Kommentar

Och här följer sista delen av den högst märkliga storyn och uppräkningen av skäl, vilka gör JO:s beslut till ett skolexempel på vad Staten & Co, inte ska ägna sig åt, försöka på alla sätt undvika, eftersom det är lag. Denna bestämmelse ålägger Staten att genomföra positiva åtgärder för att säkerställa, att staten inte begår intrång i och överträdelser av enskildas privata intressen, samt att medborgarna, verkligen kommer i åtnjutande av sina rättigheter. Av reella och icke-illusoriska sådana, vill säga! Dåså, åker vi!

Motiveringsskyldighet

medveten om att det inte är speciellt snällt, vilket å andra sidan den seniora rättssakkunnigas beslut inte heller är, måste likväl frågan ställas; är det meningen att vi ska ringa in lämpliga punkter i JO:s Information och gissa oss till resten av motiveringen – eller? Med JO:s status som domstol måste väl ändå den seniora rättssakkunniga, känna till vad motiveringsskyldigheten innebär? Den inkluderar, istället för att exkludera, hela kedjan av överväganden, fakta, och resonemang, vilka ska landa i en adekvat kausal motivering. Endast vissa anteckningar är undantagna. JO:s beslut saknar i allt väsentligt motivering, eller snarare motiveringar, då motivering, skulle lämnats för var och ett av de sju typfall av överträdelser vi beskrev i vår inlaga, eller ja, om Sverige fortfarande hedrar principen om likhet inför lagen, vill säga. Detta är ett svaghetstecken, högt upp i makthierarkin, vilket är nog så allvarligt. Det existerar inga objektiva skäl till varför medborgare ska låta sig nöjas med beslut av sämre kvalitet, från JO än vad den övriga förvaltningen ska leverera. Detta är illa skött, om alls, och vi går sömlöst till nästa berättigade invändning; 

Myndighetsutövning

gällande praxis från ECtHR och Curian, inklusive doktrinen, samt lagkommentarer, ger vid handen att beslutsfattaren, den seniora rättssakkunnige, med vår inlaga i hand, hade tre val;

   a) att avslöja eller åtminstone göra troligt att ex.vis Adobes grafikprogram, Photoshop ”tjänstgjort”, som protokollförare, vid ett antal domstolar, att inlagan är fake, eller att det annars förekommit fuffens, bluff & båg, vid tillkomsten av bevisen.

   b) vägra befatta sig med ärendet,

   c) i annat fall måste handläggaren av skäl, baserade på våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, godta vad vi gör gällande och agera i överensstämmelse med;

Solidaritetsklausulen

vilken som bekant inte endast förpliktar medlemsstaterna, att komma till varandras stöd och undsättning vid anfall och kris. Klausulen ålägger medlemsstaternas styren och förvaltningar, att hjälpa, stödja och solidariskt tillse att ge unionsrätten företräde, genomslag och tillämpning i sina respektive rättsordningar. Myndigheterna ska därtill hjälpa staten att fullgöra sina förpliktelser. Och vi hamnar på ruta ett, och den seniora rättssakkunniga handläggaren skulle, lika väl stå inför samma val;

”a) att avslöja eller åtminstone göra troligt att ex.vis Adobes grafikprogram…”, osv.

Det finns inga genvägar, där lagkrav inte generellt gäller. Riktigt så långt sträcker sig inte heller medlemsstaternas, ”Margin of Appreciation”. Det handlingsutrymmet kan dessutom endast påräknas, under den självklara förutsättningen att de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna beaktats och inte överträds. Listan över invändningar skulle kunna göras betydligt längre, men jag önskar hellre rikta uppmärksamhet på den seniora rättssakkunniges metoder och förfaranden vid sin handläggning av ärendet. Vänligen observera, att min kritik enbart riktas mot staten, personen bakom skrivningen har vi inget otal med, och har således mycket litet, inget med saken, att göra.

Handläggaren

Skriver i sitt åttonde och sista undantag;

JO beslutar inte om skadestånd och ger inte heller rättsliga råd.

Jag kan inte hjälpa, att jag småskrattande tänker, att vi varken efterfrågat eller hemställt om assistans avseende någondera dessa två frågor. Av uppenbara skäl, speciellt inte; ”… rättsliga råd”. Att infon likväl dyker upp i beslutet, måste väl innebära i att den seniora rättssakkunniga faktiskt missade att läsa inlagan? Eller möjligen skummat igenom texten. För om den seniora rättssakkunniga verkligen läst inlagan, noterat den olagliga vitesdomen, med påföljande otillåtna egendomsberövande, skulle det faktum självfallet löst ut solidaritetsklausulen och handläggaren, hade att ex officio med de befogenheter den seniora rättssakkunniga tilldelats korrigera missförvaltningen. I vart fall, efter bästa förmåga, försöka, men nej. Misstanken om att inlagan förblivit oläst förstärks av att endast två undantag i JO:s Information, kan relateras till vår inlaga varav den andra är;

Sådant som inträffat för mer än två år sedan utreds i princip inte.

”… i princip inte”. Men om ett sammanhängande skeende, av kränkningar, vilka pågått under tolv år, inte räcker som skäl för en prövning, vad krävs då? Den policyn är riktigt, riktigt dålig eller ska jag kanske skriva urusel? Urvalskriterierna verkar inte endast omoderna, orättvisa, och rättsosäkra, det måste väl betyda att inga ärenden överhuvud utreds? Att staten därutöver, i denna kontext, givit sig själv en bekvämligt kort preskriptionstid för egna fadäser, medan det näppeligen är fallet, med medborgarnas klavertramp, känns väl sådär.

För Övrigt,

är jag förvisso ingen smart jurist, men mitt intresse för juridik har bibringat mig en fast uppfattning om, att jurister är känsliga för, att saldot på rättvisans konto ska belastas med stora underskott. Den seniora rättssakkunnigas beslut visade hur pinigt fel jag hade, då dennas beslut tvärtom, visar att saldot för rättsförluster tillåter rejäla övertrasseringar, vilket likväl visar på ett system i olag, eftersom saldot ska vara, så nära noll som möjligt.

Oaktat

jag bara är en gammal knegare, tolkar jag lagstiftningen på följande sätt;

Då JO, trots allt, är en förvaltningsmyndighet, ska den; utreda ärenden i den utsträckning, som krävs, för att nå en materiellt godtagbart avslut, baserad på medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, tolkade till den drabbade medborgarens fördel. Företrädesvis; snabbt, smidigt och billigt. JO, eller snarare den seniora rättssakkunniga, uppfyller få eller inga av förvaltningslagens, FL (2017:900), krav. Vår berättigade förväntan på god förvaltning har, tvivelsutan, svårligen mötts. Vi har knappast heller kommit i åtnjutande av någon av de förmåner innehållet i 5 § och 6 §, FL, erbjuder och,  vilka är avsedda för och lämnade till medborgarnas stöd.

Våra duktigaste jurister och doktrinen har dömt ut mekanisk rättstillämpning, för den stora orättvisa och rättsosäkerhet, vilka där finns inbyggda. Detta aber har, knappast hindrat den seniora rättssakkunniga, att enligt min mening, anlägga just ett obönhörligt tuggande mekanisk synsätt, och ett lika oreflekterat tuggande mekaniskt förfarande, med katastrofala rättsverkningar och rättsförluster för oss.

Att en så pass, enligt vad JO själv hävdar, skicklig jurist inte finner något anmärkningsvärt med vårt fall, är bortom allt tvivel, synnerligen anmärkningsvärt, vilket förorsakade ett ögonblicks hissnande skräckkänsla hos mig, men den löstes upp av påföljande och befriande skratt över den fullständig abstrakta, absurda och verklighetsfrämmande situationen.

Att en så pass, enligt vad JO själv hävdar, skicklig jurist, aktivt engagerar sig för, att till synes, formligen stampa ut medborgares rättigheter, är sannerligen obegripligt, fett sjukt och saknar beröringspunkter med vad rättighetsjurister ska pyssla med. Det måste självfallet anses synnerligen anmärkningsvärt, att en konstitutionell tillsynsmyndighet, med uppgift att tillvarata de diminutiva medborgerliga rättigheter, vilka nu beviljas i Sverige, inte ens löser den, minst sagt, bagatellartade uppgiften.

Vidare undrar jag om den seniora rättssakkunniga, verkligen är medveten om hur många av RF:s paragrafer och EKMR:s, samt Stadgans artiklar denna obesvärat surfat över, för att nå föreliggande beslut? Förmodligen inte. Det är dock; åtskilliga, vilket läsarna av denna medborgaryttring, sannolikt har bättre häng och reda på, än jag, liksom vilka lagrum det rör sig om. Jag kan väl hinta med 2 kap. RF – Avdelning 1, artikel 1 TP 1 EKMR, och rättighets-artiklarna i Stadgan. Därutöver, läs gärna IMR:s årsrapport 2025, (Rekommenderas).

Sedan undrar jag om det verkligen är smart att bara vifta bort medborgares klagomål, och oro som lort, utan att lämna en ärlig förklaring, begriplig för vanligt folk. Jag är svensk. Och jag, för min del, håller orubbligt fast vid våra eviga värden, jag på barnsben lärde, därtill gav jag Värdighet topprioritet, då Stadgan introducerades 2009. Om jag än, diplomatiskt, men frankt talat, starkt, oerhört starkt, ogillar staten, just nu, och alternativet, fullir är utomordentligt frestande, överlåter jag med varm hand, det fusk, det innebär, åt vissa andra.

Min största fiende, är dock inte staten, det är tiden, annars ska jag nog veta råd att komma tillrätta med föreliggande rättviseproblem och tredskan och obstruktionen därtill, och det beaktande; fair play, värdighet, och inte minst våra uråldriga traditioner i denna kontext, vilka förpliktar. Och då avser jag inte Nyköpings Gästabud. Den biten bekymrar mig föga, det är värre att bearbeta sorgen över upptäckten att det älskade fosterlandet inte var; Nationen, inte var den vuxna kapabla statsbildning jag alltid önskat se, utan kunde tvivelsutan lika gärna vara nästa bananrepublik, kanske inte ens en folkdemokrati, snarare en fakedemokrati, som Belarus. Det gör mig oerhört nedstämd och sorgsen.

För Mig

som växte upp under materiellt goda förhållanden, där vi ungar inte saknade av vad vi behövde, och t.o.m. fick lite av vad vi önskade och ville, skaver det, skaver rejält. För mig som därtill, är en produkt av 1960- och 1970-talens Sverige, och trots att staten, likväl då fullt ut nyttjade sin överhöghet för, att realisera egna intressen, och trots Palmes självgoda påstående om att staten tar väl hand om oss, samt att vi beskrev samtiden som ett tjuvsamhälle, framstod ändå Sverige som en god gemenskap, i balans. Allt det där jordnära och folkliga, all den sunda fräscha tidsandan, hela folkhemmets sista utlöpare, är puts väck! Den dukade under och försvann under stor sorg och saknad. Den kvarlämnade endast förvirring och en kosmisk entropi. Ett sönderfall, av både samhälle och styre, vilket blir och märks allt tydligare. Där passar den seniora rättssakkunnigas destruktiva beslut som hand i handske, i en av aktivism och anarki, krackelerande förvaltning.

Oavsett hur senior och rättssakkunnig, den seniora rättssakkunniga handläggaren önskar framställa sig som, kommer denna aldrig att komma runt det faktum att Sverige idag befinner sig i ett helt nytt, delvis främmande juridiskt landskap, baserat på en nygammal idé om medborgerliga grundläggande fri- och rättigheter, skyddade av ett robust regelverk, fokuserat på sin uppgift. Dessa rättigheter förväntar sig, EU, nej snarare kräver, att medlemsstaternas styren och förvaltningar, visar respekt, och vars bestämmelser, enligt Kommissionen, ovillkorligen ska hörsammas och efterlevas. Det moderna regelverket för Sveriges del är RF tolkad i kombination med EKMR, samt läst tillsammans med Stadgan.

Av här fört resonemang följer, att hade en riktig och genuin jurist med korrekt kunskap om och förståelse av rättsstatens principer och uppsatta mål, samt insatt i, den moderna dynamiska lagstiftningen, handlagt vårt ärende, skulle utfallet ostridigt rakt igenom, blivit ett helt annat.

För min egen och fru P:s och mina älskade svenskars och medmedborgares skull har jag verkligen vinnlagt mig om att inte okänsligt trampa någons tår, inte heller namnge eller peka ut enskilda tjänstemän som bovar, och nogsamt valt bort, att manifestera bitterhet och hat, och undvikit alltför osaklig argumentation för vår sak.

Den läsare, vilken likväl tycker jag är kaxig, gränsande till uppkäftig, och styv i korken, ska vara försäkrad om att dennes obehag därav, inte på minsta sätt kan jämföras med effekterna av den serie av svarta hål av svek, staten, d.v.s. ert kollektiv, stansat i mitt liv. Den resan startade tidigt, redan vid 3-4, med att staten bjöd mig på den värsta vakna mardröm, den vidrigaste och mest motbjudande av den svenska statens alla defekter; det nattsvarta kapitlet, kallat vanvården. Resan blev till år av horribel vanvård och en läskig skräckfärd, då staten toppade tortyren med en skräckregim i ett veritabelt, skräckens barnhem. Det svarta hålet, går varken att förstå eller förlåta, någonsin. Tyck vad ni vill, det mildrar inte på minsta sätt den exempellösa statliga terror och de övergrepp jag utsattes för som litet oskyldigt försvarslöst barn.

I Vuxen

ålder och trots att jag bedömdes vara lika god förälder som mina barns mor, skildes jag likväl från min avkomma genom att domstolen i en vårdnadstvist, ”enligt lag”, tilldömde modern hela vårdnaden. Det är förmodligen en fåfäng tanke, men kan någon läsare av denna yttring förstå vad jag, som trivdes som far och make menar med att något fint och viktigt, ett essentiellt värde, gick i kras, och sönder inom mig? Kanske inte, det var ju era föregångare, vilka stod för den käftsmällen. Ursäkta mig, jag är medveten om, att mitt omdöme varken är helt schysst, eller rättvist, då det naturligtvis måste finnas många levande människor, inte bara pärmbärarande robotar i staten. Jag är verkligen ledsen, men i den utbredda indifferens vi mött fick inte tilltro och förtroende, för staten plats. Sedan tog det ett tag, men därpå följde tolv år av vad vi upplevde som ett brutalt medeltida gatlopp med slag efter slag och hugg på hugg, i ett nästan konstant flöde. Inemellan lyckades staten stansa ännu ett rejält svart hål genom att neka mig berättigad kompensation för vanvårdens otänkbara svinerier. Och nu, genom att avfärda oss som mindre vetande och vår glödheta inlaga som ointressant, stansas ytterligare ett svart hål, utifrån, i stort sett, samma attityd, vilken gjorde vanvården möjlig. Talman, Per Westerbergs vackra ord vid upprättelseceremonin, var således inte värt, ens lite hö.

Så, Nä!

Åter småskrattande går tankarna till att jag varken kände eller känner väl inte nu heller, att jag egentligen behöver visa staten någon större hänsyn eller någon finkänslighet i mina blogginlägg, i mina beskrivningar på olika fora, i mina kommande artiklar och insändare, inte heller i kontakterna med mina utländska nätvänner. Mycket mindre nu och min, ”Margin of Appreciation”, i denna kontext torde ge mig ett väl tilltaget manöverutrymme för att göra min röst hörd, för vem kan hävda att det är fel? Eller att jag gör fel? Vem önskar kasta första stenen? Eller ska det kanske stansas fler svarta hål? Staten får dock svårt att överträffa sig själv, eftersom jag med det senaste, därmed blev färdigstansad och fick det definitiva svaret på frågan om det spelar roll, att JO finns? Följdfrågan ställer sig själv; För vem? Vem gagnas av ett konstitutionellt tillsynsorgan, vilket varken vill eller kan eller kanske inte ens vet, att den är ett? Svaret är enkelt; Inga. I vart fall, inga medborgare, varför JO:s nytta således är försumbar. Så, nä. Det spelar inte den minsta roll hurvida JO finns eller inte. JO:s verksamhet innebär ingen större skillnad för medborgarna, utan uteslutande för staten. JO tillför inget socialt mervärde eller trygghet, och föraktar tydligtvis dem, JO ursprungligen skapades för – medborgarna. Först när JO är skild från staten och ingår i den autonoma kontrollmakten kommer ämbetet att komma till sin rätt och skapa stor respekt för och med sin verksamhet.

Till Slut

Så här avslutningsvis, frågar jag mig, vad det faktum innebär, att en senior rättssakkunnig inte känner till gällande rätt? Är det ens möjligt? Vad säger det om förvaltningen, att jag måste ställa sådana frågor? Det står i JO:s Information att varje ärende granskas av rättssakkunniga jurister, men var letar de då? Och vad letar de efter? Om vår inlaga faktiskt blev granskad, varför uppmärksammade inte den seniora experten i rättssak, att den upptog rådighetsinskränkningar, vilka bekräftas av statens egna dokument? Detta är överträdelser, med vilka vi direkt kan rikta ersättningsanspråk mot staten. Med vilken rätt undanhåller handläggaren oss tillgång till den lagligt tillkomna egendomen? RF:s, EKMR:s och Stadgans förbud mot manövrar vars syfte är att försvåra för medborgarna att komma i åtnjutande av sina rättigheter, vilket är identiskt med den seniora rättssakkunnigas knepiga beslut, är glasklar. Säg mig, den som kan, hur vi, jag och fru P, eller vem som helst, för den delen, ska komma i åtnjutande av våra grundlagsfästa rättigheter, när den vars uppgift det är att upprätthålla Grundlagen, visar staten missriktad solidaritet, i det denna istället för att hjälpa, hindrar staten från att fullgöra sina förpliktelser, vilket uppenbart innebär intrång i eller blockering av våra rättigheter. Rätta mig gärna, om jag har fel, men jag gör gällande, att vad vi upplevt och upplever, kan jag inte beteckna, som annat än, värsta konstitutionella kaos.

Som Svensk

känns det hemskt onaturligt att ett juristproffs, ger sig på att försöka mörklägga förvaltningsärenden, då de medför negativ verkan för staten. Det är en jättes kliv närmare censur, därifrån ett stenkast till förtryck, och vi har anlänt till någon form av diktatur. Sådana utomparlamentariska förfaranden förefaller vara på modet inom EU, men de länder, Polen och Ungern, vilka prövat, dylika anti-demokratiska metoder har, naturligtvis haft föga framgång, utan istället stött på ett kompakt EU-motstånd och hamnat i ett, välförtjänt politiskt och ekonomiskt gungfly. Därav min stilla undran; sedan när är det ointressant att utreda medborgares hävdade kränkningar. Sedan när är det ointressant att utreda statens eventuella intrång i enskildas intressen? Hur kan det inte vara intressant för ett konstitutionellt tillsynsorgan att granska varje statens snedsteg? Seriöst! Jag tror bestämt, någon behagar skämta. Hela soppan kokar således ner till hur man ska betrakta det märkliga förhållandet att ett svenskt konstitutionellt tillsynsorgan ger den utomparlamentariska metoden en chans, i den bemärkelsen att; är det talande för statsskicket eller är det ödets ironi? Eller kanske både ock. Jag vet inte! Min uppmärksamhet tvärstannade, redan vid den befogade frågeställningen; Kan det konstitutionella kaoset i Sverige, bli värre? Kan det verkligen, rimligtvis bli värre?