RoyDestroy 74

Jag hade tänkt mig sura mig igenom min födelsedag och inte skriva en rad. Men fann mig skrivande om Manson, vilket måste bero på att jag, egentligen inte vill fylla fler år längre, vill inte veta, vill inte ens uppmärksamma bemärkelsedagen. Dit pepparn växer med sådant! Som barn var man angelägen om att åren skulle swisha förbi fort, så man äntligen blev stor någon gång och äntligen fick göra som man ville, någon gång. Nu på gamla dar vill man se åren komma och gå i snigelfart, och helst skulle man fylla baklänges. Till syvende och sist, kan man inte göra ett skit åt situationen, utan bara hänga med och på, så länge det bara går. Jag fick, i alla händelser, ihop till ett inlägg och det är alltid något! Till den som är intresserad; varsågod – Manson    

Charles Manson

Född Maddox, 1935, hade 1969, när han var 40 och vi träder in i historien, i omgångar suttit inne i nästan 20 år, i princip hela sitt vuxna liv. Mansons barndom präglades av misär och mycket fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Myndigheterna fick tidigt upp ögonen för Charles och hans sociala problematik, vilka de definierade som snatterier, småstölder och inbrott, samt allmänt oregerlig. Detta skulle korrigeras med uppfostringsanstalt. Därefter startade en resa för Manson, vilken omväxlande gick genom, anstalter och fosterhem, han ständigt rymde från, morföräldrarna, mamman och tillbaka till ungdomsfängelse och hela vägen, från öppna anstalter över ökande säkerhetsklassade fängelser till en dödscell. Hans korta perioder i frihet, eller snarare utanför fängelsemurarna, fylldes med bilstölder, småkriminalitet och mycket droger, låt vara att det  handlade om lättare grejer, som röka och LSD, (Syra).

Konflikter

Mansons många konflikter med myndigheterna, gällde nu inte längre i första hand, mot, anstaltspersonal och övervakare, samt etablissemangets armé av olika tjänstemän inom rättsväsendet och socialsekreterare m.fl. Nu gällde hårda bud med tuffa amerikanska snutar och kriminalare, vilka vanemässigt agerar vid sidan om lagen, med misshandel, brottsprovokationer, bevisförvanskning och olagliga arresteringar. Nu gällde det, inte minst mot omedgörliga fängelsedirektörer och osentimentala plitar på fängelserna med förkärlek för isoleringsceller och hårda nypor. När Manson muckade från sin senaste volta, bar han på ett enormt hat, och var uppfylld av hämndbegär, mot myndigheter, poliser, fängelser, ja hela etablissemanget. Känslan var så pass stark, att det närstan höll på att förbränna och förgöra honom. Fick honom nästan, att starta en personlig vendetta mot samhället. Manson visste, dock alltför väl var sådana rebelliska utbrott ändade och var tillräckligt skärpt, för att inte låta hat och hämnd få fritt spelrum. Han ämnade planera sin vedergällning. Planera den noga och väl.

Smart eller Streetsmart

Manson såg sig själv, definitivt, som smart, vilket han baserade på det faktum att han verkade äga en förmåga, att få många, också motsträviga medfångar, plitar och övervakare, m.fl. att göra som han önskade, han tyckte att han läst massor, av alla de rätta böckerna, men framförallt var det en händelse, som bidrog till Mansons självuppskattning. Han hade i ett läge då risken för ett långvarigt fängelsestraff, hängde som ett damoklessvärd över hans huvud, gift sig med åklagarens tilltänkta vittne, för att hon inte skulle behöva vittna. Detta, menar jag, vittnar om att Manson helt enkelt var slug, bondslug. Han var således, varken smart eller ens streetsmart, utan hade en infantil och mycket förenklad syn på juridik. Han förstod inte, att det s.k. ”skyddet”, är lika mycket, eller hellre lite värt som prästers och psykologers, tystnadsplikt. Få stater, om något, och än färre åklagare och domare respekterar denna rätt, när det kommer till kritan. Smarthet, är något helt annat, men Manson hade tillräcklig insikt för, att manövrera sig och överleva i den miljö han kände bäst; en trist tillvaro på anstalter och i fängelser. För mig framträder här, å ena sidan en människa med en allvarlig och betydande personlighetsstörning, å andra sidan är det inte det minsta förvånande, med tanke på Mansons svåra uppväxt i hemmet och i placeringar i fosterhem och på en lång rad institutioner.  

Hat & Hämnd

Det har i USA, debatterats i det oändliga om Mansons intelligens, intellekt och drivkraft och har spänt över ett stort antal möjligheter eller förslag. Allt från imbecill, över komplett galen eller ondskan personifierad, till Satans överpräst och ställföreträdare på Jorden. De personutredningar, eller snarare sinnesundersökningar, vilka företogs både före och efter mordnatten mellan den 8 och 9 augusti 1969, beskriver Manson, som något schizofren eller bipolär, rakt igenom kriminell, svårt att ta kritik eller lyda order, arbetsoförmögen, utåtagerande, våldsbenägen, föraktfull och hatisk mot auktoriteter, dålig impulskontroll, destruktiv, arbetsoförmögen, med stora anpassningsproblem oavsett miljö, koncentrationssvårigheter, bristande moral, asocial, hänsynslös och indifferent, vanföreställningar avseende personliga relationer, charmig och trevlig vid behov men, beräknande och synnerligen manipulativ, samt med ett IQ på 109. Och igen; det inte det minsta förvånande, i ljuset av den omilda, för att inte säga brutala behandling Manson utsattes för, från späd ålder. Killen var, sålunda inte helt dum i huvudet, och led inte av ett mentalt handikapp, utan ett socialt.

Monstret Manson

Detta innebär, naturligtvis inte på något sätt ett försvar för, och ärligt talat erbjuder det inte någon vettig förklaring heller, till Mansons passiva delaktighet i blodbadet eller av de obeskrivligt vidriga och oförlåtliga övergrepp hans familj, eller snarare kollektiv, iscensatte, mot ett antal lika obekanta som oskyldiga medmänniskor, samt några bekanta, vilka oturligt nog, befann sig på fel plats – uppenbarligen. Vad som drev, ett gäng ungdomar ur medelklassen, som Watson, Atkins, Krenwinkel och van Houten, samt Kasabian, (som höll utkik utanför villan), att låna sig till något så otänkbart är verkligen förvånande och förbryllande. Hur de fyra första, under den horribla mordorgien, kunde utveckla den grad av bestialiskt och omotiverat övervåld av medmänniskor… förresten existerar ingenting, absolut ingenting, inte ens om mordoffren själva skulle ha begått liknade brott, som berättigar den veritabla slakten. Ju mer jag läser och går i djupet och granskar detaljer, klarnar en del grumliga aspekter, medan andra raskt närmar sig, det obegripliga… och då avser jag knappast, det okända, hokus-pokus, eller annat skrock, vilket vi först och främst behöver göra oss av med. Där fanns inget monster, eller ren ondska, ingen djävul, eller satanisk läggning eller ens dylikt intresse. Endast en liten, om än inte helt dum i huvudet, dock rejält stukad medborgare vars storartade och väluttänkta hämndplaner kraschade våldsamt mot verkligheten.

Satanism

Först ska jag reda ut hur jag betraktar uppfattningen om Manson som ondskan personifierad eller som Satan själv. Detta är naturligtvis trams, nonsens och rent medeltida skrock. Uppfattningen spreds snabbt efter Newsweeks artikel om Mansonfamiljen, där tidningen använt polisens ”mug-shot”, från Ventura Country i Kalifornien den 22 april 1968, som omslag till numret. På bilden syns en vilt stirrande Manson, som förvisso ser helt galen ut, men är gränsande till visshet, sannolikt, på en LSD-tripp. Det är således inte en illustration av galenskap eller satanism, utan ett typiskt LSD-påtänt utseende. Manson snappade också upp detta och sin vana trogen, att synligt manifestera sin uppfattning, kom han följdriktigt till rättegången dagen efter, rakad på huvudet och skägget trimmat till en spets, på det sätt litteraturen gestaltar Satan. Jag har svårt att förstå vad Manson trodde sig vinna på, att associera sig med Hin håle, från underjorden. Ville han skylla helvetet för morden? Eller ville han visa vilken fruktansvärd makt som beskyddade honom? Vågar jag mig på en gissning, skulle det bli att Manson ville skruva till situationen, röra om begreppen och kort & gott, blanda bort korten för att skapa det där rimliga tvivlet, som kunde rädda honom. Den omfattande debatten om Manson/Satan har endast varit lönsam för dem, vilka skrivit böcker i ämnet, men diskussionen har lämnat föga bidrag till sanningen, varken om morden eller Mansonfamiljen eller Manson själv.      

Motsatsvis tolkning

Många människor verkar kittlas av blotta temat; Ondska, men mycket få önskar utsättas för den. Inte desto mindre fascineras många av den renodlade ondskan, och vissa vill, till och med tillämpa den på livet, på vardagen. Dit hörde inte Manson eller hans följare. Det är kvickt och lätt bevisat av en motsatsvis tolkning av tillgänglig data från 1968-69. Vi söker sålunda efter företeelser, vilka måste finnas om påståenden om Mansonfamiljen, som satanisk, ska vara sann. Den är falsk, då det inte i materialet återfinns rapporter om eller beskrivningar av sataniska mässor, riter eller artefakter, som altare, textiler med passande symboler. Inte heller böcker eller andra attribut tillskrivna Satans lärjungar hittas. Vi kan alltså på goda grunder, dra ett streck över dessa teorier och bespara oss tid i sökandet av sanningen. Frågan om Manson var ond besvaras dock inte, med detta. Jag menar att han var ond, i kraft av sin egoism, sitt fula utnyttjande av tjejerna och killarna, vilka följde honom, i sin kategoriska rasism och i övriga relationer med sin omgivning. Men Manson var inte enbart ond, eller medvetet, utstuderat och helt styrd av ondska. Ett sådant mentalt tillstånd är inte möjligt, det skulle kollapsa under sin egen negativa tyngd. Lika lite är absolut godhet möjlig, då den skulle gå under av sin egen generositet. Jag menar att människan efter att ha blivit medveten om sig själv men innan hon bildat sig en uttalad trosuppfattning, skapade en god och en ond kraft, för att tankemässigt laborera med effekterna av dessa krafter, eftersom de uppenbart existerar sida vid sida inom oss alla. Mansons sinne, var stört, inte styrt av oförklarliga mörka krafter.       

Anti-intellektuell aktivism

Manson var relativt beläst, men det där med ”…rätta böcker”, finns självfallet inte, och istället för att betrakta varje bok som ett tillskott till sin livserfarenhet, som en liten del av en mångfacetterad helhet, sökte han i böckerna stöd och bekräftelse för sin rätt, och ett sätt, att ta revansch på det förhatliga etablissemanget. Han planerad, alltså att straffa det etablissemang, vilket straffat honom efter noter. Det verkar som om, hans läsande, föga bildade honom, utan enbart ytterligare skruvade till en redan rejält störd världsbild, genomsyrad av ohämmad egenmäktighet och egoism, mystik, scientologi, hat och hämnd, hänsynslöshet och extrem indifferens för andra människors lidande, rasism och sexism.  Medan den politiska skolning böcker kan bidra med, som får de flesta människor, att begripa det enkla faktum; Det bara finns en ras! Den mänskliga, gjorde honom genom sin anti-intellektuella aktivism som radikal rasist och sexist, tvärtom till nynazist. Manson förstod inte saken, omedelbart, men måste ha snappat upp idén efter första rättegångsdagen, då han ritat ett X i pannan, för att visa att han redan var rökt, utsedd till syndabock. Nästa rättegångsdag kom Manson med ett hakkors, eller svastika mellan ögonen, vilken han senare gaddade, (tatuerade), in och satt där livet ut.   

Radikaliserad

Det verkar som om, Mansons läsande, därtill försatte honom i långa stunder av tunga grubblerier och kom därifrån, duktigt radikaliserad. Han pratade inte längre, endast nedlåtande om svarta, utan nu snackade han raskrig. Vid vilken tidpunkt Manson började ägna sig åt konspirationsteorier, som gällde lokalt som globalt, är svårt att avgöra, men att det blev en stor del av hans dagliga verksamhet, sedan han kom till LA 1968, är fullständigt klart. Han kanske inte gick omkring med en ständigt gnagande oro för svek, men varje mindre bekväm personlig händelse tolkade och analyserade han utifrån en konspirationsteori. Fram till att Manson kom i kontakt, med musikbranschen, levde han i stort sett som tidigare, med den skillnad, att lyckats skapa, något av en kult, ”familj”; Mansonfamiljen. Som störst fanns ca 100 familjemedlemmar, vilsna ungdomar från fattiga och icke-fungerande familjer till lika vilsna flickor ur medelklassen, vilka knappast var överens med någonting av vad föräldrarna, stod för. Till en början, handlade det verkligen om, att ta hand om varandra, skapa en trygghet få hade känt, en för alla, alla för en. Där florerade, FlowerPower – Peace & Love n’ Understanding, men säg den lycka som varar.       

LA-68

kändes, i och för sig, mer sofistikerat än det ruffiga San Fransisco, men affärsmetoderna inom musikbranschen, var på den tiden inte speciellt hårt reglerade. På beachpartys, komplett med halvnakna flickor, sprit, coca, meta och i dimmorna av gräs, från México gjordes otaliga avtal och kontrakt upp och slöts med en lina cocain. Det är ju självklart, att i det kranka ljuset av bakrusets illamående och i avtändningens skingrade dimmors dunkel, upptäcka att dealen definitivt var mycket mindre fördelaktig än hur den tidigare framstod, blir av nödvändighet, avtals- och kontraktsbrotten många till antalet. I denna miljö, klev Manson in, stöttad av sin hippiefamilj, vilken han förändrat från familj till kampanj och fått att gemensamt verka för, att fixa honom ett skivkontrakt. Jag kan omöjligen bedöma Mansons musikaliska kvalitéer, eller ja, av det jag hört, räcker svårligen till ett skivkontrakt, men givet hans situation och resurser hade varit andra… vem fan vet? Beach Boys snodde uppenbart en av hans låtar, gjorde en namnändring och gav noll cred till Manson. Låten hör väl inte till gruppens bästa, men några hundratusen dollar, bör den ha spelat hem. Sålunda upplevde han i denna musikerambition sannolikt många besvikelser och fick lika många tillfällen och anledningar, att referera till konspirationer. Helt i linje med Mansons alldeles egna logik, måste straffet för svek och förräderi, bli döden. Tillsvidare, bara i fantasin, men ändå. 

Musiker

Var Manson verkligen en musiker? Tja, enligt honom själv var han givetvis en talang, och så vitt jag vet finns ingen mer detaljerad definition av termen, men om man menar att ett skivkontrakt gör musikern; Nej! Men om man avser spelmannen; Ja! Det gick dock smått med musicerandet, konflikterna med det lokala buset och musikbranschen ökade, blev mer komplicerade och därtill tillstötte ekonomiska problem. Det kostade en slant att rodda Mansons kampanjfamilj, då dessa hade spelat in och distribuerat kassetter med familjens musikaftnar eller mysiga hemmakvällar, eller vaduvill. De hade skrivit pamfletter och tryckt kampanjmaterial, vilka kom med faktura. Inkomsterna från småbrottsligheten och drogförsäljningen räckte inte på långa vägar, täckte knappast familjens egen ansenliga konsumtion. Här finns ett mörkt och okänt avsnitt av Mansonfamiljens framfart i hela det vidsträckta LA-området, med omkringliggande countrys. Vad som finns dokumenterat är bara brottstycken av historien, slumpmässiga nedslag i tiden, genom sociala myndigheters iakttagelser, polisrapporter och tidningsartiklar, ger ingen större intryck av grov brottslighet, men senare tids forskning, föreslår något helt annat.  

Vad forskningen kommit fram till avseende Charles Manson, kollar vi in nästa gång. Det är ganska spännande slutsatser om mängder med ouppklarade brott, forskarna presenterat, visserligen är de inte verifierade, men tveklöst fullt möjliga.