Kommentar
Här fortsätter storyn om JO-ämbetets, nästa onödiga debacle, vars sanslösa beslut förorsakat, synnerligen förödande och fullständigt oacceptabla konsekvenser för mig och fru P, två vanliga medborgare, utan egen förskyllan till det elände, vilket orättvist drabbat oss. Läs och förundras över orättvisans anatomi, om Staten & Co:s fördomar, som motor för bias, och häst, med vilken vi medborgare topprids, och med vars hjälp Staten & Co rider spärr mot våra fri- och rättigheter.
Demokratur
nämnde Wilhelm Moberg Sverige, för sextio år sedan, i år. Jag minns den uppståndelse Mobergs artikel skapade mycket väl. Om jag jämför Sverige då och nu, tycks vi, sitta fast där och har inte ens kommit ur startblocket ännu, medan jämförbara länder inom EU, vilka tidigare ansågs politiskt underutvecklade, föga folkligt representerade, och svårligen välfärdsstater, med tillämpning av den moderna och dynamiska lagstiftningen, kutat förbi oss och tagit sig en bra bit på väg mot att fullt ut realisera rättsstaten. Härvidlag förstår jag ingenting! Är det inte vi, Sverige, som ska ligga i framkant, åtminstone på områdena; grundläggande fri- och rättigheter, jämlikhet, arbetsrätt, arbetsmiljö, och miljö, för att nämna några? Varför gör vi inte det? Är det av den anledning, vilken skrämmer mig, d.v.s. att statsmakterna inte förstår rättigheter och lägger därför en avsevärd vikt vid, och spiller alltför mycket krut, på ovidkommande omständigheter och oaktat bättre vetande låter dessa styra en policy, vilken envetet låst fast sig vid någon upplevd nytta av begränsningar och förbud, trots att;
Nyttan
av att kunna begränsa en rättighet, generellt är högst marginell, utom vid ett försvinnande få osannolika speciella situationer, vilket är oproblematiskt. Vad som däremot är rejält knepigt är att bakåtsträvare inom makteliten stänger dörren för utökade fri- och rättigheter. Genom sin ogenomtänkta begränsningsiver av de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, hindras Unionsrättens, sannerligen generösa erbjudande, till medlemsländerna, att utöka rättigheterna lika generöst till sina respektive medborgare. Detta innebär att nyttan för oss medborgare av bakåtsträvares inställning och aktiva motstånd mot våra på alla sätt enkelt begränsningsbara rättigheter, måste anses vara obefintlig och därmed odemokratisk. Jag vågar t.o.m. hävda att den presterade nyttan hade fått USA:s tredje president Thomas Jefferson, (1743-1826), att genast rekommendera ett snabbt och smidigt byte av ett uppenbart inkapabelt och därmed, ett för sitt syfte, destruktiv enhet. Det är givetvis en smal sak, att verkställa i ett maktdelningsupplägg, med tre autonoma maktpoler, där två poler, vid behov kan korrigera den tredje eller dämpa effekterna av dennes missförvaltning. Är det verkligen rätt och rimligt att den möjligheten, och säkerhetsventilen helt saknas, i Sverige?
Till Väktare
över och värn för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter har rättsstaten utsett tillsynsmyndigheter och domstolar. Det är sålunda inte enbart ett tungt och stort ansvar, vilket vilar, på er, utan det är självfallet en avundsvärd ära, av historisk betydelse, för utan styrets medverkan finns inga rättigheter. Det är logiskt att Rättsstaten räknar med att just jurister är lämpade, att hjälpa till att undvika illusoriska och ineffektiva rättigheter, vilket Rättsstaten lovat och räknar med att juristernas lagmoral tillser att rättigheterna verkligen kommer medborgarna till del, och att det sker på de villkor dessa rättigheter uttryckligen stadgar. Rättsstaten räknar likväl med att jurister, i rollen som statens representanter för de mänskliga rättigheterna och medborgerliga friheterna, ska äga rutin och lagkunskap för att kunna försvara dessa och motverka otillbörlig påverkan av medborgarna. Jag ställer mig dock skeptisk, till rättsstatens uppfattning om att respekten för juridiken verkligen får den avsedda effekten. Det visar, med all önskvärd tydlighet den seniora rättssakkunnigas besynnerliga beslut, samt på våra erfarenheter under den tolvåriga processen. Erfarenheter, vilka målar en helt annan, dystrare bild av jurister, låt vara, statliga sådana, som förstärks av det märkliga öde och äventyr vår inlaga till JO, hamnade i. Handläggningen den stackars inlagan råkade ut för, minner mer om ett rejält kok stryk, än en korrekt laganalys.
Väl Att Märka
är att vi, i vår inlaga till JO uttryckligen angav att vi själva ombesörjer lösningar på våra problem, vi bad inte om hjälp, utan uttryckte bara en förhoppning om att JO skulle hitta tid för, att med sin konstitutionella expertis titta lite närmare på de verkligt skakiga rättsfall vi refererade till i inlagan. Men den seniora rättssakkunniga saknade tydligen konstitutionell expertis, eftersom vi förblivit svar förutan. Medan vi, som sagt inte bad om support, kom likväl resultatet av JO:s uppenbart ytliga utredning och tveksamma ansträngningar som en örfil och kraftigt knytnävsslag mot solarplexus. Den seniora rättssakkunnigas slutsats är tagen ur intet, bygger på samma tomma hitta-på-tema, och dennas lagstöd förefaller något darrigt. Handläggaren utmanar och frestar svårt, min fasta föresats att låta mig vägledas av och visa Värdighet. Jag vet rakt inte vad man ska/kan kalla en förmodat erfaren jurist, vilken tagit del av tjugotvå A4-sidor innehållande en kronologiskt förteckning, i allt väsentligt, en diger katalog över verifierade och fullt bevisade intrång, överträdelser och formaliafel, och inte tycker det är speciellt konstigt.
Katalogen
inkluderar därtill flera typer av rådighetsinskränkningar, och en häpnadsväckande indifferens för oss lika mycket som för folkrätten. Den seniora rättssakkunnigas agerande förefaller sakna nödvändig förankring i verkligheten, vilket definitivt framkommer i dennas beskrivning av den något komplexa situationen, på följande sätt;
”Det som har kommit fram ger inte anledning att gå vidare med anmälan”.
Utsagan ger däremot anledning att fundera på vem eller vilka, som inte skulle tycka att det är, minst sagt, jättekonstigt att bara strunta i en katalog över intrång och överträdelser, vilken inkluderar; grova åsidosättanden av obligatoriska proportionalitetsavvägningar, ogiltiga förbud och otillåtna förelägganden, fördragsbrott, icke-fördragskonforma avvikelser, förvägrad kontradiktorisk rättighet, felaktiga förelägganden vid äventyr av vite och illegala vitesdomar, och mer. Jag tittade klentroget på meningen, trodde jag läst fel. Tittade igen och såg de tjugotvå sidorna till JO, framför mig tillsammans med den totalt disparata meningen. Upplevelsen var så sjukt groteskt och verklighetsfrämmande, att den måste ha triggat något nervcentra, för reaktionen, blev, att jag började spontant flabba. Samtidigt funderade jag på hurvida en stå-upp-komiker, med en sketch på detta tema hade fått publiken att skratta hela kvällen? Inte helt omöjligt med en punchline-vänlig design, och magnifika kontrast, vilken ligger i att tyngden av våra argument, går JO, fullständigt förbi. Rätt TikTokad tippar jag att det digitala inlägget faktiskt kan bli viralt. Dessutom är det högst tveksamt om ECtHR och Curian skulle se saken på samma sätt som JO. Men här och nu är det bara;
Sjukt Galet
då vi under hela den tolvåriga processen och fram till idag näppeligen begått några brott! Inte heller, i något annat avseende, gjort minsta fel, men vi straffas gång på gång, kontinuerligt, och staten begår ytterligare ett antal justitiemord, vilka staplas på hög!
Rättsstaten agerar inte, på detta sätt, ens mot dem, vilka verkligen begått brott, däri ligger Stadgans artikel 1, Värdighet, vilken är unionens grundbult.
Visserligen befinner sig den seniora rättssakkunniga handläggarens aktier, för min del, i fritt fall, men det är likafullt tråkigt och illa, att denna agerade obetänksamt, och lämnade en formidabel blotta för världens ondska och Lede Fi, att exploatera. Främmande makts anti-svenska aktiviteter drabbar oss medborgare lika illa som staten. Därför verkar den seniora rättssakkunniga handläggarens beslut likväl något oansvarigt, med tanke på ämbetet och dagens situation, på nätet, och i kommentarstrådarnas ovärdiga behandling av allt och alla. Skulle den seniora rättssakkunniga handläggaren p.g.a. sitt omöjliga beslut, dra på sig spott och spe, samt hat, har denna endast sig själv att klandra. Jag ämnar i alla händelser, som vanligt, varken bistå med objekt att spy hat och galla över, eller ge anledning till ett sådant vidrigt beteende genom, att aldrig nämna några handläggares namn.
Föga Impad
är en kort, och koncis kommentar, jag fäller avseende den seniora rättssakkunniga hand-läggarens, rättssakkunskap. Den förefaller vara något ihålig eller hellre ringrostig, behäftad med luckor och ligger några uppdateringar efter. Och när jag läser motiveringen, eller ja, taggmolnet av knepiga motiveringar till det lika knepiga beslutet, återkommer den kusliga och otrevliga, AI-känslan starkt. Det behöver inte betyda att en AI-modell faktiskt använts oaktat många AI-symptom finns i JO:s Information, och märks, främst på uppställningens layout, på ett lillgammalt uttrycksätt och val av ord. Sedan förbryllar den tillgängliga statistiken och matten mig. Vår inlaga skickades in på förra årets sista dag och sista stund, och fick dnr. 11XXX-2024, vilket innebär att JO hade en arbetsbörda på ca 47 ärenden per dag och betade av ca 6 ärenden i timmen, vilket ger varje ärende, mellan tumme och pekfinger, en behandlingstid på tio minuter.
Tio Minuter
ska således räcka till att läsa in sig på ärendet, skapa ett projekt, konsultera lagstiftning i det aktuella ärendet, skriva ett beslut, skriva ut infon, gå till projektledningsmötet eller avdelnings-chefen för redovisning och tillstånd att skick beslut och info. Det verkar lite tight, men bevisar endast det, då jag inte kan följa upp med att leda förekomsten av AI i bevis. Dock tyder siffrorna på ett system i olag. Jag menar, att det näppeligen är möjligt, att fler än elva tusen medborgare, skulle ha tillställt JO felaktiga och ogiltiga dokument, med formaliafel, och övriga brister. Allihop? Det är fullständigt uteslutet! Urvalsmetoden förefaller bygga på att Fru Fortuna ges, Fru Justitias uppgift att fördela den resterande rättvisan, sedan merparten ärenden förpassats till det runda arkivet. Sannolikt p.g.a. påtaglig arbetsbörda, men FEU är tydlig med att staten har att skaffa fram resurser för att upprätthålla viktiga funktioner, speciellt sådana, vilka rör medborgarnas rättigheter. Från min gräsrotshorisont tycks vi hela tiden röra oss i riktning från rättsstaten, knappast mot.
Matten
visar likväl, att AI är ett högst önskvärt verktyg alla byråkratier drömmer om, också det oproblematiskt, det skulle spara stora resurser, underlätta urtråkiga arbetsuppgifter och uträtta mycket mer av nyttiga uppdrag. Men mig veterligt existerar ännu ingen väl skolad och tillräckligt väluppfostrad AI-modell, till vilken det skulle kunna gå att anförtro människors vård och administration. Det går knappast att använda gratisversionerna av AI-modellerna eller ett AI-konto, utan det krävs en dedikerad AI-modell, vilken i huvudsak är tränad med maskininlärning på det sociala område, inom viket modellen ska tjänstgöra. Annars går det illa, lika illa som i vårt fall. Den intelligenta digitala slaven ligger sannolikt några år bort, om man inte kan få upp hårdvarans läs- och skrivhastighet. Utöver dessa stora utmaningar är AI-algoritmer ganska avancerade kodövningar, så jag släpper AI-biten och läser vidare.
Info om JO:s beslut
JO tar emot ett stort antal anmälningar per år. Alla anmälningar granskas av sakkunniga jurister och en bedömning görs av om ärendet ska utredas eller inte. De flesta utreds inte.
Att JO inte går vidare med en anmälan, dvs. att den skrivs av, beror ofta på något av följande:
Anmälan gäller missnöje med en domstols avgörande eller en myndighets beslut. JO kan inte ändra en dom eller ett beslut. Sådana avgöranden kan dessutom ofta överklagas till en högre instans och JO:s prövning ska inte ersätta detta.
Anmälan gäller något som en annan myndighet kan utreda eller har utrett. JO:s granskning ska inte ersätta den tillsyn och rättstillämpning som andra myndigheter ska sköta.
Sådant som inträffat för mer än två år sedan utreds i princip inte.
Anmälan gäller någon som inte omfattas av JO:s tillsyn. Det är i princip bara myndigheter och deras anställda som står under JO:s tillsyn.
Anmälan är opreciserad eller för otydlig.
Det har inte kommit fram något annat än att den som anmälts i väsentliga delar har handlat på ett korrekt sätt eller så har myndigheten själv redan rättat till det anmälda missförhållandet.
Det finns inte tillräcklig anledning för JO att ta upp ärendet, trots att gällande regler inte har följts i alla delar.
JO beslutar inte om skadestånd och ger inte heller rättsliga råd.
När jag hade läst JO:s Information, ett antal, eller 10-12, gånger ropade jag spontant rakt ut;
– OK! Och vad ska vi då med JO till?
– Va? Sa fru P.
– Jo, jag sa… äh! Det spelar ingen roll…
– OK! Det spelar, alltså ingen roll? Upprepade frun.
– Japp! Eller Nä!
Spelar Roll
att JO finns – eller? Kanske, inte längre, i vart fall inte, i nuvarande form, då tyngdpunkten i Justitieombudsmannens funktion, över tid, tydligtvis glidit från justitie till ombudsman och nyttan av ämbetets verksamhet, endast förefaller komma staten till del.
Därmed förfelas en ursprunglig synnerligen progressiv svensk förvaltningsidé, vilken blivit råmodell för ett antal demokratier, som en rättsstatlig kontrollfunktion. Kontrollen avser alltid hurvida styrets och förvaltningens beslut och åtgärder är förenliga med gällande lagstiftning, därav justitie. Men redan i första undantag skickar denna märkliga signaler med;
Anmälan gäller missnöje med en domstols avgörande eller en myndighets beslut. JO kan inte ändra en dom eller ett beslut. Sådana avgöranden kan dessutom ofta överklagas till en högre instans och JO:s prövning ska inte ersätta detta.
Nej, och det är ej heller på det sätt, systemet är tänkt att fungera. JO bedömer endast om domstolen eller myndigheten hanterat den utmanade domen eller beslutet, i enlighet med gällande rätt? Om så inte skett, är det tänkt att den anmärkning JO då fäller, ska i kraft av JO-ämbetets tyngd och respekt för lagen beaktas av den felande domstolen eller myndigheten, och leda till korrigering. Skrivningen skvallrar, emellertid, om att systemet klappat ihop, då de felande myndigheterna och domstolarna, inte längre verkar bry sig om JO:s anmärkningar. Och redan i det första undantagets sista mening slår handläggaren en präktig tankevurpa, i det att JO tvärtom, oftast är sista instans, sista chans, sista halmstrået medborgaren förtvivlat greppar efter för att begränsa rättsförlusten. Inte heller i det andra undantaget blir det rätt, då systemet inte är avsett att spela ut på det sätt handläggaren beskriver;
Anmälan gäller något som en annan myndighet kan utreda eller har utrett. JO:s granskning ska inte ersätta den tillsyn och rättstillämpning som andra myndigheter ska sköta.
Nej, men JO:s tillsyn ska bedöma hurvida andra myndigheter hanterat sina respektive tillsynsuppdrag och rättstillämpning enligt praxis, om så inte skett, är det tänkt att den anmärkning JO då fäller, i kraft av JO-ämbetets tyngd och respekt för lagen ska beaktas av den felande myndigheten, och leda till korrigering, eller ja, det funkar visst inte. Retoriskt? Ja, men skyll inte på mig, blottan bjöd er seniora rättssakkunniga på. Handläggarens femte undantag;
Anmälan är opreciserad eller för otydlig.
Är, minst sagt, ovidkommande, eftersom vår inlaga tveklöst, varken är ”opreciserad”, eller ”otydlig”, utan tvärtom, i högsta grad en detaljerad och klargörande skrivelse. Däremot, av de synnerligen opreciserade och otydliga motiveringarna formulerar sig frågan själv; Har den seniora rättssakkunniga verkligen läst vår inlaga? Det sjunde undantaget;
Det finns inte tillräcklig anledning för JO att ta upp ärendet, trots att gällande regler inte har följts i alla delar.
är lika ovidkommande som det femte, då det i vårt fall handlar om, att gällande regler överhuvud inte följts, inte i någon del. Men den seniora rättssakkunniges beslut;
Friskriver
JO från varje sin uppgift, friskriver JO från all formalia, friskriver JO från laglydnad. Självskrivet, radar invändningarna upp sig på led. Ostridigt är att JO:s, tillsyn ska bygga på rättsstatens principer, vilka inte accepterar, ”lex specialis”, och ska sålunda verka under lagarna, där Grundlagen sätter ramarna och anvisar staten de grundläggande principer, den i sin maktutövning har att iaktta. Härvidlag ska inflikas, att sedan Riksdagen till Bryssel lämnat det sista av vår jurisdiktion, förutom över statsskickets grunder, är unionsrätten gällande rätt vid all rättstillämpning, vid varje myndighetsutövning. Nu gäller dessutom den omvända ordningen, att svensk lag, vilken inte redan transponerats eller transformerats till unionsrätt, ska likväl tolkas i enlighet därmed, eller fördragskonformt.
Den seniora rättssakkunniges beslut är oacceptabelt, och ogiltigt i kraft av de fundamentala brister avgörandet uppvisar, där jag inte kan avgöra vilket är det allvarligaste åsidosättandet av;
Legalitetskravet
vilket innebär att förvaltningsbeslut ska bottna i en av Riksdagen stiftad lag, eller av Kommissionen, Rådet, eller Parlamentet stiftad rättsakt. Det förefinns sannolikt ingen lag eller rättsakt vilken ger en förvaltningsmyndighet större befogenheter än unionen, eller
Proportionalitetsprincipen
vilken är en fördragsbestämmelse i enlighet med FEU, artikel 5(4) och således ett obligatorium. Kommissionen, Rådet, Parlamentet och EU:s hela överbyggnad respekterar alla, denna för den europeiska gemenskapens centrala princip. Sverige är inte undantagen från skyldighet att respektera principen. Hur detta verktyg ska användas, framgår av EU-fördragen. Jag minns formalia som absolut, under det förra styrelseskicket, d.v.s. före 1995, då missad formalia betydde Game Over för medborgarnas ärenden. Samma formalia är nu tydligtvis oviktig, vilket rättsstaten, vars ryggrad formalia är, näppeligen har eller någonsin kommer att godkänna eller tillåta. När det kommer till proportionalitetsprincipen återfinns, den numer snart när på varje rättsområde, varför dess betydelse måste anses oomstritt. Den seniora rättssakkunniges beslut bär inte ens avlägsna spår av någon som helst form av intresseavvägning, JO:s kvalitetssäkring måste därtill ha klickat, då beslutet borde ha strandat där, till dess utfärdaren eller kvalitetssäkringen avhjälp bristen, som lagen föreskriver. Då korrigering av den seniora rättssakkunniges beslut ej skett, har det renderat sig ogiltigt. Eller mer korrekt, kommer aldrig förklaras giltig av de europeiska domstolarna, vilket är samma sak, skillnaden är att det senare alternativet är det, bra mycket dyrare. Det är möjligt att en myndighets åsidosättande av proportionalitetsavvägningen, inte längre ger förtur i ECtHR. Men Domstolen ser allvarligt på denna typ av fördragsbrott. Tillräckligt allvarligt, att det fortfarande är en säker väg mot fällande dom, och all vidare diskurs, egentligen obehövlig, men för vår, min, fru P och medmedborgarnas skull är det viktigt att jag gör min röst hörd, vilket leder oss till nästa invändning;
Fortsättning följer…
Lämna ett svar