Kommentar
Samma dag, 2025-04-10, jag skickade brevet till JO, skickades brev till 17 av våra folkvalda, med politiska uppdrag på området; medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter i både Konstitutionsutskottet och/eller i EU-nämnden. Jag för min del kan inte stillatigande bara titta på när det styret, vi gett mandat, att hålla kursen, ständigt spårar ur, och mitt älskade Sverige tabbar sig rejält skämmigt. Jag har heller inte spenderat ett arbetsliv på att förverkliga de ideal som då ansågs värda att knega för, enkom för att vi skulle hamna i en jävla återvändsgränd!
Mejllistan har jag flyttat hit;
KD L
camilla.brodin@riksdagen.se elin.nilsson@riksdagen.se
cecilia.engstrom@riksdagen.se malin.danielsson@riksdagen.se
gudrun.brunegard@riksdagen.se martin.melin@riksdagen.se
yusuf.aydin@riksdagen.se mauricio.rojas@riksdagen.se
MP V
annika.hirvonen@riksdagen.se andreas.lennkvist.manriquez@riksdagen.se
camilla.hansen@riksdagen.se ilona.waldau@riksdagen.se
jan.riise@riksdagen.se jessica.wetterling@riksdagen.se
katarina.luhr@riksdagen.se samuel.gonzalez.westling@riksdagen.se
vasiliki.tsouplaki@riksdagen.se
Och här följer brevet, vilket du, käre läsare, vill du kommentera; Mejla mig!
Brevet
Konstitutionsutskottet
EU-nämnden
Hej,
ursäkta, att jag Roy, objuden tränger mig på, men jag finner ingen annan råd, eller bättre alternativ, för att uppmärksamma våra folkvalda representanter, på brister i Rikets tillämpning av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, i enlighet med RF, EKMR och Stadgan.
Du har blivit slumpvis utvald utifrån hur vi uppfattar ditt partis inställning till medborgarrätten, till Sverige och EU, samt då du antingen är ledamot eller suppleant i Konstitutionsutskottet och/eller EU-nämnden varunder frågan hör. På sista sidan, [Ctrl]+[End], finns en mejllista på de personer, vilka jag utöver dig, kontaktat.
I de partier vi utelämnat finns naturligtvis folkvalda med positiv syn på rättigheter, och/eller på EU, men dessa partiers synbara ansträngningar i dessa spörsmål, är inte riktigt övertygande. Vi kan självfallet ha fullkomligt fel, vilket tiden, i så fall får utvisa.
Om du för kännedom, läser mitt brev till JO, vänligen avfärda varken oss eller vår story, innan du läst, Institutet för Mänskliga Rättigheters årsrapport 2025. Den torde, dessvärre i allt väsentligt, bekräfta vad jag gör gällande, och målar i övrigt en rätt dyster bild av de grund-läggande fri- och rättigheternas ställning i Sverige.
Vad du just nu läser, är förvisso ett nödrop, dock inte på hjälp, utan i anledning av det nödläge de grundläggande fri- och rättigheterna befinner sig. Medborgarnas rättsförluster, måste bli rent enorma, när fler än nio av tio medborgare inte når framgång i intrångsmål mot staten. Att fler än nio av tio medborgare skulle vara lycksökare, eller helt fel ute, verkar inte speciellt troligt. Det är helt och hållet en fråga om korrekt rättstillämpning.
Jag bjuder in den, vilken har frågor eller önskar mig dit pepparn växer, att höra av sig. Mejla gärna, då täckningen på landsbygden endast verkar skapa kommunikationsproblem.
Och här avslutar jag, (äntligen 😉), den beskrivning och bild vi såg angeläget att nå ut till den lagstiftande församlingen med, det vill säga, en vardag utan det trygghetsskapande och effektiva skydd, Riksdagen beslutat ska innefatta samtliga personer under svensk jurisdiktion. Vad Riksdagen beslutar måste väl ändå äga högsta prioritet och företräde framför varje annat motstridigt avgörande? Tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.
Med vänlig hälsning
tecknar
Roy
Eftersnack
Ännu Har ingen av de folkvalda, hört av sig personligen, genom pressekreterare, eller ens med autosvar. OK! Det kanske tar mer än tre dagar för en Riksdagsledamot att ta, in och smälta de förhållanden jag pekar på. Gissningsvis, kommer jag aldrig att få svar, och om det likväl sker, blir det en intetsägande, undanglidande och feg respons. Det är inte för inte, jag länge drivit tesen om att vi medborgare är underrepresenterade, eller inte alls, i vårt eget parlament. Det är oförskämt att inte svara, på någons normala tilltal, det är otänkbart att en politiker avstår. Också om jag skulle bli ombedd att vänligen fara åt helvete, skulle det likväl vara ett acceptabel svar. Vad som emellertid näppeligen är acceptabelt, är politikers och andra ansvarigas; låtsas-som-det-regnar-attityd, eller locket-på-och-tiga-ihjäl-metod, samt den ovanligt fula, för att inte skriva, vidriga olaten, att göra frågande eller ifrågasättande medborgare till icke-personer. Jag är, oroad, men föga förvånad, då dessa politiska avarter eller snarare härskartekniker, i stort sett, är skillnaden mellan den representativa och den konstitutionella demokratin. Att en politiker, i USA eller i EU, skulle strunta att svara en väljare finns inte, men finns här hemma.
Representativ Demokrati
inbjuder ofelbart, till ett styrelseskick och system där medborgarnas medverkan i den demokratiska processen endast är önskvärd vart fjärde år och medborgarna släpps in i demokratirummet lagom till Riksdagsval. När valet är över körs medborgarna ut. Politikerna har fått sitt mandat, och med det representerar de, medborgarna på utsidan oavsett vad dessa tycker och tänker. Den representativa demokratin, ger regeringen möjlighet att, som, i fallet Strömmer, fullkomligt hänsynslöst, hetsigt, snabbutrett och utan eftertanke stifta verkningslösa lagar, vilka i lagstiftningsprocessen, effektivt monterar ner medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Det händer dessvärre numer, också i USA, men knappast i EU, där Kontroll & Balans fortfarande gäller som förutsättningar för en sund rättsstat och en levande demokrati. Den representativa demokratin, levererar, tyvärr inget längre, den är utdaterad, slut och en anakronism.
Det Är Ett
föråldrat, ineffektivt och svindyrt styressätt. Staten & Co, d.v.s. staten, förvaltningen, inklusive domstolarna och etablissemanget är inte riktigt, riktigt vuxen dagens rapida förändringstakt och avancerade utmaningar, och kommer knappast avhjälpa bristen innan en nationell kraftsamling blir nödvändig för att möta framtidens förstärkta effekter av dagens klimatpåverkan. Jag ser inte att den representativa demokratin, eller våra folkvalda, är rustade, för den framtid, vilken kommer att slå tillbaka och drabba oss, under åtminstone, ett århundrade. Jag för min del, tror inte för ett ögonblick på att den svenska regeringen dess förvaltning och domstolar löser att skydda medborgarna, oaktat vad som drabbar oss. Staten & Co:s indifferens under och efter Tsunamin visade, med all önskvärd tydlighet, att så är fallet, vilket dessutom ännu en gång visades och bekräftades under pandemin. Och åter, det spelar ingen, som helst roll vilken färggegga som för tillfället ockuperar Rosenbad, indifferensen består och resultatet blir likväl det samma.
Patetiska
är ett diplomatiskt sätt att beskriva våra folkvalda politiker. Jag vet inte hur man annars ska nämna en grupp vuxna, förmodat välutbildade personer, vilka VET, att vårt parlamentariska system, inte motsvarar rättsstatens principer, vilka VET, att varken domstolar eller Riksdag står oberoende gentemot staten, men låtsas som om, att det inte spelar minsta roll, att det är betydelselöst. Låtsas som om, den representativa demokratin skulle vara det samma som rättsstaten. Det är den förvisso inte! Detta är näppeligen någon nyhet för makteliten, utan varit känt sedan, åtminstone 1809 års Regeringsform, (RF), så jag tar det från början. Lugn! Början är 1974 års RF. Denna lagstiftning var resultatet av det s.k. lidbomeriet på justitiedepartementet, och var en rättighetskatalog, nej, en samling rättsligt oförpliktande principstadganden, sålunda till största delen mest, lika värde- som tandlösa bestämmelser. Detta p.g.a. medborgarna inte tilläts åberopa RF, i domstol, men staten och dess handgångna personal, experter och besserwissrar, insisterar faktiskt fortfarande på, att vi medborgare de facto ägde grundlagsfästa rättigheter. Obehövligt att vidare, analysera eller ens beröra en så pass verklighetsfrämmande och (super)stupid inställning.
Den Svenska
inställningen, att statens maktutövning är; ”beslut eller åtgärder, som ytterst är uttryck
för samhällets maktbefogenheter eller…den statliga överhögheten över medborgarna i deras egenskap av samhällsmedlemmar”, stötte på patrull, inte minst, i ljuset av den viktiga lojalitets- och solidaritetsprincip som numera återfinns i art. 4(3) i EU-fördraget med följande lydelse:
Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna
respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av
fördragen.
Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och
särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av
fördragen eller av unionens institutioners akter.
Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska
avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.
Eftersom unionens uttalade mål är, att effektivt, upprätthålla och stärka våra fri- och rättigheter, som samhällsmedlemmar gentemot staten och tillfredsställa befolkningens basbehov, samt i övrigt verka för, medborgarnas väl och ve, blev en totalt meningslös medborgerlig fri- och rättighetslagstiftning, vilken den definitivt var, en belastning. Jag flinar och tänker på ECtHR, Europadomstolens skrivning om, att gällande rätt, är EU-rätten i kombo med medlemsländernas konstitutionella fri- och rättighetstraditioner. Svensk tradition i denna kontext är att vi aldrig haft någon.
Shit!
De enda rättigheter medborgarna, i domstol kunde åberopa var konventionen; EKMR, vilken är svensk lag (1994:1912), sedan den 1 januari 1995, men under sina 35 år, som gällande rätt, har den synnerligen sällan, tillämpats i domstol, om ens någon. Så främmande och skrämmande är medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter för den svenska makteliten, inklusive domarkåren, att de sänker sig, att obstruera lagen. Mitt bästa råd är; väx för helvete upp! Meniallafall. Det rådde sannolikt panik på Rosenbad, när det, slutligen gick upp för sossarna vad, eller vilka katastrofer våra; ”konstitutionella fri- och rättighetstraditioner”, i praktiken, i vardagen skulle innebära, för medborgarna, dels p.g.a. av intern kritik, Kommissionens förvånade frågor, och Rådets rekommendationer, samt de europeiska akademikernas träffande och ironiska betraktelser över vad mänskliga rättigheter är, där de inte finns. Och mellan 2002 och 2010 sjösattes ändlösa statliga utredningar om grundlagen, RF, och höggs upp. Detta eftersom ingen fann sätt att få de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna att lira med statens överhöghet. Vilket får mig, att fundera på om vi ska förstå dagens situation som så, att Statens manöverutrymme, inskränks av våra rättigheter, därför är bättre att inskränka våra – eller?
Någonstans
i processen, måste någon tänkt till och tvivelsutan insett att RF, måste konstrueras som en författning, eller konstitution, och att den måste vara på riktigt, den måste leverera, mindre trams och mer substans. Således, föll politikerna i sin egen fälla, och HD:s ordförande, justitierådet Anders Eka gavs, i uppdrag, att skapa en, ”riktig”, författning, som skulle gälla, ”fullt ut”, vilket Eka med den hedern gjorde. RF(2010), menar jag, är om än, med skönhetsfel, likväl den viktigaste urkunden och viktigaste enskilda händelsen i vår, i svenska folkets historia och den 1 januari 2011, var den dagen min stolthet över att vara svensk slog i taket, knockade Ingemar Johanssons snygga smäll, och alla VM-finaler och resten, därtill… Wilhelm Moberg hade flinat sitt sneda och underfundiga flin, och varit mäkta stolt, över att en utveckling av medborgarnas frihet från Staten & Co, samt medverkan i samhällsutvecklingen verkligen är möjlig, också i Sverige. Men, ack säg den lycka som varar! För så lätt ämnade inte Staten & Co, släppa taget om den kära, älskade överhögheten, utan drog spaderässet ur rockärmen, vilket instruerade myndigheter och domstolar att avstå att tillämpa RF.
Instruerade?
Jomen, ser man till den uppgift, rättsstaten ålagt medlemsländernas domstolar och andra kontrollmekanismer, vilket innebär att skydda medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, jämfört med hur våra domstolar i praktiken tolkar skyddet av dessa rättigheter, blir slutsatsen per automatik, att påverkan förekommit. Om resultatet av skyddet är att fler än nio av tio medborgare, vilka gjort gällande statliga intrång och överträdelser, förlorar sina mål mot staten. Ett sådant förfarande ska inte vara möjligt, i en rättsstat, det är endast ämnat att väcka löje. Jag, för min del får inte huvudet runt att dessa vuxna välutbildade svenska domare och andra makthavare lånar sig till så uppenbart systemhotande, samhällsomstörtande och otillåtna aktiviteter. Rådande ordning får mig att landa i slutsatsen att det, visserligen är det sant, att vi tidigare inte kunde åberopa några rättigheter eftersom de var illusoriska och endast fanns i maktelitens vridna uppfattning om saken, och det är, visserligen sant, att vi idag inte tillåts åberopa, våra rättigheter i domstol, då dessa givits illegala möjligheter att neka oss. Varav följer att vi tydligtvis, tvingas ge oss till tåls, och avvakta till dess Palmes korporativa idéer i, och syn på, juridiska spörsmål, hos generationer av förhistoriska ryggödlor i statlig tjänst, inte längre äger inflytande. Visst, ”ryggödlor”, är starkt, men vad dessa personer egentligen är och representerar, är bra mycket grövre, vilket min värdighet förbjuder mig, att utrycka. Därutöver är uttrycket, ”förhistoriska ryggödlor”, avsett att beskriva personerna som omoderna anakronismer, inte deras utseende, som jag ju inte är närmare bekant med.
Patetiskt
är ett diplomatiskt sätt att beskriva vårt styrelseskick. Ett styrelseskick, vilket i allt väsentligt är baserad på samma trånga perspektiv, vilket dominerade 1970-talet och alltjämt är vanligt bland svenska politiker, eller ja överhuvud Staten & Co, enligt vilken RF innehåller regler som beskriver statsskicket och beskriver hur riksdag och regering bör agera t.ex. då lagar stiftas, och att det är OK, att den för övrigt är fullständigt innehållslös och ekande, nej skramlande tom. Detta förklarar varför våra folkvalda inte svarar på väljares frågor och/eller oro. Inte heller härvidlag får jag huvudet runt att dessa vuxna välutbildade svenska riksdagsledamöterna inte begriper att vi nu har en ny stark grundlag, som ersätter den tidigare och ska tolkas mer normativt, i stil med en
Konstitution. Den gode professorn i juridik, Joakim Nergelius, som kommenterade RF, formulerade 2012, hur författningar är tänkta att spela ut, på följande sätt;
- ”… där grundlagen både ger uttryck för de värderingar som styr
samhällsutvecklingen och sätter en rättslig ram för de valda
politiska organens agerande, vilken det sedan blir domstolars
och andra övervakande organs uppgift att kontrollera att de följt”.
Ganska simpel, lättfattad, rakt på tolkning, vilken varje normalt funtad individ inte har större problem med att greppa, och ändå… I alla händelser är Nergelius avslutande kommentar obetalbar, i det professorn, skriver;
- ”Svensk statsrätt kan därför just nu sägas befinna sig i ett
intressant brytningsskede mellan gammalt och nytt”.
Förvisso intressant, men det verkar ha gått smått med den normativa tolkningen, då det intressanta brytningsskedet nu, oavbrutet pågått under nästan 14 år, OK, fair är, i vart fall, minst 12 år, men vi är således likafullt fortfarande oskyddade och väntar, fortsatt, med stigande otålighet och irritation, på det där för längesedan utlovade och följdriktigt förväntade nya. Bah! Kom inte å säg att Mobergs, i år, 60 år gamla analys om Sverige som en Demokratur förlorat aktualitet. Vi har i avseende på grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, överhuvud inte rört oss sedan 1965. Vi sitter stadigt fast i startblocket!
Lämna ett svar