Google? Tack, men nej tack!

Läste precis att Google ämnar göra näthandeln säkrare genom att i sin webbläsare inkludera en betalkortsdummy. Det är en funktion Swedbank tidigare haft kopplat till sina kunders konton och som skapar ett tillfälligt giltigt betalkort med en alternativ CVS-kod. Säljaren kan enbart lyfta betalning för det aktuella köpet. Artikeln framkallade hos mig ett spontant gapflabb, då en kortdummy visserligen tveklöst är ett absolut säkert sätt att handla, är det lika tveklöst säkert att Google kommer använda den insamlade datan till att, i vanligt ordning, skoja och försöka lura av oss våra surt förvärvade pengar. Det är vad Google pysslat med de senaste 20 åren och fortsätter att utveckla till perfektion. Ett led i den brottsliga ambitionen var just Google Chrome. Betraktad som webbläsare, är Chrome välkonstruerad, snabb och lätt att använda, vilket jag till en början mycket imponerades av.

Dock dröjde det inte länge innan den kreativa upplevelsen av nätsurfandet förändrades, och det till det sämre. Annonser vilka initialt var obefintliga och därefter diskreta började snabbt öka i antal och trängde bort annat innehåll. De blev till slut helt dominerande, aggressivt påträngande och verkade svara mot mina preferenser. Google gick från att, på angivna söktermer verkligen leverera de bästa, mest relevanta och upplevelserika sökträffarna till att besvara ett sök på ex.vis Robin Hood med frågor som: ”Vill du köpa Robin Hood”, eller påståenden som: ”Vi har Robin Hood på lager, vill du…”. Det går inte ens utifrån den mest generösa av tolkningar kalla detta för sökmotorsträffar. I bästa fall är det en parodi på den äkta varan och ett patetiskt och fåfängt försök att vigga oss på våra slantar. Efter några experiment med Google Chrome förstod jag precis hur det hela hängde ihop. Webbläsaren spårade, samlade och analyserade, helt enkelt mina surfvanor, tillika besökta sajter och tog del av mitt mejlflöde.

Googles algoritm ”översatte” och skapade sedan en digital konsumentbild och en trolig preferenslista av mina klick. Eller ja, kanske dessutom en säljbar och rejält lönsam produkt att kamma hem fett med stålar på, genom att paketera och kränga av datan till marknadsföring. Sålunda matchade algoritmen min digitala konsumentbild och troliga preferenslista med annonsutbudet. Tekniken som Google använde för att uppnå sitt mål påminner om den analogt motsvarande teknik vårt Kungliga Postverk, som PostNord då kallades, använde för att samla in data. Den minnesgode, kommer sannolikt ihåg hur Postverket på 1970-talet med en rikstäckande enkät ombad Sveriges befolkning att kryssa för alla möjliga preferenser under många olika kategorier. Givetvis i det föregivna syftet att förbättra verkets ”effektivitet och service”. Den sedan barnsben ständigt närvarande indoktrinering i korporativt tänkande, vi blivit och fortsatt är utsatta för, ”det allmännas bästa”, alltså, kickade in och svarsfrekvensen var i stort sett total.

Postens Adressregister, PAR.

Om den insamlade datan verkligen förbättrade verkets ”effektivitet och service” är högst tveksamt. Någon sådan såg, i vart fall inte jag. Den erbjöd däremot Posten detaljerad info om nästan alla vuxna enskilda personers preferenser, vilka infogades i Postverkets marknadsföringstjänst: Postens Adressregister, PAR. Och strax gick det egentliga syftet med Postens enkät upp för oss medborgare, då vi utsattes för ett regelrätt bombardemang av lika riktad som urtråkig reklam. Att företag skojar och lurar sina kunder allt de kan är såklart en konsekvens av ägarnas girighet och utebliven statlig reglering. Det är inte svårt att förstå, men att Staten, ikraft av sin goodwill, sitt tidigare goda anseende och utifrån falska premisser så grymt och grundligt blåser sina medborgare är faktiskt obegripligt och ett solklart fall av maktmissbruk samt ett fult och ohederligt utnyttjande av bättre kunskap, för egen snöd vinning. Var och en inser väl, att ytterst få svenskar överhuvud hade svarat på enkäten om staten varit ärlig i sitt uppsåt? Som en parentes ska sägas att från Postens cafétrix med PAR går en röd tråd som beskriver en logisk utveckling från ett väl fungerande Kungligt Postverk till en dyslektisk, ineffektiv och fullkomligt värdelös service.

PostNord är ett fulländat pariaföretag, vilket lever och frodas på utstuderad rovdrift av Sveriges småföretagare. Föga förvånande, görs det med godkännande och full support av den statliga myndigheten, Post- och telestyrelsen, PTS. Meniallafall. Det finns säkert medborgare, för vilka det spelar mindre roll, att deras personliga data och nättrafik spåras, samlas in och säljs för ändamål de varken får kännedom om eller kan påverka. Vilka inte heller bryr sig att de aldrig undkommer den personligt anpassade, otroligt påfrestande och oftast urusla reklamen med enda syfte att påverka inköp innan något informerat val hinner göras. Jag hör knappast till dem, tvärtom, dylik dynga och den eviga alltför närgångna uppvaktningen med en frekvens, full tillräcklig för en skapa en släng av noja och mest lik trakasserier eller stalking gör mig enbart riktigt jävla förbannad. Fast besluten att inte tillåta de amerikanska dyngspridarna (inte heller några andra, för den delen) förfölja, jaga eller ens påverka mig. Jag hade inga som helst problem att på stört droppa Chrome och resten av Googles så kallade gratistjänster, i realiteten spionprogram utan berättigande eller egentlig nytta som dessutom käkar rejält med bandbredd tack vare sin alltid påslagna telemetri.

DuckDuckGo,

Trots att de alternativa sökmotorerna som, DuckDuckGo, inte levererar lika många sökträffar som Google, har jag aldrig ångrat mitt beslut att skippa allt vad googlerelaterade produkter heter, eftersom det enbart haft en välgörande och befriande inverkan på mitt nätsurfande. Att endast använda Google för att söka info, i de sällsynta fall alternativen fallerar, har överhuvud inte negativt påverkat de olika arbetsuppgifter jag utför, baserat på och med hjälp av nätet. Vad jag gör gällande i detta inlägg är helt och hållet mina egna åsikter. En inställning, formad av de samlade negativa erfarenheter jag som slutanvändare, webbutvecklare och annonskund har upplevt. Man kan konstatera att dagens jättelika techföretag, Google inte har det minsta gemensamt med den unga, smarta och duktigt kodade sökmotorn som revolutionerade hela konceptet med enkel och snabb tillgång till info. Dagens version av Google, har brutit alla band med och kapat rötterna till sitt ursprung. Den en gång så effektiva sökmotorn för både info och köp är idag blott ytterligare en ytterst tröttsam reklampelare eller digital annonsblaska, men fet kassako, för dem som har kossan i båset, förstås.

Googles dåvarande policy inkluderade, många generösa för-all-framtid-löften. Förpliktelser, vilka aldrig infriats, sedan länge ”glömda” och följaktligen inte längre aktuella. Likväl försöker Google, lika energiskt som envetet få oss att tro något rakt igenom helt annat. Påståendet att deras ambition och ansträngningar samt grundarnas försäkring om att sökmotorns allt annat överskuggande syfte, fortfarande och för all framtid är att leverera de bästa och mest relevanta sökträffarna till slutanvändarna hand i hand med ett högt upplevelsevärde, är onekligen, kvalificerad rappakalja. Och är naturligtvis, inget annat än den rabiate försäljarens uppenbart lögnaktiga skitsnack ämnat att försöka dölja och mörka det motsatta förhållandet. Den horribla sanningen är att Googles verksamhet numer utgör ett reellt och akut hot. Den riskerar att kompromettera medborgarnas integritet, bryta privatlivets helgd, är en fara för all fysisk och elektronisk handel, marknadens konkurrens samt utgör ett hinder för informationsfrihet. Därutöver skinnas annonskunderna av dyra och tveksamt produktiva annonskampanjer.

Idealisterna på Google

Föresatser om en transparent verksamhet och hederlig business, Larry Page och Sergey Brin, vilka grundade sökmotorn Google den 4 september 1998, eventuellt kan ha haft, eroderade inom kort inför utsikten till ett veritabelt guldregn och dollarprassel. Det har varit synnerligen intressant att DuckDuckGo, följa de bägge unga doktorandernas resa och utveckling från Stanforduniversitetet i Kalifornien till miljardärernas oligarktillvaro. Som extrem datanörd blev jag, bildligt talat, fullständigt bortsvept av hur dessa programmerare tog sig an Internets utmaningar och ganska jordnära, för att inte skriva, radikalt positiva inställning till slutanvändarna. Page och Brin skrev 1998 att en kommersiell, annonsfinansierad sökmotor var långt ifrån idealisk: den skulle gynna annonsörerna, inte användarna. Google kändes sannerligen superfräscht, modernt och definitivt användbart till skillnad från Bill Gates synbara girighet och tydliga förakt för slutanvändarna samt Microsofts, svindyra, buggiga, kvalitetsmässigt undermåliga och virusliknade produkter, Det var, även då, ovanligt att företag erbjöd datatjänster gratis, ens med reklam och jag använde ett antal av Googles, bland andra, Gmail, Google Hangouts och Google+ m.m.

Ja, i vart fall, till dess ett återkommande mönster framträdde där företaget först försökte avgiftsbelägga tjänsten och om det inte lyckades, helt sonika tog bort den. Att alla Googles för-all-framtid-löften och fria tillgång till datatjänster i verkligheten är fulländade trojanska hästar hade nog ingen kunnat föreställa sig. Jag kunde inte ens drömma om att Google skulle förvandla ett dynamiskt, produktivt, fritt och intressant Internet till en trasig och stelnad, kontraproduktiv miljö samt en inhägnad och dödstråkig webb att surfa på, som en strand utan vågor. Att Google i hemlighet under många år, tålmodigt styrde in webbutvecklingen att passa företagets syften, sökmotorn och publiceringssystem existerade inte hos mig. Även om jag privat hade bannlyst de amerikanska skojarna, var jag tvungen som administratör för min frus företag och webbshop, bita ihop och se hur den då oändliga cyberrymdens horisont tid efter annan krympte. Därefter delades webben in, i språkligt, socialt, politiskt och/eller kulturellt baserade enheter och skärmades av. Då konkurrens är en totalt okänd företeelse i sökmotorbranschen drivs e-handeln uteslutande på Googles villkor och deras affärsmodell erbjöd två sätt att ranka i sökträffar. Man kunde antingen betala för annonskampanjer eller skapa så kallade organiska sidor genom att följa Googles riktlinjer, kort beskrivna dokumentet ”Great Content”, ungefär;

”Bästa Innehåll”.

”Innehåll & Kvalitet:

Erbjuder sajten originalinnehåll av hög kvalitet, eller enbart kopierat från nätet? Är sidtitel och sidbeskrivning tilltalande och speglar de innehållet? Om du vore en webbmaster, skulle du dela innehållet med dina vänner?

Expertis:

Är innehållet trovärdigt? Rymmer innehållet felaktigheter? Skulle du som webbmaster, vilken landar på sajten via Google sök, lita på hemsidan du finner?

Presentation & Produktion:

Verkar innehållet tillräckligt väldokumenterat och välproducerat – eller är det endast masstillverkat skräp? Innehåller sidan alltför mycket annonser? Laddar sidan riktigt på alla typer av enheter?

Konkurrensjämförelse:

Erbjuder sidan något mervärde i jämförelse med konkurrenterna? Uppfyller innehållet besökares förväntningar?”

Google lovade att sidan skulle ranka som betalda kampanjer om föreskrifterna följdes. Om inte eller om det fuskades blev sajten bestraffad med noll ranking. Regeln skapade två grupper, vita och röda hattar. De vita slet ont för att möta villkoren i ”Great Content”. De röda försökte ranka sina sajter med fusk, småhacks eller andra av Google otillåtna metoder, som med tanke på regelverket likväl förefaller ha funkat förvånansvärt bra. De omfattande kraven gav upphov till en helt ny bransch: SEO, Search Engine Optimization eller Sökmotoroptimering. Google lyckades inbilla slutanvändare liksom e-handlarna att SEO kunde vässa rankingen ytterligare, med statistiska metoder och bland annat, genom att hitta en för ändamålet korrekt sökterm. Det skulle inte heller spela någon roll om en sajt köpte Googles reklamkampanjer, SEO skulle funka oavsett och knuffa upp placeringen i sökresultaten.

SEO växte snabbt

Branschen växte snabbt och eftersom Sökmotoroptimering är en ruskigt arbetsintensiv verksamhet kostade det därefter. Sådana pengar kunde vår lilla rörelse knappast hosta upp, varför vi fick förlita oss på egen vilja, egna resurser och disciplin. Verktygen för att dra relevant statistik ur den kompakta vägg av webbtrafik Google övervakar samt trafiken till egen sajt, är fortfarande fria att använda och ganska bra, tämligen användbara. Haken är att registrering och behörighet för Google att hantera din data krävs, vilket innebär att du släppt in räven i hönshuset. Oberoende därav ändade vårt SEO-projekt med en högst marginell vässning och lätt knuff uppåt av rankingen. Det är givetvis fullt möjligt att några webbutvecklare, krånglat och machetat sig igenom regeldjungeln, satt sajtens samtliga inställningar felfritt och därmed lyckats vässa rankingen. Jag har dock aldrig sett de nivåer, Google förespeglar slutanvändarna är möjliga och är klart skeptisk till uppgifterna. I alla händelser låg vår webbshop online, men några glädjeskutt gav resultatet knappast anledning till.

Det skavde rejält, då allt talade för att shoppen borde ha presterat lite bättre, fått fler träffar och sålt mer. Inte minst i ljuset av tiden, energin och arbetet vi investerat i sajten. Vi skrev 2019 och webbutikens prestanda kanske bättrades något under våren. Därefter började prestandan hoppa upp och ner, inte speciellt mycket, men fullt märkbart. På den blogg där Google lämnar förklaringar, tolkar bestämmelserna och efter eget gottfinnande besvarar frågor eller inte alls, blev jag och många andra undrande, upplysta om att man testade och utvärderade sin algoritm tillsammans med en AI-komponent. Hela hösten verkade webben periodvis konstig och Google returnerade en del märkliga orelaterade träffar på enkla söktermer. I månadsskiftet oktober november kändes surfandet med Googles sökmotor svajig och lite svajigare blev det dagligen fram till den 8 november då vi tappade det mesta av våra träffar sedan upplevdes webben tom och tyst. Jag tog mig till Google-bloggen, där var det ”trångt” och det digitala rummet sjöd av upprörda känslor. Jag fann inlägg, så det räckte och blev över. Frågande, ifrågasättande, ironiska, hånfulla, arga, förbannat arga och ursinniga inlägg, men Techjätten spred inget ljus över vad som skett förrän först efter 4 – 5 timmar. Då hade jag läst merparten av besökarnas inlägg, vilka sammantaget målade upp en katastrofbild. Bland dessa besökare fanns entreprenörer som plöjt ner ofantligt mycket arbete och tid samt stora pengar i sina webbutiker och förlorat allt inom loppet av sekunder. Många hade precis som vi, tappat 70 – 90 % av intäkter, men de flesta stannade på förluster runt 50 – 60 % åter några hade klarat sig bra med tapp ”enbart” på 5 – 15 %.

Google tabbar sig rejält

Googles språkrör förringade det inträffade och förklarade att medan en grupp höll på att lära en AI-algoritm att känna igen ett nytt språk, kraschade algoritmen och drog med sig eller raderade slutanvändarnas filer i ”fallet”. Efter det korta och intetsägande tillkännagivandet tyckte språkröret att, då inga fler meddelanden skulle lämnas kunde folk lika gärna ”gå hem”, precis som om vi stod i samma rum. Få, eller snarare inga av de närvarande var nöjda med den lämnade förklaringen, men den dagen kom ingen ytterligare info. Däremot drabbade två gäng, ett med vita hattar och ett med röda samman i ett digitalt ordkrig. Det visade sig att även de snälla duktiga och lydiga vita hattar som inte hade webbutiker likväl råkat ut för samma katastrof som alla andra. De röda hattarna triumferade, såg ut att skratta gott åt de drabbades öde och många skröt om rena raketfarter och höjder därefter på egna sajters träffprocent den 8 november. De röda vittnade om trafikökningar till sina sajter på allt från 80 till 125 % och gisslade Googles personal och kodare med tillmälen som ”Jävla amatörer!”.

De visste förmodligen mer än väl att Goggles ”amatörer” till kodare strax skulle täppa till det ”hål” som vänt sökresultaten rakt upp och ner och gett rödingarna en fet chans att ge igen för Googles ständiga avslöjanden av deras fusk och de bestraffningar som följde. De ämnade suga på den karamellen så länge det någonsin gick. Jag ”gick hem”. Följande dag kändes webben fortfarande tyst och tom, varför jag åter besökte bloggen. Lika ”trångt” som dagen innan, men stämningen mer ”dämpad” och varken vitingar eller rödingar ”syntes” till. En mängd nya inlägg hade tillkommit under natten och liknade dem jag läst föregående dag. Efter en lång väntan dök ett inlägg från Googles språkrör upp med en annan, ny, men snarlik förklaring. Därpå besvarade han några detaljfrågor från dem som försökte rädda vad som räddas kunde. Jag läste de nya inläggen, valda svar och tröttnade sedan utan vidare. Jag ”gick hem”. Den följande veckan besökte jag bloggen dagligen för att se om Google eller någon smart kille eller tjej kunde förklara vad som egentligen hänt och vad som nu måste göras. Lönlöst, fullständigt hopplöst.

De, vilka låg bakom megatabben, låtsades som det regnade eller visade sig inte. Överallt försökte folk resonera sig fram till orsaken och diskutera hur verkan skulle kunna åtgärdas för att minimera skadorna. De inlägg Googles språkrör la ut med ”fixar” och tips för att återställa skadade filstukturer, laga bruten grafik och reparera hela sajter, lät jag flimra förbi, utan att ta minsta notis om innehållet. På femte dagen, efter att ha spenderat dagar i ända på bloggen, läst det flesta inläggen och till slut likväl språkrörets samtliga uttalanden samt därtill mest iakttagit aktiviteterna kom en märklig visshet över mig och befäste min övertygelse om att Google inte själva hade en någon speciell klar bild av det inträffade och uppenbart än suddigare uppfattning om hur saken skulle hanteras. Samma märkliga visshet sa mig att Språkrörets ”Tips”, ”Trix” och ”Fix”, endast var, just ett ”Tips” och resten mer ”Trix” än ”Fix” samt att hans ”Tips” knappast skulle återställa någonting, någonstans, eftersom Språkrörets syfte med sina värdelösa förslag, uteslutande var att köpa Google tid. Inte heller sista dagen presenterades en lösning, men jag hade bildat mig en ganska god uppfattning om hur landet låg.