Som Sagt,

Mänskliga rättigheter eller medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, är verkligen så mycket mer än relaterat till totalitära stater, förtryck och naket våld. Som förteckningen visar, är det istället en jättelik apparat, eller kanske ett gigantiskt projekt, för att säkerställa att medborgarna kommer i åtnjutande av sina tillerkända fri- och rättigheter. Uppifrån och ner ser projektet, ut på detta sätt; EU-domstolen och Europadomstolen bevakar att medlemsländerna följer FEU-, och FEUF-fördragen, samt hela raddan av protokoll och konventioner, vilka listas här nedan. Rättsområdet, rättigheter är så pass omfattande att en hel EU-byrå, FRA, d.v.s. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, har inrättats för att hantera och informera om, samt ge vägledning till dem som ska tillämpa regelverken, protokollen och konventionerna.  

EU-domstolen                    Europeiska unionens domstol

Europadomstolen               Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

FEU                                    Fördraget om Europeiska unionen

FEUF                                  Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

EKMR                                 Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

P                                         Protokoll (till Europakonventionen)

Stadgan                              Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

UDHR                                 Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna

ESC                                    Europeiska sociala stadgan

ESC 96                               Europeiska sociala stadgan (reviderad 1996)

ICCPR                                Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

ICESCR                             Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

CEDAW                              Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

CRC                                   Konventionen om barnets rättigheter

CRPD                                 Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

ECTP                                  Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller

förnedrande behandling eller bestraffning

CAT                                     Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

Ingen förkortning                Europarådets konvention om bekämpande av människohandel

ICERD                                Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

OPCAT                               Fakultativa protokollet till FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

OPCRC – SC                     Fakultativt protokoll till konventionen om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

OPICCPR – DP                  Andra fakultativa protokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter syftande till dödsstraffets avskaffande

FRA                                    Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter                  

Är Upplägget

av projektet, verkligen så komplicerat att greppa, att det inte går att realisera? Inte går att tillämpa? Varför har Sverige, i så fall, överhuvud ratificerat varje protokoll och varje konvention om svenska regeringar likväl inte ämnar fullfölja vad de åtagit sig och är bunden av i denna kontext? Inte minst

Universal Periodic Review (UPR), vilket är en återkommande FN-process där medlemsstater granskar varandras efterlevnad av mänskliga rättigheter inom en fyra- till femårscykel visar att Sverige är i akut behov av att införa och upprätthålla mänskliga fri- och rättigheter. Granskningen sker inom FN:s råd för mänskliga rättigheter och bygger på information från regeringar, FN-organ, civilsamhället, nationella människorättsinstitutioner och andra aktörer. I början av maj 2025, granskades Sverige av rådet och tog emot omkring 320 rekommendationer från 101 länder. 

Flera medlemsstater ansåg att Sverige behöver göra mer för att realisera och säkerställa de mänskliga rättigheterna.

Flera andra uttryckte oro över fortsatt rasism, diskriminering och otillräcklig tillgång till rättigheter för urfolket, samer och andra nationella minoriteter.

De Områden

inom vilka Sverige fick flest rekommendationer var: 

Mer än 320 rekommendationer från 101 länder visar att inte mycket är gjort när det kommer till rasism, urfolks rättigheter och våld i nära relationer. Många länder, hade ovanligt stort fokus på urfolket samers rättigheter, behovet av att säkra ekonomiska och sociala rättigheter för migranter och asylsökande, samt stärka arbetet mot trafficking och våld i nära relationer. Flera länder efterlyste att Sverige ska säkerställa goda förutsättningar för Sanningskommissionen för det samiska folket, och förbättra möjligheterna till konsultation för samer i frågor som rör mark och naturresurser, och behovet av att implementera rekommendationerna från Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, vars slutbetänkande publicerades redan 2022. Sverige uppmanades också att ratificera ILO:s konvention nr 169 om urfolks rättigheter.

Det Förefaller

som om områden där Staten & Co, d.v.s. staten, förvaltningen och etablissemanget brister är just de, vilka på 1970-talet sågs vara Sveriges starkaste kort och gjorde oss, ”bäst i klassen”. Den svenska modellen, vilken i realiteten var ett socialdemokratiskt luftslott, där Palme kallade EKMR, (Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna), för regeringsrådet Petréns ”lekstuga” och ansåg att staten ”tar väl hand om oss”, vilket inte lämnade mycket utrymme för några mänskliga rättigheter, inte. Det ska inte förnekas att Sverige under ca 30 år moderniserades och stärkte välfärdssystemen, men till priset av personlig frihet, då åtgärderna gick över huvudet på medborgarna. Mänskliga rättigheter var, vilket jag nämnde i gårdagens inlägg, Grundläggande fri- och rättigheter, något, som brutala diktaturer i fjärran länder bortom haven, ständigt bröt mot, och förekom således inte i Sverige. Här tog ju staten väl hand om oss – eller hur? Kruxet var, att få svenskar önskade bli omhändertagna från vaggan till graven, det räckte om staten ställde välfärd, som ex.vis omsorg, vård och skola till medborgarnas förfogande utan att kräva deras totala lydnad och underkastelse. Jag har en stark känsla av att lejonparten svenskars uppfattning om personlig frihet, sammanfaller med vad Wilhelm Moberg, skrev och berättade om. I denna kontext är det verkligen betecknande att etablissemanget, på 1970-talet, gjorde om en romansvit, vilken var en lika svidande kritik av den historiska makteliten som samtidens, och en berättelse om frihet, personlig frihet och mänskliga rättigheter, till ett folklustspel.

Först Nu

eller under senare tid som jag sett hur debattörer och författare börjar göra de rätta kopplingarna till Mobergs starka story. Å andra sidan den enorma uppskattning filmen rönte hos medborgarna, att den t.o.m. kallas ”folkkär” vittnar om, svenskarnas stora frihetslängtan. Eller, jag formulerar om; Drömmen om, och längtan efter frihet har historiskt varit en långkörare i Skandinavien, åtminstone sedan början av 800-talet, (sannolikt tidigare än så), och utvandringen till Island. Den är tydlig under vikingatidens totala anarki och återkommer med Engelbrekt i det våldsamma motståndet mot dansken, och igen i det våldsamma motstånd Dacke bjöd Gustav I och i alla dalkarlarnas många uppror. Jag vågar påstå att svenskarnas frihetslängtan, verkligen är djupt rotad, om man betänker att den tid eller period, då kungamakten saknade inflytande, kallas; ”Frihetstiden”. Detta också efter att Gustav III kuppade till sig, ett nytt envälde. Det fortsatte med socialdemokraternas starka önskan, om att göra Sverige kvitt de sista resterna av ett, i allt väsentligt, feodalt samhälle. Och sossarna lyckades, men föll för frestelsen att använda det traditionella styresskicket, och det gick som det gick och är numer historia!

Drömmen Om,

och längtan efter frihet har också i modern tid kommit till uttryck i Karl Gerhards dubbeltydiga  kupletter och Segerstedts envetna kamp mot nazisternas inflytande och påtryckningar, i ledare efter ledare, i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Den kom definitivt till uttryck i de av nazisterna dödsdömda, svenska direktörerna i Polen, som hjälpt den polska motståndsrörelsen, med framförallt att smuggla info, och dokument, fram och tillbaka. Sak samma när det kommer till  den tyskvänlige svenske direktören, som i samspråk med en SS-officer blev synnerligen chockerad av vad denne berättade om nazisternas eller SS framfart i Polen, och hemkommen försökte denne förmedla vad han lärt, till de svenska myndigheterna, vilka la locket på. En liten skrift trycktes med beskrivning av Nazitysklands brutala invasion av Polen, och såldes för 25 öre, men hela upplagan beslagtogs och belades med publiceringsförbud. Efter det andra världskriget aktualiserades åter mänskliga rättigheter, mot bakgrund i nazisternas ogärningar. Wilhelm Moberg hade redan visat bristerna i medborgarnas förhållande till makten och var en kämpe i frågor om medborgarnas fri- och rättigheter, och en mästare att beskriva frihetsdrömmens anatomi, dess drivkraft, och mening. Namn som professor Jacob W.F. Sundberg, och den redan nämnde Petrén dök upp som kämpar för de mänskliga rättigheterna. Den senare behövde bara tåla Palmes oförskämdhet, men för professorn gick det annorlunda.

Sundberg

var drivande och hjälpte parterna i de två kända målen i Europadomstolen; Sporrong och Lönnroth v Sverige, och nådde stor framgång i bägge. Till sin fullständiga överraskning upptäckte han, dock att det i Sverige, inte existerade någon akademisk frihet, inga demokratiska principer, eftersom han befriades från sin tjänst på juridiska fakulteten på Stockholms Universitet, och betraktades av Staten & Co som en icke-person, eftersom det uppenbart sågs som illojalt eller, t.o.m. som ett förräderi att som statsanställd assistera en motpart i ett process mot staten. Tramsigt värre, då professor Sundberg rodde målet i hamn och hade således rätt och Staten & Co därmed FEL! Som icke-person var han var i gott sällskap, tillsammans med bl.a. Almqvist, som jagades utomlands för att ha skrivit opassande och olämpligt innehåll, Frans G. Bengtsson, vars brott var att ha uttryckt intresse för Nazityskland, Wilhelm Moberg, för att ha beskrivit det socialdemokratiska Sverige som en Demokratur. Den gode professorn skrev en hel del om sin situation, och utvecklade många intressanta tankar, i dessa skrifter, vilka jag läste med stor behållning.   

En Parentes

Den surfvane och bildsökande nätanvändaren, har sannolikt stött på en hel serie, målade porträtt av kända ledare, vilka längst ner har ett beskrivande ord. På Thatchers porträtt står ”Iron”, på Obamas står, ”Hope”, och på Palmes står, ”Lyda”, för att nämna några. Att jag hakar upp mig på Palme, beror på den revidering av honom, jag har tvingats göra. Från att ha varit något av en idol, i min ungdom, till att inte vara speciellt populär alls. Palme var otvivelaktigt intelligent, och en skicklig politiker och god förhandlare, om än något manipulativ och hans syften var sannolikt inledningsvis vällovliga, men spårade ur när sossarna försökte vrida samhällsutvecklingen mot en DDR-liknade stat, och kanske med ett ständigt mandat i en riggad Riksdag. Då det begav sig såg socialdemokraternas ambition, i alla händelser ut som en totalitär sådan. Men det hör ett annat inlägg till, och må Palme vila i frid, ett sådant öde var statsministern näppeligen värd, vilket därtill skickade socialdemokratin in i en identitetskris, och de förlorade kompassriktning, menar jag. Alltså, tillbaka till fri- och rättigheterna!

Visserligen

gjorde den svenska industriboomen efter kriget behovet av och intresset för mänskliga rättigheter, inte fick något större utrymme. Det var ju sådant som ägde rum i Nürnberg, där nazisterna ställdes till ansvar för sina exempellösa brott och hade fortfarande, lite att göra med Sverige. Men den svenska modellen krackelerade i början av 1980-talet, och Staten & Co levererade mer förbud och tvång än mervärde. Vilken väg Sverige därefter tog och var vi hamnat, märks på de mer än 320 anmärkningar och rekommendationer avseende brister i Sveriges tillämpning av de mänskliga rättigheterna världen har uppmärksammat. Jag är alls inte med på att Sverige inte är de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheternas väktare, uttolkare och drivande i frågor, vilka rör medborgarnas tillvaro, samt väl och ve. Enligt min mening är vi, Sverige skapade för en sådan uppgift  Det känns som vårt kall som svenskar, det är där, i fri- och rättigheter vår själ bottnar, och tillhör de historiska fibrer, vilka en gång vävdes av förfäderna.

Till Slut

Den som följt vad jag skrivit, har sannolikt märkt, att jag gått hårt åt våra domare, men också framhållit att det finns många domare med korrekt lojalitet till lagen. En sådan domare är Lennart Aspegren, f d ordinarie domare i FN:s Rwandatribunal och juris hedersdoktor vid Stockholms universitet, som 2014-06-07 – skrev en debattartikel på sajten Dagens Juridik.

Just nu pågår det som bekant en genomgripande omorganisering av hela vårt svenska polisväsen. Arbetet, som leds av kammarrättspresidenten Thomas Rolén, erbjuder också ett gyllene tillfälle att med statsheraldikerns hjälp skapa ett nytt polisemblem. Ännu finns det tid.

Frågor om symboler  och bilder och varumärken är erkänt betydelsefulla. Och få myndigheter har ju lika giltig anledning som Polisen att i olika sammanhang visa upp sin symbol för allmänheten.

I upplysningssyfte används den därför på uniformer, fordon, lokaler. Det sker i så stor utsträckning, att polissymbolen nästan blir en del av vår offentliga omgivning.

Men den föga positiva utformning som den på sin tid har getts leder i dag för många av oss lätt till alldeles fel associationer.

I den nuvarande symbolen har man – bakom lilla riksvapnet med dess välkända tre kronor – låtit ett par spöknippen (fasces) med bilor sticka fram sina huvuden. På det viset skämmer de hela emblemet.

Detta ska ha motiverats med att spöknippet i det gamla Romarriket lär ha stått för samhällets kraftsamling eller för statens bestraffningsrätt eller för lag och ordning i allmänhet. Men den symboliken måste anses vara rejält överspelad i och med att Mussolini och hans hejdukar på sin tid lade beslag på spöknippena och till och med lät fasces bilda grunden för namnet på deras rörelse, den italienska fascismen.

Även bilden av bilan, en gång också den svenske skarprättarens vapen, leder tanken i en minst sagt ovärdig riktning.

En närliggande jämförelse: I ett modernt västerländsk samhälle, som bygger på mänskliga rättigheter, vore det förstås totalt ogörligt för en myndighet eller organisation att begagna sig av hakkors (svastikor) som den symbol för sol och lycka som de en gång i tiden lär ha utgjort.

Men på samma sätt kan också fasces och bilor numera uppfattas som anstötliga beteckningar för vår demokratiska ordningsmakt.

Fram för ett bättre och mer inspirerande polisemblem!

Var finns fler sådana raka, rättvisa och verklighetsnära domare, de behövs illa nog, nu direkt. Fasces eller spöknippet bars av en polis, framför tjänstemän i den romerska förvaltningen, som ett tjänstemärke. Det bars med en yxa nedstucken i spöknippet framför dödsdömda medborgare på väg till sin avrättning. Fasces är sålunda på ett naturligt sätt verkligen förknippat med polisen och har inget med fascism att skaffa. Men som Aspegren påpekar, den har kommit i kapp och utgör en skam, helt klart. Krama varandra och Hadé Gott Folk.