Efter Nyheterna

fortsätter resonemanget från igår avseende Staten & Co:s ständiga ogenomtänkta tokpolicy, och vad därur följer. Vågorna efter paret Vance, fullständigt floppade resa till Grönland går fortfarande höga och pajkastningen är i full gång. Skjutningar och sprängningar har blivit så vanliga, att jag knappt, längre reflekterar över dem. I övrigt hoppas jag, vad jag hörde under natten, att ukrainska förband hade slagit hål i Lede Fis gränsförsvar och gått in i den ryska Belgorod-regionen. Jag fick mig en spontan flabbis, och tänkte att man kan bara älska ett sådant folk. De är tuffa och hårda, som få, men kan definitivt sätta kraft bakom sin kaxighet. Det visar de verkligen om uppgifterna stämmer, men jag kan inte få saken verifierad. Medan Putin trappar upp terrorn mot Ukraina med dagliga armador på hundratals drönare, för ett sista försök att knäcka Ukrainas befolkning, förnedrar ukrainarna Putin, med att åter invadera själva Moder Ryssland. Till skillnad från ryssarna är ukrainarna smarta och angriper en region, vilken blivit försvarslös sedan Lede Fi flyttat trupper till Kursk. Jag frågar mig hur dagsläget hade sett ut om de Allierade hade fått ändan ur vagnen och levererat de utlovade vapensystemen?

Staten & Co

gav sig från första dagen av EU-medlemskapet ut på ett, för oss medborgare farligt äventyr, genom att tydligtvis endast acceptera och tillämpa EU-rätten, när den ger staten ökade befogenheter, samtidigt som medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter aktivt och på alla sätt undertrycks. Sådan regelvidrig, fullständigt bias lagtolkning är inte tillåtlig inom EU, men det har inte hindrat Staten & Co, att stadigt hålla den kursen i över 20 år. Trots att t.o.m. delar av etablissemanget varit starkt kritiska, men debatten ströps, sålunda fortsatte Staten & Co sin obstruktion av EU-rätten. Detta bäddade tvivelsutan, för den osunda aktivism och förvaltningsanarki, vilken förnärvarande råder bland våra myndigheter och domstolar. Den minnesgode, minns att det, först under Löfven, alltså efter 2014, började dyka upp EU-attribut, som flaggor skyltar loggor, m.m. Det var först under Löfven, som Sverige återupptog samarbetet med EU, eller snarare påbörjade det, men inte utan gnissel. Varje åtgärd Staten & Co vidtagit för att anpassa Sverige till EU har Kommissionen och Rådet tvingats tvinga den svenska staten till.

OK! Poängen Då?

Min poäng är att Staten & Co ännu inte installerat rättsstatens tvingande maktdelning, att kalla Sverige för en rättsstat är ett klart tecken på förekommande vanföreställning. Min poäng är att, vi medborgare i Sverige under åren 1995 till 2015 ca, gick miste om de helt enorma investeringar EU gjorde i medlemsländernas infrastrukturer och administrationer, p.g.a. att Staten & Co uppförde sig som en ointresserad skolpojke på en skittråkig mattelektion, och hade mage, att i ren avund kritisera investeringsprojekten i de mestadels underutvecklade medlemsländerna. Min poäng är att de tusentals ungdomar, vilka var tänkta att erövra EU:s gigantiska arbetsmarknad, istället fick stanna hemma och gå arbetslöshetens sörja. Min poäng är, att vi undanhållits de av EU, oss tillerkända och av Sverige ratificerade, medborgerliga grundläggande fri- och rättigheterna, vilka genom lag (1994:912), gällde i Sverige från den 1 januari 1995. Min poäng är att vi sedan 2011, trots att Regeringsformen, (RF), äntligen efter 202 år formaliserats, från tandlös dekoration, till gällande lag, (1974:XXX) eller RF (2010), fortfarande inte tillåts utnyttja våra grundläggande fri- och rättigheter genom att de inte tillämpas. Vi tillåts sålunda inte ens i domstol åberopa dessa fri- och rättigheter. Detta oaktat det faktum att konstruktionen RF – EKMR – Stadgan, lagtekniskt är den starkaste lagstiftning Sverige någonsin haft på området, medborgerliga rättigheter. Oaktat det faktum att samtliga regelverk uttryckligen stadgar sitt företräde och absoluta krav på tillämpning.

Make, no Misstake

som det heter på anglosaxiska, Kommissionen, Rådet och Parlamentet har länge nog haft änglars tålamod med Staten & Co:s finter, undanflykter och obstruktioner, men med Ungern visar EU, att antingen är Staten & Co med på tåget eller inte. Att bara åka med på fotsteget till kupévagnen duger inte, duger inte alls! Jag frågar mig vilken nytta Orbán levererar sitt folk med sitt infantila trots? Uppenbart ingen, snarare omfattande ekonomiska och administrativa problem, vilka är små, eller obetydliga, jämfört med de, vilka uppstår, i det fall Ungern utesluts. Samma icke-nytta har Staten & Co under alla dessa år levererat oss, och i vilken isolering vi skulle hamna i, om EU kastar ut Sverige ur gemenskapen, vill jag inte ens tänka på. Till dessa högst negativa faktorer ska läggas att Staten & Co, genom sin omoderna och ogenomtänkta tokpolicy, om än oavsiktligt, förorsakat oss medborgare astronomiska rättsförluster, d.v.s. det utomordentligt frustrerande, samt fullkomligt rättsvidriga förhållandet, att ha rätt men inte tillerkännas den.

Det Innebär

att hundratusentals medborgare en dag kommer att vilja utnyttja sin rätt att få felaktiga beslut reverserade till tidpunkten strax innan det felaktiga beslutet trädde i kraft eller att negativa effekterna av beslutet kompenseras. I doktrinen tänker man sig rättvisan som ett balanserat konto, vars saldo i princip ska vara noll, då både plus som minussaldon betyder störningar i systemet. Står saldot på plus har den generösa principen; bättre fria än fälla tillämpats, vilket kan accepteras, men här handlar det om ett ofantligt underskott, rättvisan tvingas bära, som en konsekvens av mer än trettio år av myndigheters och domstolars  missförvaltning. Ganska orättvist – eller? Och åter; jag är fullt medveten över de potentiella implikationer, vilka kan komma att uppstå genom att  ge sig på och kritisera domarkåren, och hade gärna avstått, att så göra. Men handen på hjärtat, i ljuset av konsekvenserna av deras beslut, måste väl domares agerande anses vara, om inte systemhotande, i vart fall systemstörande – eller?

Med Tanke

på att domaren, alla domare, samtliga domare i EU, givits det explicita uppdraget, att värna medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, och agera dess väktare, undrar jag istället, om jag inte är alltför diplomatisk. Jag får inte huvudet runt, att så pass välutbildade personer, som domare, när de inte längre lirar i takt med lagstiftningen, inte inser att de nått vägs ände, inte inser att den största nyttan som återstår för dem är att stiga åt sidan. Alldeles uppenbart behöver ett stort antal domare ta sig en rejäl funderare på om, de ska vara en konstruktiv kraft av lösningen eller en destruktiv dito, av nedmonteringen av medborgarnas grundläggande fri – och rättigheter. Jag bekymrar mig föga över den möjligheten, att Staten & Co:s domare, lyckas i sitt uppsåt att eliminera vår grundlagsfästa rättigheter, då EU, i alla händelser, aldrig kommer tillåta, att så sker. Däremot oroar mig, den omfattande skada de anställer på sig själva, eller snarare på ämbetets goda rykte, och de stora rättsförluster medborgarna tvingas svälja och tåla.

Strindberg

skulle ha utbrustit; – ”Dårar!”, då förvaltningsanarkin och aktivismen bland beslutsfattare, felfritt endast kommer, att leda till fler fällande domar i ECtHR, d.v.s. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, vilket må vara en rättslig förlust för Staten & Co, men en skam för oss svenskar. Just nu ligger mer än sextio, (60), mål i väntan på förhandling. Att det är fler mål än vad ECtHR, med Sverige som ena part, redan avgjort sedan 1985, tycks ge mig rätt, och vittnar ostridigt, om ett grundläggande systemfel, och en trasslig förvaltningsstruktur samt en trasig rättsstat. OK! Jag ska vara diplomatisk och istället uttrycka saken som, ofullständig rättsstat. I en komplett rättsstat balanseras maktutövningen av tre autonoma maktcentra med, i stort sett vattentäta skott emellan sig, de är; Regering, som är en verkställande makt, Riksdag, som är lagstiftningsmakt och Domstolen, som är kontrollmakt.

Maktdelning

existerar inte i Sveriges styresskick. Anledningen, vilken jag tidigare nämnt någon enstaka gång, 😉 är att, den svenska styresformen enlig tradition och sedvänja innebär att den som intar regeringskansliet har full access till alla tre maktcentra. Regeringen kan driva och har, således utan minsta hinder drivit igenom, likväl grundlagsstridiga lagar. Regeringen utser domare, vilka naturligtvis upprätthåller Staten & Co:s hegemoni, mer komplicerat än så är det faktiskt inte. Alla fallerade försök att s.a.s. göra domarna, ”oberoende”, har snubblat på en enkel anledning. Endast som ett självständigt maktcentra kan domarkåren uppnå oberoende. Allt annat är nonsens, och genomskinliga försök, att behålla en maktposition och ett omodernt,  orealistiskt, ohållbart och odemokratiskt styrelseskick.

Manöverutrymme

---

menar förståsigpåarna, måste Staten & Co ha, och om detta, ”manöverutrymme”, emellanåt  inte inrymmer medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, får Staten & Co, åsidosätta dessa. Fel! Fel! Fel! För det första, äger endast de bägge europeiska domstolarna kompetens att avgöra ett sådant spörsmål. För det andra visar praxis från dessa domstolar att det ska näst intill osannolikt angelägna eller kanske hellre, angelägnare allmänna intressen för att bryta medborgarnas tillerkända grundläggande fri- och rättigheter. Staten & Co behöver bara läsa på, om det nu skulle hjälpa. När det kommer till regeringens access till Riksdagen, är den menad att utnyttjas på ett demokratiskt sätt, vilket är ganska självskrivet, i vart fall, för mig. Att använda den uppenbara fördelen, i fri access till Riksdagen i avsikt att platta till kritiker och invändningar, är som bäst en styggelse.

Avslutningsvis

ska jag kommentera, vissa inslag i detta tredelade inlägg, och jag börjar med Göran Ewerlöf, domaren på Ersättningsnämnden. Gubben snackar uppenbart skit, då han dagligen nekade drabbade medborgare sin berättigade kompensation, detta höll han på ed i tre år! Jävla jidder! Jag kan rimligtvis inte säkert veta, men jag tror, att både Per Westerberg och hela Riksdagen var seriösa i sin ambition att kompensera de drabbade. Men sen sker en hel del märkliga saker, som att det tog ca åtta år att få Ersättningslagen på plats. Johansson och hans team, företog två utredningar, varvid de äldst drabbade hann gå bort. Det hela blir inte mindre knepigt av att ingen av de bägge vanvårdutredningarna låg till grund för lagen, utan den knåpade tydligen dåvarande justitieminister Morgan Johansson och någon nisse på departementet, och ändrade förutsättningarna, varför det till syvende och sist kokar ner till att Staten & Co näppeligen var intresserade av att göra rätt för sig. Jag önskar samtliga ansvariga politiker, jurister och övriga beslutsfattare dit pepparn växer för sin fullständiga inkompetens och vidriga indifferens!