OBS! Återpublicering.

Jag återpublicerar detta inlägg från 2024-07-16 om Gaza av den israeliske författaren Richard Rubenstein, då den speglar, den judiska gemenskapens fortsatta inställning, vilken skiljer sig markant från den fortsatta nationalistiska. Bibis och extremsionisternas kristallklara brott mot alla kända folkrättskonventioner, får vapen av Väst för att fortsätt begå krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Det är en skam och vi avhumaniserar oss själva, lika effektivt som den israeliska staten avhumaniserar palestinierna. FN och världen skulle direkt gått in med marktrupper, och separerat Hamas och Israel. Upprättat en tribunal med en transparent process och utrett hela frågan. Att Israel indirekt tjänstgör som Västs sista utpost i Mellanöstern, är inte samma sak som tillstånd att fullständigt strunta i alla mänskliga rättigheter. Bibi och galenpannorna har fått hålla på länge, alltför länge, och ljuger sina allierade, lika obehindrat som fräckt, rakt upp i nyllet, med sina ännu obestyrkta påståenden om att Hamas har kommandocentraler under Gazas sjukhus.

Kommandocentraler?

Vadå Kommandocentraler? Under varje sjukhus? Hur många behöver de? Har de ens resurser att gjuta betongvalv under mark? Israels nyhetsförmedling av blodbadet i Gaza, är vad som avhållit mig från att skriva mer om Gaza, för bilderna och klippen därifrån gör mig, om möjligt mer upprörd och förbannad än bilderna från Ukraina. Varför har inga journalister tillåtits verka i Gaza, också västerländska journalister har den israeliska armén avrättat, tillsammans med alla kända palestinska kollegor. Vad är de rädda för? Om de inget döljer, varför har inga journalister tillåtits verka i Gaza? Det stämmer inte! Israels uppgifter om kriget de bedriver är lika trovärdiga som Lede Fis, d.v.s. överhuvud inte! Den största besvikelsen ligger i det faktum att folkrätten, som Israel nu uppenbart inte anser vara värd att upprätthålla, är samma folkrätt, vilken lät överlevarna utkräva ansvar av nazisterna för deras brott. Det är samma folkrätt som skänkte överlevarna egen mark i Palestina, och det var samma folkrätt som blundade för staten Israels födelse 1948. Så vad snackar vi egentligen om här? Jag ska heller inte utveckla, den märkliga omständigheten att Israeliska regeringar har antagit folkrättskonventioner, sedan 1948, och så länge dessa favoriserade Israel, men nu när det gäller att tillämpa folkrätten finns den inte längre, den är s.a.s. puts väck!

Hade Jag

haft en polare som betedde sig på slikt vis hade jag inte längre haft en polare, då det på många plan, är en oacceptabel kursändring och något man bara inte gör. Punkt! Nästa besvikelse Israel levererar är att den judiska gemenskapen, som vanligt blir till bekväma syndabockar; och anti-semitismen ökar och oskyldiga medborgare råkar illa ut, för att de känns igen som judar. Jävla trams och nonsens, eftersom det klart borde framgå att det är extremsionisterna, vilka ämnar bygga ett Israel, endast för judar, som helt och hållet kontrollerar vapenmakten. Varken Arbetarpartiet eller den judiska gemenskapen, vilka ligger nära varandra i syn på, inte minst Palestinafrågan, skulle ge sig in i ett utrotningskrig. Så här, med en titt i backspegeln förstår jag att hela den konstiga storyn med den 7 oktober 2023, ger upphov till konspirationsteorier, i bulk. Speciellt när frågan om Hannibal-direktivet aldrig blev utrett. , vilket handlade om att israeliska soldater ges åtalseftergift, i det fall de råkat skjuta och döda en civil israel eller militär, under ex.vis ett kidnappningsförsök. Att något var i olag på israelernas sida är klart, men huruvida det var avsiktligt eller oavsiktligt, låter jag vara osagt. Nu till Rubenstein.

---

Klart chockad

Jag blev tvivelsutan ganska chockad av vad jag upplevde vid min Gaza-uppdatering, detta trots att jag sett nyheternas inslag om Gaza. Jag behövde leta vidare, söka mer info, vilken antingen skulle bekräftade vad jag anser vara folkmord eller visa att så inte är fallet. Merparten av vad som skrivits om Gaza de senaste veckorna är, så vitt jag kunde bedöma, visade sig vara starkt kritiska till Israels vanvettiga blodbad. Sakta men säkert växer en, minst sagt, fasansfull bild fram av händelserna efter den 7 oktober 2023. Det var förmodligen tur att den israeliska armén inte tillät utländska journalister att resa in i Gaza. Tveksamt om de hade pallat att bevittna illdåd på illdåd på illdåd – vem gör, förresten det? Meniallafullafall.     

Jag hittade en artikel av en judisk författare, som sprider ljus över hur den judiska gemenskapen uppfattar situationen. Jag har tagit med avsnitt och texter som är relevanta för oss. Den första rubriken är författarens de övriga är mina och satta för att underlätta eventuell sökning i inlägget. Författarens text är satt i kursiv stil. Då rullar vi.   

Israel i Gaza: Den judiska brytningen med sionismen av Richard Rubenstein

Sionismen som etnisk chauvinism

Något har hänt i samband med Israels brutala krig i Gaza som ingen förväntade sig och som få ens nu vill diskutera. Det går inte att sammanfatta det numeriskt – inte ens när antalet döda och saknade palestinier nu överstiger 38 000 och när det totala antalet skadade är långt över 120 000 – i befolkningstermer, motsvarande 440 000 svenskar. Inte heller kan det uttryckas genom att beskriva effekterna av svält, sjukdomar och psykologiska skador på de överlevande, mer än två miljoner gazabor, av vilka 85 procent har fördrivits från sina hem, och som nu står inför fortsatta luft- och markangrepp riktade mot Hamas återstående styrkor. Israelerna har också lidit mycket, till att börja med förlusten av 1200 soldater och civila till Hamas angripare den 7 oktober 2023. En effekt av detta brutala angrepp var att riva upp såren från Förintelsen och återtraumatisera ett folk som redan var medvetet om sin historiska sårbarhet.

Men resultatet av deras (Israels, min not.) regerings blodiga svar på detta våld, som Internationella domstolen anser vara ett troligt folkmord, i kombination med dess misslyckande att erkänna de systematiska källorna till palestinsk misär och ilska, har brutit de band som förbinder dem med sympatiska allierade och vänligt sinnade kritiker runt om i världen. De forntida kineserna hade en doktrin som försökte förklara en avbruten relation mellan kejsaren och folket. De sa att en härskare som hade förlorat “himlens mandat” för alltid skulle ses som illegitim och inte värdig att åtlydas. Judendomen och kristendomen har sina egna versioner av denna lära. Båda förstår att en regims legitimitet i sista hand beror på dess förmåga och vilja att behandla sina undersåtar och grannar rättvist. Den systematiska misshandeln av sina medborgare eller andra stater berövar en regering rätten att kräva lojalitet och respekt.

Bibis Misstag

När det gäller Israel skulle många observatörer hålla med om att Israels premiärminister Netanyahu har förlorat alla anspråk på denna typ av legitimitet. De förstår att hans envisa motstånd mot en palestinsk stat, hans främjande av massiva judiska bosättningar på ockuperade områden och hans tidigare blinkande stöd till Hamas åtminstone delvis är ansvariga för den nuvarande slakten i Gaza. Men problemet kan inte definieras genom att peka finger åt Bibi eller hans ännu mer ultranationalistiska ministrar. Banden som bryts är inte bara det med Israels nuvarande regering, utan också med det system som skapade den regimen. Det system som Netanyahus Likudparti lever i, tillsammans med andra israeliska partier som sträcker sig från ganska långt till vänster till mycket långt till höger, är sionistiskt. Det vill säga, det återspeglar en konsensus om att staten Israels främsta uppgift är att vara en tillflyktsort och ett hemland för judar över hela världen och ett sätt att uttrycka israeliska judars intressen och värderingar i nationell form.

En naturlig följd av detta är att om utförandet av detta uppdrag tycks hotas av andra gruppers handlingar – icke-judiska grupper inom staten eller andra nationella regimer – så måste judiska israeliska intressen ges företräde framför alla andra. Enligt Israels grundlag från 2018 är “rätten till nationellt självbestämmande i staten Israel unik för det judiska folket“. Eftersom en stat är ett samhälle som har befogenhet att med våld genomdriva sina normer, skapar denna systematiska preferens för judisk identitet och judiska intressen en rättfärdigande av “strukturellt våld” (till exempel de diskriminerande regler som palestinierna kallar “apartheid“) mot icke-judar. Under lång tid har de flesta amerikanska judar förstått att det finns en spänning mellan sionismen och de moraliska värden som judendomen hjälpte världen att upptäcka.

Livet är okränkbart

Denna spänning är inte utmärkande för sionismen; Den existerar närhelst nationalistiska övertygelser och sedvänjor verkar komma i konflikt med mer allmänna mänskliga intressen och behov. Spänningen verkar särskilt akut när nationalism blandas med etnisk eller religiös identitet, eftersom judendomen och andra världsreligioner gör anspråk på att förkroppsliga och främja universellt tillämpliga värden, inte bara en viss stams seder. Ett sådant värde är det mänskliga livets okränkbarhet. Mänskligt liv är heligt och okränkbart, säger de heliga – utom när vi judiska, kristna, muslimska, hinduiska eller buddhistiska nationalister bestämmer oss för att skydda vår egen grupp är det en förbrukningsvara.

När den israeliska vedergällningen mot Hamas tog formen av ett massivt fortsatt angrepp på hela Gazas befolkning, var min egen reaktion, liksom många andra judars, att oavsett om våldet utgjorde ett lagligt folkmord eller inte, så bröt det mot grundläggande judiska principer, till att börja med principen att inget liv, judiskt eller icke-judiskt, är mer förtjänt av döden eller mer värdig att bli frälst än något annat liv. Känslan av att det pågick en grov kränkning av judiska normer förstärktes, inte försvagades, när de som försökte rättfärdiga massakrerna anklagade Hamaskrigare för att gömma sig bland civila och använda dem som “mänskliga sköldar“.

Förväntas soldater i ett land utan naturligt skydd eller luftskydd att strida i det fria? Hur som helst, var står det skrivet att dödandet av massor av oskyldiga civila är berättigat för att straffa de missdådare som gömmer sig bland dem? Svar: det står ingenstans. Även om man kan söka i Torán efter historiska paralleller eller i Talmud efter rabbinska hypotetiska uttalanden, är principen som värderar ett av “våra” liv som lika med tio eller 100 eller 1000 av “deras” inte en grundsats i traditionell religion; Det är en typisk dogm i den sekulära religionen som kallas nationalism. Detta blir tydligt när pro-israeliska talespersoner använder massvåldet under andra världskriget för att rättfärdiga sina egna våldsamma övergrepp. “Brydde ni er om hur många civila ni dödade när ni bombade Dresden eller Hiroshima?” Frågan är avslöjande. Det är inte meningen att vi ska bry oss om dessa massakrer (även om många av oss gör det), eftersom den nationalistiska katekesen instruerar: “När nationen står inför faran för ett nederlag är allt våld som är nödvändigt för att bevara den, berättigat.”

Våldsdoktrin

Den sionistiska motsvarigheten är denna: “När Israels säkerhet hotas, är allt våld som är nödvändigt för att eliminera det hotet berättigat.” Naturligtvis uttrycks saker och ting vanligtvis inte i så nakna termer. När stater rättfärdigar extremt våld för att försvara sina (påstådda) nationella intressen, gör de det vanligtvis inte enbart i sitt eget namn utan i det amerikanska (eller franska, eller ryska) folkets namn, eller, ännu mer ärorikt, i namn av de abstrakta principer som sägs legitimera deras politiska kultur, såsom frihet, jämlikhet och demokrati. På liknande sätt talar den israeliska regeringen inte bara som en röst för sina egna medborgare utan också för “det judiska folket“, som sägs hotas över hela världen av en återkomst av antisemitism, och som en auktoriserad företrädare för “judiska värderingar“.

Vilka värden, i synnerhet? Svaret kan komma klädd i judisk dräkt, men det är detsamma som det som erbjuds av alla etniska nationalister: det högsta värdet av gruppens överlevnad. Man måste vara uppmärksam på hur detta argument utvecklas; Det är som att titta på en gatufifflare som spelar Snäck-spelet. För det första fokuserar han er uppmärksamhet helt och hållet på Hamas. Han förklarar att Hamas inte bara utförde de brutala attackerna den 7 oktober, utan att samma organisation och dess anhängare också vill utplåna Israel och döda judarna. Alla judar, överallt. Samma sak gäller för Hizbollah och Iran och deras anhängare. Därför är allt våld som behövs för att utplåna Hamas och för att avskräcka Hizbollah och Iran från att attackera Israel berättigat för att säkra den judiska statens och det judiska folkets överlevnad. Och var och en som ifrågasätter denna slutsats är en medveten eller ovetande fiende till samma stat och folk, d.v.s. en antisemit.

Vilket snäckskal på bordet gömmer myntet? Det spelar ingen roll att detta inte är vad Hamas (eller Hizbollah, eller Iran) säger att de vill göra. Det spelar ingen roll att attacken den 7 oktober, hur ohygglig den än var, inte på minsta sätt utgjorde ett existentiellt hot vare sig mot Israel eller världens judar. Det spelar ingen roll att folkmordsvåld mot gazaborna gör mer skada på Israels internationella stöd och långsiktiga säkerhet än vad någon antisemit skulle kunna hoppas på att göra. När man fokuserar på de fasor som återupplivar levande minnen och fruktan för Förintelsen och andra trauman, förlorar man ur sikte en princip som den israeliske vetenskapsmannen och fredsaktivisten Israel Shahak förmedlade till mig för många år sedan: “Det finns ingen rätt för judisk överlevnad som kan rättfärdiga förtrycket av andra folk.” Gruppens överlevnad till varje pris är en nationalistisk doktrin, inte en judisk sådan.

Etnisk Narcissism

Professor Shahak, som själv överlevt Förintelsen och tidigare varit soldat i IDF, beskrev den moderna sionismen som en elakartad form av etnisk narcissism. Det underliggande antagandet för detta sätt att tänka, insisterade han, är alltid “Våra liv är värda mer än deras“. Föga förvånande inspirerade denna insikt Anti-Defamation League att stämpla honom som antisemit, men han tröttnade aldrig på att förklara att försöket att förena nationalism med judendom hade korrumperat den judiska etiken och i sig själv blivit en källa till antisemitism. Enligt hans uppfattning kunde judar i Israel och runt om i världen bara vara verkligt säkra som en del av en global rörelse som arbetade för att etablera en mänsklig säkerhet baserad på alla folks jämlikhet.

Genom att förespråka detta erkännande av en gemensam mänsklighet som övertrumfar nationalismen, anslöt sig den israeliske dissidenten till en lista över anmärkningsvärda kosmopoliter som sträckte sig från samtida figurer som Noam Chomsky till 1800-talets vise män som Samuel Clemens (Mark Twain). Men hur undviker vi folkmordskonsekvenserna av etnonationell lojalitet? Israel Shahak insisterade på att motgiftet mot sionistisk nationalism inte var palestinsk nationalism eller någon annan form av etnisk överhöghet omdöpt till antikolonial frigörelse. Han hade inga illusioner om sionismens ursprung, som åtminstone sedan Storbritanniens Balfourdeklaration (1917) var en del av ett kolonialt projekt för att etablera ett judiskt hemland som ett organ för västerländskt inflytande i Mellanöstern.

USA:s militärindustriella komplex

När USA ersatte Storbritannien och Frankrike som regionens imperialistiska herre efter andra världskriget, lyckades amerikanerna få brittisk hegemoni över Palestina. Men Shahak förstod – precis som Franz Fanon – att utan radikala sociala och politiska förändringar kommer den nationalistiska eliten att inkorporeras i en global elit och förtryckta nationer i en allians av förtryckare. Således, när sionister klagar över att det är antisemitiskt att förneka judar “rätten till självbestämmande“, har de rätt i en bemärkelse och fruktansvärt förvirrade i en annan. I en värld av våldsamma, maktberoende nationalstater, varför skulle judar förnekas rätten att vara lika våldsamma och maktberoende som kristna, muslimska eller hinduiska nationalister? Förvirringen ligger i att man antar att byggandet och beväpningen av en nation befriar en etnisk eller religiös grupp, säkrar dess existens och tillåter den att blomstra.

För århundraden sedan hjälpte nationalismen till att befria människor från feodalherrarnas och traditionella religiösa auktoriteters dominans. Idag fungerar den främst som ett sätt att hindra människor från att tänka och agera som medlemmar av den mänskliga familjen och den globala arbetarklassen. För att förhindra att folkmordskrig som det i Gaza upprepas måste vi göra mer än att “flippa” upp och ner på relationerna mellan förtryckarna och de förtryckta. Vi måste gå vidare från den infantila form av politisk identitet som kallas nationalism till globalt medborgarskap och moraliskt vuxenliv. Och detta kommer inte att ske förrän vi ersätter ett system där kapitalistiska oligarker manipulerar nationalstater för att maximera sina egna vinster och sin egen makt med ett system som kontrolleras av det arbetande folket i alla nationer.

Med hänvisning till sin egen tids järnvägsoligarker skrev Henry David Thoreau:

Även om en folkmassa rusar till depån och konduktören ropar “Alla ombord!”, när röken blåses bort och ångan kondenseras, kommer det att uppfattas som att några åker, men resten är överkörda – och det kommer att kallas, och kommer att vara, “en sorglig olycka”. När röken skingras i Gaza kommer det att uppfattas som att de enda som inte blir “överkörda” är ägarna och cheferna för USA:s militärindustriella komplex och deras politiska möjliggörare. De kommer att räkna sina pengar, ställa upp för omval och planera nästa krig. Och det är ingen tillfällighet.

---

Kommentar

Ja, det var en rejäl analys, vilken svepte över och täckte hela problematiken utifrån en judisk synvinkel. En detalj störde mig dock; det existerar inga legala folkmord. Däremot straffrihet för civila som dör till följd av att fienden bekämpas. Här är ytterligare en intellektuell, som inte heller talar för hela sin grupp, om än han har stor poäng i vad han framför. I denna kontext noterar jag att sionisterna har fått betydelsen av begreppet ”anti-semit”, fullständigt om bakfoten. Till anti-semitism når ingalunda kritik av staten Israel, utan anti-semit är den som fysiskt attackerar judar, eller den som aktivt eller passivt verkar för att förtala och sprida grundlösa rykten om dem.

Vad sionisterna hävdar avseende medveten eller omedveten anti-semitism är endast deras härskarteknik, ett trix att ta fram ur rockärmen, för att slippa förklara sig och sina handlingar och framförallt att undkomma repressalier för sina överträdelser. Men som Rubenstein pekar på och jag skrev häromdagen, att vänta bara tills export- och turistintäkterna sinar, då märks priset för, att kliva av världens gemenskap. Enkom för att kunna göra som man vill.   

Revidera synen på Israel

Jag tror vi i Väst behöver revidera synen på Israel som landet av judar till skydd för världens alla judar. Dessutom har Väst alltid betraktat Israel som en västlig demokrati, vilket landet inte är. Långt därifrån. Jag är börjar se saken som historikern Rashid Khalidi, som menar att Gaza-konflikten inte utspelar sig mellan två jämbördiga nationella rörelser som krigar om samma bit mark, utan det rör sig snarare om ett “ett kolonialkrig som utkämpas mot den inhemska befolkningen, av en mängd olika parter, för att tvinga dem, mot sin vilja, att lämna ifrån sig sitt hemland till ett annat folk“.

Denna tolkning förklarar bättre än någon annan, Israels motstånd till en tvåstatslösning, med att landet avser att äga all mark. det förklarar blockaden, inringningen och kontrollen av remsan som ett reservat, hellre än getto, det förklarar den totala förstörelsen, nej ofattbara förödelsen med att Palestinierna inte ska ha någonting att återvända till. Det förklarar varför Israel inte gjort det minsta för att stötta Palestinierna i kampen mot fattigdom, vilket markant skulle öka Israels säkerhet. Det förklarar likväl Västs underlåtenhet att tvinga Israel att upprätthålla rättsstatens principer eller gå miste om de astronomiska pengar som håller Israel under armarna.

Det förklarar därtill Västs ovilja att en gång för alla lösa Mellanösternfrågan, då makteliten i väst bestämt att Palestina tillhör det ”judiska folket”. Anständigheten säger, dock att det ”judiska folket” eller Västs skulle ersatt vad som blivit exproprierat. Palestiniernas öde har således sedan länge varit bestämt. De ska på sikt bort, väck! Sionisternas hela kalkyl är, emellertid åt fanders, då det inte går att göra sig beroende av våld för att överleva, det leder endast in i en våldsspiral och återvändsgränd, vilket vi på första parkett, kunnat se. Förhoppningsvis kommer det brutala våld den israeliska regeringen och armén påstår krävs för att rädda Israel, nu bli den faktor som tvingar Israel och världen att få till stånd en lösning.