Företagsamhet

För mig har begreppen företagsamhet och entreprenörsanda alltid inneburit, att vara rak och frankt uppriktig, att kompromissa i affärer för att bägge parter ska vara nöjda med uppgörelsen, och att betala mina skatter, moms och avgifter. Jag har visserligen kunnat leva på mina företag, men det har aldrig utvecklats till någon större rörelse. När jag gifte mig med köpmannens dotter, fick jag en god inblick i entreprenörsandan hos ett familjeföretag, med nästan 200 år av kontinuerlig verksamhet i mode- och klädbranschen. Fokus låg på kunderna, och de flesta inköp av nya kollektioner gjordes med tanke på specifika kunders preferenser. Ju mer kunden handlade, ju större uppmärksamhet fick denne. Att snacka på kunden, kvalitetsmässigt dåliga plagg till saltade priser och/eller ljuga för att få  sådana plagg sålda, fanns inte. Kunden har rätt, att få en produkt som faktiskt motsvarar priset denne är beredd att betala, på detta sätt skapade vi återkommande kunder, stammisar under den period  som kännetecknades av, att kunderna övergav ”sin” butik, eller ”sitt” märke.

Svärfar,

sa alltid att affärsverksamhet måste vara roligt att hålla på med, annars kan man lika gärna göra annat. Men branschen blev inte roligare än så, snarare tvärt om, i det att leverantörerna ökade sina marginaler på bekostnad av våra och införde villkor, vilka endast gynnade dem. Slutligen, då dessa etablerade både fysiska butiker och webbshoppar, blev vi tvungna att konkurrera med våra egna leverantörer, och det går ju inte… vi bävade inför möjligheten att leverantörerna skulle börja rea kollektioner, vi precis mottagit. Leverantörernas självsvåld och fullir ledde till att vi helt enkelt slutade handla av vissa av dem, varav ett antal hade varit med sedan 1960-talet. Svärfar, som var vaken, kände alla, kunde alla trix, tog uppenbart illa vid sig av upplevelsen, som kändes som ett svek mot en sedan länge, inarbetad och väl fungerande affärsrelation, och det sociala nätverk som med tiden uppstod. Köpmannen gick bort 2016 och slapp uppleva den senaste girigflationen och näringslivets moralkollaps. Plastöar representerar i min värld, den nya erans skojarföretag, och dess fullir.                                                  

Plastplaneten

Har den mycket praktiska och användbara plasten, blivit en fara för planeten? En fara för oss alla? Jag som är 73 hade inte ens i mina vildaste fantasier eller under min science-fictionperiod kunnat föreställa mig vad som syns på bilden här ovanför. Det är helt enkelt för overkligt, och ändå… är det egentligen någon mening med att fråga; Hur fan vi hamnade här? I och för sig, då för att se till att det inte händer igen. Grundorsaken till dagens situation är liberalismens syn på ägande. På rätten till rådighet över egendom, vilket inte är fel, men blir det, om rätten till rådighet inte, i vissa fall kopplas till ansvar. En allegori får illustrera vad jag menar; Det är helt OK, att tillverka ex.vis läsk och paketera det på valfritt sätt, sälja den, men sedan inte ansvara för vad som sedan sker med produkten, i detta fallet petflaskan. Av den miljölagstiftning, som till äventyrs finns i världen framgår, naturligtvis, att det är förorenaren som betalar. I de mer empatiska lagstiftningarna, övertar staten ansvaret om saneringskostnaderna blir orimligt stora för förorenaren. Det är det knappast frågan om här fast läskindustrin envist påstår sig inte vara förorenaren.

Vem är miljöboven?

Det är knappast konsumenterna som ska lastas, om det än vore tacknämligt om folk kunde använda de avfallssystem som står till förfogande, men utan petflaskor hade vi inga plastöar, mitt i Stilla Oceanen. Utan petflaskor hade vi inga dödsfällor för småfisk och andra bottenlevande varelser. Tveklöst är läskindustrin gemensamt ansvariga och de verkliga förorenarna. Att detta inte är allmänt och officiellt erkänt faller tillbaka på liberalismens syn. I realiteten innebär en sådan formidabel snedsyn, att frågan faktiskt kokar ner till att vi alla ska vara med, att betala deras vinster. Jag förespråkar definitivt inte en Marxistisk eller kommunistisk egendomsmodell, de är inte hållbara. Hållbarhet är ledordet här, för om någon vill använda och förbruka en ändlig resurs för att skapa mervärde, fine! Gör det, för tusan, hållbart. Om läskindustrin inte kan räkna ihop budgeten för att kostnaden för saneringen av deras produkter sänker vinstmarginalen, ja, så skit då i att tillverka produkten. Annars blir det som jag säger; att vi pröjsar deras vinst. Det måste väl ändå räcka med att vi köper deras svindyra produkter.     

Fashionplaneten

Det är många fräcka företag, inblandade i soppan, vilka till och med påstår sig vara miljömedvetna, d.v.s. gröna in i märgen, men som i verkligheten, i princip är tvärtom. Sedan urminnes tider har fashionindustrin rullat i två säsonger per år. När jag jobbade hos min fru Pernilla, åkte vi iväg och handlade säsongens plagg på en mässa två gånger per år, men någonstans 2019 och strax före pandemin startade, började likväl fashionindustrin tillämpa en säsong, en löpande säsong per år. Företag som H&M tillverkade kollektioner om några tusen plagg varje år, vilket var vanligt för de stora inom branschen. 2019 tillverkade plötsligt H&M mer än 14 000 plagg, Zara 25 000, en tredje 36 000, o.s.v. Man pushade hårt med reklam, sålde mer, och folk slängde mer och dessutom förstörde H&M restpartierna och kastade dem på tippen, då det är för ”dyrt”, att ta vara på plaggen. Samtidigt som duktiga, medvetna medborgare kastar sina oönskade plagg i containrar i H&M:s butiker, vilka så klart hamnar på tippen tillsammans med de förstörda restpartierna. Alltihop hamnar uppenbart bl. a. på Ghanas f.d. vackra stränder.

Förorenaren betalar

Visst, det är skithäftigt att smarta kläddesigners, fashionmakare och syateljéer, om de nu får tag på hela plagg kan skapa sig, både namn och inkomst på, att s.a.s. pimpa de begagnade kläderna, men vem ska betala för att sanera dessa monstruösa mängder textilier varav en hel del är plastbaserat och håller i detta nu, på att sönderfalla i mikroplaster, om vilka vi inte vet väldigt mycket. Grattis… Att det kan vara lönsamt att skita ner miljön är rejält sjukt, att det tillåts, ett systemfel. Vi är tillbaka i resonemanget om ansvar och kalkyler. Hade H&M, och de andra agerat på samma sätt om de hade behövt ta med kostnaden för saneringen av deras produkter i balansräkningen? Sannolikt inte, men eftersom de slipper och vi betalar… så vafan! Konstigt, då regeln att förorenaren betalar är en vedertagen princip i västvärlden. Lyckas de med hjälp av ett gäng lobbyister undkomma ansvar – eller, vad är det frågan om? Förvränger verkligen fashionindustrins reklamkampanjer och nätets influensers konsumenternas verklighetsuppfattning? Jag hittar ingen annan förklaring till, att konsumenterna sitter still och är tysta.

Moralträsk

Sedan liberalismens segertåg över världen, med den kapitalistiska marknadsekonomin i släptåg har alltför många företag, dumpat sin moral och klivit rakt ner i moralträsket. Förr associerades företag och företagsamhet, med kundservice och verksamheten fokuserades mycket på att tillfredsställa kundernas önskemål och behov. Visserligen plockade man ut vinst, men det på nivåer, vilka inte var stötande för medborgarna och inte riskerade att rubba ländernas ekonomiska system. Men, säg den lycka som varar… när den superkorkade idéen om maxprofit till varje pris, lanserades, var det kört för oss konsumenter. Stora kedjor köpte upp eller slog ut alla små konkurrenter, och vi miste kontakt med de som visste något om vad de sålde. Sannolikt har alla märkt förändringen, när man besöker stora aktörers varuhus, som ex.vis Bauhaus. Det första jag märkte, detta långt innan de tre senaste årens chockhöjningar var, att vi snackade helt andra priser, än de som gällde hos de mindre handlarna. Man tvingas köpa hela förpackningar, vilka man egentligen knappast behöver, enkom för att komma åt en produkt. Hittar man väl någon att fråga, hänvisas man till nästa avdelning. Den fria liberala marknadsekonomins konkurrens skulle göra produkter mer tillgängliga och mycket billigare, det löftet väntar fortfarande efter, (för Sveriges del 30 år), på att bli infriat.

Marx & Kapitalet

Jag är inte någon större beundrare av marxism eller kommunism, av en mycket enkel anledning; proletariatets diktatur, är inte ett spår bättre, roligare eller tryggare, än vilken skitdiktatur som helst. Men Marx träffade helt klockrent rätt, då han hävdade att Kapitalet inte ryggar för kriminella gärningar om vinstmöjligheterna är tillräckligt stora. Och, man behöver inte leta länge efter bevisen, sök bara ex.vis Google på Google, och kolla in företaget som fälldes för monopolism, och för att fult ha utnyttjat sin starka marknadsställning gentemot svagare kunder. Jag betraktar Google som en kriminell organisation! Hur då? Google och de andra High Tech-företagen har suttit i många senatsförhör och varje gång beklagat sig och lovat bot och bättring, men det har ännu inte ägt rum. Tvärtom, vilket jag ska illustrera med följande story; Jag skyr Google som pesten, och har aktiverat ytterst få appar i min smartfon, men jag vill gärna ha en app för EU-portalen, mobilt BankID och Swish, men vägrar att gå in på Google AppStore, för att hämta dem. Jag kontaktade EU, och efterfrågade en annan sajt att hämta apparna på, men de försäkrade mig om att EU kommit överens med Google om, att de skulle följa EU:s GDPR-regler, och slapp sålunda en del av det miljardbelopp i böter Kommissionen lyckats lägga på företaget. Jag hade mina dubier, och mycket riktigt Google fälldes alltså för en kriminaliserad gärning, och kommer att bryta avtal och lagar till dess de amerikanska myndigheterna  bryter upp sökmotorn i flera mindre enheter, som de gjorde med Microsoft.                  

Chrome

Jag förmodar att ni alla märkt av Googles närvaro, den senaste tiden med breda driver för sin egen webbläsare Chrome. Det är numer säkert ett kapabelt program, men den första versionen var det icke, och jag installerade  och avinstallerade läsaren samma dag, då den förföljde mig, förföljde varje klick jag tog på nätet och samlade privat info i parti och minut. Jag tror knappast Google slutat samla data, de gör det bara mer diskret. Innan ni installerar, eller redan har installerat Chrome, läs på avseende webbläsarens telemetri, d.v.s. den datatrafik Chrome upprätthåller med Googles servrar. Jag gissar att Google genom Chrome fortsätter, att samla privat data, fortsätter att skicka träffar till egna webbutiker, men med verkligt sofistikerade algoritmer. Jodå, det är fullt möjligt att jag har fel, men har inte haft det hittills, och nu minns jag Falstaff fakirs ramsa; Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Det är visserligen en något fördomsfull inställning, men ibland stämmer den, och gör det, definitivt på Google. Det har utvecklats en knepig attityd i näringslivet, vilken går ut på, att det är OK, att bryta mot lagen – åk bara inte fast! Och företagen gör både ock.          

Science-Fiction

Jag tycker vi börjar närma oss en ren science-fiction-verklighet, sådan jag upplevde den, på 1970-talet, då jag plöjde igenom vad litteraturen bjöd på, av den genren, sedan författaren Ray Bradbury, hade väckt mitt intresse för Science-Fiction och Fantasy och de fantasieggande, fabulöst fantastiska berättelser och resonemang om framtiden. Det var inte i första hand beskrivningen av den sannolika tekniska utvecklingen, vilken jag tyckte var häftig, den går ändå inte att resonera sig fram till. Jamen, ingen science-fiction-författare från 1940 till 1980 lyckades pricka in hur den tekniska utvecklingen kom att se ut. Visst, många såg vilka möjligheter framtidstekniken erbjöd och kom ganska nära hur vi idag kommunicerar, arbetar och lär oss nya färdigheter, men verkligheten slår allt vad dessa skribenter lyckades frammana om framtiden. Det riktigt häftiga, var de teman, vilka diskuterade allt från filosofiska, sociala, ekonomiska, historiska, mänskliga frågor och frågeställningar. Jag slukade allt av författare som; Isac Asimov, Arthur C. Clarke, Philip K. Dick, Robert A. Heinlein, Ursula K. Le Guin, Stanislaw Lem, Sam J Lundwall, Fredrik Phol, Clifford D. Simak, A. E. van Vogt och Brian W. Aldiss, för att nämna några få.  

Dystopia

En berättelse rörde en framtid, en dystopi, där den lilla människan, medborgaren, kommit i kläm av  storföretagens sanslösa jakt på maxprofit, och förlorat jobb, förlorat pengar och hopp, p.g.a. att de stora företagen i alla branscher blivit så stora att all konkurrens upphört, marknaden blivit mättad och utrymmet för att tjäna pengar försvunnit. Så, vad hittar företagen då på, när de insett att situationen hotar deras chanser att överleva? De beväpnar sig, skapar legoarméer och startar krig mot sina tidigare konkurrenter, som har resurser, och försöker beröva dem på dessa. Vad gör, den lilla människan, medborgaren för att bryta dödläget, komma ur desperationen och skapa trygghet för sig själv och sin familj. Han/hon beväpnar sig och rånar sin tidigare arbetsgivare, och vips har vi ett samhälle i total upplösning, full anarki på alla samhällsområden och ett nationellt sammanbrott väntande runt hörnet.   

Företagsarméer

Sådana företagsarméer och lägen förekommer faktiskt redan idag, framförallt inom gruvsektorn, men de maskeras ofta som inbördeskrig eller anti-terror-aktioner och dylikt. Denna utveckling kommer, att öka markant framgent, i och med att Kina köpt gruvor runt om planeten, där de ämnar bryta de sällsynta jordmetaller, batterier består av. Tillgången på råvaror för, att bygga batterier, är minst sagt, begränsad, men batteritillverkarna desto fler, vilket bäddar för konflikter, möjligen väpnade konflikter.                

Tillståndet på Haiti, är ett fullgott exempel på vad jag menar, med samhällets sammanbrott och full anarki på gator och torg, om än förorsakat av annat än storföretagens oförblommerade girighet. Ett annat exempel är företagsamerikas vetenskapliga metoder för, att dra in varenda dollar, varenda cent som fanns tillgänglig på marknaden. Det tog 30 år att finkamma och raka hem, i princip, rubb och stubb. Resultatet blev en utslagen amerikansk medelklass, ödelagda städer, ökad fattigdom, fler uteliggare, haltande ekonomisk utveckling. Kort & Gott; Jätteproblem! Företagsamerika är så pass giriga att snittlönerna sjönk, med 30% mellan åren 1980 och 2010. Obama fick upp lönerna till nivåer, vilka tillät löntagarna att leva på sin betalning.        

Vad händer härnäst?

Vad jag ser vid horisonten är svarta moln, ett oväder, ett snabbt annalkande och kraftigt oväder, i den situation, att löntagare, i stort sett, alla blivit ersatta med en robot eller annan autonom maskin. Vilka ursinniga krafter kommer att släppas loss i det läget? Hur ska Kapitalet och den fria liberala marknadsekonomin lösa det klassiska dilemmat? Genom att beskatta användningen av robotar och dela ut, pengarna som medborgarlöner? Kapitalet har alltid brottats med problemet, att det inte går att sänka lönerna och förvänta sig ökad köpkraft. Finns inga löner, finns inte heller någon köpkraft, så vem ska köpa alla varor robotarna kommer att producera? Robotarna själva, eller en typ som får betalt för att kunna köpa de varor dennes kollegor tillverkar…? Ohållbart och snurrigt värre! Det är sannerligen ingen rosenröd framtid som väntar oss, utan det förefaller bli en grå och tråkig tillvaro i  hopplös misär. Vissa länder kommer, att falla tillbaka på gamla, utdaterade idéer, som proletariatets diktatur och blunda för att de etablerat fascism i landet.