Känslor

En annan ingång är de emotioner, det väckt hos oss, sorg, undran, och ilska och en känsla av att ha blivit akterseglade, övergivna, helt enkelt, lämnade i sticket. Vi har genom de bägge EU-domstolarnas verksamhet och praxisbildning, bibringats uppfattningen, att rättsstaten givit domstolarna i uppdrag att skydda den enskilde medborgaren, och att komma till dennes undsättning då myndigheterna avsiktligt eller oavsiktligt agerar utanför sina befogenheter och begår intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna. Lagstiftaren valde att dela upp kapitlet ”Rättsskipning och Förvaltning”, i RF och gav rättsskipningen ett eget, (kap. 11), vilket rätt tydligt talar för domstolarnas förändrade roll.

Land ska med lag byggas

Det är väl på så sätt upplägget, är tänkt att fungera? Eller har vi fel? Är vi naiva? Eller bara dumma, som tror på amsagor? Härvidlag vaknar ilskan, för oavsett, ska upplägget fungera, efter de regler, vilka beslutats av Riksdagen eller av medlemsstaterna, gemensamt! Det är på lagar, regelverk och genom formella förfaranden, EU-gemenskapen, bygger ett nytt Europa, ett nytt samhälle, för att skapa en bättre framtid. Att Nämnden, enligt vår mening, struntar i regler, är inte endast en attack på oss, det är ett frontalangrepp på hela gemenskapen, på demokratin, på tanken om enighet och solidaritet, kort & gott, på allt vi gemensamt beslutar i Bryssel, därtill en dolkstöt på den egna nationen.                               

Joakim Nergelius

Vi instämmer fullt och fast i den gode professorns strålande pricksäkra snabbanalys från 2012 i antologin; ”Arvet från Oxenstierna / Joakim Nergelius – SIEPS 2012:02op”; ”att Sverige som land i grunden inte skiljer sig särskilt mycket från andra länder i västvärlden, förefaller generellt sett vara underskattad i doktrinen. Det perspektiv som dominerade på 1970-talet och alltjämt är vanligt bland svenska politiker, enligt vilket RF innehåller regler som beskriver statsskicket och beskriver hur riksdag och regering bör agera t.ex. då lagar stiftas, men i övrigt till stor del mest innehåller rättsligt oförpliktande principstadganden, är enligt min mening på väg bort, för att ersättas av ett mer normativt synsätt, där grundlagen både ger uttryck för de värderingar som styr samhällsutvecklingen och sätter en rättslig ram för de valda politiska organens agerande, vilken det sedan blir domstolars och andra övervakande organs uppgift att kontrollera att de följt. Svensk statsrätt kan därför just nu sägas befinna sig i ett intressant brytningsskede mellan gammalt och nytt”³. Denna förutsägelse har redan tolv år, på nacken och är visserligen, likväl synnerligen intressant för mig, Roy, men det på ett historie- och kunskapsplan, för utsikten att bli offer för detta ”intressanta brytningsskede”, ägde och äger definitivt, ett betydligt mindre intresse hos oss.

Regelvidrigheter

är utan tvekan systemhotande och, vi förstår inte riktigt, varken var eller vad, lögnen är ämnad att leda till, eller var den passar in i en rättsstat, eller i de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessa principer syftar till att svetsa samman medborgarna och makten, till ett vinnande team. Däri ligger en önskan om att skapa en stark enighet utan behov, av ett yttre hot, vilket tar enigheten med sig, då det försvinner. Om vi förstår saken rätt, är tanken, att en statsapparat, vilken visar empati, är ytterst korrekt och effektiv, skapar ett så pass starkt förtroende och tillhörighetskänsla, att begå brott, blir att råna sig själv och familjen. Visst, kan det låta flummigt värre, och vissa kommer aldrig ens att fatta, men om det fungerar, varför inte? För många år sedan tyckte jag, Roy att värdighet, som i Stadgans artikel 1, framstod som lite töntig, ganska pekoral, men nu betraktar jag den som grundbulten för våra mänskliga relationer och interaktioner, som minsta godtagbara standard på all kommunikation oavsett horisontell eller vertikal. Ursäkta utviket, men jag är fascinerad av rättighetslagstiftningen i allmänhet, och RF, i synnerhet, och mäkta stolt över, att den äntligen kan inta sin rättmätiga plats i Riket.

Nämnden

Vi har många gånger frågat oss, varför Nämnden inte lika proaktivt, som Skatteverket, (SKV), utvecklar och finjusterar de resurser man faktiskt förfogar över, till medborgarnas och samhällets fromma. De skulle kunna hålla (Webb)seminarier, som SKV, tillhandahålla adekvat info, om miljövård, om praxis, och lämna småråd och tips, utan att starta en konsultverksamhet. De har gott om utrymme och slam, för att anordna workshops och andra aktiviteter, för att förbättra grundforskningen på avfall och avlopp. Dagen efter, jag Roy hade skrivit detta såg jag ett inslag om gamla däck, där vattenrenande bakterier slagit rot. De malda däcken användes sedan experimentellt som ersättning för den dyrbara sanden och gruset grundvattnet behöver. I inslaget efterlystes generellt mer grundforskning inom alla områden där vatten ingår eller förbrukas. Det finns sålunda ett jättelikt verksamhetsfält och behov för aktörer som ex.vis Nämnden, för att bearbeta den blivande resursen; rent vatten. Men, Nämnden verkar föga konstruktiv, med få eller inga positiva resultat, att visa upp. Ursäkta, denna utvikning, vilken faller lite utanför ramen för föreliggande framställan, men förklarar vår hållning. Vi återgår till ämnet.       

Domstolen

Önskan att inte föra talan i Domstolen, beror på, att det är de nationella myndigheterna och domstolarna som är de mest kompetenta och bäst lämpade, att avgöra mål där en medborgare anser att hans eller hennes rättigheter begränsats, speciellt då målet rör frågor vilka redan avgjorts många, många gånger tidigare, således med en rik och uttömmande praxis. Domstolen poängterar att den avvisar alla ansökningar där medlemsstaterna redan gjort upp eller korrekt avgjort ärendet, och tillägger att processerna blir snabbare och billigare, på hemmaplan och kanske också mer rättssäkra, då Domstolen inte behöver sätta sig in i nationell lagstiftning. Risken för att domen går medlemsstaterna emot ska heller inte underskattas.

Hemlagat

Oviljan emanerar sålunda inte ur rädsla att förlora, tvärtom, härvidlag är vi, ganska trygga i sannolik utgång, och det är problemet. När Sverige fälls är det inte enbart Staten som får en smäll, den träffar stenhårt, oss alla. I skrivande stund ligger, enligt uppgift 60 mål mot Sverige hos Domstolen, i väntan på handläggning, vilket är fler fall än vad som redan är avgjorda sedan 1985. Om vi än, i allt väsentligt gillar EU, och skarp gillar demokratitänket, rättsstaten, principerna, samt medborgarnas grundläggande fri- och rättigheterna, känner vi oss mer bekväma och tryggare med, att avhandla, nu aktuella spörsmål under välkända svenska, normer och förhållanden. Oaktat ärendet blivit lite lurigt, då det vid en snabb anblick kan förefalla korrekt avhandlat och avgjort, men medan vi svårligen kan hävda, att domstolarnas resonemang, i de delar, vilka ex.vis rör legalitet felar, har de heller inte löst den ursprungliga tvisten, vilket avsåg åsidosättande av proportionalitetsbedömning i Nämndens första beslut, enligt Dok #1.

Avslutande kommentarer

Följande omständigheter ingår, i och för sig, inte i klagomålet, men utgör likväl en väsentlig del av vår upplevelse och rör bl. a. Nämndens outtalade, men antydda anklagelser, om oss i spannet bakåtsträvare över teknikhatare till förorenare. Detta känns både orättvist och diskriminerande, då vi endast försöker tillvarata våra tillerkända rättigheter. Någon utredning till styrkande av, att vi är miljöbovar har inte framlagts. Vad är det som objektivt säger, att vi inte bär på samma oro för klimatet och miljön, som varje annan informerad medborgare? För att vi äger ett enskilt avlopp? Vi varken ser eller förstår riktigt kopplingen. Vår inställning illustreras bäst allegoriskt. Det säger, väl sig självt; att hade Nämnden, i en demokratisk dialog presenterat odiskutabla data, siffror och fakta, med bas i vetenskap och beprövad erfarenhet, på att avloppsanläggningen var funktionsoduglig, hade vi, som vilket annat vanligt förnuftigt och modernt svenskt par, som helst, tillsett att avhjälpa felet.

Slamsugarn

Under elva år har jag gått ut och mött Slamsugarn, för att hjälpa till med det massiva betonglocket och samtidigt kunna inspektera trekammarbrunnens insida, under ledning av en expert, som med 30 års beprövad erfarenhet, givit mig omfattande kunskap om vår typ av avloppslösning. Vårt förtroende för Slamsugarn är obegränsat, skulle han påpeka att det är dags, att se sig om efter en ersättning, skulle vi hörsamma hans propå utan vidare dröjsmål. Hittills har han på frågan om systemet behöver bytas ut, enbart upprepat att; ”Det är gammalt men, det funkar”. Och det fungerar tack vare att Slamsugarn tömmer systemet och förbereder en ny avloppscykel, med en del av spillvattnet. 

Framtidssäkring

Vi tänker nog så ofta på, att då vi slutligen behöver byta ut eller uppgradera systemet, lämna ett så minimalt miljöbelastande avtryck, som möjligt. Vi satte vårt hopp till den fria liberala marknaden, men den tycks ha fastnat i slam, oförmögen att skapa och producera små billiga, självgående, ekologiska minireningsverk, grundvattnet behöver illa, det lilla naturliga grus och den sand, som återstår, och ska nog lämnas still. Avloppslösningar baserade på elslukande rörliga delar, kemikalier och dyra servicekontrakt, väljer vi bort, som ohållbara och icke-ekologiska. Det finns knappt några avloppslösningar i den prisklass vi hade råd med, vi inte utvärderat och förkastat, som sämre än det system vi redan har. Genom grannsamverkan har vi t.o.m. försökt skapa intresse för fördelarna i en gemensam anläggning, vilken kan serva de nu bosatta och likväl de som planerat bosätta sig i byn, men det sprack på, en uppkommen grannfejd mellan våra två andra grannar.  

Framtidsvision

Nu sätter vi vårt hopp till genmodifierade glupska bakterier, vilka förbrukar allt organiskt, och sparar transporter eller hellre en specialist, vilken konsumerar föroreningar, mikroplaster och patogener, men lämnar slammet. Vi får på så sätt en produkt, vilken faktiskt är värd transporten och sluter ett kretslopp i en länge förväntad, för att inte skriva efterlängtad matproduktion. Jag, Roy undersöker om en UV-lampa vid trekammarbrunnens utsläppspunkt verkligen är värt besväret.

Begränsade alternativ

Det finns endast begränsade möjligheter och synnerligen få realistiska alternativ, vilka står oss ägare av enskilda avlopp till buds, i det ljuset menar vi, att Nämndens förfaranden matchar förfärligt dåligt. Dess inställning till kommunens medlemmar, är rent obehaglig, saken spretar, samt upplevs som utomordentligt motsägelsefull och är orättvis. Vi är knappast passiva i förhållande till miljön och har sedan ca 14 år en god och aktuell överblick över effekterna av klimatförändringen i naturen, genom dagliga promenader, mitt i den, liksom regelbundna mindre sommarexkursioner, och under svampsäsongen. Det var naturen, om än inte i en romantisk kontext, vilken fick oss, att 2009, lämna storstaden. Vi, aktar naturen och har följaktligen lämnat del av tomten till biologisk mångfald, ängsblommor och vilda örter för att stödja pollinering, dessutom har vi accepterat en mossmatta, då vi inte ville gödsla den tidigare gräsmattan, p.g.a. all skräckpropaganda om zink och fosfor, vilken florerade från, ca 2010 och framåt. Detta gör den uppkomna situationen extra tråkig och vi är de första att beklaga den, då en öppen och givande dialog, hjälp och stöd, hade varit att föredra och mer i linje med kommunal verksamhet.

En reflexion

Avslutningsvis vill jag, förmedla en synpunkt, efter att ha sett justitierådet Anders Ekas föredömliga föreläsning om HD – 50 år och läst åtskilliga inlägg av dennes kollegor och andra lagfarna personer, med insikt och åsikter om Sveriges prejudikatsdomstol, bl. a. på tjänsten SvTJ.se, vill jag passa på att framföra en reflexion; Den har egentligen endast intresse för medborgare, insatta i PT-problematiken, men kan likväl läsas av andra. Meniallafall. Ur ett rättviseperspektiv, förefaller gallringen av mål, vilka ska meddelas PT, vara oriktig och kontraproduktiv. Det är otvivelaktigt en väsentlig skillnad på mål med rekvisit, vilka ska prövas för prejudikat och de vilka redan har dylik status, men avvisas. Därav följer, att den yttersta rättvisan blir en uppgift för Fru Fortuna, inte Fru Justitia, att fördela. Det borde inrättas en disciplindispens, med ett automatiserat återförvisningsförfarande, till underrätterna, motiverat av domvilla eller rättegångsfel, eftersom prejudikat är som avtal, de ska följas och tillgång till rättvisa, ska inte vara avhängigt ren tur.