Never Ending Story Ver. 6.0
är det nedslående resultatet av, att vi, jag och fru P, lyckades baxa fram vårt tolvåriga ärende ända upp till JO-nivå. Denne fick 22 A4-sidor, sex relevanta bilagor och en önskan om att titta närmare på sju typfall av 30-35 eller fler intrång och överträdelser, vi hade listat i vår framställan till Rikets väktare av Grundlagen. Svaret JO returnerade, hör nog till de allra värsta officiella utlåtandet jag träffat på, i vart fall, jämfört med de JO presterade på 1970- och 1980-talen, vilka jag är välbekant med. Följande och föga informativa upplysning kunde vi förbluffade läsa;
P och Roy har anmält bl.a. Miljö- och klimatnämnden i Göteborgs kommun. Det som har kommit fram ger inte anledning att gå vidare med anmälan. Klagomål från enskilda är en viktig källa till information i JO:s tillsynsverksamhet. Även om en anmälan inte utreds kan uppgifterna som har lämnats få betydelse i JO:s tillsyn.
Ärendet avslutas.
Det här är inget svar, utan paradexempel på Statens och myndigheters härskarteknik medborgarna förväntas tåla och acceptera… varför och som vaddå? Guds nåde, eller? Eller naturens fördelning av makt till dem som äger mental förutsättning att använda den? Det exkluderar omgående definitivt, Staten i allmänhet och JO i synnerhet, vars beslut, i varje rättsstatlig mening, brister i överenstämmelse med, medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.
JO:s Beslut
utfärdades redan den 13 mars, men jag visste vad det med en sannolikhet, gränsande till visshet innehöll och då jag, (något hypokondriskt, 😉), fruktade en ny hjärtinfarkt oavsett hur beslutet föll ut, avvaktade med att läsa, vad som helt riktigt, visade sig vara extrem bias och skadlig medborgarfientlighet. JO:s beslut brister inte endast i varje rättsstatlig juridisk mening, det brister komplett i överenstämmelse med, medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, då några sådana rättigheter inte står att finna, i JO:s minst sagt märkliga avgörande. Vi ämnade knappast godta ett avfärdande, med s.a.s. pudrad näsduk, vilket bär samtliga 1700-talets attribut med vilka överheten viftade undan och bort, allmogens rättigheter. Dessutom kan jag inte undkomma känslan av att JO:s beslut grundar sig i en otränad;
AI-modell
Detta inte bara av de skäl du, käre läsare, i det följande kommer att finna. Jag får, helt enkelt svårligen in, bakom pannbenet, hur JO, en senior expert på rättssak, det vill säga en tjänsteperson med juridisk utbildning och nära nog, med ett helt arbetslivs erfarenhet av rättspraxis och lagtext, faktiskt kan resonera sig fram till ett sådant huvudlöst beslut. Att denna tjänsteperson är satt att hjälpa staten och myndigheterna att undvika intrång och överträdelser, utan istället gör tvärtom, får mig att undra vem som kollar och hjälper JO, då denne, som nu halkar oroväckande långt utanför lagens råmärken? JO:s regelvidriga förfarande borde rendera denne en utskällning och uppsträckning av HD, med rekommendation, att hålla sig till gällande rätt. Jag saknar ett dylikt mandat, men det hindrade mig inte att skriva JO ett brev, vilket jag publicerar för mina medmedborgares, rätt till info.
Brevet till JO
JO, Riksdagens Ombudsman
justitieombudmannen@jo.se
Ifråga om JO:s beslut, daterad 2025-03-13, dnr. 11XXX-2024, avseende medborgares anmälan av lokal miljönämnd för åsidosättande, av en för myndigheten bindande fördragsbestämmelse; proportionalitetsprincipen, och andra i grundlagens mening otillåtna intrång vid myndighetsutövning, samt framställan, med önskan om att JO, med sin expertis på området, skulle undersöka, av oss hävdade rådighetsinskränkningar, likväl andra i grundlagens mening otillåtna intrång i våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, löpande under en process vilken pågått, i väl över tolv, (12), år.
Hej,
Vi tackar JO, för att ha tagit sig tid att läsa vår framställan, daterad 2024-12-31, med rubricerat dnr. Jag, Roy, bekantgör, att jag ensam ansvarar för innehållet i denna medborgaryttring, och då jag inte ser vad JO kan säga, vilket JO inte redan gjort, lämnar jag JO att valfritt svara.
För övrigt upplevdes JO:s beslut, som utomordentligt knepigt, skakigt och utfallet en fulländad;
Besvikelse
och det på ett antal olika plan. Den största desillusionen åstadkom det uppenbara godtycket beslutet baserats på. Förvaltningsbeslut ska ha stöd i lag och att godtycke ska vara förbjudet inom unionen, så är det, i vart fall bestämt. Vi vände oss, naturligtvis till JO, med förhoppning om att staten skulle göra det rätta, inte det lätta, men mest för att det inte klart framgår när medborgarna ”uttömt nationella möjligheter” till ”effektiva rättsmedel”, vilket blir problematiskt, eftersom inga ”effektiva rättsmedel”, i unionsrättslig mening erbjuds i Sverige. Beslutets futtiga och fattiga referat, och bra mycket futtigare och fattigare, därtill begreppsmässigt obegripliga motiveringar överraskade mig storligen. Jag förväntade mig samma elaborerade historik, logiska tolkning av lagrum och fyndiga formuleringar, JO presterade på 1970- och 1980-talen, vilka jag läste med stor behållning, då det begav sig. Skyddet staten skaffat sig med JO var/är så pass fenomenalt, att det på 1970-talet föranledde mig till en nödrimmad ramsa, och inte mindre nödrimmad uppdatering 2025;
JO, jo-jo tack! JO, jo-jo tack!
Fack 100 Mycket snack
Stockholm. i Stockholm.
Ingen åtgärd. Ärendet avslutas.
Med ramsorna avses, inget illasinnat påhopp eller nedsättande omdöme av Riksdagens JO- och JK-ämbeten, inte heller är det ämnat att peka finger åt någon medarbetare. Jag ”only ”enjoying”, den generösa, ”Margin of Appreciation”, EU-rätten lämnar för att häckla staten och samhället eller hellre etablissemanget. Ironisk kritik, yttrandefrihet och min värdighet är vad vapen jag förfogar över sedan staten ryckt mattan under våra fötter, vilket gjort oss helt och hållet utsatta och försvarslösa, genom att förvägra oss, just vår tillerkända rätt till, ”effektiva rättsmedel”. Detta får således JO tåla, då ämbetets namn, associeras med rättvisa, eller ja, i vart fall, en gång gjorde.
Konspirationer
existerar förvisso, men teorierna är mest nys, men hade jag tillhört en dylik subkultur hade jag helt övertygad, sannolikt gjort gällande att ärendets handläggning, beslutsunderlag samt beslut handlagts av en Chatbot, eller AI-modell. En AI-modell med lika stora som uppenbara brister i maskininlärningen, vilket får dem att, som det kallas; hallucinera. Det leder till, att när jag nu ställer, de ostridigt riktiga uppgifter, om flera förekommande, otillåtna åtgärder, vi lämnade i framställan till Rikets Justitieombudsman, vid sidan av dennes beslutet,blir jag inte helt övertygad om att tokstollarna skulle ha fel i detta fall. Det går med ett visst mått av säkerhet, iofs avgöra med digitala forensiska metoder, men det faller utanför ramen för denna medborgaryttring.
Begrepp
som Justitieombudsman och senior rättssakkunnig, innebär för mig; rättspatos och en beundransvärd lagfarenhet, vilket föreliggande beslut fullkomligt saknar. Medan jag förstår vad den seniora rättssakkunniga handläggaren avser med beslutets något kryptiska andra stycke, avseende ”Klagomål från enskilda…”, är det en utomordentligt klen tröst, jämfört med min bild av Sverige. Jag har alltid sett fosterlandet som en statsbildning, värdigt sitt folk och tradition och vilken verkligen konstruktivt och vuxet iklär sig det ansvar och lever upp till de krav som följer av EU-medlemskapet och de internationella folkrättsliga konventioner Sverige ratificerat, och vilket de höga fördragsslutande parterna förbundit sig att realisera. Visserligen inser jag att det totala och nesliga debacle, förvaltningen inklusive domstolar, själva drog på staten, i vårt ärende, verifierat av deras egna dokument, är ett obekvämt läge. En inte alldeles lätt fråga, samt grannlaga uppgift att hantera. Emellertid; att helt sonika blunda för det allmännas bitvis grova åsidosättande av Grundlagen, likväl rättsstatens principer, och därtill låtsas som om att förfarandet skulle vara tillåtligt, verkar ganska magstarkt, lite väl magstarkt.
Det Ter Sig
för mig som svensk synnerligen främmande att en jurist, tillika senior rättssakkunnig bara ser mellan fingrarna på illegala och orättfärdiga egendomsberövanden, i vårt fall motsvarande hälften av min årliga pension, vilket förövrigt näppeligen respekterar Stadgans krav på äldres skydd. Handläggaren tror sig kunna kurera förhållandet med diskreta propåer. Medan jag inte helt dömer ut diskreta propåer, vilket kanske var ett smart sätt att regera före 1995, är vi inte där nu. Jämfört med, 1970-1980, har JO-ämbetet inte bara genomgått en kvalitetssänkning, det är en frapperande kvalitetsavveckling, som ägt rum. En stark demokrati och rättsstat, hanterar inte dylikt ärende på det sättet. Vilket vid närmare eftertanke, får mig att skrota tanken på AI-modellen, då den visserligen kan hallucinera, men sällan totalt spåra ur.
Rättsstaten
tar resolut tag i saker och ting, reder ut trasslet, kompenserar eventuella rättsförluster, och därmed är det; slutsnackat! Man kan vända blad, och gå vidare, istället för att vi ska fastna i och älta och dra statens oförrätter, i en fruktlös, resurskrävande och psykiskt tröttande lång, långbänk. Det är varken meningsfullt eller schysst att låta medborgarna stånga sig blodiga mot enskilda tjänstemäns fördomar, vantolkningar och omotiverat tjuriga motstånd, de är ju inte ens valda. Men det är ju det här med rättsstaten som spökar, eller snarare den, 1995, avsiktligt misslyckade installationen av den samma. Min retorik är förvisso likväl avsiktlig, men handen på hjärtat; det svenska styresskicket har inte hämtat någon större inspiration, varken i rättsstatens principer eller i de mänskliga rättigheterna. Skjut inte mig! Jag är blott en ringa budbärare av påbudet, som det formuleras av JO:s och JK:s, kollegor i IMR, d.v.s. Institutet för Mänskliga Rättigheter. Ur IMR:s årsrapport för 2025;
Respekt för rättsstatens principer är en grundläggande förutsättning för genomförandet
av de mänskliga rättigheterna. Det ska finnas en tydlig maktdelning mellan regering,
domstol och riksdag. Godtycklig maktutövning ska motverkas och förbjudas.
Lagstiftningsprocessen ska vara öppen, pluralistisk och demokratisk. Beslut som fattas
av myndigheter ska vara transparenta. Individer ska kunna utkräva sina rättigheter
utifrån de beslut som ges. Enskilda ska få ett effektivt rättsligt skydd genom att ha
tillgång till rättslig prövning av oberoende och opartiska domstolar.
Detta budskap, liksom i princip, hela årsrapporten upprepar IMR för tredje året i rad, och lär gissningsvis så göra, i många, många år framgent, om inte Sverige kommer tillrätta med den obefintliga maktdelningen. Hur det ska gå till, då IMR inte ens får återkoppling från staten på sitt arbete, är inte lätt att förstå. Här ska inflikas att godtycklig maktutövning redan är förbjuden inom unionen. Så, det är sannerligen mycket snack i Stockholm, och ingen verkstad, för jag kan inte upptäcka att något av det ovanstående villkoren för rättsstatens existens, eller behandling och kommunikation med medborgarna respekteras. Det är näppeligen hållbart och var så säkra; Kommissionen och Rådet kommer programenligt, öka pressen på Sverige, att hedra och efterleva, pacta sunt servanda, (Avtal ska hållas”). Skjut inte mig! Jag är blott…
Oberoende
är nyckelordet i denna kontext, och begreppet sannolikt det bäst kända, debatterade och, analyserade, rekvisit inom den svenska juridiska gemenskapen, någonsin. Som bekant förefaller ämnet fortsatt stundtals aktualiseras. Justitiedepartementet experimenterar, testar och prövar, olika likvärdiga alternativ. Men det tänkta och eftersträvade oberoendet verkar utebli, verkar vara flyktigt och svårfångat, och kan troligtvis endast uppnås med; ”… en tydlig maktdelning mellan regering, domstol och riksdag”. Fram till dess denna tydliga maktdelning genomförs, förstår jag inte riktigt JO:s roll, då varenda svensk från barnsben får lära sig att det inte går att sitta på två stolar samtidigt. Det råder inga, som helst tvivel om att, IMR likt JO och JK, knappast äger något reellt oberoende och hänvisar åter till IMR:s årsrapport 2025;
Samtidigt åtföljdes ackrediteringen av ett antal rekommendationer om åtgärder som
behövs för att ytterligare stärka institutets ställning, inte minst i fråga om
oberoendet i förhållande till regeringen.
Därmed inte sagt att dessa personer skulle sakna heder, integritet, eller kompetens, vilket är egenskaper som, naturligtvis existerar i sin egen rätt, men oberoende, är personerna icke. Tvärtom, är beroendet komplett, från utkomst till karriär, och man biter inte den hand som föder en! Då, min medborgerliga röst effektivt strypts till tystnad, då mina ord, argument och yrkanden sopats under mattan som irrelevanta dammråttor, lånar jag av IMR, vad jag länge förfäktat; förklaringen till den nuvarande ordningen;
En återkommande kritik i de tre skandinaviska länderna [Sverige, Norge, Danmark, min not.] är att de mänskliga rättigheterna inkräktar på och begränsar det politiska handlings-utrymmet. Ibland talas det om en juridifiering av politiken. Undersökningen tyder dock på att det finns ett svagt stöd för denna kritik.
Nonsens
uppfattningen att de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna begränsar statens manöverutrymme och samhällsutvecklingen i stort, är tvivelsutan rent nonsens! Det förhåller sig precis tvärtom, vilket likväl är kärnan och den bärande tanken bakom de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, eftersom myndigheters och statens handlingsutrymme, självfallet ökar proportionellt mot lojala medborgare, vilka därtill skulle bli än lojalare, om RF (2010), ”fullt ut” tillämpades på det sätt lagstiftarna avsåg. Ambitionen, om den ens funnits, stötte tydligen på patrull genom den falang inom makteliten, vilka ännu aldrig behandlat rättighetsfrågor, utan att per omgående resa krav på omfattande begränsningsmöjligheter. De borde väl, istället upplysa om det ansvar och de skyldigheter vilka av tvingande nödvändighet följer med rättigheter och vilka är lika viktiga att känna till som dessa?
Trams
uppfattningen att domstolar avgör politiska spörsmål eller juridifierar politiken är tveklöst kvalificerat trams, då domare inte tillåts ta politiska beslut, den befogenheten har Grundlagen vikt åt Riksdagen. Domstolar och domare är däremot av samma Grundlag förpliktade och därtill försedda med erforderlig befogenhet att avgöra huruvida myndigheters och andra beslutsfattares åtgärder strider mot Grundlag eller inte, vilket enligt doktrinen inte ska ha ett spår med politiska överväganden att skaffa. Dessvärre visar fullkomligt chockartade uppgifter i, IMR:s Årsrapport 2025, om att fler än nio av tio medborgare, vilka inför domstol gör gällande intrång förlorar sina mål. Denna osannolika disproportion, talar givetvis för, att inget annat än, extrem bias och otillbörlig politisk hänsyn, spelar ut i denna kontext. Förfarandet verkar föga konstitutionellt, snarare krisande desperat. De blir i alla händelser svårt, att uppfatta på vilket sätt domstolarna kommer den utsatte medborgaren till undsättning i rättsstatlig mening, då staten avsiktligt eller oavsiktligt begår intrång i enskildas intressen. Det är således inte mycket till läge att gilla, men det är, helt enkelt, så här det ser ut. Dessutom är Moder Svea suverän nog att begå hur många fördragsöverträdelser och intrång hon gitter, men, jag är rädd att det kommer att komma surt efter och ända med förskräckelse i ECtHR och i Curian. Det ligger för närvarande fler fall i väntan på förhandling hos ECtHR, än vad Domstolen avhandlat med Sverige som ena part, sedan 1985, vilket visserligen är ett paradigmskifte men kanske inte vad Tidögänget avsåg. Det är, vidare lika förbluffande för mig, att;
Anders Eka
och dennes team av grundlagsutredare inte hedras för sitt synnerligen nogsamma, omfattande och grundliga arbete med, att omarbeta, reformera och modernisera RF, genom att tillämpa den. Eka framstår i mina ögon som en oförtröttlig och makalös jurist, med fokus på väsentligheterna. Han är likväl er näste, kollega, vilken jag menar och anser, till skillnad från JO, fullt ut förstår rättsstatskonceptet, och visar med hela handen på en framkomligt väg genom att Grundlagsutredningen, äntligen efter 202 år reformerade vår tandlösa, slumrande och för medborgarna värdelösa Grundlag, till en stålhandske. Den stålhandske, det lagkunniga teamet bakom Grundlagsutredningen skapade, förvandlas tillsammans med EKMR och den numer alltid gällande Stadgan, till en veritabel pansarnäve. Dessa tre regelverk utgör ett mycket starkt lag och bildar Sveriges författning, vilken bättre klär som;
Konstitutionen
Det verkar som RF (2010), blev alltför generös för makteliten smak, och det är skälet till att domstolarna inte tillämpar Grundlagen. Inte minst detta visar Ekas storhet och vad som mest imponerat mig och skälet till min stora respekt och beundran för justitierådet. Med de givna förutsättningar Grundlagsutredningen gavs, med utredarnas lojalitet till lagen, och att Eka, i princip, la åt sidan varje ovidkommande hänsyn, kunde slutprodukten, RF (2010), inte gärna bli något annat. Eka fick tydligtvis motta orättfärdig och osaklig kritik, för sitt förhållningssätt, i det att rättigheterna påstods vara alltför generöst utformade och erbjudna, med alltför små och otillräckliga begränsningsmöjligheter. Men jag håller före, att den skadliga, osunda och ovärdiga begränsningsivern däremot, är ett förhållningssätt, värt att kritisera. Om än behäftad med vissa skönhetsfel gjorde ikraftträdandet av RF (2010), den 1 januari 2011, mig mäkta stolt, övermåttan stolt.
Ögonblicket jag väntat på i nästan fyrtio år, då det är ett av de viktigaste, om inte det viktigaste datumet i svenska folkets historia. Wilhelm Moberg, hade varit lika stolt. När jag, anar och ser Ekas hand och ande, hans lagfarenhet och knivskarpa logik, bakom Grundlagen, känns det solitt, känns bra med en empatisk lagstiftning. Jag skulle som medborgare definitivt känna mig trygg om RF, EKMR och Stadgan verkligen konsekvent tillämpades och Anders Ekas storhet kommer att en dag att erkännas och han kommer att odödliggöras som en sann svensk folkhjälte.
Stoltheten
och förtjusningen, var i det närmaste total och gränslös, över att mitt älskade fosterland, Nationen Sverige, de facto hade antagit en för svenska förhållanden ovanligt modern lag, åtminstone godtagbart moderniserad dito. Därtill i processen utmanat en på området; medborgerliga rättigheter, ganska rigid, eller ja, egentligen förstenad rättstradition och ersatt den med en aktiv Grundlag. Ett regelverk vars bestämmelser och lagrum enligt sin egen uttryckliga befogenhet skulle vara tillåtna och möjliga att genom direkt effekt, åberopa i våra domstolar. Denna lycka förbyttes dock strax till måttlös förvåning, tillfällig, men oerhörd förstämning. Smärtan av Sveriges nästa, i en lång radda av svek, blev relativt kraftig trots att jag, vid detta laget borde vara immun mot statens svikliga, uppträdande och okamratliga agerande.
Fortsättning följer…
Lämna ett svar