Dagen efter
känns det som idag, vilket det otvivelaktigt är. – (Åhhh, den va’ riktigt dålig, den!) Meniallafall. Jag sov till halv fem, 16:23, på eftermiddagen, alltså. De där skrivelserna till förvaltningen är riktiga energimördare, vilka alltid dränerar mig rejält på kraft, suger musten ur mig. Tänkte slappa som tjuren Ferdinand, men fann intressanta uppgifter avseende skatteförvaltningens befogenheter, vilka jag, strax återkommer till, sedan såg jag, att elpriset för imorgon var satt till, inte mindre än; etthundratrettiofem komma arton öre, (135,18 öre), vilket med straffskatt och saltade pålägg, adderar till nästan tre spänn per kWh. Jag gick i taket, greppade värjan och började fäkta, vilt, planerade att starta ytterligare en grupp på sociala medier, i syfte att väcka opinion, för att en gång för alla komma tillrätta med skojet på elmarknaden.
Protestera!
Få medborgarna ut på gatan för protester. Men, ambitionen stöter på patrull, det på el-situationens mönster, vilken ser ut som en tanke, i det att på dyrpriset, följer några dagar med lågpris, och medborgarnas frustation upphör med det. Men vid nästa väderomslag till minsta kallare väder, saftar marknaden på igen och slår ut småföretag och barnfamiljer i parti och minut. Medborgarna blir upprörda och ilskna, men känslorna svalnar snabbt med det lägre priset. Om det nu är uttänkt, vilket vi, förmodligen alla verkligen hoppas inte är fallet, är det likafullt ett, ”smart”, trix, men fortfarande ett sådant. Medborgarna hinner aldrig uppnå känslan av att; ”Nu får det vara nog!”. Den punkten är i och för sig redan passerad, redan akterseglad. Någon ansvarig – gör nåt’!
Landerholm
Ser man på… Inte speciellt förvånande landade Landerholms kompisrelation med Kristersson i ett åtal av den förre. Det verkar som om säkerhetsrådgivaren Landerholm själv saknade säkra rutiner för dokument- och uppgiftshantering och hans klantiga pund är allvarligare än vad vi först fick veta. Nu visade det sig att säkerhetsrådgivaren, ”glömt”, eller hur man nu ska uttrycka det, topphemliga handlingar och anteckningsböcker, på fler ställen, som hotell och andra offentliga lokaler. Att fela är mänskligt men detta är något helt annat och får mig att funder på om inte Kristersson, om de var sådana nära vänner, verkligen inte såg sin väns brister, eller inte ville se dem. Jag tänker att om Landerholm hanterade de, just nu hetaste och viktigaste dokumenten för Rikets säkerhet, någonsin, med en uppvisad nonchalans, hur behandlar han mindre viktiga frågor då? Egenskapen, vilken får Landerholm att, rakt igenom ignorera säkerhet måste naturligtvis synas vardagslivet, i vänkretsen, och på jobbet.
Kristersson
Vidare funderar jag på om det är immuniteten politiker åtnjuter, vilket räddar statsministern från närmare undersökning. Jo, men detta rör inte om någon enskild uppgörelse, två privatpersoner emellan, utan en offentlig ämbetsmans anställning av en lika offentlig tjänsteman, med potentiellt katastrofala konsekvenser om saker och ting ballar ur som nu! Statsministern kanske inte kan åtalas, för sin medverkan, men den borde räcka för, att rendera honom en förtroendeomröstning i Riksdagen. Visserligen skulle Kristerson inte förlora omröstningen, men det skulle vara en tydlig markering. Jag känner ingen skadeglädje, men tycker det är välförtjänt, när jag konstaterar, att regeringen Kristersson tycks vada i skit efter upprepade skandaler, och fortsätteter, måla en dyster bild av vårt styre, vanstyre och missförvaltning, ska det vara, inget annat. Sedan slog det mig att jag glömt, att sätta på pränt, något som smått räddar regeringen genom lille Stål-Påls resoluta och snabba, (relativt snabba), hantering av vårt, Sveriges stöd till Ukraina.
PBV 302
Jag såg ett inslag, som gjorde mig, fan så stolt som svensk och fick mig att helt glömma, notera händelsen. Jag pratar Pansarbandvagn 302. Allt vårt stöd till Ukraina ställer jag mig bakom. Det förefaller vara bra fördelat, mellan humanitärt-, militärt- och administrativt stöd. Lille Stål-Pål har gjort det hela mycket bra, uträttat ett storverk, vilket i viss mån räddar regeringen Kristersson. Föst ska dock sägas, att jag aldrig förutsåg hur tiden skulle skruva sig ur led till den grad, att vapenindustri och eller att tjäna pengar på aktier i denna dödens industri skulle kännas OK, kännas acceptabelt. Men där är vi nu lika förbannat, dittvingade av en maktgalen despot i Kreml. Annars märks tabut mot vapen, synnerligen väl på uppståndelsen runt minister Stenegards aktieinnehav i försvarsindustrin. Låt vara att frågan på tapeten, likväl är inside-info, hur mycket ministern kände till om det lukrativa avtal staten hade slutit med företaget, Stenegard hade aktier i. Var detta landar efter KU-anmälan av (V), återstår att se.
PBV 302 i Fält
Till saken! I ett som vanligt intressant och närgånget reportage av Elin Jönsson, SVT, fick vi följa en enhet ur Ukrainas armé, vilka höll på att utbilda sig på nästa PBV 302-leverans. Dessa ska inte förväxlas med CV 90, vilket är ett stridsfordon. Ukrainska besättningar och infanteriförband får under två månader utbildning, på systemet, vilken smart nog ingår i stödet. Det var ett gäng garvade, luttrade och hårdföra soldater, med omtalat intensiva strider i Kursk i bagaget, vilka testade pansarbandvagnen och fick instruktioner om hur förbandet skulle äntra och lämna PBV 302:an, under fältlika, d.v.s. leriga förhållanden som i Ukraina. De lovordade PBV 302:an, och det var ingen diplomati, dessa killar och tjejer berömmer inte krigsmateriel på grundval av varifrån de kommer, utan uteslutande vad materielen tillför av slagstyrka och säkerhet. Vår pansarbandvagn gör både ock, nästan. Bestyckningen, en 20 mm Hispano Suiza HS 804, automatkanon (m/47D), är inte mycket att, komma att komma, eller sticka upp med jämfört med kanonen på en stridsvagn, men jag såg i ett tidigare inlägg hur en ukrainsk besättning, satte fem skott i ändan på en rysk T-90:a och slog hål i ryssen.
Säkerheten
vittnade de tuffa soldaterna mångordigt om. Visst det är en gammal, 1960-tals konstruktion, och hjälpligt modernt utrustad, men den tål träffar, och som de sa; – ”Den har tagit många sårade och soldater levande ut från slagfältet. Den har räddat många liv”. Den frasen upprepades flera gånger. Det är inte utan, att svenskhjärtat sväller. Jo men är det inte helt underbart, att utrangerat materiel, vikta för skroten, vilka kostade ca 250 tusen att tillverka, och gör minst lika stor nytta som stridsvagnar för flera miljoner. Pansarbandvagn 302, har renoverats, moderniserats med, en ny drivlina, luftkonditionering, skyddet för sekundärsplitter förbättrades, och liksom brandsläckningen. Redan när Ukraina levererades de första PBV 302:orna tänkte jag att ukrainska ingenjörer löser samtliga de brister tidningen Kyiv Independent basunerade ut. Tidningen äger naturligtvis rätt att uttrycka sina åsikter, men det måste väl vara mer förmånligt att börja med ett befintligt material än tillverka liknade vagn från scratch, om än modern? I alla händelser har vårt svenska stål pallat stryk bra mycket bättre än det sovjetiska av samma ålder. Jag tycker i vart fall det är häftigt, värre.
Som en ko
var den enda invändning de hade, avseende PBV 302:ans uppförande i tung lera. Den rörde sig som en ko, förklarade de något generat. Det är en fjorton ton tung vagn, vilken drivs med en 9,6 liters Volvo PENTA THD 100, 6 cylindrig direktinsprutad och överladdad dieselmotor på 201 kW (270 hk). En riktig traktormotor, alltså, vilken får PBV 302:an att vagga i tung hal lera. Annars hade ukrainarna endast uppskattade kommentarer om vagnens vägegenskaper, att den var både snabb och stark, samt rymlig för att vara en pansarvagn, med plats för åtta passagerare plus tre besättningsmedlemmar. Soldaterna sa flinande, att PBV 302:an var så snabb att ryssarna hade svårt att lokalisera dess position efter en attack och jag kom att tänka på vad ukrainarna sa om Archer haubits. Med två sjukvårdare kan varje resa till slagfältet hämta hem och rädda sex sårade soldater eller åtta vilka behöver komma ut ur helvetet. PBV 302, är en mångsidig rackare och kan efter vissa arrangemang t.o.m. ”simma”, då vagnen är amfibisk. Miljömässigt är det likväl en hit, ja förutom om PBV 302, träffas och börjar brinna, vill säga, vinsten ligger i att miljöbelastningen för att producera liknande pansarbandvagnar är skyhög, också i jämförelse med PBV 302.
Gåva
Vi skänkte Ukraina 260 stycken PBV 302:or. Med tanke på den ofantligt långa frontlinje ukrainarna har att försvara och snabbt som attan måste komma till, är våra pansarvagnar, om än gamlingar, definitivt en tillgång. De sektorer av försvarslinjen vilka behöver förstärkning eller de förband som behöver hämtas hem har därmed fått en riktig arbetshäst. Jag kan tänka mig att vagnarna kom lägligt, då vapenleveranserna från de övriga Allierade drar ut på tiden, segar sig fram och beskär ukrainarnas planeringsutrymme. Ukrainska arméns sensommaroffensiv förra året kraschade p.g.a. att de vapensystem Ukraina ämnade använda aldrig kom. Den utdaterade sovjetiska materielen är antingen bortskjutet eller obrukbar och ukrainarna behöver moderna vapensystem, vilka de visat kan göra gott bruk av. Vårt stöd till Ukraina uppgår, mellan tumme och pekfinger till 60 miljarder SEK. Det är hissnande mycket stålar, vilka hade kommit väl till pass för att förbättra välfärden för våra äldsta och barnfamiljer. Men 60 miljarder är väl i runda slängar vad en månads krig med Lede Fi skulle kosta. Dessutom är vår välfärd värdelös om Lede Fi lyckas invadera Riket.
Archer
Som sagt, besättning på en Archer hade i ett inlägg flinande berättat att de fann nöje i att lägga av några salvor, och snabbt förflytta sig för att se ryssens granater slå ner där de skulle varit, men inte var, för att sedan lägga av några salvor till och dra järnet till nästa position. Archers automatladdare laddar om kanonen, på ca 6 sekunder och nio skott i minuten presterar den mobila haubitsen. Det är 2-3 gånger längre än det tar för motsvarande utländska system, men antalet granater kompenserar Archer med en oöverträffad träffsäkerhet. Från Wikipedia hämtade jag följande info för den eventuellt intresserade;
Pjässystemets självgående funktioner är utformade med flera olika typer av skydd, bl.a. minskydd, splitterskydd, brandskydd, CBRN-skydd och bullerskydd, samt ballistiskt skydd av pansar och skottsäkert glas för att skydda mot finkalibrig eld. Fordonet har även brandsläckarsystem för motor, stridsrum och vapenrum. På bra vägunderlag kan fordonet komma upp i cirka 65 till 70 km/h. Även
fordonets terrängframkomlighet är mycket bra och chassit klarar av att vada i vatten upp till 1 meter.
Komplett
med vapensystem väger fordonet cirka 35 ton med en totallängd på 14,3 meter. Det ursprungliga systemet består i grunden av ett pjässystem bestående av en Volvo A30E dumper försedd med en moderniserad 155 mm haubits 77B, försedd med L/52 eldrör (från L/39) och laddautomat i en oscillerande pjäsvagga, och ett ammunitionshanteringssystem bestående av en modifierad lastbilscontainer vilken laddar om pjässystemen i fält och kan monteras på konventionella lastbilar. Pjässystemet är utvecklat för att kunna skjuta all 155 mm NATO-kvalificerad artilleriammunition, såsom granaterna BONUS och EXCALIBUR.
Det var vad jag glömde berätta, nu är det gjort och nu till förvaltningskaoset.
ECtHR
eller den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen, Domstolen, ECtHR) avgjorde den 6 februari 2025, målet Italgomme Pneumatici S.r.l. m.fl. vs Italien. ECtHR fann att det italienska ramverket för skatterevision strider mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, Konventionen, EKMR), som skyddar och respekterar rätten till privatliv och hemmet. Begreppet hemmet i EKMR omfattar även affärslokaler och affärslokaler som utgör säte för näringsverksamhet. Enligt ECtHR ger den italienska rättsliga ramen skattemyndigheten utredningsbefogenheter vars bredd och genomslagskraft inte uppvägs av lämpliga rättsliga garantier, vare sig på förhand (före utredningen) eller i efterhand (efter det att utredningen har genomförts och, mer allmänt, i slutet av utredningsprocessen).
I domen
kritiseras den, de facto “automatiska” karaktären hos tillståndsprocessen för skatteutredningar. Det beviljas befogenheter utan en verklig, korrekt eller obligatorisk bedömning av dess nödvändighet och proportionalitet. ECtHR noterade också att det saknades omedelbara rättsmedel för att bestrida Skatteförvaltningens utredningsåtgärder, vilket gjorde att skattebetalarna inte hade något effektivt sätt att skydda sig mot eventuella förfarandefel. Det där känner jag igen, och hade rätt, i min skrivelse till förvaltningen. Där jag poängterade att företagen saknade ”effektiva rättsmedel”, för, att få ärendet riktigt genomlyst och rättvist bedömt.
Domstolen
betonar att den rättsliga ramen svårligen, eller inte alla säkerställer en lämplig balans mellan skatteförvaltningens makt och skattebetalarnas rättigheter, då skatteutredningar godkänns genom en administrativ process som saknar en oberoende prövning av nödvändighet och proportionalitet. Skattebetalarna har inga omedelbara rättsmedel för att ifrågasätta legitimiteten i skatteutredningar, annat än att överklaga en efterföljande skattebedömning. Domstolen fann att avsaknaden av omedelbart rättsligt skydd utsätter skattebetalarna för risken att utsättas för olagliga eller oproportionerliga utredningar utan möjlighet att få ett föreläggande mot dem. Det där känner jag igen, och hade rätt i min skrivelse till förvaltningen, igen!
ECtHR:s dom
innebär dels, att alla medlemsländer måste ändra sina respektive rättsordningar, i de delar, dessa strider mot EKMR, dels, måste skatteutredningar begränsas till vad som är absolut nödvändigt för den pågående taxeringen. I annat fall skulle detta leda till en omotiverad inskränkning av de garantier som ges skattebetalarna, i strid med proportionalitetsprincipen, vilket kräver en lämplig balans mellan behovet av skatteindrivning och skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det där känner jag igen, och hade rätt i min skrivelse till förvaltningen, åter igen! Där underströk, jag att de grundläggande fri- och rättigheterna, av rättsstaten givits avgörande roll och betydelse, samt att Staten & Co är förpliktade att realisera dessa.
Vidare
menade ECtHR, att tillämpning av rättigheterna till situationer där bevis har erhållits utan vederbörlig hänsyn till proportionalitet och andra grundläggande skydd för skattebetalarna måste upprätthållas. Detta skulle kunna få betydande konsekvenser för pågående skattetvister, där ECtHR avgörande skulle kunna åberopas för att bestrida tillåtligheten av bevisning som erhållits i strid med processuella garantier. Företag och skattebetalare som är inblandade i skattetvister bör noggrant bedöma hur detta beslut kan påverka deras försvarsstrategier, särskilt när det gäller att bestrida användningen av bevis som samlats in i strid med ECtHR:s principer. Det där känner jag igen, och hade rätt i min skrivelse till förvaltningen, ännu en gång! Där pekade jag på kvittensen från Skatteverket, vilken således faktiskt är det giltiga bevis jag hävdat, oaktat skatteförvaltningens inställning.
Min Slutsats
blir att, ECtHR ännu en gång avgjort frågan om vilket som ska ha företräde, ekonomi eller våra grundläggande fri- och rättigheter och landade i ett avgörande i medborgarnas favör. Detta ligger helt i linje med HD:s avgörande om förbud mot försäljning av domar, i målet med databasföretagen med sådan verksamhet. I den domen fick de grundläggande fri- och rättigheter också företräde framför kommersiella intressen. Jag måste genast ta fram värjan och upplysa Skatteverkets något felinformerade handläggare om vad som gäller. Fast jag är övertygad om att verket redan både läst ECtHR:s dom, analyserat den och tagit fram en policy. Det betyder, att handläggaren fullirar, men om det är med Skatteverkets goda minne eller inte, låter jag vara osagt.
I alla händelser
Gott Folk, råder det således inget tvivel om, att våra rättigheter, är reella, effektiva och absolut här för att stanna, oaktat de många försök som görs runt om i EU, inklusive Sverige, för att motverka att vi ska komma i åtnjutande av våra, d.v.s. medborgarnas tillerkända fri- och rättigheter. Därför nödvändigt att ta del av dessa rättigheter och lära sig dem, eller åtminstone veta var de finns att läsa. Sedan är det bara att stå på sig och hänvisa till RF, EKMR och Stadgan, när Staten & Co, lägger sin långa snok i blöt, eller klampar in och runt i medborgarnas högst privata sfär och intressen. Kunskap om vad som är gällande rätt är makt, kunskap om lagens bokstav är makt, med den kan man avvärja Staten & Co:s alla hot och försök att topprida oss. EU berättigar sig själv och dess charm ligger nästan helt i de garantier, för att EKMR bokstavstroget ska tillämpas och som ECtHR samvetsgrant upprätthåller. Allt snack, alla antydningar och insinuationer, om att EU skulle vara skadligt för Sverige är ren bullshit! RF, EKMR och Stadgan är den enskilt viktigaste reformen, som kommit Europas folk till godo, någonsin. Smält den, käre läsare, om än kanske fortfarande svårsmält för några. Hadé, måste dra och hämta värjan! 😉
Lämna ett svar