Skatteverket

när vi nu ändå senast talade om den starkes rätt. Denna myndighet, med vilket jag haft kontakt, varje månad, sedan januari 2016 och således nära kunnat följa dess anpassning till EU och EU-rätt. Också om jag sannolikt skulle få kraftiga mothugg av mina gamla socialdemokratiska arbetskamrater, och jag aldrig hade kunnat drömma om, att dela ut ros till Skatteverket, måste jag vara sanningsenlig och uttrycka min beundran över det sätt verket gjort redovisningsplikten användarvänlig. Visserligen är funktionen för uppladdning av deklarationer rent urusel, men den används bara en gång om året. För övrigt, när det kommer till moms- och arbetsgivar-deklarationer och ett antal andra tjänster, är det numer en baggis, att snabbt uträtta vad man ska. Dessutom har Skatteverkets personal hittills, visat en helt annan attityd, än tidigare, och anlagt ett mjukare, resonerande, mer resonligt och vänligt bemötande. Det gjorde kontakten med förvaltningen precis så smidig och enkel, rättsstatens principer kräver. Det kändes bra och tryggt på något sätt. Fram till nu, vill säga.       

Knepigt Ärende

Nu ska jag ska berätta vad som låg bakom min, elva sidor långa skrivelse om omprövning eller besvär, jag i mitt senaste inlägg inledningsvis nämnde. Ärendet handlar om, att Skatteverket skönstaxerat, och påfört ett vilande och ett aktivt aktiebolag, straffavgifter på närmare trettiotusen kr. Jag ansvarar sedan 2016, då svärfar hastigt gick bort, för de bägge bolagens administration. Skatteverkets handläggare gjorde gällande, att bolagens deklarationer inte kommit in, och därtill inte fann skäl, att ursäkta det inträffade. Killen, jag ämnar inte namnge honom, då jag knappast kan tänka mig att förorsaka eller underblåsa hat, hot och annan dynga vissa ägnar sig åt på nätet. Meniallafall. Denne har tydligtvis inte ens en susning eller basala kunskaper i förvaltningsrätt. Processen, vilken ska genomföras vid varje, ärende, fall och mål, mot enskild, varje gång, där det allmänna vill rikta åtgärd mot medborgare, startar med en konsultation av de överordnade primärrätterna, RF, EKMR och Stadgan, för att bedöma åtgärdens förenlighet med de grundläggande fri- och rättigheterna, därefter ska en obligatorisk fördragsbestämmelse efterlevas.

Intresseavvägning

eller en proportionalitetsbedömning i tre steg, ska utföras, för, att överhuvud tillåtas begränsa eller ens pilla på vår rätt. Därvidlag ska det allmänna uppfylla tre villkor;   

1 –  Lämplighet:

Åtgärden ska vara lämplig för att uppnå det avsedda målet. Det innebär att det ska finnas en rimlig balans mellan åtgärden och det förväntade resultatet.

2 – Nödvändighet:

Åtgärden ska vara nödvändig. Om det finns mindre ingripande åtgärder som kan uppnå samma resultat, ska dessa användas istället.

3 – I strikt mening:

Också om åtgärden är lämplig och nödvändig, får den inte vara för ingripande eller belastande för den enskilde, i förhållande till det avsedda målet.

Handläggaren hade åsidosatt detta obligatoriska steg, vilket diskvalificerade dennes beslut och gjorde det ogiltigt.

Undantag

Men nä! Det tyckte, uppenbart inte handläggaren, vilken insisterade på, att denne gjort rätt, men det är bullshit! Jag är pensionerad och gammal som gatan, eller 74 och förlorat en del av min tidigare intellektuella skärpa, där framförallt närminnet fallerar. Ålder är sålunda ett av undantagen, i lagen, vilka kan ursäkta fadäsen, men det finns andra, som uppsåt, konsekvenser, m.m. Jag gick i taket som en raket! Vafan, menade kisen? Undantag har införts av mycket goda anledningar; ex. vis, ålder då det inte är helt ovanligt, att gamlingar glömmer, finns inget uppsåt kan man inte straffa, lika lite som om konsekvenserna är ringa, eller inga. Den nästan rabiata fastlåsningen vid det allmännas inställning, handläggare lägger i dagen, är signalen till domstolen, att likväl ogiltiga beslut, juridiskt ska fastställas för, att återföra en fullständigt omodern praxis.  

Petitesser

En annan viktig anledning är att lagstiftaren med undantagen ämnade motverka en inhuman och mekanisk tillämpning av lagstiftningen. Ärenden och mål mot enskilda är komplexa, och kan inte avgöras utifrån en ”prislista”, där en viss förseelse ger ett fix och färdigt straff. Förvaltning och domstolar har därtill ett utredningsansvar och -krav på sig att komma till materiellt riktiga beslut och domar. Men allt sådan där, är blott petitesser för vår handläggare, vilka kan viftas bort som en flugor. Men det stannar inte där, långt därifrån. För ett tag sedan erbjöd Skatteverket mig att inkomma med ett yttrande om varför inte deklarationerna lämnats in. Till mitt yttrande bifogade jag Firefox logg och Skatteverkets kvittens på deklarationen för det vilande bolaget. Någon kvittens för det aktiva företaget fick jag aldrig.

Mitt Yttrande

innehöll en uttömmande redogörelse för vad som ägde rum, dagen då deklarationerna senast skulle lämnas in. Den dagen, 30 juni 2024, var jag jublande glad över att jag för en gång skull var ute i god tid, på eftermiddagen, 15:22, inte bokstavligt, i elfte timmen. Inloggad på Skatteverket i syfte att lämna in deklarationerna frös jag till, och blev iskall, då det slog mig att endast första delen, (INK1), av deklarationens tre kunde laddas upp på verket. De andra två, INK2R och INK2S, måste antingen skickas in eller överföras med fil. Shit! Den omedelbara chocken kom sig inte av konsekvenser eller effekter av min miss, utan nesan och törnet i självuppskattningen, av att jag lyckats punda till situationen ännu en gång. För mig är det viktigt att jag löser de uppgifter jag åtagit mig och skiljer mig från dem med den hedern. Tillbaka till ritbordet. OK! Filöverföring, visst de så kallade SRU-filerna fixar bokföringsprogrammet, att skapa. Slaget var definitivt inte förlorat. Men då uppgraderingar av programmet är svindyra, därför inte gjorts, kraschade SRU-funktionen och läget blev smått panikartat, men inte svettigt.

Alternativ

Jag behövde snabbt, som attan sätta mig in i SRU-filernas anatomi och hitta ett program, att ladda ner eller online som kunde omvandla mina siffror till godkända filer och lyckades med båda. Loggen visar, att jag var tillbaka på Skatteverket 18:31, med det vilande bolagets, två SRU-filer, tidsstämplade 18:29. KL. 18:38 loggade jag ut med den nämnda kvittensen. So far so good! Phuu! Det aktiva bolagets filer var lite knepigare att få till, men jag loggade in på verket för tredje gången 21:34 med två filer tidsstämplade 21:28 och 21:32, respektive. Kl. 21:41 upphör loggen och jag var övertygad om att filerna hade laddats upp, då det inte poppade upp en dialog som meddelade något annat. Det var med yttersta förvåning och skepsis jag mottog beskedet att de bägge bolagen skönstaxerats. Hur? Stopp och belägg! Stanna här ett ögonblick – Va? Skatteverket har ju fått sina filer, vad gnyr de över? Jag skrev till handläggaren och drog hela storyn igen, och upprepade, att webbläsarens logg är simpel och ofullständig, medan Skatteverkets servrar loggar allt som rör sig på sajten, allt som går att registrera. Där finns tillräckligt med info för att klarlägga vad som verkligen hände den 30 juni 2024.   

Ärendet Avskrivs

Denna gång fick handläggaren till det, denne avskrev följdriktigt och korrekt ärendet. Då så! Men, ack, säg den lycka som för evigt varar. Det dröjde inte speciellt länge förrän ett nytt besked damp ner i brevlådan. En ändring, efter beslut av vår susningslöse handläggare och därmed gällde det första skönstaxeringsavgörandet. I mitt yttrande pekade jag på det faktum, att de två sista inloggningarna den 30 juni 2024 är identiska, och också om inte filerna kom fram utesluter det rimligtvis alla andra förklaringar än att, jag ämnade skicka upp filerna. Dessutom finns ingen juridisk skillnad mellan en filöverföring och en postbefordran. När avsändaren, (bolagen) lagt försändelsen, (SRU-filerna) i PostNords låda, (filöverföringsappen) går ansvaret över på appen och mottagaren, (Skatteverket). Vad och hur verket därefter hanterar den inkomna eller uteblivna datan, angår näppeligen bolagen, vilka fullständigt saknar kontroll över den saken.  

Mer Petitesser

Tydligtvis bara mer petitesser, för handläggaren, att bara vifta eller sopa undan. Ingenting, inga lagar, ingen praxis, ingen hänsyn eller empati, eller ens anständighet höll handläggaren tillbaka från en veritabel orgie av intrång, överträdelser och logiska kullerbyttor. Som med ett pennstreck raderade denne med en enda mening, alla lagliga undantag och högg som med en machete i djungeln alla övriga skäl, vilka kunde ursäkta min eventuella miss. Handläggaren klev med sin handläggning rakt in och klampade runt och på, bland medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, samt blockerade olagligt dess tillämpning och vår tillgång till dessa. Att, RF, EKMR och Stadgan är den överordnade lagstiftningens primärrätter, vilka äger fördragens räckvidd och styrka, hjälpte föga. Vår handläggare gjorde sig alltför villig till medborgarnas grundläggande fri- och rättigheters bane. Jag upplevde, handläggarens förfaranden, mer som en form av, anfall är bästa försvar, en ful attack, ett påhopp, eller ett överfall med gammal brutal härskarteknik, för att dölja sina sanna avsikter, vilket känns obehagligt, värre.

Cafétrix

Likväl körde handläggaren med en riktigt billig, verkligen dålig variant på eller sämre substitut av sanningen, därav cafétrix, vilken bestod i förklaringen, att om inte filöverföringen lyckades visades ingen kvittens. Mer bullshit! Under mina 50 år som datanörd och många år av programmering har dataprocesser anses utförda, i det fall inte ett fel uppstått, vilka genom en simpel json- eller Ajax-rutin, som ”läser” datatrafiken i realtid och meddelar uppkomna fel, direkt och i klartext, därtill oftast i rött, låter meddela annat. Dialogerna torde vara välbekanta för varje dataanvändare. Är inte det faktum, att tjänsten flaggar för en lyckad filöverföring, men inte på en misslyckad, något märklig? Jag ser inte någon konspiration bakom varje hörn eller i varje buske, men då jag inte kände till att verket använde en annan norm vid filuppladdningar fungerade upplägget som en fälla. Det ser utan tvekan ut som en tanke, vilket jag för 40 år sedan, per omgående, hade tillbakavisat, men idag är jag inte längre så säker.

The Bömb

Därefter släppte handläggaren en bomb, i det denne påstod, att Skatteverkets logg var tom, där fanns ingenting. Ingenting? Vaddå, tom? Vaddå ingenting? Jag satt ju på en kvittens, vilken så länge handläggaren inte kan styrka är digitalt framställd eller Photoshoppad, är fan så legit. Handläggaren hade således, att bevisa att kvittensen är fake, eller svälja sina jävla fördomar och tillämpa lagen som den är ämnad. Men nä! Handläggaren upptäckte inte ens att denne omöjligen kan veta eller uttala sig om, hurvida det aktiva bolagets deklaration, inkommit eller inte, då denne inte ens uppmärksammat kvittensen. Det bästa man kan säga om handläggarens jobb är att det är en särdeles skum hantering, och dennes beslut så extremt avvikande från gällande rätt, att det fick mig att funder på vad som egentligen kunde ligga bakom denna bristfälliga, nej, fullkomligt tokiga handläggning och detta ogiltiga beslut.

Förvaltningsaktivism

Jag behövde dock inte fundera speciellt länge förrän jag såg mönstret från 2018-2019 upprepa sig, och minns hur förvaltningen inför och efter Lag (2017:900) förvaltningslagens ikraftträdande jagade gammal utdaterad praxis i tron att det skulle hindra de grundläggande fri- och rättigheternas tillämpning. Och förvaltningen bedrev jakten på obsolet praxis, hårt, för att inte skriva hänsynslöst brutalt. Hur brutalt skvallrar följande siffror om; 64 procent av advokaterna ansåg att domstolarna var partiska i sina domslut över medborgerliga fri- och rättigheter, medan den siffran var 17% för alla andra domstolsmål. Hur är detta möjligt när domstolarna givits rollen som dessa rättigheters väktare? Det enkla svaret är; förvaltningsaktivism och kollegial samhörighet. Vilket förvisso ser ut som korruption, men saknar det avgörande rekvisitet, personlig vinning, för att kvalificera sig som olaglig. Däremot är förhållandet ett tydligt tecken på, att systemet är i olag, osunt, om inte redan havererat.

Skammens Rodnad

färgar mina kinder röda, då det rakt av, är utomordentligt skämmigt, jätteskämmigt för mig som svensk, att våra domstolar verkar vara helt i händerna på förvaltningen, vilken fortsätter och fortsätter och bara fortsätter, försöka obstruera våra tillerkända rättigheter. Men vi är väl ändå inte en bananrepublik – eller? Handläggarens beslut var, sålunda blott ytterligare ett sådant försök av förvaltningen, i syfte, att ändra lagtextens innebörd, vilken förbjuder vad förvaltningen och domstolarna håller på och pysslar med. Jag kan enbart förklara förvaltningens skadliga aktivism utifrån syftet, att skapa en skuggpraxis till den praxis från Europadomstolarna, vilken ensam gäller. Genom att sedan hänvisa till skuggpraxis, i enskilda ärenden och mål, sidsteppar förvaltningen lagen och om den enskilde med detta genuint fejkade och ogiltiga avgörande, låter sig nöjas, ja då har förvaltningen åter lyckats obstruera rättvisan. Hamnar någon medborgare i en sådan situation; Godta icke beslutet, kolla upp vad som gäller!

I Ärlighetens Namn

ska naturligtvis nämnas, att den 30-åriga trend av EU-motstånd i förvaltningen och domstolar har bromsat upp, tappat fart och intensitet, men är lika skadligt var motståndet än dyker upp, vilket förorsakar medborgarna enorma rättsförluster, det vill säga; att ha rätt men inte tillerkännas den. Jag för min del, får inte huvudet runt eller ens ihop förvaltningens och domstolarnas uppenbara brist på respekt för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Vad är det för fel på personer, vilka varken ser, att fri- och rättigheter är nödvändiga eller, att de saknar förmåga och medel, att ändra på saken? Staten begick det misstag, vilket öppnade upp för EU-motståndet redan 1994-1995, genom den korkade presumtionen, att anta att förvaltningens och domstolarnas personal var så proffsiga och demokrater nog, att solidariskt följa det beslut som tagits gemensamt och i laga ordning. De hade grundligt fel! Visst är det konstigt, att Staten och förvaltningen inte själva lever upp till sina egna krav, vilka jag hört hela mitt liv och innebär, att solidariskt följa det beslut som gemensamt tagits i laga ordning. Visst är det konstigt, att Staten och förvaltningen inte hedrar en av juridikens äldsta principer; ”Pacta Sunt Servanda”, eller Avtal Ska Hållas! Det är klent och ett klart svaghetstecken.