Medborgare – Mänskliga Rättigheter

Morgonens Nyheter

eller ja, för mig som sover till kl. 14-15 eller längre, i vart fall. Jag lystrade till då jag hörde att 86% av tillfrågade personer anser att mänskliga rättigheter är viktigt, i en undersökning från IMR: Institutet för Mänskliga Rättigheter, vilket är, om inte en statlig myndighet, likväl finansierad och utsedd av regeringen. IMR publicerar en årsrapport med rekommendationer för regeringen att genomföra för att realisera och stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige. Jag laddade ner den ca 250 sidor feta rapporten och läste… och läste, och blev mer och mer överraskad av innehållet jag mötte. Positivt överraskad. Först ska dock nämnas att IMR, är Staten & Co:s medarbetare och inte en oberoende organisation, vilket den ska vara, detta oaktat IMR har tilldelats en s.k. A-ackreditering, vilket innebär att den av den internationella paraplyorganisationen för mänskliga rättigheter, räknas som oberoende, (annars hade det troligtvis inte blivit någon paraplyorganisation). Eller som IMR själva uppger;

Samtidigt åtföljdes ackrediteringen av ett antal rekommendationer om åtgärder som behövs för att ytterligare stärka institutets ställning, inte minst i fråga om oberoendet i förhållande till regeringen.

Alltså, snackar vi svårligen oberoende, vilket rakt igenom är en helt annan sak. Vidare avslöjar sig IMR genom att omedelbart på tal om medborgarnas fri- och rättigheter genast ta upp begränsningar av de samma. De avslöjar sig likväl genom att vara så hemsk diplomatiska och gå som katten kring den där, heta gröten, du vet.

I Övrigt

är det en stark rapport, delvis oroande och jag hade kunnat skriva den själv. IMR:s rapport innehåller i princip allt jag tagit upp och drivit, ifråga om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, samt grundlagar och Konstitutionen, i många inlägg den senaste tiden. Det medhåll och den bekräftelse på att mina utläggningar i denna kontext, i allt väsentligt varit korrekta, gör mig oerhört stolt. Och ett flin började breda ut sig. För att nå förståelse av den konstitutionella ordningen har jag inte haft tillgång till de formidabla referensbibliotek, Staten & Co och advokatfirmor med ett musklick får upp på sina skärmar. För mig är det glädjande att det jag lärt om juridik låter mig rätt tolka lagstiftningen. Flinet blev lite bredare. Medan jag mest behandlat Staten & Co:s förpliktelser och egendomsskyddet, tar IMR ett helhetsgrepp på frågan och inkluderar alla faktorer och allt det, vilket konstituerar vår rättigheter, d.v.s. vad som bl. a. i RF, 1 kap. 2 § stadgas.

Inte Mindre

stolt blir jag av det faktum, att IMR:s rapport ger mig rätt i att Staten & Co fullständigt skiter i allt vad mänskliga rättigheter heter, och kör sin agenda oaktat. Det är naturligtvis, lite vanskligt att vara så kategoriskt jag ibland tenderar att bli, men härvidlag är jag inte heller av banan, utan mitt omdöme, sunda förnuft och analysförmåga, om än lite otränad funkar, funkar hyfsat väl. Flinet bräddades lite till när jag läste avsnittet om IMR:s rapport för 2024, där står följande;

I årsrapport 2024 gav IMR, regeringen 17 rekommendationer. Dessa berörde frågor inom fem viktiga områden; 
	
	Ny strategi och handlingsplan för mänskliga rättigheter 
	Stärkt rättsligt skydd 
	Stärkt institutionellt skydd 
	Förbättrad uppföljning av rekommendationer från internationella granskningsorgan 
	Åtgärder för ökad kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter

Dessa rekommendationer är fortsatt lika aktuella och vi påminner om dem även i denna årsrapport. I uppföljningen av förra årets rekommendationer ser vi att regeringen har vidtagit en del åtgärder till exempel vad avser rekommen¬dationerna om MR-konsekvensanalyser. Men få eller inga påtagliga åtgärder har till exempel vidtagits för en ny strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter och för flera rekommendationer om ett stärkt rättsligt och institutionellt skydd. 

Vi har i vår dialog med regeringen inte fått någon återkoppling på de rekommendationer som vi lämnade, och vår bedömning är att resultatredovisningen i budgetpropositionen inte tar sin utgångspunkt i vår årsrapport och våra rekommendationer.

Sista stycket

i redovisningen här ovan visar med en för Staten & Co besvärande klarhet att de struntar i, och sopar undan all berättigad kritik, riktiga invändningar och krav på korrektion och felaktigheternas avhjälpande. Formuleringarna i de fem viktiga områden IMR, för andra året lyfter fram, säger mig att det inte står speciellt bra till med de mänskliga rättigheterna i Sverige. En motsatsvis tolkning av de fem punkterna, ger vid handen att den nuvarande strategin och handlingsplanen för mänskliga rättigheter är otillräcklig, levererar dåligt eller alls inte. Det betyder i klarspråk att något sådant som rättsligt och institutionellt skydd knappast existerar. Det betyder likväl att Staten & Co heller inte, finner internationella granskningsorgans, som FN:s rekommendationer, värda att ens beaktas, samt att några lagstadgade åtgärder för att öka kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter inte vidtagits.

Låt Vara

att IMR:s rekommendationer inte är bindande för regeringen, men det ger dem samma icke-förmåga att verkligen göra den skillnad de själva hoppas åstadkomma. Det som ska var en kontrollfunktion för, att en korrekt demokratisk och pluralistisk process, alltid upprätthålls, viket IMR, Riksrevisionen och Lagrådet, sköter med den hedern, får de dessvärre i stort sett samma roll som skojet och det uppenbara fake med konsumentbyråer, som förekommer inom bl.a. telekom- och försäkringsbranschen, finansierade av branscherna själva! Om ex.vis IMR, Riksrevisionen och Lagrådet fortsättningsvis ska tillbringa sin dyrbara tid och dela sin ärliga mening och goda råd genom tandlösa invändningar, vilka på sin höjd framkallar en gäspning bland våra folkvalda, är de obehövliga och agerar endast förkläde åt Staten & Co:s stövelklamp och sparka-in-dörrar-policy.

Mitt Redan

Breda flin bräddades ännu lite till när jag fortsatte läsa rapporten och avsnittet om, det jag kallar Staten & Co:s manöverutrymme vs medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket jag menar är anledningen till att vi inte tillerkänns några, där skriver IMR;

En återkommande kritik i de tre skandinaviska länderna är att de mänskliga rättigheterna inkräktar på och begränsar det politiska handlingsutrymmet. Ibland talas det om en juridifiering av politiken. Undersökningen tyder dock på att det finns ett svagt stöd för denna kritik. Endast 17 procent i Norge, 20 procent i Danmark och 25 procent i Sverige håller med om att de mänskliga rättigheterna sätter för stora begränsningar för vad politiker kan besluta, medan ungefär dubbelt så många inte håller med om detta.

Emellertid, stöds sannolikt kritiken, till 100% i Riksdagshusets korridorer. Tips, åsikter och uppfinningsrikedom, om hur man kommer runt dessa medborgerliga fri- och rättigheter, är självfallet omfattande. Juridifiering är påståendet att domstolarna skulle avgöra politiska frågor, om de grundläggande fri- och rättigheterna allmänt skulle tillämpas. Trams och nonsens; politiska spörsmål avgör Riksdagen, domstolarna avgör, i denna kontext endast hurvida beslutsfattares och politikers beslut och åtgärder strider eller inte mot, Konstitutionen . Det har inte ett spår med politiska avgöranden att skaffa.

Den Fortsatta

läsningen fick mitt nu ganska breda flin, att bräddas ytterligare lite till, under avsnittet Rättsstaten, legala begränsningar av rättigheterna och min käpphäst; Maktdelning, det statsskick vars fördelaktiga fördelning av den offentliga maktutövningen är välgörande för våra rättigheter och för oss, vilket jag upprepar nästan varje gång Staten & Co kommer på tapeten. IMR, menar att;

Respekt för rättsstatens principer är en grundläggande förutsättning för genomförandet av de mänskliga rättigheterna. Det ska finnas en tydlig makt¬delning mellan regering, domstol och riksdag. Godtycklig maktutövning ska motverkas och förbjudas. Lagstiftningsprocessen ska vara öppen, pluralistisk och demokratisk. Beslut som fattas av myndigheter ska vara transparenta. Individer ska kunna utkräva sina rättigheter utifrån de beslut som ges. Enskilda ska få ett effektivt rättsligt skydd genom att ha tillgång till rättslig prövning av oberoende och opartiska domstolar.

	1) Åtgärden måste ha stöd i lag. 
	2) Syftet med åtgärden måste vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Sådana syften skrivs (i lagen, min not.) ut såsom: nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 
	3) Åtgärder får inte gå utöver vad som är nödvändigt i förhållande till det syfte som ligger bakom åtgärden. Här i ligger en proportionalitetsbedömning också för att väga effekten av åtgärden mot inskränkningen i rättigheten.

Nähä? Verkligen?

visst är det retoriskt, men jag har sedan mycket länge, precis som IMR nu gör, dessvärre redan, (smärtsamt), konstaterat att ingenting av innehållet i detta stycke och de tre punkter finns eller tillämpas i Sverige. Detta är ett ofelbart symptom på en betänkligt svag demokrati, en defekt, och haltande, samt underpresterande rättsstat. Det är lite märkligt, att ett land med en sådan hög allmänbildningsnivå inte kan skaka fram folkvalda med visioner om ett enat samhälle och land, att förmedla, försöka få oss att gå mot och arbeta för? Jag kan inte minnas att det under min livstid bildats regeringar, vilka lyckats med annat än att med sin traditionella överhöghet pådyvla Sverige sin politiska agenda. Sossarna försökte en gång med; ”Alla ska med”, men vissa lämnades kvar på perrongen, lika förbannat. En parentes innan vi stegar vidare i IMR:s intressanta rapport. Den understrukna texten är inte riktigt, riktigt korrekt.

Under 2024 firades 50-årsjubileet av den svenska regeringsformen, den grundlag som innehåller ett särskilt kapitel med grundläggande fri- och rättigheter som var och en ska vara tillförsäkrad gentemot det allmänna. Där återfinns rättigheter som yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och religionsfrihet, tillgång till rättvis rättegång, näringsfrihet och egendomsskydd, liksom skydd mot diskriminering, frihetsberövande, påtvingat kroppsligt ingrepp och även i övrigt mot betydande intrång i den personliga integriteten genom övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. De flesta rättigheterna kan dock begränsas genom lag, under särskilt angivna omständigheter.

RF

Regeringsformen är bra mycket äldre än så, men i ”modern” form, från 1809. Den har reformerats och genomgått flera ändringar men fick sin nuvarande grundform 1974, av Palme och Calle ”Vet hut!” Batong, under Lidbomeriet på justitiedepartementet. Meniallafall. Texten är uppenbart formulerad i syfte att bibringa läsaren uppfattningen att de grundläggande fri- och rättigheter som var och en ska vara tillförsäkrad gentemot det allmänna, tillämpats i 50 år. Fel! Fel! Fel! RF (2010) trädde i kraft januari 1, 2011, således för fjorton år sedan, men har synnerligen sparsamt tillämpats. Innan dess var RF en tandlös dekoration i demokratirummet. Jag upplever att anledningen till den knepiga skrivningen är att det måste vara känsligt för någon eller några inflytelserika personer, att skriva att det i Sverige inte tillämpades några mänskliga rättigheter på tvåhundratvå år! 202 år! Hehe. Detta trots att just mänskliga rättigheter var det svenska etablissemangets paradnummer i internationella sammanhang under 1960- och 1970-talen, vilket jag strax kommer att återkomma till i nästa inlägg.

Här Följer

ett antal av de intressanta iakttagelser IMR rapporterar om, vilket nu fick mig att se ut som en smiley eller e-moj;

Vi ser också att den säkerhetspolitisering som nämnts ovan har ett alltför ensidigt fokus på åtgärder som inskränker fri- och rättigheter, utan att samtidigt lyfta fram mer långsiktigt förebyggande åtgärder. Att arbeta för att säkerställa tillgång till mänskliga rättigheter, i synnerhet ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, kan bidra till att motverka polarisering och utslagning. Att motverka brister i tillgång till rättigheter är ett viktigt led i att komma åt utanförskap som, till exempel kan bidra till att barn och unga lättare rekryteras till kriminella gäng.

Staten har det yttersta ansvaret för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna genomförs fullt ut för dem som befinner sig under Sveriges jurisdiktion. Detta innebär rättigheter för medborgare såväl som icke-medborgare och statslösa.

29 procent av befolkningen uppger sig ha upplevt en kränkning av sina mänskliga rättigheter. Dessutom visar rapporter på svårigheter för enskilda att försvara sina rättigheter mot myndigheter som gör fel.

Centrala aspekter av rättsstatens principer och rättssäkerhet är att beslut som fattas av myndigheter är förutsebara och transparenta, samt att de rättigheter som följer av sådana beslut är möjliga för individen att utkräva. Allas likhet inför lagen är en viktig princip.

Ofta behövs en möjlighet för individen att utkräva rättigheten inför en domstol eller en myndighet som kan tillgodose rättigheten eller läka kränkningen. Processerna om rättigheter kan ofta ha ett syfte att reparera kränkningen och ge upprättelse för en överträdelse.

Mänskliga rättigheter behöver omsättas i praktiken i människors liv för att de ska få verkan.
Utkrävbarhet handlar om att individer, organisationer eller grupper ska kunna göra ett anspråk på mänskliga rättigheter gentemot en skyldighetsbärare (till staten, kommunen eller regionen).
Ett närliggande och ofta överlappande begrepp är tillgång till rättvisa. Detta handlar om att kunna få anspråken prövade av en domstol eller annan kompetent myndighet.

Därtill

inkluderar den praktiska omsättningen av de mänskliga rättigheterna enligt IMR ex.vis;

Tillgång till ett effektivt rättsmedel som kan pröva om medborgare, vilken gör gällande att de fått sina rättigheter kränkta och i det fallet godkänna anspråk på skadestånd.

Att administrativa och processuella justeringar i domstol eller hos en myndighet utförs snabbt och smidigt vid missförvaltning eller felaktigheter.

Tillgång till ett juridiskt biträde som för den enskildes talan.

Att få ersättning för juridiska kostnader för att kunna driva mål utan riskera att tvingas betala andras eller egna rättegångskostnader vid förlust av talan.

Vid detta laget hotade mitt flin, att passera öronen och sammanstråla bakom dessa och blev inte mindre av den fortsatta läsningen.

En ny lag om anonyma vittnen har antagits, men risken finns att möjligheterna att använda sådana vittnen i praktiken är ytterst begränsade och att bevisvärdet blir lågt. Nämndemannasystemets koppling till de politiska partierna är fortsatt problematiskt.

Ett effektivt rättsskydd i form av oberoende och opartiska domstolar räknas som en av de grundläggande beståndsdelarna i en rättsstat. Rätten till en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol skyddas i flera internationella konventioner.

Men vi ser en utmaning eftersom fokus är på regeringsformen. I denna skyddas inte mänskliga rättigheter fullt ut. Det måste därför tillgodoses att utgångspunkten är alla för Sverige folkrättsligt bindande konventioner om mänskliga rättigheter, såsom till exempel den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering och konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen), som är svensk lag.

Hur lagförslag tas fram och att det sker genom en bred process är en viktig del av rättsstatens principer. I regeringsformen finns bland annat bestämmelser om att regeringen, när den bereder ärenden, ska se till att hämta in uppgifter som de behöver från berörda myndigheter och kommuner samt att sammanslutningar och enskilda ges möjlighet att yttra sig.

De [utfrågade, min not.] ansåg att flera av rättigheterna var hotade i Sverige, bland annat rätten till bostad och rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Vi har observerat att den ekonomiska utsattheten har ökat i Sverige. Vissa grupper är särskilt drabbade, däribland utrikes födda, äldre, ensamstående mödrar och personer med funktionsnedsättning. Enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen) är staten skyldig att lägga alla tillgängliga resurser på att uppfylla rättigheterna. Samtidigt finns ett förbud mot obefogad tillbakagång för rättigheterna.

Enligt en rapport från Centrum för Rättvisa förlorar den enskilde i fler än nio fall av tio när myndighetsbeslut överklagas till domstol. De menar att detta inte bara beror på att myndigheter oftast fattar korrekta beslut utan att det också finns strukturella brister i rättssystemet och förvaltningsprocessen. De menar att dessa brister leder till svårigheter för enskilda att utkräva rättvisa när staten gör fel.

Centrum för Rättvisa

kan rimligtvis inte mena ”…. att myndigheter oftast fattar korrekta beslut…, då ett sådant beslut sällan, eller aldrig ger anledning till ett överklagande. Meniallafall. På punkt, efter punk, ger mig IMR rätt på rätt, så jag nästan leviterar och far iväg som ett skott, av pur stolthet. Gott Folk, Hadé, jag återkommer snart med mer om de mänskliga rättigheterna.