Jag Bara Frågar.

Och frågan ställs retoriskt, men har formulerats av det skälet, att det dagligen begås, massiva intrång i kvinnors grundläggande fri- och rättigheter av våldsamma partners. Likväl är det de kränkta kvinnorna, inte sällan en förälder med vårdnaden om barn, som ska backa undan, fly, gömma sig och känna en ständig fruktan för upptäckt och konsekvenserna därav. Hur mycket skuld som än läggs på kvinnan för sin belägenhet, förstår jag inte hur barnen ens kan få utsättas för sådana åtgärder. Varför? Det är ju, sas mannens lösning, det enkla, lätta sättet att lösa problemet.

Men det löser inget för kvinnorna och barnen, tvärtom, där i flykten börjar oftast den riktigt jobbiga tillvaron. Visserligen torde inte sverigedemokraten Håkan Lerstorps knepiga kvinnosyn, vara den mest förekommande grodan, i Riket, men det är likväl i den riktningen mäns syn på kvinnor uppenbart hoppar. Den svenska kvinnan har kämpat sig till sina rättigheter och kommit ganska långt.

De är dock långt ifrån att gå i mål och med den nya trend hos kommuner, att stänga ner jourhem har också mord på kvinnor begångna av våldsamma partners ökat. Det är definitivt en högst oönskad utveckling, vilken åter tillåts etablera sig. Det stora flertalet män, i världen verkar, i stort sett backa och utvecklas bakåt, tillbaka till primatstadiet.  

Obsolet Kvinnosyn

Att det är mycket värre för kvinnor i många andra länder kan aldrig ursäkta vad som förekommer här, också om det inte har samma katastrofala konsekvenser. Det är illa nog som det är i Sverige och den gängse kvinnosynen nog så omodern och obsolet. Flickor och kvinnor ska själva bestämma hur de vill bli behandlade och hur deras liv ska gestalta sig. Allt annat är orimligt! Jag tror att pojkars och mäns bristande respekt för flickor och kvinnors åsikter och förmågor hör till de svåraste för dem att möta.

Redan på 1980-talet börjande kvinnor ty sig till varandra som en reaktion på mäns vulgära sexism och bristande sensualitet. Och istället för att möta kvinnan på hennes villkor verkar männen ha gått djupare in i vad de upplever som manlighet, men i själva verket endast är en dåligt spelad roll. Är det verkligen så svårt att se och förstå att man och kvinna är två delar av en perfekt kombo och att dessa delar behöver varandra som trädet, vatten för att växa. Detta är naturligtvis inte den enda formen av samlevnad och exkluderar inte att medborgare hittar och tillämpar andra kombinationer av partnerskap i överensstämmelse med sina preferenser.       

Orientens Kvinnosyn

Jag förväntar mig dock inte, att här i Sverige få se eller uppleva den kvinnosyn, vilken bland annat förekommer i Indien, Pakistan och Afghanistan. Vad indiska och pakistanska flickor, samt kvinnor tvingas utstå är verkligen våld i nära relationer, sexism, våldtäkter, gruppvåldtäkter och andra totalt motbjudande övergrepp, som att få syra kastat i ansiktet. Afghanska flickor och kvinnor, blir fullständigt ignorerade, liksom deras krav på att behandlas som människor och framförallt att tillåtas gå i skola.

Indiska och pakistanska män hyser inte minsta respekt för kvinnor och har alltid frågat mig varför. Vad är de rädda för? På vilket sätt hotar indiska och pakistanska kvinnor, männen i dessa länder?

Är det för att flickor och kvinnor tagit sig ton och börjar organisera sig i kravet på lika rättigheter? För att de demonstrerat med krav att männens övergrepp verkligen bestraffas? Är det för kravet att flickor och kvinnor ska fredas och skyddas mot mäns övergrepp? Betraktar männen kvinnorna som fiender för att de begär att få utnyttja sina naturliga mänskliga rättigheter? Där, i det samhället, vill jag inte bo!

Talibaner

Talibanernas aktiva motstånd mot att tjejer går i plugget bygger, i princip på, samma inställning och tankegångar som den tidiga kyrkan och makten intog för att skaffa sig ett psykologiskt övertag över kvinnan. Små afghanska töser ska gå hemma, träna och lära sig de uppgifter, vilka kommer att bli deras framtida lott att utföra. Där, i hemmet, i köket behövs minsann inte mer matte än att räkna på matkostnader, eller följa recept. Varken IT-design eller kommunikationsteori eller sociologi eller management eller något annat ämne eller överhuvud studier tarvas för, att lyckas i hemmet och köket.

Att Taliban, vad jag vet, betyder ”student” eller ”de som studerar” eller något liknande får det att se ut som ett rått skämt och ett hån mot kunskapen, därtill framstår talibanerna som rena hycklare. De arbetar sig definitivt i fel riktning från verkligheten och framtidens krav och behov. Med tanke på de väntade och pågående klimatförändringarna måste varje land mobilisera samtliga medborgares egenskaper och talanger för, att utveckla system, vilka ska dämpa eller stå emot de effekter som följer på ett ändrat klimat. Gissningsvis kommer talibanernas undertryckande av Afghanistans flickor och kvinnor, på många sätt, straffa sig. Där, i det samhället, vill jag inte heller bo! Med detta kyliga konstaterande kommer vi omärkligt

Lerstorp & SD

Att Lerstorp under ett fullmäktigemöte i Trelleborgs kommun, där ekonomiskt stöd till kvinnojouren debatterade, säger; ”Vad har kvinnan gjort för att en man ska slå en kvinna?”, är inte speciellt förvånande då SD upprepade gånger hävdat att mäns våld mot kvinnor är ett ”importerat problem”. Vet inte riktigt vad SD menar med ”importerat problem”, den svenske mannen är inte mindre våldsam, än migranter av manligt kön. Det är, i och för sig, oväsentligt för oavsett blir det oftast, för att inte skriva; alltid, kvinnans problem. Sverigedemokraterna skulle kanske behöva ta av sig sina nationalromantiska glasögon och se den svenska verkligheten som den är. Kvinnor blir slagna i alla patriarkatkulturer, i alla samhällsgrupper, i alla åldrar, av alla tänkbara, men likväl ogiltiga skäl.

Det förekommer tvivelsutan en ojämlik, orättvis och regelvidrig behandling av Sveriges kvinnliga medborgare och som vanligt är det de, vilka drar nitlotten. Vid konflikt med en aggressiv, potentiellt farlig partner är det inte självklart att åklagaren godkänner en begäran om kontaktförbud. Varför? För att kommunerna inte har satsat på jourhem och säkra boenden för utsatta kvinnor och barn – kanske?

Visserligen har åklagare blivit mer benägna att besluta om kontaktförbud, men för det betalade dessvärre några oskyldiga kvinnor onödigtvis med sina liv och ytterligare många kvinnor med grov misshandel. Det måste, helt klart anses stötande i varje sund människas rättsuppfattning, att en våldsam partner går fri och offret blir bestraffat. Ett rättsordning, vilket levererar en sådan bakvänd juridisk lösning lider av allvarliga systemfel strukturproblem och brister därtill stort i respekt för sina medborgares grundläggande fri- och rättigheter, samt rättsstatens principer.

Dubbla Straff

Att Staten och förvaltningen inte anser det vara ett straff att ensam bära konsekvenserna av en annan persons åtgärder, är oväsentligt. De kan rimligtvis inte veta hur kvinnan uppfattar saken. Det är i alla händelser de drabbade kvinnornas upplevelse som är i fråga och problemets kärnpunkt. Alla relationsstörningar är olika, komplicerade och svåra att reda ut, men utfallet blir nästan alltid det samma. Skrämmande situationer för kvinnor och barn och inte sällan våld, grovt våld.    

Det visar tveklöst etablissemangets indifferens för kvinnors egenvärde, deras naturliga och juridiska rätt. Att den våldsamme partnern klarar sig undan beteendet med som värst kontakt- och/eller besöksförbud är väl ändå inte vår uppfattning om rättvisa – eller? Vilka giltiga skäl existerar för att det allmänna ska favorisera ena parten? Det är inte heller vår uppfattning om väld, det vill säga, att behandla alla ärenden opartiskt och rättvist, vilket är den traditionella och uttalade inställning våra myndigheter ska inta i alla frågor.

Kroniskt Underläge

Det är onekligen begreppsmässigt obegripligt att kvinnor, eventuell med små barn, ska ”dömas” till social isolering och således, ett totalt innehållslöst liv medan orsaken, partnern opåverkad kan fortsätta att kränka också nästa kvinna. Denne, partner har hela sitt sociala kontaktnät kvar, intakt, om nu inte vänner och bekanta säger upp kontakten. Det går inte ihop för mig, att offret i en konflikt ska ge upp hela sin tillvaro och avstå från en normal vardag, enkom för, att staten inte vet hur våldsamma partners ska hanteras. Inte bara partnerns tillvaro är oförändrad, utan dessvärre, oftast likafullt dennes uppförande. Hur kan kvinnors kroniska underläge accepteras?

Vad är det för rättviseuppfattning som pallar att barn tvingas bryta upp från tidigare trygga förhållanden? Som tvingas byta skola? Vari ligger rättvisa i att tvingas hitta nya  kompisar, passa på vad man säger och kanske behöva ljuga för att inte avslöja sanningen och gömställe? Det är ovärdigt ett etablissemang och en statsapparat, vilka påstår sig hedra rättsstatens principer, att godta och medverka till sådana uppväxtförhållanden för barn. Handen på hjärtat, det är minst av allt vad barn behöver.

Barn har Företräde

Den rådande inställningen kastar, i vart fall, ett förklarande ljus över varför det dröjde 25 år innan FN:s Barnkonvention blev svensk lag. Nu är lagen på plats och innebär i huvudsak att barns bästa ska styra varje beslut och åtgärd, i vilka barn påverkas. Myndigheter och andra kan med fördel konsultera Barnlagstiftningen för vägledning i alla frågor, vilka rör barn och barns rättigheter och de ska finna att nuvarande ordning långt ifrån tillfredsställer lagens krav på barns företräde. Så, enbart utifrån barnaspekten är en radikal förändring nödvändig för att uppnå en rimlig balans mellan konfliktens parter. Vårt svenska jämlikhetsideal kräver definitivt en radikal förändring för att kvinnans rätt ska tillvaratas och upprätthållas.

Utöver detta ska den demokratiska proportionalitetsprincipen gälla vid alla bedömningar av det allmännas åtgärder mot eller för enskilda. Det betyder lite förenklat att en åtgärd måste vara rättvis, inte för tung och dessutom nödvändig för att tillåtas. Ställer vi principen mot verkligheten blir skevheten minst sagt uppenbar. Att det allmännas åtgärder ensidigt drabbar kvinnor/barn är knappast rättvist. Åtgärdernas effekter är de facto synnerligen kännbara och överhuvud inte nödvändiga och därmed otillåtna.

Partnerns Rättigheter

Här finns också en partner med samma rättigheter (och skyldigheter) som vi andra, det allmänna har att förhålla sig till. Om vi nu istället jämför proportionalitetsprincipen med den våldsamme partnerns situation, förstärks enbart skevheten. Att en våldsam partner endast drabbas av, milda eller inga åtgärder från det allmännas sida efter att ha kränkt kvinnors värdighet och begått intrång i deras grundläggande fri- och rättigheter är varken rättvist eller rättvisa. Här får vi vända på principens inbördes ordning och konstatera att åtgärder riktade mot partnern är nödvändiga för att åstadkomma en förändring och rimlig balans.

Rätta mig gärna om jag har fel. OK, då återstår åtgärden, vilken inte får vara för betungande. Kåken eller fängelse är förvisso en lika radikal som effektiv lösning, men betungande värre och ska endast sparsamt användas och enbart i befogade fall. Här ska inflikas att nyttan av höjda straffsatser, är enligt mig, mycket liten, eller ja, obefintlig, men borde likväl höjas när det kommer till våld i nära relationer, inte minst med tanke på den höga återfallsprocenten för denna typ av övergrepp och därmed behovet av att skydda offren. Sorry – en parentes. 

Vad Göra?

Utan tvivel är problemet med vilka demokratiska, adekvata och verkningsfulla åtgärder som ska riktas mot en våldsam partner, en besvärlig och knepig ekvation att lösa. Inte desto mindre får nuvarande situation för utsatta kvinnor inte normaliseras och bli permanent, institutionaliserad. Visst, jourhem är avgjort en välsignelse, en trygghet och ett skydd, men det borde stanna där. Borta bra men hemma bäst gäller sannolikt också för utsatta kvinnor, ja i den mån de lämnas ifred, då.

De enorma pengar som idag läggs på kvinnors och barns identitetsbyte och flytt till ny uppehållsort kunde företrädesvis läggas på en lösning av den besvärliga och knepiga ekvationen. En ekvation, vilken endast går ihop om man löser ut den våldsamme partnern. Därmed återkommer frågan om åtgärd. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kunde presentera ett smart, briljant och problemfixande system. Det saknar jag dock. Naturligtvis existerar lämplig åtgärder för att komma till rätta med de problem våld i nära relationer skapar. I värsta scenario förefaller skyddshäkte under kortare perioder vara ett alternativ.

Vad som krävs för ett grundläggande tillrättaläggande av frågan, är en seriös ansträngning från våra folkvalda att sätta ihop ett team av antropologer, socionomer, psykologer och jurister samt andra samhällsvetare att konstruera ett hållbart, tillförlitligt och verksamt system. Ett system av metoder som tillåter kvinnor/barn att bo kvar i hemmets trygghet, genom att hindra våldsamma partners, genom ex.vis fotboja, tillgång till deras boende, samt ge dem behandling för sitt störda beteende. Problemets kärna består ju faktiskt uteslutande av behandlingsbara beteendestörningar, som ex.vis; dålig impulskontroll, extrem svartsjuka och väl utvecklad egoism.

Fortsättning följer…