Idag

ska den pensionerade knegaren, bl.a. dryfta massiva intrång i medborgares fri- och rättigheter på landsbygden. Landsbygden är där jag bor, och den är inte bara bedövande vacker, utan fräsch och i ständig förändring, den har en egen mjukare livsrytm, är stresslösande och högst rogivande, därtill. Hela vischan är ett, borde vara ett riksintresse för nationell säkerhet och självförsörjning, men är som bäst en strykpojke. I detta nu pågår, på kommunnivå, massiva intrång, inte sällan i äldre medborgares skyddade intressen och gemensam nämnare är, att de drabbade är ägare av enskilda avlopp. Kommunerna bortser medvetet eller omedvetet från utgångspunkten, att den enskilde är fri, att råda över sin egendom, som denne finner för gott. De tvingar på sina medlemmar, vid äventyr av vite, otillåtna åtgärder, som brukningsförbud och andra förelägganden men det är en rådighetsinskränkning i grundlagens mening, då det allmänna, utan att ta egendom i anspråk, hindrar en viss användning av densamma, t.ex. genom förbud och förelägganden eller genom att uppställa krav på tillstånd för viss verksamhet.

2 kap. 15(1) § RF

Egendomsskyddets lagtext är fullständigt klar, och begriplig för varje informerad medborgare, också om lagrummen SKA tolkas i kombination med EKMR och tillsammans med Stadgan.

2 kap. 15(1) § RF, lyder;

”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. Dessa ”angelägna allmänna intressen”, inkluderar näppeligen, att förbjuda användning av en avloppslösning, enkom för att kommunens miljöinspektör så säger. Den formbundna rättsstaten verkar under lagarna, vilket innebär, att kommunen objektivt ska bevisa, att avloppsanläggningen, läcker, slutat fungera eller på annat sätt gjort sig förtjänt av att förbjudas. 

Kafka

Standardklyschan; ”Kafka” för det groteska samhället, räcker inte längre, täcker inte längre den mardrömsvärld ägare av enskilda avlopp hamnar i. Utöver olagliga intrång, bestraffas de, vilka hävdar sin rätt, med viten på 50 till 150 tusen kr. Med tanke på att domstolarna givits i uppgift att värna medborgarnas fri- och rättigheter, sticker det otvivelaktigt ut, och ter sig skrämmande, när dessa beredvilligt, ja generöst, beviljar kommunernas ansökningar om utdömande av vite. Därtill fullständigt regelvidrigt, vite ska uteslutande användas för att korrigera extrem tredska, det är knappast avsett, att agera bekvämt verktyg, ridpiska eller tumskruv för att påtvinga ovilliga medlemmar, kommunens åsikter, rent tyckande och vetenskapligt obekräftade påståenden. Däri ligger knappast det kommunala självstyret. Därutöver får vite aldrig leda till de orimliga, för att inte skriva oacceptabla konsekvenser, vilka drabbat ett antal gamla medborgare, som genom expropriation, (vi påstås vara skyddade mot), förlorat sina föräldrahem för, att erlägga ett felaktigt utdömt vite till Staten. Det låter förvisso, nästan för hemskt för, att möjligtvis kunna vara, men är dessvärre, sant.

Skrämmande

Mest skrämmande är dock, att de ansvariga är väl medvetna om vad som försiggår på Rikets bakgård, men få försöker avhjälpa Statens bristande laglydnad, eller lösa problemet. Det utsätter oss oskyddade medborgare för uppenbart godtycke och egenmäktighet, vilka alltid följer på en kraschad och dyslektisk maktstruktur. Handen på hjärtat, vari ligger värdet av Statens & Cos blotta existens? Äger verkligen en statsbildning, vilken inte kan eller inte vill skydda sin befolkning, egentligen alls något värde. Jag, för min del, ger inte ett vitten för en dylik patetisk maktfullkomlighet. Den pensionerade knegaren, i ett försök att balansera den argsinte pensionärens utfall och många invändningar. Som mitt ilskna jag gått på, kan naturligtvis, en del av mina medmedborgare ledas, att tro mig vilja skada Sverige, skada dem. Det är emellertid fullständigt; Fel, fel, fel… Jag älskar mitt fosterland, jag älskar mina landsmän. Det gäller dock inte Staten & Co, d.v.s. Staten, förvaltningen och etablissemanget.  

Våra ungdomar

inte att förglömma, sätter jag stort hopp till, hopp om att de utbildar sig och för Sverige till nästa nivå, Våra tjejers framgångar gör mig speciellt glad, de blir goda förebilder för fler tjejer, att ta för sig, på vägen mot sann jämlikhet. Medan Staten & Co velar, yrar runt, och kivas i sandlådan på Riksdagiset, händer det åtskilligt på gräsrotsnivå. Här finns redan massor och skapas, ständigt mängder av konstruktiva idéer, engagemang och initiativ. Denna urkraft drivs inte av  kommersiella intressen, utan en jordnära frivillighet, och allt är så inramat av äkta omsorg och inbäddat i empati, att stoltheten över, att vara svensk ständigt får kraftiga boostar. Jag har alltid föreställt mig, att Sveriges folk, inte Staten & Co, skulle bygga, de mänskliga rättigheternas och de grundläggande friheternas högborg, och där vaka över och värna dessa rättigheter, göra sig till dess uttolkare och erbjuda medborgarna, ett rimligt skydd.    

Jag vill

se, att Sverige går upp i EU-täten på områdena; miljövård, sjukvård, social omsorg och rättigheter för, att nämna några. Den kapaciteten har vi, folket fast eftersom vi bara vart fjärde år tillåts sitta i demokratirummet, och blir körda på porten, så fort vallokalerna stängt och rösterna räknats får vi aldrig chansen, att komma till, att realisera ett reellt medborgarskydd. Att den uppgiften inte kan lämnas till våra folkvalda politiker visas av, att det förefaller gå smått med Sveriges inflytande och påverkan, i EU. Politikerna har istället för, att stärka skyddet,  tvärtom börjat montera ned medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarna hindras systematiskt från, att komma i åtnjutande av våra tillerkända fri- och rättigheter… det skaver, skaver rejält. Jag och min generation har knappast investerat ett helt arbetsliv på, att försöka bygga ett rättvist och jämlikt samhälle för, att nu när den ambitionen gått i putten, tiga och sitta stil. Hur ska jag bara kunna hålla käft, och stillatigande se på, när ett helt livs ansträngningar går samma väg som ambitionen? Något sådant finns självfallet inte, det hedrar dessutom varken vår dåtida skola och lärare, vika inpräntade källkritik, att stå fast på sin rätt och inte minst, att ta strid för andras rättigheter. 

Ansvar

Jag och min generation, om än vårt bidrag endast bestått i, att välja folkets företrädare, äger självfallet ett visst ansvar, för samhällets totalhaveri. Jag ämnar knappast undandra mig detta ansvar genom att hålla truten. Något sådant finns självfallet inte heller. Den rådande ordningen, är förvisso ett samhällsklimat, ingen vill se, men står i direkt proportion till vad Staten & Co vidtagit för åtgärder för att stävja utvecklingen. I ljuset av hur samhället förvandlats, de senaste åren förefaller denna regering och alla före den, inte ha vidtagit några som helst åtgärder. Så, åt vilket håll jag än vrider och vänder på saken, ser jag inget annat alternativ, än att uttrycka synnerligen vass kritik, framföra allvarliga invändningar och mitt starka ogillande. Sakens allvarliga konsekvenser och det mervärde vi undanhålls tarvar ett frankt språk, i skarpa ordalag. Till detta är jag nödd och tvungen. Till detta är du nödd och tvungen.