Detta inlägg
innehåller fortsättningen på inlägget från igår, den 28 mars, med titel (SD) Sån’ Dynga och tar upp tråden med att beskriva vanvården utifrån personliga erfarenheter och åsikter från en drabbad. Jag tar upp dokumentären ”Stulen Barndom” från 2005 av journalisten Kanger, och beskriver Ersättningsnämndens uppgång, urusla prestation och fall. Dessutom förmedlar jag, Göran Johanssons inställning till det dråpliga debacle nämnden visade sig vara. Johansson ledde vanvårdutredningen och skilde sig från sitt uppdrag med den hedern. I denna kontext ger jag min bild av den domare, vars rasistiska fördomar förorsakade debaclet av historiska proportioner och vad som följde på den fadäsen och slutligen levererar jag ett försvar av min inställning till Staten & Co.
Emrik Arvidsson
från Tjällmo, i Småland hamnade på barnhem i Jönköping när han var fem. Där exponerades barnen, nybadade och välkammade på lördagar, för hugade spekulanter på billig arbetskraft, eller som det officiellt nämndes som familjer, vilka önskade sig ett fosterbarn. Så småningom kom han till fosterföräldrar aktiva i Baptistkyrkan, vilka som Emrik upplevde som fanatiskt religiösa och där i fosterhemmet fick han slita både ont och hårt. – ”Mitt liv var inget värt. Jag fick börja med att tömma gödseln i ladugården. Sopkvasten var så tung att jag knappt orkade med den”, berättar Emrik. Han tror inte, dagens barn, vilka omhändertagits av samhället har det så mycket bättre; – ”Jag är bekymrad för jag tror inte att det har ändrat sig så mycket. Barn har fortfarande inget, att säga till om”. Detta samtal utspann sig för fjorton år sedan, och jag kan inte annat än att instämma med den gode Emrik. Det har inte ändrat sig så mycket, jag vågar t.o.m. göra gällande att det överhuvud inte ändrat sig.
Vanvården
var för mig som drabbad, då marorna slutat rida mig om nätterna, ett bearbetat, avslutat, arkiverat och förträngt mörkt kapitel från min barndom. Upplevelserna, minnet och detaljerna var så välpaketerade, och väl undanstoppade, att när vanvården uppmärksammades genom dokumentären, ”Stulen barndom”, 2005, av journalisten Thomas Kanger var bilderna, som flöt upp från den horribla barndomen mesta blanka eller suddiga. Det var förvisso rent för jävligt att något sådant existerat, men jag tyckte det var onödigt att riva upp gamla sår, mina gamla sår, ja. Det fanns dock, då ca 5 000 drabbade, många med ett minst sagt eländigt liv bakom sig, många med stora vårdbehov, efter år av missbruk, vilka tarvade upprättelse och support. Jag följde inte utvecklingen speciellt nära, men media förmedlade uppgifter om att minst en kvarts miljon barn omhändertogs av, det allmänna, samhället alltså och placerades på barnhem eller fosterhem, mellan 1920 och 1995, många gånger under mycket svåra former och förhållanden.
Ersättningsnämnden
”Stulen Barndom”, skickade kraftiga chockvågor tvärsigenom hela Sverige komplett. Staten & Co gick dock, omedelbart upp i stabsläge eller försvarsställning, och slog inledningsvis ifrån sig, assisterade, av mer eller mindre korkade ”experter”, vilka försökte tona ner vidriga övergrepp, utstuderad brutalitet, och en häpnadsväckande indifferens. Och för en gång skull lyckades inte Staten & Co, engagera kastrullorkestern för, att lägga locket på. Det landade i en vanvårdsutredning, eller snarare två, helt otroligt väl genomförda studier och bland de allra bäst statliga utredningar, vilka har företagits i Sverige. Efter åtta år hade Staten & Co så kommit till beslutet att betala ut kompensation till de drabbade. Det utlovades en ersättning om 250 tkr, vilken skulle lämnas till dem som vanvårdats under åren 1920-1980. Men hur, det sedan gick? Precis som det alltid går till i Grönköping, klantigt, knepigt och föga rättvist. Den s.k. Ersättningsnämnden bildades den 1 januari 2013, och ansvarade för att ta emot och handlägga ansökningar om ersättning från medborgare, vilka ansåg sig blivit vanvårdade.
Sammanlagt
kom 4 794 ansökningar, inklusive min, om ersättning från drabbade medborgare in. 2 192 av dessa, (46%) beviljades ersättning och 2 602 medborgare, (54%) fick avslag. Betydligt fler har således nekats än beviljats kompensation. Det är utomordentligt knepigt och konstigt, då det i budgetpropositionen avsatts ca en miljard kr till ersättning men knappt hälften har således använts. Staten & Co sparade därmed en halv miljard på de vanvårdade inklusive mig, som nekades ersättning. Men det kan jag ta med ro, dels då 250 tkr bara motsvarar ett år och några månaders skattefri inkomst, dels då min ansökan var ett rent test, på Staten & Co:s beredskap, att kompensera sitt totala debacle, vilket jag iofs redan hade svaret på, men var tvungen att kolla. Jag var sannolikt den siste, som ansökte då jag droppade det feta kuvertet, med min ansökan och övriga dokument i det då fungerande Postverkets, i-sista-minuten-brevlåda på Göteborg C, sista ansökningsdagen, kl. 23:58.
Min ståndpunkt
sedan kompensation kom på tapeten, var och förblev den, att jag skulle känna mig upprättad bara om Staten antingen gav varje drabbad kompensation efter graden av vanvård, på mellan 10 tkr och 250 tkr, eller så kunde Staten gott behålla sina småslantar mot garantier och effektiva åtgärder för att någon sådan vanvård aldrig skulle kunna bli möjlig igen. Men jag känner mig långt ifrån upprättad snarare åter sviken, akterseglad, lämnad i sticket, övergiven… För Staten gjorde varken det ena eller det andra, utan som vanligt det sämst tänkbara, med de värsta konsekvenser för vanliga medborgare. Göran Johansson den utredare, vilken ledde det fantastiska team, som genom vanvårdutredningarna oförväget dök ner i ett av Sveriges historias mörkaste och mest motbjudande kapitel, och kartlade vanvårdens omfattning, dess orsaker, konsekvenser och problematik för de drabbade, samt lämnade Riksdagen ett korrekt förslag till en rimlig och schysst lösning och han är starkt kritisk till att så många nekats ersättning. Han menar att det beror på att den lag som skulle styra vilka som skulle få ersättning blev så hård, att kraven för att få ersättning blev så högt ställda vilket gjorde det omöjligt för många att få ersättning. Han menar också att i en internationell jämförelse är det väldigt få som fått ersättning i Sverige.
Göran Johansson
har enligt mitt sätt att se saken fel, avseende lagen, men träffar klockrent mitt i prick med sin noteringen om, att det i en internationell jämförelse är väldigt få som fått ersättning i Sverige.Ersättningslagen (2013:513), är visserligen ganska gummiaktig, men accepterade en lång rad olika rekvisit, eller skäl till att beviljas ersättning. Vad som klickade var den sedvanliga aningslösheten hos den svenska förvaltningen hand i hand med den svårutrotade strukturella rasism, vilken är verksam än idag! Hade Riksdagen tagit Johanssons förslag, hade inte den rasistiska influensen funnits med vid bedömningen. Men nej, Staten valde istället, således mot bättre vetande, vetenskap och beprövad erfarenhet, att engagera en domare av den gamla stammen, obrottsligt lojal mot Staten & Co, en präktig rasist, eller som bäst främlingsfientlig, fast han har ålagts att agera väktare av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Bah! Ett grovt misstag, då denne helt sonika tog över och blev åklagare, domare och bödel i en och samma tjänsteman. Det blev denne domare, vars namn jag inte ämnar nämna, vilket i varje enskilt mål, körde rakt över de övriga nämndeledamötena och ensam avgjorde hurvida vederbörande verkligen lidit ihop 250 papp, eller inte!
Domaren
Nej, det är riktigt, jag hade heller, aldrig tidigare, satt min tilltro till en sådan beskrivning jag lämnar om en svensk domare, om jag inte själv hade skrivit den. Vad jag kan säga om denne omoderne, egenmäktige och föga rättvise domare, är att han åtminstone hade anständighet att bevilja de stackars olycksbröder och -systrar, vilka utsatts för grovt våld och sexuella övergrepp ersättning. Utan dem skulle sannolikt ingen ersättning överhuvud ha betalats ut och därmed hade vanvården aldrig existerat. Av vad jag förstår och av min tolkning av tillgänglig fakta ser jag framför mig en statlig trotjänare, vilken ”vikt”, sitt liv, till att upprätthålla lag och ordning, samt statens överhöghet. Jag kan rimligtvis inte helt säkert veta, men i min föreställning av gubben, kickade den rasistiska strukturen in då domaren skulle ta beslut, vilket resulterade i att han ansåg att det inte ska komma några lappjävlar, tattare, zigenare och sketna statarbarn eller några känslosamma sydlänningar, för den delen, och klämma staten på en enda skattekrona. Lyckosökare, varenda en!
Jag kan
självfallet, heller inte säkert veta, om den partiske domaren med avsikt avslog så pass många ansökningar för att ”bättra” statistiken för det är otvivelaktigt så, vilket Johansson påpekar, att det i en internationell jämförelse är väldigt få som fått ersättning i Sverige. I alla motsvarande länder, som Norge, UK, Irland och Danmark och som kompensation för deras respektive nattsvarta historiska kapitel har ersättningsnivåerna legat på 70% – 95%, där Norge varit synnerligen generös mot de värst drabbade, med belopp i miljonklassen. För mig följer av domarens illa tagna beslut att han inte tror att det i Sverige har förekommit lika vidriga övergrepp mot barn som det gjort i de jämförbara länderna, vilket med en besvärande tydlighet speglar det svenska etablissemanget, vilka alltid hävdat samma sak. Det bästa man kan säga om domarens tilltag oaktat det var avsiktligt eller oavsiktligt, är att det var idiotiskt.
Jag ångrar
mig, avseende domaren, han heter Göran Ewerlöf och var Ersättningsnämndens ordförande och menade att processen inte varit rättssäker. – ”Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sådan här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det inte blir ett riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande”. Bland dem, vilka fick avslag var Johnny Lindén, som ansåg att; – ”Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut”. Även f.d. justitieminister Morgan Johansson (S), vilken var den minister som tillsatte en utredning kring vanvården 2005, han är missnöjd med hur det till slut blev. – ”Det borde ha varit en mer generös tillämpning än vad det i slutändan blev”, uppgav Johansson. Den minister som var ansvarig när ersättningsnämnden fick sitt uppdrag var Maria Larsson (KD). Hon vill inte låta sig intervjuas, men skriver i ett mail att ansvaret lika mycket ligger på Socialdemokraterna, som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.
Det framstår
som något osannolikt, praktiskt och tekniskt omöjligt, att en enda persons missriktade lojalitet kan få sådana svåra konsekvenser. Domaren svek inte bara sitt ämbete, rättvisan, sin arbetsgivare, Staten och tusentals berättigade medborgare, han gjorde oss, hela nationen Sverige en rejäl björntjänst, han gjorde Sverige till åtlöje, då ingen seriös medborgare någonstans tror på siffrorna, vilka faktiskt ser friserade ut och vi blir, naturligtvis utskrattade var gång denna disproportionella statistik kommer på tal. För mig är det, värsta med denna soppa, den effekt Svek 2.0, hade på dem som de facto var berättigade, och med omfattande vårdbehov, varav några valde att avsluta sina liv. Den näst värsta är att domaren förstärkte Lede Fis, och Sveriges övriga fienders och fientligt inställda staters positioner och vässade deras argument. Grattis, igen! För mig innebar domarens fubbel och tabbar, bara bekräftelse på att min negativa inställning till Staten & Co, inte bygger på missuppfattningar, fantasier eller vanföreställningar, utan Staten & Co, ÄR ostridigt så destruktiv, oduglig och värdelös jag ständigt gör gällande. Och det oaktat vilken färggegga som kladdar runt i Riksdagen.
Jag Landar
i uppfattningen, att jag har fog nog, att inta en ifrågasättande inställning, till Staten & Co efter ett sådant formidabelt dubbelsvek. Därtill kan inget lätta statens skuld till mig, vilken ännu inte reglerats, med mindre än att den betalas ut. Ingen kan varken ta ifrån mig, eller ens mildra de oförrätter jag utsattes för, det är därför inte bara min rätt, det är min förbannade plikt att upplysa om vad som ägt rum. Det är likaså min förbannade plikt att varna för sådana rasistiska strukturer och förvaltningskulturer, vilka inte pallar, inte fattar, inte önskar det nya juridiska, politiska och administrativa landskap som obönhörligen tagit form sedan den 1 januari 1995. Detta ålägger mig dessutom, att i Staten & Co:s ställe, vilka har en absolut informationsplikt, men åsidosätter den, att informera mina medmedborgare om hur detta nya juridiska, politiska och administrativa landskap ser ut. Vad jag kan säga är att detta landskap, eller hellre miljö är inte bara bra mycket bättre ställe att befinna sig på, det är vackrare, mer jämlikt, äger en bättre balans, eller proportionalitet, är tryggare och mycket mer rättssäkert, än det tunga gråa, nej beigea, partiska och dyslektiska landskap vi skulle lämnat, just den 1 januari 1995.
Bättre Sent
än aldrig, för utan Staten & Co:s, benägna medverkan och bistånd står vi oss slätt till chans att komma i åtnjutande av våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Med all önskvärd tydlighet ämnar inte, eller vägrar Staten & Co att ställa upp på, och realisera lagar Staten genom ratificeringar förbundit sig att anta och tillämpa. Det lämnar åt oss vanliga dödliga att häckla makten till dess de böjer sig för den oundvikliga, utgången; att ingen lagstiftning har företräde framför RF, EKMR och Stadgan, vilka tillsammans utgör vår Konstitution. Vi måste ligga på och förklara för Staten & Co, (fast de sannolikt är väl medvetna om saken), att varje ärende och mål, avsedda, att rikta åtgärd mot någon enskild, alltid SKA starta med konsultation av Konstitutionen, genom att de i målet aktuella lagrummen i RF tolkas i kombination med motsvarande lagrum i EKMR och tillsammans med motsvarande lagrum i Stadgan. Så är det bestämt, och så ska det bli, oavsett, Staten & Co:s krångel, slingerbultar och fördragsbrott, för att slingra sig undan sitt ansvar och sina bindande åligganden. Gott folk, jag bryter här och önskar, dig och de dina, eller ja, om ni nu finns och var ni än finns, allt det bästa och återkommer imorgon med; Än Mer Dynga 😉.
Lämna ett svar