Felprioriteringar

Gång efter annan gör Strömmer samma felprioriteringar, i ren desperation, förefaller det. Gång efter annan misslyckas Strömmers illa förberedda, hafsiga och verkningslösa åtgärder. Därav följer ständiga nya begränsningar av våra grundläggande fri- och rättigheter, då Strömmer ständigt jagar nya verksamma ”verktyg”, vilket han kallar hemliga tvångsmedel. Dessa tvångsmedel kommer inte, att göra skillnad, för polisen hade löst sin uppgift dem förutan. Dessutom ligger problemet inte på ett polisiärt plan, utan på ett socioekonomiskt. Strömmer har fortfarande inte fattat, att en seriös demokrati och rättsstat går till botten med samhällsproblem och försöker åtminstone utrota förutsättningarna för dem, att ens uppstå, det säger väl sig självt?

Organiserad Brottslighet

Strömmers uppfattning om brottslighetens utbredning i Sverige, gränsar tveklöst till en präktig vanföreställning. Karln ser ju organiserade ligor och bovar i varenda buske, samtliga kriminella nätverk är, enligt Strömmer välorganiserade. Varför man måste fråga sig om de alla har egna organisationssnillen? Eller kanske hyr in tjänsten? Det är ju naturligtvis rent nonsens; här hemma har vi en liten grupp nynazister och extremhöger, än mindre grupp ultravänster och några få våldsbejakande islamistiska grupper, men dessa celler antar jag SÄPO har under led och lupp. Vi har vidare, en handfull traditionella gangsters, vilka är organiserade så långt deras verksamhet kräver, men inte ens i närheten av ex.vis 1950-1970-talens, maffia i New York. Därtill har vi några subkulturer och skuggsamhällen med 1000-5000 aktivt kriminella, mest småbus, snattare och guldfiskar, (springpojkar). Av dessa har möjligen 500-600, ledande roller och håller i de olika verksamhetsgrenarna. Organisationsmässigt? Tja, jag vågar göra gällande att dessa grupper är komplett desorganiserade. Och det till den grad, att de inte klarar av, ens att skydda sina egna, än mindre sina egnas anhöriga.    

Bryta Influenser

Medan det är angeläget att bryta den påverkan på de 5000, vilka frekventerar subkulturerna  och skuggsamhällena, är det helt nödvändigt att bryta samma påverkan på de kanske 50 tusen, vilka finns tillgängliga för, att så att säga, byta sida och bli potentiella brottslingar eller fullfjädrade kriminella. Det är en del av lösningen, men knappast polisens uppgift. Sannolikt kan rätt insatser klara merparten av de 5000, vilka redan bytt sida. De tuffa, hårda kärnorna kommer, att skjuta eller spränga bort varandra, eller hamna på kåken. För att klara denna biten krävs verkligen inget av Strömmers, ”verktyg”, utan vanligt tålmodigt, mödosamt och dedikerat polisarbete. Jag begriper inte hur, aldrig så mycket hemliga tvångsmedel ska kunna bryta den skadliga påverkan på de 5000 eller på de 50 tusen?

Räven & Jordgubben

skulle i ett sant demokratiskt samhälle och fungerande rättsstat, aldrig hamnat i ett läge, vilket inbjuder till dåliga beslut. De skulle varit entreprenörer med egna legit företag och bidragit till samhället, istället för att vända allt ryggen. Fullständigt galet, det enda de åstadkommit är, att utan återvändo, trampa allt djupare i kvicksanden. Sjunka bit för bit till dess hjässan inte längre syns… Game Over! Jag blir rädd när jag tänker på hur mycket humankapital vi bara kastat bort genom en synnerligen bristande integration. Hur Strömmer tänker, om alls, verkar bakvänt, för istället för att ta tjuren vid hornen och en gång för alla, röja upp i skiten, reda ut omständigheterna och därifrån ta vidare beslut, leker Strömmer brandkår, och rycker ut akut för, att släcka små uppflammande bränder. För att därefter skumma av de organiserade brott och lika organiserade brottslingar allteftersom de flyter upp till ytan från botten. En heltidssysselsättning, och ett evighetsarbete, en riktigt Sisyfos-börda, förefaller varken smart eller speciellt hållbart. Eller ja, det förefaller inte bara, det är varken smart eller speciellt hållbart.   

EU-anpassning?

Med denna sömlösa övergång ämnar jag upplysa mina kära medmedborgare om Sveriges något märkliga EU-anpassning eller kanske snarare missanpassning. I alla händelser, en anpassning med modifikation, då bakgrunden var följande; medborgarna var förvisso redo för, att bli européer, Kapitalet synnerligen angeläget om, att komma åt EU:s utomordentligt lukrativa jättelika inre marknad, men Staten & Co, det vill säga; Staten, förvaltningen och etablissemanget, var det icke. Denna ambivalens har präglat hela EU-projektet. Den har förlängt, försvårat och fördyrat integrationen med Europa. Därtill vållat skada, i det att Sverige under många år knappt deltog i gemenskapens beslutsprocesser, till följd, att medborgarnas intressen inte tillvaratogs. Det är obegripligt och väcker frågan, om för vem Staten & Co egentligen förhandlar. Uppenbart inte för oss medborgare…   

EU-motstånd

Statens & Co:s EU-aversion, motvilja och aktiva motstånd går att spåra till ett antal fällande domar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, (Domstolen) redan på 1980-talet. Varav de viktigaste är två mål, i fallet Sporrong & Lönnroth, (1982), samt Åkerberg & Fransson, (2013), vilken så att säga, blev spiken i kistan för, vad som fanns kvar av Staten & Co:s, redan darriga förtroende för EU. Vad som sticker ut vid en samlad bild av rättsprocesserna, mot Sverige är att den, å ena sidan domineras av överträdelser, intrång och brott mot EKMR, artikel 1 TP 1 – egendomsskyddet, artikel 6(1) – rätten till en rättvis och opartisk rättegång… artikel 8 – privatlivets helgd, och liknande. Å andra sidan, Statens & Cos 100-procentiga övertygelse, inte bara om den svenska modellens överensstämmelse med, utan därtill överlägsna skydd av de mänskliga rättigheterna, och det vid varje enskild process!

EKMR

Låt vara, att vi idag sitter med facit i hand, och vet hur det gick, men det förefaller, som om Staten & Co hade kunnat besparat sig, och inte minst oss svenskar, nesan och plågan i fällande domar genom, att helt enkelt tillämpa EKMR, som det är överenskommet i EU-fördragen. EKMR har de facto varit svensk lag, (1994:1219), sedan den 1:e januari 1995, men blivit och är fortsatt negligerad, åsidosatt, illa sedd och illa behandlad. Det mest förbryllande, för mig, är att makteliten, förmodat bildade och utbildade personer, tydligtvis har stora svårigheter, att ta till sig det faktum, att EKMR inte lirar ihop med Staten & Co:s policys eller den svenska modellen och i den kontexten, är det sannolikt smartare, enklare, och mindre plågsamt, att ändra policy än, att försöka ändra lagtexter genom obsolet praxis.

Sammanfattning

Jag sammanfattar min bild av situationen, i den självklara uppfattningen att Staten & Co (Sverige) är suverän nog, att bryta mot varje lag, varje regelverk den gitter, den kan tillåta sig, att klampa in och riva runt i medborgarnas privata sfär och hindra dem att råda över och beröva dem på sin egendom, men det kommer uppenbart och ska rätteligen komma surt efter. I den moderna konstitutionella lagstiftningsmodellen är lagtext kung, och skrivningen det ultimata rättesnöret. Vad som står i RF:s, EKMR:s och Stadgans lagrum, i kombo med Domstolens praxis är vad som ordagrant gäller, ord för ord. Till vår, (Sveriges), smala lycka finns, i allt väsentligt, vad Staten & Co har, att förhålla sig till, samlat i Regeringsformen, (RF), men till vår, (Sveriges), stora olycka verkar Staten & Co inte helt hemma i, att läsa innantill och rätt förstå innehållet. Detta kan sannolikt hindra en normal samhällsutveckling, från att komma till stånd och vi ska se vad därur kommer.

Maktdelning

Det här med Staten & Co:s bristande läsförmåga, dåliga förståelse och samhällsutveckling,  hänger intimt samman med Montesquieus maktdelningslära. Hur då? Vi tar det från början… Montesquieu, 1689-1755, fransk aristokrat och upplysningsfilosof, Han färdigställde det teoretiska arbetet bakom en av dåtidens trendiga idéer; maktdelning, som blev till Montesquieus maktdelningslära eller doktrin. Montesquieus maktdelningslära var avsedd att reglera förhållandet mellan den franska  kronan och adeln. Dock är konstruktionen så smart och effektiv, att USA:s fäder skapade ett demokratisk styresskick, ja, en hel nation, med stöd av maktdelning. Maktdelning är idag, förutom en demokratisk princip, definition på en formbunden rättsstat och dess principer.

Rättsstatens anatomi

består av tre maktcentra, med vattentäta skott emellan,

1)  regering, vilken utövar den exekutiva makten med hjälp av förvaltningen, 

2)  Riksdag, parlament vilken håller i lagstiftningsmakten och kontroll av statskassan,

3)  domstolar, är en kontrollmakt, vilken fått till uppgift, att aktivt skydda medborgarna och värna deras fri- och rättigheter och likväl tillse, att regering, förvaltning och Riksdag sköter sina respektive uppgifter.  

Hit kommen funderar jag på varför Staten & Co, kallar sig rättsstat, innan en sådan finns på plats. Rättsstaten skulle varit etablerad redan den 1:e januari 1995, sedan Riksdagen antagit Europakonventionen, EKMR, som svensk lag (1994:1219), en rättighetslagstiftning, vilken var ett inträdeskrav, för EU-medlemskap, som blivande rättsstat.

Sveriges Åtaganden

Var att implementera, eller föra över EKMR till svensk lag och föra in lagen i den svenska rättsordningen. Åtagandet gällde likväl att EKMR skulle tillämpats i medborgarnas vardag och skulle följas av en korrekt maktdelning, i enlighet med rättsstatens principer eller de tre ovanstående punkterna. Därav, ingenting, varken tillämpning av rättighetslagstiftningen eller maktdelning – ingenting! Anledning är den svenska förvaltningsmodellen, som innebär att med regeringsinnehav följer total hegemoni, sittande regering håller således trådarna till alla tre maktcentra i samma hand och kan obehindrat göra precis vad de vill, vilket alla regeringar sannerligen gör. Makteliten, oaktat färgröra, pushar den riktigt dåliga ursäkten för utebliven maktdelning, med att den beskär regeringens manöverutrymme. Men det är ju precis exakt maktdelningens syfte, att förhindra någon enskild eller grupp att göra som de vill med sitt maktinnehav och mandat.

Maktelitens inställning

betyder väl, att hänsyn till medborgarnas fri- och rättigheter inte är kompatibel med regeringarnas policys? Japp! Men ändra då policys – eller? Jag, för min del, håller före, att maktdelning och våra grundläggande fri- och rättigheter är bra mycket mer angelägna frågor än någonsin, Statens & Cos önskade svängrum. Ett svängrum, vilket påstås gynna samhällsutvecklingen och Riket i stort, men inte ens utifrån den mest generösa av tolkningar går den uppfattningen ihop. I realiteten har det s.k. manöverutrymmet eller svängrummet aldrig använts till annat än att köra över allt och alla. Jag har, i vart fall, svårt att uppfatta det demokratiska i att platta till Lagrådet, sopa undan all kritik och berättigade invändningar, skriva oppositionen på näsan, och klampa vidare. Hur samhällsutveckling, och/eller Sverige gynnas av dessa förfaranden, vilka i slutändan bara, av de senaste femton åren att döma, spelar ut till medborgarnas nackdel, är vad jag menar vad som hindrar en normal samhällsutveckling. Vad som kommer ur det är naturligtvis… ingenting!