god fysisk form, var det en hård jävla smäll, jag dessutom inte såg komma. Det första året därefter, var mitt psyke rejält darrigt, mörka tankar, Döden, ofta närvarande, (men inte för att spela schack), knepiga och utomordentligt smärtsamma biverkningar av en av hjärtmedicinerna. Jag spenderade perioder i vegetativ dvala, tidvis knappt kontaktbar. Detta nämnt som en upplysning, för jag har aldrig hävdat att bråket med Nämnden utlöste infarkten. Det av en enkel anledning; jag inte kan leda saken i bevis, om än käbblet sannolikt bidrog.

I denna kontext, vill jag understryka, att myndigheter och domstolar tog tillfället i akt och fullirade. De utnyttjade situationen för att ställa oss i dålig dager genom att göra gällande, att jag flaggat för ett överklagande, men sedan struntat i att lämna in det. Det är beklämmande, att de har så dåligt på fötterna, att de sänker sig till att referera händelsen, i vissa domar, och det blir fullständigt fel. Ostridigt är, att jag, Roy flaggade för att inkomma med en talan, ostridigt är, att infarkten satte streck för ambitionen, och utan minsta tvivel kände Nämnden väl till omständigheterna, något som styrks av en kry-på-dig-hälsning. Vad myndigheternas och domstolarnas insinuanta uppgift och min bekräftelse, bevisar, är att jag inte lämnade in någon talan, inget annat. Förbannade nonsens, förvaltningsslarv, domstolslarv, jävla trams! Väx för helvete upp!  

Nutid & Dåtid

Det senast skrivna kapitlet i vår berättelse beskriver, inte en process, utan snarare ett fåfängt, vilt fäktande, simultant mot Nämnden, domstolar, Polisens Rättsavdelning, samt Kronofogden, där ett nekat PT till slut, blev dödsstöten, och där ligger vi nu… Ärendet och anledning till vår nuvarande högst otillfredsställande situation skulle, menar vi, ha ändat och arkiverats, senast vid vårt första besvär, i kraft av den åsidosatta proportionalitetsbedömningen, vilken om utförd, hade visat åtgärden, som klart disproportionerlig, och därmed otillåten. Att vi inte hörsammade och följde Nämndens förbud beror på de hade/har ett uppenbart obefintligt lagstöd. Vi tog beslutet i analogi med förbudet att avtala bort vissa villkor. Lagstiftningen har inget svar på frågan om medborgarna ens frivilligt kan avstå sina tillerkända rättigheter. Därtill upplevde vi, att godkänna Nämndens åtgärd skulle vara ett självskadebeetende, eller övergrepp på oss själva, det var inte moraliskt försvarbart. Vårt agerande bottnade sålunda varken i tjurigskallig tredska eller i en manifestation av civil ohörsamhet, vilket vitet antyder, utan det förhåller sig precis tvärt om, vår obrottsliga lojalitet ligger endast till Sveriges konstitution, d.v.s. triumviratet; RF, EKMR, samt (i lämpliga fall) Stadgan. Det torde vara en etablerad uppfattning, att Staten, som den allt överskuggande starka parten, har att vinnlägga sig om att undvika konflikter och intrång och rätta dessa, i de fall, de likväl inträffar. Det verkar därför orimligt att bestraffas för att man sig efter RF och EKMR, rättar. 

Invändning I – Proportionalitetsprincipen

Genom artikel 5(4) FEU slås proportionalitetsprincipen fast. Det är en fördragsbestämmelse, med absolut företräde. Den är av central betydelse inom EU:s alla verksamhetsområden och ett obligatorium, i allt beslutsfattande. HD har i prejudikatsmålet T 1523-17, (Parkfastigheten), NJA 2018 s. 753, klargjort, att en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg måste göras i varje ärende och mål som avser ett tvångsvis egendomsberövande eller en inskränkning i användningen av mark eller byggnad. En fristående proportionalitetsbedömning ska göras i alla mål, mot enskilda, vilket vi hävdat från första stund. En bärande tanke bakom obligatorisk proportionalitetsbedömning är, att rättsstatens strikta formalia ska förhindra godtycke och egenmäktighet i myndighetsutövning. Ett åsidosättande av formkraven, är därför, i sig skäl nog, att underkänna varje beslut, vilket saknar korrekt intresseavvägning. Alla lagkrav på avvägning och intressebalans kanske inte äger proportionalitetsbedömningens europeiska elegans, men våra nationella tester är robusta nog, för varje myndighet, att s.a.s. göra jobbet.

Dokument

Beslut daterat; 2012-10-17, utfärdat av Nämnden, om förbud mot att släppa ut avloppsvatten. Eller vilket annat dokument, i ärendet som helst. De uppvisar alla allvarliga brister. Ingenstans i dokumentet,  återfinns uppgift om utförd proportionalitetsbedömning… och, där skulle ärendet strandat, eller snarare, gått på grund, till dess beslutsfattaren korrigerat felaktigheten eller efterföljande instans avhjälpt det. Den kranka sanningen är, att samtliga beslut och domar, genererade under vår 12-åriga process mot Staten, ca 30 handlingar saknar uppgifter om proportionalitetsbedömningar. Vi tänker inte spekulera, över hur det är möjligt, utan konstaterar endast fakta. I processen höll vi på att behandla frågan om varför Nämnden hade åsidosatt den obligatoriska proportionalitetsbedömningen, i sitt första beslut, den var ju fullt tillämpbar, ett krav och obligatorium. .

Kadaverdisciplin

Men innan vi fick svar, förändrades ärendet, uppenbart till fråga om disciplin, och vite påfördes oss. I den fortsatta rättsprocessen upprepades tystnaden och vi kände en tydlig indifferens i våra kommunikationer med domstolarna. Var det mig? Min brist på charm kan väl ändå inte vara ett rekvisit? Hade vi klassats bråkstakar p.g.a. skammen, begreppet vite, bär? Av en händelse ”snubblade” jag över ett forum, ägnat åt enskilda avlopp, och där hittade vi många, väldigt många, medborgare, vi kunde dela, nästan identiska upplevelser med. Att saken inte var förestavad av vårt latinskt klingande efternamn, utan utgör en av kommunerna samkörd administrativ strategi, skänker förvisso en viss tröst, om än klen. Situationen är likväl illa, i det att kommunernas, i vårt tycke, brutala framfart mot ägare av enskilda avlopp, görs utan den utredning, som dess beskaffenhet kräver. Vi anser det inte vara utrett, hurvida aktuell anläggning har sådana brister, som gör ett förbud proportionerligt, i fördragens mening. Det finns därmed inte heller tillräckliga skäl, att förbjuda avloppsanläggningen.

Invändning II – Rådighetsinskränkningar

Vad kommunerna ”tvingar” igenom mot ägare av enskilda avlopp, är enligt vår mening, inget mindre än otillåtna rådighetsinskränkningar. Till stöd för vår uppfattning ska vi titta närmare på motivet, SOU 2013:59, sid 11, 2:a stycket, vilket lyder; 

”Eftersom utgångspunkten är att den enskilde är fri att råda över sin egendom är det en rådighetsinskränkning i grundlagens mening när det allmänna, utan att ta egendomen i anspråk, hindrar en viss användning av densamma, t.ex. genom förbud och förelägganden eller genom att uppställa krav på tillstånd för viss verksamhet”.

Av definitionen, här ovan, görs, egendomsskyddets lagtext mer begriplig, klargör innebörden, av lagrummet;

”2 kap. 15(1) § RF

Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.

Vad som står där är vad som ordagrant gäller, redan här syns, att det behövs rejält starka skäl för, att kasta omkull 2 kap. 15(1) §, RF.  

Dokument

Det gäller samma beslut som i Invändning I, daterat; 2012-10-17, utfärdat av Nämnden, avseende förbud mot att släppa ut avloppsvatten. Här liksom i många andra dokument märks tydligt att kommunerna, överlag missar, eller blundar för, att handläggning av miljöbeslut, i kraft av Rådets direktiv 91/271/EEG, (Avloppsdirektivet), ostridigt innebär att Sverige ”tillämpar unionsrätten”. Likväl är beslutet fullständigt fritt från hänvisningar till RF, till EKMR och till Stadgan. Ska det tolkas som om, Nämnden, menar att varken, rättighetslagstiftning, unionsrätt, eller EU, existerar? Jag, Roy må låta som en besserwisser, men Nämnden, och domstolarna, hade otvivelaktigt, att följa; 2 kap. 15(1) §, RF, (egendomsskydd), dessutom tolkad i kombination med artikel 8, (privatlivets helgd), och artikel 1(1) i första tilläggsprotokollet till EKMR, (egendomsskydd) samt tillsammans med artikel 7, (privatlivets helgd), och 17, (egendomsskydd), i Stadgan.

Konstaterat intrång

Då hade, menar vi, upptäckts att de vidtagna åtgärderna strider mot praxis, att inte utan mycket starkt vägande skäl, störa privatlivets helgd eller begränsa rådighet över lagligt tillkommen egendom. Därtill visar Nämnden bristande respekt för våra äldres särskilda ställning, enligt artikel 25 i Stadgan. Så har vi då hamnat i ett läge där Nämnden inte, med en konstaterad miljöskada, förmår styrka ståndpunkten, att vår IAS förorsakar olägenheter för människors hälsa eller miljön. Istället konstaterar vi intrång, i form av otillåtna rådighetsinskränkningar. Faktum är att vi under ”resans” gång utsatts för alla tre typer av dessa inskränkningar. Det förekommer, i föreliggande ärende, så vitt vi vet, inget protokoll, rapport eller beslut, vilket på minsta sätt, stöder Nämndens uppfattning och åtgärder.

Invändning III – Vite

Kommunernas lika flitiga som felaktiga användning av vite riskerar att urholka instrumentets användbarhet. Vite är avsett, att korrigera extrem tredska, det är ingen ridpiska eller tumskruv för Nämnden, att använda som ett tvångsmedel, för att tvinga sina åsikter på motsträviga kommunmedlemmar, däri ligger näppeligen det kommunala självstyret. Därtill bär ordet ”vite” på skam och stämplar de vitesdömda, i bästa fall som bråkstakar, och i sämsta, som extremister. Om ens någon av de dömda, passar in i någondera kategori. Lejonparten räknade med att domstolarna skulle komma till korrekta och materiellt riktiga avslut. Det går inte att komma runt det enkla faktum; att det allmännas minst ingripande åtgärd, självfallet, är att knacka på och inleda en konstruktiv dialog. Men då myndigheter och miljödomstolar hittills varit utomordentligt generösa med vitesinstrumentet, och förefaller bevilja kommunernas ansökningar i parti och minut, har den trenden vuxit och blivit dominerade. 

Dokument

Ansökan, daterat; 2022-09-02, utfärdat av Nämnden, om vites utdömande. Hit komna upptäckte vi att ärendet ändrat karaktär, utan att Invändning I, fått något tillfredsställande avslut, egentligen inget avslut alls. Här fanns inga effektiva rättsmedel att tillgå. Inför varje domstolsförhandling trodde jag, Roy, i min enfald, att vi, nu äntligen, skulle få vårt ärende korrekt utrett, genomlyst och rättvist avdömt. Det ägde aldrig rum, således var det bara att ”hänga” på och med och förlita sig på, tillsynsmyndigheternas och domstolarnas oväld.

Chanslös

Men märkt för vite, är man fred- och chanslös, inga argument, skäl eller ens grundlagar hejdar den obevekliga, närmast mekaniska verkställigheten. I ärendet tillskrev vi Polisens Rättsavdelning, vilken utfärdar, och Kronofogden som driver in viten, men de verkar inte känna till RF (2010), eller kanske inte riktigt vågar lita på att RF, ska gälla ”fullt ut”, eller att subsidiaritetsprincipen ger medlemsstaternas myndigheter inklusive domstolar, både rättighet, och skyldighet, att ingripa mot förfaranden, vilka strider mot subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Vi känner oss rejält rättslösa, oskyddade, samt utsatta när så inte sker. Unionsrätten, aktuell sedan snart 30 år, och RF, i 13, borde sitta. Det hjälper föga att Sverige på senare tid gjort en jättes arbete, i närmandet till EU. Och visserligen är unionsrätten, rent allmänt svårnavigerad, och under området, grundläggande rättigheter, något av ett minfält att ta sig över, men RF är det inte, EKMR är det inte, inte heller Stadgan. Vi talar här, om primärrätter och Rikets grundlagar – numer högsta gällande rätt, vilka uttryckligen kräver efterlevnad och korrekt tillämpning. Att regelverken negligeras, är objektivt sett, ganska konstigt för ett etablissemang, vilket ser sig som företrädare för rättsstaten.

Särskilt om vite

Därför är Länsstyrelsen i Stockholm läns beslut, i ärende 505-320048-2017, oerhört viktigt och lämnar föga utrymme för missförstånd eller godtycke. Länsstyrelsen levererar, en lika föredömlig som korrekt tolkning av viteslagens ande som bokstav;

”En förutsättning för att ett vite ska kunna dömas ut  är att det är så tydligt och precist formulerat att den förelagda klart ska veta vad som ska göras för att undgå vitespåföljden. För att ett vite ska dömas ut är det nödvändigt att vitet har knutits till en klart definierad prestation”. 

Vi menar, att vite aldrig skulle dömts ut i första rummet, den styrkan äger inte de omständigheter Nämnden anför, och därav följer att beloppet, jämte ränta, ska återställas. I denna kontext ska vi tillägga, att Nämndens förfarande, att utfärda ett nytt förbud med vite, nu på 100 000 kr, motiverat av exakt eller, i allt väsentligt, samma grunder som det tidigare, för tolv år sedan, förefaller svårligen leva upp till medborgarnas berättigade förväntan på en god förvaltning. Speciellt inte, då vitet renderat Pernilla en betalningsanmärkning. Mer jävla trams!

Motsägelsefull inställning

Ytters få, om ens något, av ärendets dokument visar någon större följsamhet med Grunderna för god förvaltning – legalitet, objektivitet och proportionalitet, samt service i 5 § och 6 §, Lag (2017:900);

”5 § En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen.

I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot”.

”6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.

Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål”.

Lagens bokstav

Detta gäller också efter lagens bokstav, precis som där står. FL:s avvägnings- och serviceregler är tydligtvis, den nivå lagstiftaren angett som lägsta godtagbara standard, för kommunikation mellan myndigheter och enskilda medborgare. Nämndens tillvägagångssätt i denna del, minner oss mer om trix än miljöarbete. Att det inte gjorts någon förnyad tillsyn för, att bekräfta resultaten från synen, 2012-04-19, och en senare utförd snabbkontroll, tolkar vi som att Nämnden sitter nöjd, då de redan har en beprövad, välfungerande och framgångsrik mall. Saken blir, emellertid lite märklig, i ljuset av Nämndens ansträngning, att understryka, sin absoluta övertygelse om, att vår anläggning redan, 2012 var helt slut och inte längre fungerade, men har trots denna kunskap, under tolv år, inte vid något tillfälle kontaktat Länsstyrelsen. Detta lämnar, självfallet ett motsägelsefullt och oseriöst intryck.