Smart jurist

är jag inte, bara en pensionerad knegare, men har likväl en röst, vilken vill göra sig hörd och den hävdar, att något är grundläggande galet, måste vara ett systemfel, eller stukturkollaps, allra minst, när det i en ansedd juridisk publikation, Dagens Juridik står att läsa; ”Finns där ens någon som på juridisk grund kan förklara varför Sveriges domstolar tillåts ignorera Unionsrätten?”. Frågan ställdes i en artikel; Ta ansvar eller begå fördragsbrott – rättsstat eller jäv? av Per Holknekt, vilken representerar medborgare med funktionshinder. –  Svaret på den frågan har ingen domare, oavsett lagfarenhet, kunnat lämna, och det av en synnerligen  enkel anledning; en juridisk förklaring till detta märkliga fenomen, finns inte. Att juridiskt förklara vad som tekniskt, i bästa fall är, en obstruktion av unionsrätten, låter sig, naturligtvis inte göras. 

Föga Lagfaren

Förklaringen eller snarare förklaringarna, är ganska uppenbara, tillräckligt tydliga och, i allt väsentligt innefattar följande;

1)  statliga juristers motstånd mot den främmande fågel, Unionsrätten betraktas som,

2)  den förvaltningsmodell Sverige valt, att behålla, 

3)  frågan om ”oberoende” domare, dock fortsatt beroende av Staten, samt

4)  rättsstatens maktfördelning, eller i Sveriges fall, brist på sådan.

Att Statens hållning är ohållbar, märks på våra folkvalda politikers desperata, för att inte skriva rabiata, nedmontering av medborgarnas fri- och rättigheter och samhällsutvecklingen i stort. Jag må vara föga lagfaren, men känner väl var gällande rätt bottnar, på rättsområdet, medborgerliga fri- och rättigheter. Vi hade EKMR, antagen som svensk lag, (1994:1219), men Staten brydde sig föga. Den 8 december 2009 trädde Stadgan i kraft och blev tillsammans med EKMR och medlemsländernas konstitutioner primärrätter, vilket betyder att de har samma räckvidd och omfång som EU-fördragen. Stadgan gäller när medlemsländerna tillämpar unionsrätten, vilket idag är… i stort sett, alltid.

Konstitution

Sverige saknar konstitution, men jag betraktar Regeringsformen, (RF), tillsammans med EKMR och Stadgan emellertid som vår Konstitution. Meniallafall. Den 1:e januari 2011, trädde den länge efterlängtade nya RF (2010) äntligen i kraft, och vi gräsrötter hade till slut tillerkänts en rättighetslagstiftning, vilken sedan 1809, som lag, framlevt sina dagar, slumrande, passiv och onyttig. RF trädde nu fram som ett relativt modernt regelverk, en grundlag med klös, försedd med, vassa klor och tänder, en formidabel pansarnäve, tack vare, bl.a. Anders Eka på HD. Oavsett de fyra punkterna ovan, oavsett pågående missförvaltning, ska vid varje ärende eller mål mot enskild en obligatoriskt proportionalitetsbedömning utföras, enligt artikel 5(4) EUF. Därefter gäller RF helt och hållet, tolkad i kombination med EKMR och läst tillsammans med Stadgan. Det finns ingen väg runt denna ordning, då primärrätten uttryckligen kräver efterlevnad och korrekt tillämpning, enligt stadgandet. Bestämmelserna, eller fri- och rättigheterna ska därtill, tillämpas ”fullt ut”, och tolkas bokstavstroget, samt till den enskildes fördel. Det är jättekonstigt, att så pass simpla regler inte efterlevs.   

Don Quijote

När det kommer till Domstolarna går det inte att runda det faktum att rättsstaten givit dessa i uppdrag, att proaktivt, likväl ex officio kontrollera, att staten inte avsiktligt eller oavsiktligt begår intrång i den enskildes sfär och intressen. Inte utan mycket tungt vägande skäl. Om så likväl sker ska domstolarna, så att säga, komma till den enskildes undsättning. Domare, vilka är motståndare till unionsrätten, är som Don Quijote smått patetiska, inbegripna i en fåfäng kamp mot en makt de saknar förmåga, att rå på, de är illojala och kontraproduktiva. Jag får inte huvudet runt de domare, vilka inte verkar förstå betydelsen av det oerhört viktiga uppdrag de utsetts, att  realisera, inte heller inser, vilken stor ära, det innebär, att vara väktare över och värna de mänskliga fri- och rättigheterna.

Missförvaltning

På grund av, att vi inga väktare har, äger både avsiktligt som oavsiktligt många mycket märkliga intrång rum, i enskildas skyddade intressen och privata sfär. En del utvecklas till massiva trender, som ex.vis, rådighetsinskränkningar. En rådighetsinskränkning i grundlagens mening sker när det allmänna, utan att ta enskilds egendom i anspråk, hindrar en viss användning av densamma, genom, ex.vis förbud och förelägganden eller genom att uppställa krav på tillstånd, vilket är legio i Riket när det kommer till enskilda avlopp. Trots att kommunens åtgärder således är otillåtna, dömer domstolarna, i de fall den enskilde inte efterkommer kommunens diktat, synnerligen generöst ut viten, om 50 till 150 tusen kr. Jag skrev nästan; i parti och minut, men riktigt så illa är det inte. Situationen är tvivelsutan illa nog, i det att missförvaltningen är landsomfattande och systematisk. Otillåtna inskränkningar och intrång sker dagligen och drabbar framförallt äldre på landsbygden.

Tusentals medborgare

har redan drabbats, många rejält hårt. Ett antal gamlingar har stått fast, vid och på sin rätt och blivit föremål för lika orimliga som oacceptabla administrativa åtgärder, i form av exekutiva auktioner på föräldrahemmen, för att erlägga felaktigt utdömda viten. En gamling fick sin bil beslagtagen av Fogden, då han inte kunde betala det ogiltiga vitet. Till följd, att den gamle medborgaren, boende på landsbygden fick stora problem, att rodda sin tillvaro och på köpet blev ganska socialt isolerad. Inget demokratiskt samhälle sänker sig till sådan inhuman behandling. No Way – No Day! Jämför med 1 kap. 2 §, RF. Det stannar dock inte vid detta, många ägare av enskilda avlopp blir ställda inför ett otillåtet brukningsförbud, inte sällan ackompanjerat av kränkande partisk handläggning. När kommunerna applicerar varierande otrevliga hot, utöver viteshotet, viker sig många medborgare och installerar, fullständigt i onödan, hellre, nya anläggningar för, 100-tusental kr, än utsätter sig för det veritabla och brutala gatlopp rättsprocessen avseende viten innebär.

Kommunalt Självstyre

Ställd inför, just ett sådant otillåtet kommunalt brukningsförbud, komplett med väld och  viteshot, ämnade vi, jag och frun, näppeligen vika oss. Instrumentet; vite är avsett, att kurera eller korrigera extrem tredska. Det är ingen ridpiska eller tumskruv för kommunerna, att ta till som medel, att straffa eller tvinga sin vilja på motsträviga kommunmedlemmar. Däri ligger knappast det kommunala självstyret. Därtill är begreppet, ”vite”, associerat, med ohörsamhet, med civil olydnad och bär på skam, samt stämplar den vitesdömde, i bästa fall som bråkstake, och i sämsta, som extremist. Inte heller här stannar det vid detta, långt därifrån, vilket vi fick erfara. Märkt för vite, förändras situationen radikalt. Plötsligt var domstolarna som bortblåsta, ersatta av en, hal, kal och hård massiv vägg av indifferens. Ibland nästan öppet fientlig.

Freds- och chanslös

Vi fann oss freds- och chanslösa, domstolarna passerade våra argument med tystnad, eller returnerade ett blankt NEJ! Våra frågor fick inga svar, men många svar på frågor vi inte ställt, fick vi. Inga skäl, motiveringar eller ens grundlag hejdade den obevekligt tuggande, närmast mekaniska verkställigheten. Det var som om vi gått våra fri-och rättigheter förlustiga och betraktades som en icke-personer. Vi kände oss akterseglade, lämnade i sticket och att stå ensamma och övergivna, i ett sådant utsatt läge, var inte enbart skrämmande, utan minst sagt, hissnande läskigt, därtill. Vad kommunen och domstolarna presterat är rakt igenom trams, då det faktiskt är vi, som berövats egendom, hudflängts och mörbultats av Staten  & Co, men de enda, vilka INTE brutit mot lagen. Lagstiftningen ger, iofs ingen vägledning på frågan om hurvida medborgarna får avtala bort, frivilligt åsidosätta eller till och med, våldföra sig på de egna fri- och rättigheterna. Emellertid, tog jag, som vanligt hjälp av Unionslogik och fann svaret.

Europeiska Unionen

har skänkt oss fri- och rättigheter, som skydd och för att behållas. Vi kan sannolikt göra vafan vi vill med dessa, men det kommer inte, att medföra några juridiska konsekvenser, då endast Unionen kan begränsa eller återkalla rättigheterna. Att acceptera kommunens ogiltiga krav är således det samma som, att våldföra sig på de egna fri-och rättigheterna, vilket är en kränkning vi näppeligen är beredda att utsätta oss för. Att därtill vika sig för kommunens åsikter och tyckande, samt tvingas acceptera ovetenskapliga och overifierade påståenden som sanningar, finns självfallet inte, ska aldrig tillåtas hända. Vad som däremot SKA hända, måste hända, är, att Staten & Co. vinnlägger sig om, att strax komma i fas med EU, i fas med den moderna konstitutionella lagstiftningen, och i fas med medborgarnas berättigade förväntan på, att levereras god förvaltning, samt i fas med medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.       

Fri- och rättigheter.

Dessa fri- och rättigheternas anatomi, beskrivs bäst som komplett motsats till Nazitysklands och fascismens krumma inställning till folkrätt, till mänskliga rättigheter, samt till förvaltningens roll för samhällsutvecklingen. EKMR och än i högre grad, Stadgan, speglar den fasta beslutsamhet, Europas folk enats om, i avsikt, att omöjliggöra en repris, av varje form av totalitarism. Problemet är dessvärre, att den svenska modellen, utan att alls vara, direkt förtryckande eller uttalat fascistisk eller ens våldbejakande, likväl emanerar ur samma ideologiska källa, som nazism och fascism; korporativismen. Kännetecknande för alla varianter, är statens totala överhöghet, med exklusivt beslutsrätt över varje enskild aspekt av medborgarnas tillvaro, varje detalj av samhällslivet och dess utveckling, samt kontroll över statsskicket, däri ligger kollektivets företräde framför individen och krav på absolut lydnad mot överheten (Staten och dess myndigheter).

Framgångsrik modell

Den svenska modellen, det system, ideologin skapat, blev så pass framgångsrik, ekonomiskt, administrativt och speciellt i att styra medborgarna, i en för makteliten fördelaktig riktning, att det tagit över statsskicket och styret, oaktat riksdagspartiernas individuella politiska åsikter. Meniallafall. Vad som här avtecknar sig, med all önskvärd tydlighet är, att Staten & Co:s, preferenser, normer och traditionella styrning, befinner sig på kollisionskurs med RF, EKMR och Stadgan eller med andra ord; medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Det förklarar, varför RF, (2010), i kraft, sedan den 1:e januari 2011, EKMR, svensk lag (1994:1219), i kraft, sedan den 1:e januari 1995, och Stadgan i kraft sedan 8:e december 2009, överhuvud knappt tillämpas. Hur skruvat och overkligt, det förfarandet är, kan lätt förstås, i ljuset av, vad Sverige förbundit sig, att implementera av Unionsrätt i nationell rättsordning

Rättsförluster

Det ingick i anslutningsvillkoren till EU, att överföra EKMR direkt in i nationell rättsordning, att tillämpa EKMR:s fri- och rättigheter, i medborgarnas vardag, och att genomföra en strikt maktdelning. Det första villkoret är uppfyllt, och i och med det, gäller EKMR:s uttryckliga förbud mot, att förbises och lika uttryckliga krav på efterlevnad och korrekt tillämpning.  Min känsla av overklighet förstärktes markant, då jag läste bestämmelserna, vilket fick mig, att tänka på, att ett gäng vilsna medborgare i spetsen för ett knattegäng saknar förutsättningar att någonsin bli annat än ett tillfälligt hot mot systemet. Vad som däremot är genuint systemhotande är Staten & Co:s uppenbart avsiktliga obstruktion av medborgarnas fri- och rättigheter, och inte minst elpriserna. Staten & Co:s felprioriteringar har förorsakat hundratusentals medborgare stora rättsförluster, med vad menas, att ha rätt, men inte tillerkännas den. Dessa medborgare kommer en dag, vilja utnyttja rättvisans inbyggda mekanism för, att balansera dessa rättsförluster och kräva, att felaktiga utslag reverseras, och processen tas om. Kostnad?

Värre Effekter

för medborgarnas del kommer att komma ur JM Strömmers omfattande och tveksamt legala nedmontering av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Visserligen befinner sig nationen i ett besvärligt läge, men åtgärderna måste likväl vara nödvändiga, proportionella och tidsbegränsade. Och hur mycket Strömmer än försöker rättfärdiga sina extrema åtgärder, snubblar han pladask på, att varken anonyma vittnen, avlyssning, och andra extrema intrång, inte heller kontrollzoner. Kort & gott, inga av Strömmers knepiga tilltag är nödvändiga, inte heller speciell proportionerliga, och de går så, långt, långt över vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle, att de i allt väsentligt, utgör samma anledning, som fick Europas folk, att enas i en Union.

Det är bara, att läsa på, var RF, EKMR och Stadgan satt ribban för acceptabla åtgärder, Det är definitivt inte tillåtet, att utifrån blotta misstanken, företa frihetsbegränsande åtgärder, vilket kontroll- eller visitationszoner tveklöst gör. Skälet är verkligen simpelt; medborgare, nej, ingen person under svensk jurisdiktion ska betraktas som skyldig till dess en domstol fastställer annat. Rättsstatens principer gäller än.

I nästa inlägg ska vi titta närmare på Strömmers felprioriteringar och Sveriges anpassning, eller kanske hellre missanpassning till Unionen. Hadé, lev väl och krama varandra.