Föga övertygande

Vi av§slutade Never Ending Story Ver.3.0, med att beskriva hur Nämnden jobbat sig för att få vårt enskilda avlopp förbjudet, för att det inte längre fungerade, men har under 12 år inte en enda gång kontaktat Länsstyrelsen i Västra Götaland för att stänga ner det obrukbara avloppet. Det lämnar ett högst oseriöst intryck. Länsstyrelsen, har som tillsynsmyndighet befogenhet att avbryta varje projekt och verksamhet, vilka inte respekterar vederbörliga regelverk, eller vid risk för människors hälsa eller miljön, i vart fall, till dess omständigheterna tillfyllest, är utredda och klarlagda. Nämndens fasta övertygelse förefaller, således när allt kommer omkring, föga övertygande. De borde snarare ha insett att oavsett vad de hittar vid stickprovskontroller upphör sådana förhållanden, som regel, i och med, att Slamsugarn tömmer systemet och förbereder en ny avloppscykel med en del av spillvattnet.

Invändning IV – Preskription

Viten kanske inte preskriberas i lagens mening, men vi gör likväl gällande att de faller bort efter två år, om inte aktualiserade.   

Dokument

Ansökan, daterat; 2022-09-02, utfärdat av Nämnden, om vites utdömande. Tittar vi på ett annat dokument, daterat 2024-11-01, framgår på sid. 2, st. 3 och 4, att vitet, vilket utfärdades, 2020-03-24, men aktualiserades först med ansökan ovan, 2022-09-02, har rejält överskridit viteslagens tidsfönster, på två år, varav följer att det redan hade fallit bort. Nämnden hade då att, delge oss det numer ökända innehållet, få det bekräftat, och därefter hade respiten fortsatt att löpa ytterligare två år. Detta kom domstolarna runt genom, att helt sonika ge fan i att tillämpa rätt lagstiftning. Fullir igen! Fusk är ingen självmedveten yrkesmans förstaval.

Invändning V – Kontradiktionsprincipen

Rätten att säga emot, eller ta del av och besvara vad som läggs medborgarna till last, är fundamentala principer i svensk rätt. Att någon förvägras den rätten sker sannolikt inte alltför ofta, men det händer.

Dokument

Dom 2022-11-30, MMD, avseende utdömande av vite.

Dom 2023-07-03, MÖD, avseende utdömande av vite.

Hörsägen

Vi gjorde i målet gällande, att vitet fallit bort, då Nämnden, inte inom två år lyckats underrätta oss om vad de avsåg med åtgärden, se Invändning IV. Av de bägge domsluten, framgår att Pernilla skulle ha blivit delgiven innehållet, 2020-04-23, ett ”preskriptionsavbrott”, d.v.s. när vitet skulle aktualiseras krävde mycket riktigt att vi hade kunskap om innehållet, men Nämnden har inte kunnat visa upp något mottagningskvitto till styrkande av saken. Det fixade en domare på MÖD elegant, han tog felaktigt underhandskontakt med nämnden och inhämtade uppgiften, den felaktiga uppgiften, per telefon, att Pernilla kände till det evinnerliga innehållet. Då MMD och MÖD inte har upplyst oss, om vem på Nämnden, som lämnade uppgiften, framstår det som en oöverträffad tur, att någon okänd likväl lyckades delge Pernilla innehållet. Därav måste, vi presumera, att domstolarna kommit över uppgiften per hörsägen. Oavsett hur domstolarna erhållit uppgiften, måste den bekräftas med kvitto, eller bevittnat intyg, eller på något annat rättssäkert sätt. Dessutom, erbjöds vi aldrig tillfälle att gå i svaromål. Ett ”preskriptionsavbrott” och ett utdömt vite om 55 600 kr baserat på oemotsagd och obestyrkt hörsägen förefaller synnerligen orättvist och rättsosäkert därtill. Någon proportionalitet ser man inte röken av.

Föga imponerade

Nää! Jag är verkligen inte speciellt imponerad av svensk rättsväsende, jag har ändå följt den ganska nära, sedan tidigt 1960-tal. Lagstiftning och lagkommentarer har alltid utgjort en alternativ hobby, vilka jag läser lika gärna som en roman. Innan 1974, var jag mycket positiv till svensk rättsordning, djupt imponerad av den knivskarpa logiken bakom resonemangen hos lagfarna personer som Ekelöf och Gustav Petrén, senare, professor emeritus Sundberg. Rättsskipningen visade empati, i det faktum att hovrätterna ex officio, inför storhelger skickade hem häktade, vilka inte nödvändigtvis behövde sitta frihetsberövade. Nu löser man biffen med att dubbelbelägga cellerna eller bygga ut och/eller nytt. Efter 1974 gällde Calle Batong Lidboms och Palmes ord, de var formligen svensk lag, och drev obegripligt Sverige, politiskt mot DDR eller Östtyskland. Om det var för att kopiera DDR:s system för kontroll av folkmassorna, STASI, eller det utvecklade östtyska föreningslivet, lär vi aldrig få veta, tack vare Skandiamannen.          

Invändning VI – Motiveringsskyldighet m.m.

När det kommer till motiveringar i domslut, kan det i välskrivna sådana, finnas viktig info, vilken kan vara till stöd och hjälp, inte minst för att kunna acceptera domen, vilket först inträffar, då den förstås. Skyldigheten att lämna motivering, i domslut har slagits fast i ett flertal avgöranden av Domstolen med stöd av bl. a. artikel 6(1), (om rätten till en rättvis rättegång), i EKMR och artikel 47(1), (om rätten till effektiva rättsmedel), i Stadgan. Motiveringsskyldigheten slås likväl fast i vår nationella rättsordning, genom ”1 §, i Lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol”. Vi har vidare tolkat artikel 267, FEUF, som en skyldighet, för sista instans, att inhämta förhandsavgörande, då part, dels invänt mot en rättsakts eller bestämmelses giltighet, dels påkallat ett förhandsavgörande, och sista instans inte godtar parts invändning. Applicerar vi resonemanget på vårt ärende, har vi invänt mot att proportionalitetsprincipen åsidosatts, och påkallat ett förhandsavgörande, då HD uppenbart inte håller med om att det är otillåtet. HD:s motivering;

”I målet har inte uppkommit någon sådan fråga som föranleder tvivel om tolkningen av unionsrätten och som gör det nödvändigt att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att döma i saken. Det finns därmed inte skäl att inhämta förhandsavgörande”.    

Menar HD, således att åsidosättande av proportionalitetsprincipen är tillåtlig? Sedan när blev en fördragsbestämmelse möjlig att förbigå? Det existerar i vart fall ingen praxis, vilken tillåter en sådan manöver. Vi rundar av resonemanget, med att slå fast att motiveringsskyldighet, alltid föreligger, då förhandsavgöranden inte inhämtas.

Dokument

HD – Protokoll daterat 2023-10-02, med beslut om att inte meddela PT. Det går bra med vilken dom som helst, de visar alla, mer eller mindre, samma bristande hörsamhet för motiveringsskyldigheten. Det är illa, då strikt formalia och lagbundenhet utgör två av de grunder, vilka berättigar rättsstatens existens.

Professor em. Ulf Bernitz

Vår spontana reaktion på motiveringen i HD:s protokoll var stor förvåning över att HD inte tycks vilja upprätthålla, stärka och skydda sina egna prejudikat, nu närmast T 1523-17, (Parkfastigheten), NJA 2018 s. 753, om proportionalitetsbedömningar, nästa överraskning var motiveringen, vilken inte innehöll vad vi behöver veta. HD må betänka sitt ansvar, i att inte lämna medborgare utan orientering i en tillräckligt snårig juridisk kontext. Det måste väl ändå anses vara rimligt, att få reda på var man står? Professor Bernitz, har bland sina många studier, likväl undersökt motiveringsskyldighetens efterlevnad, vilken för oss alls inte överraskande, visade avseende fall där PT inte hade meddelats, att domstolarna ofta nöjt sig med intetsägande motiveringar som att domstolen ”inte funnit skäl”, utan innehåll, som visar hur domstolen har resonerat. Bernitz förefaller måttligt imponerad av skrivningarna, då han helt kort och torrt, kommenterar saken i publikationen; ”Förhandsavgöranden av EU-domstolen 1995–2020 – Ulf Bernitz – SIEPS 2021:2”; ”Detta torde inte uppfylla de krav på motiveringsskyldighet som europarätten ställer”. Vi tror professorn har rätt.

Hur mycket jag än respekterar och beundrar HD:s chef, Anders Eka för hans konsekvenstänk, knivskarpa logik, och heder, samt jättearbete vid tillkomsten av RF (2010), tycker jag illa om övriga justitieråd och betraktar dem som perukstockar och pappersvändare, vilka mekaniskt utför sina uppgifter, utan själ, utan dynamik, utan empati. Att HD, Sveriges högsta rätt, arbetar på detta sätt, säger allt om hur Staten ser på medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.  

Invändning VII – Unionsrätten

Som redan nämnts, vet inte, eller vill kommuner, myndigheter och domstolar inte kännas vid att de ”tillämpar unionsrätt”. Stadgan, kommer in i spelet och ska enligt Kommissionen ovillkorligen tillämpas, den understryker;

”Stadgan… … omfattar alla de personliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter som medborgare i EU har, dvs.

alla rättigheter som fastställts i EU-domstolens rättspraxis

rättigheterna och friheterna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

rättigheter och principer som följer av EU-ländernas gemensamma konstitutionella traditioner och andra internationella instrument”.

Här har vi nästa kluster av bestämmelser, klara, raka regler, vilka svårligen går att missförstå eller misstolka. Detta är vad som gäller för Sverige, tillsammans med 26 andra medlemsstater. Domstolen, som menar sig äga tolkningsföreträde, likväl i fråga om de grundläggande fri- och rättigheter, vilka garanteras i medlemsstaternas konstitutioner. Och också om svenska domstolar inte har fattat galoppen, ämnar Domstolen kolla att Stadgan följs. Kommissionen, Rådet och Domstolen, har uppenbart föresatt sig, att den enskilde medborgaren ska skyddas. Med Stadgan läst tillsammans med RF, och EKMR erhåller medborgarna ytterligare ett lager, ett modernt och dynamiskt skyddslager, av hög kvalitet. Den intresserade kan kolla in EU-skriften; ”Tillämpningen av Stadgan på nationell nivå – Vägledning FRA 2018 – SV”, (finns att hämta på EU:s hemsida).

Dokument

Valfritt, vilket som, spelar ingen roll.

SWEXIT

Av innehållet i Nämndens och domstolarnas dokument, menar vi, kan man lätt ledas att tro, att vi redan, genom SWEXIT, lämnat EU, återtagit Sveriges jurisdiktion, återfört RF till sin tidigare slumrande tillvaro, och uteslutande tillämpar nationell rättsordning. Detta kan verka något provocerande, dock avser vi, därmed inte att såra någon enskild eller grupp. Men få, om några, beslut och domar möter motiveringsskyldigheten, eller krav på saklighet och opartiskhet. Grunderna för god förvaltning; ”legalitet, objektivitet och proportionalitet”, lyser med sin frånvaro i besluten. Inte ens utifrån den samlade dokumentationen går det att utröna hurvida principen om lojalt samarbete i artikel 4(3) i FEU beaktats, Det saknas bekräftelse på att inga beslut strider mot EU-rätten. Helt uppenbart har myndigheter och domstolar, struntat i att underlåta tillämpning av nationella bestämmelser på områden, där EU-rätten äger jurisdiktion. De gånger EU-termer, återfinns är då, domstolar förnekar unionsrättens företräde. Hur på vilket sätt, kan/ska vi inte betrakta dokumenten som en samling formella handlingar, fullständigt renons på erforderlig formalia? Vi har haft åtskilliga svårigheter att ta in, att detta sker i Sverige, att det sker mot oss. Jämfört med hur vi uppfattar vår samtid, vårt samtida samhälle, är bortsett, skjutningar och sprängningar, situationen grotesk. Innan vi förstod att vi  inte var ensamma var läget t.o.m. lite Orwellskt skrämmande.

Gällande rätt

Numer är europadomstolarnas praxis, gällande rätt, och den pekar entydigt på, att förbud endast får meddelas om avloppsanläggningen, IAS, utgör en överhängande eller akut fara för människors hälsa, med vad menas; kontakt med sjukdomsalstrande patogener, (likväl kortvarig sådan). Eller om anläggningen förorsakar betydande miljöskada på mark. IAS får i alla händelser, absolut inte medverka till att försämra de lokala vattenförekomsternas, (akvatiska ekosystem), och närmiljöns ekologiska som kemiska status. Helt i överenstämmelse med MB.   

Jag, påstår mig inte vara lejon på konstitutionell rätt, men så vitt jag vet, infördes i 2 kap. 15 § RF, (2010), aldrig någon undantagsregel för rådighetsinskränkningar av hälsoskydds-, miljöskydds- och säkerhetsskäl. Är min förmodan  korrekt blir hänvisningar till den undantags-regeln, ogiltiga. 

Modern praxis

Utan att gå närmare in på saken, har Sverige och svenska domstolar historiskt sett inte alltid tillämpat rättighetslagstiftningen som den var tänkt. På senare år har det, dock bildats en hel del nationell praxis på området. Vi listar några avgöranden, vilka dels liknar vårt ärende, dels anger och klargör praxis.

Dom i mål M 3747-13, MMD,

Dom i mål M 4660-20, MMD,

Dom i mål M 4447-20, MÖD,

Beslut 2023-05-13 av Länsstyrelsen i Västra Götaland avseende MB:s teknikneutralitet.

Dessa domar och beslut visar rättstillämparnas konsensus ifråga om, att myndighets  föreläggande eller förbud alltid måste vara proportionerliga. Det får sålunda inte tillgripas mer ingripande åtgärd än vad som behövs i det enskilda fallet (26 kap. 9(2) §, MB). Förvaltningslag (2017:900) formulerar avvägningskravet enligt; 5(3) §. Rättstillämparna, har likväl nått konsensus, ifråga om ett teknikneutralt MB, vilken lämnar till verksamhetsutövaren att bestämma lämplig och fungerande avloppslösning. Därtill eniga i att utredningskrav på den enskilde för, att visa att systemet fungerar, lägger en orimligt tung bevisbörda på denne. Förvaltningens utredningsansvar, i ett standardiserat och transparent förfarande, är som metod mycket bättre lämpad för bedömning av enskilda avlopps status. Enhetliga, verifierade och öppna resultat, lämnar större rättssäkerhet. Konsensus har likväl nåtts, i fråga om att enbart hög ålder på en avloppsanläggning, med infiltration inte är tillräcklig grund för förbud mot utsläpp. Det krävs likväl, att visa på, att anläggningen de facto förorsakar betydande skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Detta menar vi har Nämnden kapitalt misslyckats med, att visa. Följaktligen skulle Nämndes första förbud, avvisats, samt det senaste förbudet, avvisas. 

Slutsats

Nämnden bryr sig uppenbart om den förändrade rättstillämpningen, och chansar på, att gå i mål med skäl, vilka helt och hållet förlorat tyngd, och inte längre beaktas i enskilda ärenden. Vi noterar en förändrad attityd, hos Nämnden, från påstående om att vår IAS inte längre fungerar till att den kanske är bristfällig, men de menar, att vetenskapligt belägga denna eventuella bristfällighet skulle kosta för mycket. Mer nonsens! Grävarbeten skulle kosta lika mycket som en nyanläggning, alltså för mycket, ja förmodligen lika mycket som det skulle kosta oss. Nämnden tycks anse att vi därför ska tvingas investera 100 000 till 150 000, för att åtgärda 2 dagliga gram fosfor. Häpet och skeptiskt betraktar vi disproportionen och gör gällande, att bevisbördan faller på Nämnden, i och med den hävdar fel på vår IAS. Lag (2017:900), d.v.s. förvaltningslagens utredningskrav i enlighet med 23 § kräver endast, att; ”… ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver”. Det räcker således med att Nämnden visar, att vad vi underlåtit är en överträdelse av lagar, antagna av Riksdagen, samt klart visar hur och var vår IAS förorsakat/förorsakar avsevärd skada på mark, övergöder akvatiska ekosystem och utgör en hälsorisk. Nämnden behöver inte ens ta ett enda spadtag!   

Summering

Vi har definitivt funnit intrång, vilka vi menar strider mot våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Intrången avser; åsidosättande av proportionalitetsbedömningar, otillåtna rådighetsinskränkningar, oriktigt utdömande av vite, ogiltigt preskriptionsavbrott, nekad  kontradiktion, samt åsidosatta motiveringsskyldigheter. Situationen känns föga svensk och behöver, av en lång rad giltiga skäl, den grundliga genomlysning och utredning, vi ännu inte lyckats utverka eller erbjudits, d.v.s. ”effektiva rättsmedel”. Vi är i skriande behov av JO-ämbetets konstitutionella expertis. Inte för att lösa våra problem, dem ror vi i land själva. Men vi vill att JO, finner tid att granska de listade invändningarna, definitivt avseende Invändning I – Proportionalitetsprincipen, vilken är upphovet till vårt elände. Denna fördragsöverträdelse är  som ärende, inte korrekt avgjord och har i mångt och mycket styrt vad därefter timat. Det finns många ingångar till den uppkomna situationen. En är vad professor Thomas Bull uttrycker i följande citat från antologin; ”Arvet från Oxenstierna / Thomas Bull – SIEPS 2012:02op”; ”Att något skett en eller flera gånger är inte samma sak som att det är rättsligt godtagbart att det sker, inte ens i konstitutionella sammanhang”, vilket detta är ifråga. Krafter inom förvaltningen förefaller försöka ändra grundlagens klara ordalydelse genom praxis, vilket är olyckligt och olämpligt, i det att tolkningen med nödvändighet kommer, att bli slumpmässig och oenhetlig, samt oförutsägbar. I god demokratisk ordning får dessa krafter verka för det enda realistiska alternativ som finns att tillgå; d.v.s. formell grundlagsändring i enlighet med, 8 kap. 15 § RF, vilket torde innebära, det enda lagliga sätt att ändra grundlagen på, utom vid krig eller motsvarande krissituationer.